13 november

  Varje dag som går nu blir kortare än den andra, mörkare och mörkare. Utan snö finns det liksom inget som lyser upp. Tur då att jag har pannlampa så jag kommer ut om kvällarna i alla fall. I torsdags var det tredje och sista delen av Bike Ray Night Trail series, Frösön by night. (Som Beaktiv och BikeRay annordnar). Som sagt, enkelt men toppenbra!

Lina och jag hade testat banan någon dag tidigare och tyckte den var jätterolig. Bitvis snabbsprungen, men mycket kuperad, lerig och rotig, och på ett ställe så brant att man var tvungen att gå. Hur som helst skulle vi springa två varv denna torsdag, totalt 13 km. Det var kallt och rått väder, så jag hade klätt mig i mina nya vinter-tights, något som jag fick ångra bittert senare. . Den lilla skara löpare vi var kom iväg, och delades upp ganska fort, jag hade Lina tätt bakom mig, och så skulle det bli hela loppet. Vid varvningen minns jag att jag tänkte ”Det här var ju en lätt match, nu ökar jag farten”, och mina ben kunde pinna på och bli piggare för varje steg.

Men så i mitten av andra varvet omringas jag av ett totalt mörker. Min pannlampa hade svikit mig, och helt lagt av. Riktig tur hade jag att Lina var precis bakom mig så vi kunde dela lampa resterande bit, men det gick ju inte alls lika snabbt eftersom vi sprang på smala stigar där vi inte kunde springa i bredd, och då såg jag inte var jag satte fötterna i alla fall. Dessutom drog tightsen ner sig själva hela tiden, hur långt jag än drog upp dom i farten halade de envist ner sig, så jag visade halva röven, ungefär.

Men men, vi sprang ändå ganska trötta och glada tillsammans in i mål och kom etta och tvåa i totalen (och i kvällens tävling). Jag fick helårsmedlemskap i Beaktiv, och Lina en valfri pannlampa från BikeRay, WIIE! Äntligen kanske en lampa som fungerar längre än ett år. (Glömde nämna att den andra gått sönder veckan innan och precis blivit bytt).    

Här nedan är banansträckningen, om du är sugen på att prova!! :) Ett varv är 6,5 km. 

 

 

//Sanna

Gör alla dagar till bra dagar

Det gick ju helt okej igår. Jag blev inte skrämd alls faktiskt. Det var inga hemskheter i skogen förutom lite läskigt pynt, marchaller och utklädda funktionärer som bara hejjade och visade vägen. Med en extremt välmarkerad bana full av reflexer var det fantastiskt att springa. Lite som om lysmaskar förgyllde skogen. Reflexbanan är nu permanent i Spikbodarna och kommer nog springas många fler gånger av mig! 
 
Själva loppet sprunget var kanske inte det bästa. Jag får nästan direkt håll och ont i magen och mina knän är inte alls med. Bara efter någon kilometer slinker Sara Hallquist om mig och jag tappar Linas rygg. Jag har svårt att hålla i någon annans rytm och faller därför ett par meter bakom, sen tappar jag bara mer och mer. 
 
Valet av skor blev inte heller bra då jag tog Merrel-barfotaskorna och med lera och hala rötter for jag runt som Bambi på hal is.. Jag förargade mig under banan att jag inte tagit Icebugskorna med bra fäste, då hade jag inte alls behövt sakta in i kurvor och där det var mycket rötter. 
 
Under andra varvet (det var två varv på en femkilometersslinga) sprang jag helt själv och det kändes nästan lite kusligt. Under sista delen hörde jag hur någon höll på att komma i kapp mig. Det värsta jag vet är att bli omsprungen på "upploppet" så jag tror jag sprang som allra snabbast den kilometern och in snirklig stig där jag bara kutade för allt jag hade för att inte bli omsprungen. Det var skönt att komma i mål och kunna andas ut. Att ha stressen som sköljer över kroppen när man blir för tävlingsinriktad är både obehagligt och roligt. Man blir ju fylld av adrenalin, men samtidigt nära på att brista. Ungefär. 
 
Aja, idag snöar det ute igen, Jippie!! Vi åker nog upp till Åre och har det gött i helgen också. Det blir bra. 
 
//Sanna
Visa fler inlägg