Gör alla dagar till bra dagar

Det gick ju helt okej igår. Jag blev inte skrämd alls faktiskt. Det var inga hemskheter i skogen förutom lite läskigt pynt, marchaller och utklädda funktionärer som bara hejjade och visade vägen. Med en extremt välmarkerad bana full av reflexer var det fantastiskt att springa. Lite som om lysmaskar förgyllde skogen. Reflexbanan är nu permanent i Spikbodarna och kommer nog springas många fler gånger av mig! 
 
Själva loppet sprunget var kanske inte det bästa. Jag får nästan direkt håll och ont i magen och mina knän är inte alls med. Bara efter någon kilometer slinker Sara Hallquist om mig och jag tappar Linas rygg. Jag har svårt att hålla i någon annans rytm och faller därför ett par meter bakom, sen tappar jag bara mer och mer. 
 
Valet av skor blev inte heller bra då jag tog Merrel-barfotaskorna och med lera och hala rötter for jag runt som Bambi på hal is.. Jag förargade mig under banan att jag inte tagit Icebugskorna med bra fäste, då hade jag inte alls behövt sakta in i kurvor och där det var mycket rötter. 
 
Under andra varvet (det var två varv på en femkilometersslinga) sprang jag helt själv och det kändes nästan lite kusligt. Under sista delen hörde jag hur någon höll på att komma i kapp mig. Det värsta jag vet är att bli omsprungen på "upploppet" så jag tror jag sprang som allra snabbast den kilometern och in snirklig stig där jag bara kutade för allt jag hade för att inte bli omsprungen. Det var skönt att komma i mål och kunna andas ut. Att ha stressen som sköljer över kroppen när man blir för tävlingsinriktad är både obehagligt och roligt. Man blir ju fylld av adrenalin, men samtidigt nära på att brista. Ungefär. 
 
Aja, idag snöar det ute igen, Jippie!! Vi åker nog upp till Åre och har det gött i helgen också. Det blir bra. 
 
//Sanna