BAMM 2014

Så var det dags! Efter över 17 timmars tågresa från Östersund kom vi tillslut fram till vackra Björkliden.
Vid incheckningen kommer en trevlig kille fram och säger att han ska filma oss! Han och en annan kamerakille hade fått i uppdrag att följa tre lag under BAMM, och vi var alltså ett av dem. Vi skulle höras senare och göra en filmsnutt.

 
Efter att vi fått nyckel till stugan och gjort oss hemmastadda bestämde vi oss för att ge oss ut i backarna och testa vår nyinköpta klocka med höjdmätare, för den skulle tydligen vara väldigt viktigt under tävlingen ifall det skulle bli dimma... 

Vår lilla koll gick väl inget vidare, klockan var ju obegriplig! Problemet fick bli en senare fråga. Det var fint med en springtur i alla fall, skönt att sträcka på benen. Senare mötte vi upp filmtamet igen och fick springa lite till med en liten flygande helikopterkamera efter oss. Riktigt kul! 
 
 
Vi skippade pastafrossan och kokade egen gröt till middag, det var gott, billigt och bra uppladdning! Vid infomötet senare på kvällen träffade vi Erik Forsner (en av grundarna till Team Nordic Trail) och hans spralliga lagkamrat Maria, vi passade på att fråga om höjdmätaren och fick mycket bra hjälp med den!

Våra trevliga rumskamrater skulle springa 30 km och hade varit med tidigare, efter lite taktiksnack somnade vi gott.

DAG 1

Frukosten öppnade redan klockan fem eftersom starten gick klockan 8, vi var på plats vid halv sex ungefär. Gröt fick det bli även till frukost. Dock hade kockarna valt att göra en väldigt fiberrik variant som våra magar inte alls verakde gilla. Särskilt inte på en tävlingsdag. Men bullrande magar är vi ganska vana vid så det var bara att bita ihop. 

Kartor delades ut halv sju och vi började genast planera vägval. Väldigt skönt att vi var färdigpackade redan hemma, så vi slapp stessa med det

Man skulle sedan vara i god tid vid starten etersom ca 800 pers skulle in i "startfållan".  Första kontrollen låg högt uppe på en topp och vi startade längst ner i slalombacken. Vi ställde oss långt fram då vi känner oss ganska starka i uppför.

 
 


Slalombacken kändes bra, men när den värsta stigningen började var benen inte alls så pigga och den där morgongröten gjorde sig påmind igen. Vi knatade på som alla andra uppför berget i alla fall, och väl uppe visade det sig att vi var första damlaget! (Spurtpris alltså). Vi fick nya krafter och skuttade neråt, nästa kontroll var uppe på ett annat berg... Våra knän var dock inte alls med på noterna i nerför, det gjorde ont i princip på varje steg.

Vi sprang förbi nattlägret, skönt att veta vart det låg, och korsade första vattendraget, (torr om fötter och ben kan man garanterat glömma på BAMM).
 Det flöt på riktigt bra uppför och vi var första damer även dit. Folk sprang iväg och lite olika håll, vi hade kvällen innan bestämt vilken väg vi skulle ta till tredje kontrollen, den rekommenderade vägen, som är utmärkt med gråa prickar på kartan. Den skulle sedan ligga vid en bro långt ner vid en jock.

Men från höjden där vi hade utsikt över vägvalen så såg det mycket lockande ut att ta en annan väg, vi bytte kurs och det gick riktigt bra. Till en början. När vi kommit ner från berget skulle vi alltså över en kam innan det gick neråt igen till jocken. Där blev det krånglingt, minst sagt! Vi kom rätt in i skogssnår som var helt omöjliga att ta sig snabbt igenom, plus att det lutade kraftigt. Men vi lugnade oss med att alla andra nog också hade en lika långsam väg ner. Men det hade de förstås inte... När vi kommit in på den springbara stigen är vi i princip 100 meter från fjärde kontrollen och måste vi springa tillbaka mot tredje. Vi möter lag efter lag som vi legat låångt före innan. Humöret blir inte på topp men vi blir desto mer tävlingsinriktade och ökar farten. 

Det blir sedan en längre bit att springa på stigen rakt fram tills vi skulle svänga av uppåt mot femman som skulle ligga högt uppe vid en sjö. Till vår glädje så har vi redan innan stigningen börjat komma ifatt flera lag. Uppför är vi starka och det går riktigt bra till femte kontrollen som inte heller var några problem att hitta. 

Därifrån blev det dock knepigare. En stor vägg fick vi nästan klättra uppför, putta på och dra varandra upp, och ju längre man kom ju sämre sikt blev det. När vi är så högt att det börjat plana ut lite så är det otroligt dimmigt, men vi har koll på vart vi är och forstätter i rätt riktning. Vi ser två siluetter framför oss och håller samma kurs som dem. Tillslut kommer vi ganska precis på sjätte konrtollen, även den på en topp.

Nästa kontroll beräknar vi avståndet helt fel och har verkligen ingen aning om vart vi befinner oss! Det är noll sikt, iskallt och jag börjar fantisera om hur fjällräddningen några veckor senare hittar två ihjälfrusna flickor där uppe någonstans... Det var riktigt läskigt, vi försökte gå efter höjdmätaren eftersom vi visste vilken höjd kontrollen skulle vara på. Men det spelar inte så stor roll när man inte har en aning om var man är. Några tårar fälls i förtvivlan men så skärper vi till oss och delar på en bar för att få lite extra energi. Även fast den i stunden var hård och kall smakar den gudomligt gott! Jag börjar fundera på hur man bryter en tävling när man ändå inte vet vart man är, om vi skulle ta oss ner, vad är då upp och ner liksom?! Plötsligt hör vi några röster inte långt ifrån oss och kutar allt vad vi har mot ljudet (överlevnadsinstinkt). Men rösterna förvinner...

För att hålla värmen bestämmer vi oss för att springa upp mot en topp, jag kikar på höjdmätaren och får upp hoppet, siffrorna börjar stämma in med kontrollen.. "DÄR ÄR DEN JU!" ropar Sanna. Den lyckan var obeskrivlig! Två frusna killar sitter också där och har precis kommit dit (förmodligen dem vi hörde). "Nu är det bara sista kvar" Säger ena uppmuntrande och tillsammans tar vi oss neför berget mot åttonde kontrollen som var lätt att hitta med kompassen och dimman lättade ju längre ner vi kom. Den stationen var bemmanad vid ett litet vindskydd. Vi trängdes några stycken där inne vid en brasa för att samla kraft, och sedan bar det iväg igen mot nattlägret, kanske lite långsamt, men vad gjorde det? Solen sken och dödsångesten någon halvtimme tidigare var som bortblåst. Vi hade klarat första dagen! 

Foto: BAMM 2014 night camp

När vi närmade oss nattlägret såg vi en vacker regnbåge som gick rakt ner mot tälten. Verkligen vackert! 
I mål överraskades vi av bullar och vi hittade en fin tältplats direkt. Tältet är oerhört smidigt att sätta upp och vi fick nästan precis i ordning allt innan det började regna. Vi hoppade in, bytte till torra kläder och kröp ner i våra sovsäckar. Fötterna var som två isblock, och jag hade även glömt att lägga min dunjacka i en plastpåse, så den var helt dyngsur.. Allt annat var dock torrt vilket var lite konstigt. Vi låg ett bra tag där i tälten eftersom det fortsatte regna, det blev ett litet uppehåll så vi hann gå på toa (ja, det fanns tält med små hinkar som dass ungefär. Jättebra! ), bli intervjuade och koka vatten till vår medhavda torrmat. Den smakade faktiskt helt OK!

Vi finns med från 9.23.

 

 

Resten av kvällen spenderades i tältet eftersom det började regna igen, vi fick våra kartor och kunde gå igenom nästa dag, kunde även mumsa på vår lyxdetalj i packningen. 2 små Chipspåsar! Det blev vi tipsade om av en kille på AXA fjällmaraton, och det var verkligen en hit! Vi ångrade att vi inte hade tagit en stor påse på en gång, hallå, den väger ju ingenting! 

 

Dag 2 

Eftersom vi låg hela timmen efter första damlaget i mål så skulle vi starta en kvart före dem på morgonen, klockan 8. Lite halvslitna efter dålig sömn och ömma knän fixade vi relativt snabbt iordning frukosten med frystorkad havregrynsgröt blandat med hallon. Till vår stora besvikelse var det riktigt äckligt, och kunde helt enkelt inte ätas upp. Men fyllda med annan energi hann vi med både toabesök och ihop-packning i god tid innan start.

Eric Forsner och Maria Kolk stack iväg fin fart och vi hängde på bra hela vägen upp till toppen, som visade sig vara fel topp! De hade lurat med sig hela först startfältet dit, lite roligt. Men det var inte långt till rätta stället och vi fortsatte, fortfarande positiva. Så börjar det slutta nerför och Lina får allt ondare i knäna och vi får helt enkelt sänka tempot rejält för att fortfarande ha roligt, för det var ju det vi skulle ha, riktigt roligt! Trots att vi har förmåga att springa betydligt snabbare vanligtvis kämpade vi vidare upp på nästa berg och korsade ställen vi sprungit på dagen innan.

Till tredje kontrollen var vi lite osäkra på vart och hur vi skulle ta oss ner eftersom det såg väldigt brant ut på kartan, men med ledande mixlag precis framför oss då kände vi att de var några att hänga på, och kom säkert och fint ner till kontrollen som låg nere vid en sjö mellan två bergssidor. Vattenfall forsande nerför  bergsväggar är så vackert! Nästa kontroll var den lättaste, bara att följa sjön bort några kilometer så låg den ute i myrmarken.

Efter den enkla planlöpningen skulle höjdmetrarna stiga ordentligt! Dags att börja klättra. När man ska ta sig upp för sådana branter går det ju inte snabbt precis, och kanten verkar aldrig komma närmare…
Men upp kom vi såklart och rätt inpå en rösad stig till vår stora förtjusning. Ett par andra lag hade också hittat den och nu kunde man också börja springa igen.  Tre sjöar skulle passeras innan vi hade tänkt vika av upp mot toppen. Det är svårt att veta vad som räknas som sjö då vattendragen ändrar form lite hur som helst, och eftersom det tydligen regnat mycket under sommaren så kan sjöarna vara lite större. Men vi chansade att vi efter en längre bit kommit förbi de tre, och tillsammans med två andra lag började vi bestigningen. Ett lag valde att gå lite mer åt höger, men vi tyckte att den borde ligga längre fram och mer åt vänster så vi fortsatte. Återigen var det väldigt dimmigt och hade börjat snöa, men det var faktiskt härligt och vinterkänslorna kom fram! Efter ett tag kommer ett glatt gäng skuttandes från det håll vi siktar på och det visar sig vara Erik och Maria med flera. Vi ropar hejarrop till varandra och vi och det andra laget får genast upp gnistan då vi förstår att vi verkligen är på rätt väg mot nästa kontroll. Lite osäkra tar vi oss upp på en topp, och jodå, där är den!

Glada och återigen spralliga flyger vi nerför berget, dock i motvind och snö och hagel rätt i ansiktet. Snabbt är vi kalla och frusna. Och av någon obegriplig anledning, som vi fortfarande inte förstår har vi inte tagit samma väg ner som vi sprang upp, vilket var tanken. Utan framför oss är en extremt brant klippvägg. Eftersom dimman fortfarande är tät och kylan ökat håller vi ihop med killarna i andra laget, ingen verkar vilja släppa avståndet mellan varandra. Och med hjälp av varandra tar vi oss ner så gott vi kan, men är fortfarande osäkra på vart vi kommit ner någonstans. Vägen till nästa kontroll trodde vi inte alls skulle vara svår att hitta, men här rusade tiden iväg och efter flera felsteg och nya vägval ser vi ner på ett vattendrag långt nere i en dal och vi står längst upp på ett berg. Mitt i det där låg en sjö och vår kontroll. Jävla kontroll. Hasandes ner, hoppandes, krypandes och klättrandes tar vi oss sakteliga ner. Till vår besvikelse möter vi då våra konkurrenter, det andra tjejlaget som kommit ikapp, på en betydligt snabbare vägval ner. De måste ha varit mycket duktiga på att orientera och pricka rätt på många kontroller, något vi måste öva på till nästa år! Efter vår miss går det i alla fall snabbare, och vi springer ifrån dem ganska snabbt, några herrlag springer om oss, däribland Oscar Silvergran och Dennis Henriksson, som vi känner litegrann. Vi kan hålla samma takt i uppför som dem fram till Låktatjåkko Fjällstation, (samma väg vi åkte längdskidor på under BAMM Winter, genom vargpasset) men när det bär av utför igen säger knäna och hälsenorna stopp och vi får lov att släppa dem ur sikte.. Senare får vi veta att de varit snabbast av alla lag denna dag, hela 20 minuter före till råga på allt, imponerande!

De sista kontrollerna var nästan raka vägen tillbaka till Björkliden, lätta att ta, visserligen på toppar men väldigt små sådana, eftersom vi redan var på så pass hög höjd var de inte så ansträngande.
Vi var dock otroligt törstiga men vägrade stanna någonstanns för vi hade tappat på tok för mycket tid, MOT MÅL!

Längs med kanten av Kåppastjårro skråade vi över sten och myr till näst sista och hittade några hjortron i farten, godaste energin på hela tiden! Fjällets guld. Väl där var det slalombackar ner som gällde, vi valde en längst till höger som gick ut på en sommarled, även fast det var en omväg tänkte vi att det skulle gå snabbare att springa på leden än obanat nerför backarna. Vet inte om vi tjänade tid, men sprang allt vad vi hade gjorde vi i alla fall nerför grusvägen till sista kontrollen i botten av slalombacken. Båda var vi gråtfärdiga av ren lycka! Backen upp mot hotellet och sista vägen in i mål var såklart tung, men ändå väldigt efterlängtad. VI VAR I MÅL! VI HADE KLARAT BAMM70 2014!!!!

Vi är med från 2.25

Vår packning blev godkänd och vi kunde njuta av grillade veggospett med hamburgertillbehör, riktigt bra att de fixat vegetariskt alternativ, brukar inte vara så hög prio på andra ställen. Guldstjärna!

Våra underbara room-mates hade satt på bastun när vi kom ner till stugan så det var bara att slita av sig blöta kläder, in i dushen och sedan tina upp i bastu. En till Guldstjärna!

När adrenalinet gått ner känner man plötsligt vart man har ont. Väldigt ont. HUR TUSAN KUNDE VI NYSS SPINGA ETT MARA? Knän, hälsenor och fotleder hade tagit ordentligt med stryk och Linas ena fot verkar ha fått en blödning eller något liknade då den svällde upp och ömmade rejält.

Vi var i alla fall inte ensamma om att vagga fram, på Bammketten senare på kvällen var det inte många som gick med spänstiga kliv... 
Vid vårat bord var det hela tre lag som fick gå upp på prispallen, så det var riktigt bra stämning! Vi fick gå upp två gånger eftersom vi även hade ett spurtpris att hämta! :D

En trevlig kväll där vi träffat många roliga, nya människor och vi somnade som prinsessor. Sov 10 timmar (!) och fick nästan skynda oss upp till frukost nästa dag. 

Nu är vi åter hemma i vardagen och planerar andra äventyr. Ha det gott!

// Lina och Sanna



#1 - - Ida:

Ni två är ju bara så grymma! Riktigt bra presterat, ni är mina två idoler :D

#2 - - Maria, Träna med glädje:

Starkt jobbat av er! Ni är ju för grymma ni två:)

#3 - - Kusin:

Vilket äventyr alltså!! Låter som att fötter å knän behöver kureras... kram till er båda!

#4 - - Sanna och Lina :

Tack ska ni ha! Värmer i våra små hjärtan.. Ja, nu håller vi på att läka ihop :)