Inför Hemavan24

Nuså, nu händer det grejer igen! 
 
(vet att jag skrev att vi skulle skriva lite mer om Frankrike och så, men nu har det ju gått en stund, och allt har som fått svalna liksom, men kanske dyker upp lite summering och goa bilder från den rutten också) MEN NU TAGGAR VI HEMAVAN24! bing bing pling catching! 
 
Typ så mycket överskottsenergi har jag in the moment för jag har inte  kunnat röra mig så mycket som jag vanligtvis gör. Rumpen har inte blivit bättre (den som jag så olyckligtvis ramlade på under min lilla krasch i Frankrike). Den har blivit sämre efter diverse cykling, löpning, styrketräning och små äventyr här hemma. När inte huvudet är smart får kroppen lida.. Min höger skinka är just nu out of order och jag gör allt i min makt (som inte är så stor) för att den ska hinna läka litelite bättre till i helgen då 24 timmar ska avverkas på fjället. Kylgels varvas med ipren-salva tillsammans med tigerbalsam och vänster del av rumpan får ta vikten när jag sitter, cyklar och sover. Jag har inte tagit ett springsteg sen i lördags, och inte kunnat hoppa eller studsa (vart man nu gör det) men ni förstår grejen, röven gör åt helvete ONT. 
 
Enough said about that. Lina är inte heller tiptop-fräsch eftersom hon lyckades (jävla klant) ralma med MTBn och bryta revbenet i lördags. Så vi båda dras med smärtor inför den långa tävlingen på fredag. Men vi förösker som alltid göra det bästa av situationen och se det på ett positivt sätt, det kunde ha gått värre. 

 
Vad är det för tävling vi ska springa nu då? Jo Hemavan24, tidigare Icebug24 som är en rogainingtävling i Hemavanfjällen där man ska ta så många poäng som möjligt under 24 timmar via utsatta kontroller. Man väljer sin egen väg och antalet kontroller man vill/orkar ta och ska alltså orietera sig till dessa i fjäll- och skogsterräng. Enligt oss gäller det att ha så lätt packning som möjligt med så nödvängliga grejer som möjligt. (Arrangörerna har en lista med obligatorisk utrustning, och utöver det är inte inte mycket som åker i ryggsäckarna). Här är vår packnig, den obligatoriska först: 
 
sovsäck
vindsäck
pannlampa
första förband
mössa
vantar
pannband
underställ
förstärkningströja (ullfrotté)
regn/vindbyxa
regnjacka
kompass
vattenbehållare
mat för 24 timmar (vår matlista längre ner)
nödproviantbar
mobil med inlagt nödnummer
 
Utöver det: 
lätt dunjacka
keps
myggnät
tumvantar
extra strumpor
våtsockor
underställsbyxor
tights
höjdmätare
 
 
Vår energi för dessa 24 timmar kommer vi att packa ner med lite ångest i magen, -är det här verkligen vad vi står för? -Tycker vi om det här sakerna? Nu efter handlandet har vi kommit på så mycket bättre och godare grejer att ta med, men kör på de här sakerna denna gången. Har haft tänket, så lättuggat som möjligt i farten, samt så mycket och snabb energi som möjligt, plus något som man står sig på lite längre. 
 
Vår matlista: 
-Tortellini (pasta är ju energi, eller hur?) 
-Pannkaksrullar med hallonsylt eller äppelmos och kanel (inte bestämt än haha) 
-Tunnbrödsstutar med rökt lax (för saltets skull, och lite lyx) 
-Hemmagjorda energikakor (recept sen förra årets Bamm, finns i arkiv)
-Energigels (testade på tävling in France, äckligt, men eld i baken fick man)
-Jägarsnus (gammalt, hederligt, funkar alltid)
-Chips (sjukt gott på fjället kan jag lova)
-och några köpta bars
 
Alltså, är detta too much? Lina tror att typ hälften kommer vara kvar när vi är i mål, menmen, hellre för mycket än för lite. haha Vill inte gå helt på tomgång i slutet. 
 
Här nedan har vi förberett tortellini i portionspåsar, och stekt pannkakor. MUMMA :D 
 
 
 
 

-
Vi har ju aldrig kört en 24 timmarstävling förut, men den liknar Bamm lite eftersom man är ute på fjället och ska ta kontroller. Så helt nytt känns det ju inte. Enligt väderleksrapporten ska det vara mulet, 8 grader och regn. YEEEY! Värsta bästa, dimmiga URlätta orienteringsvädret, yippie!!. AA... fast näe.
 
Men det är egentligen ingen big deal, vi har lärt oss mycket från tidigare misstag och är sjuuukt taggade och det ska bli såå kul! Lite regn kan vara skönt, dimma blir väl mer äventyr, vad som helst kan hända. Se allt från det ljusa sidan. Vår stratergi tar vi lite som det kommer, men vi har tänkt att vara uppe i hela 24 timmar utan att sova, för det känns ju bara onödigt. Sovsäck och vindsäck (skönt att man inte var tvungen att bära på tält!) är bara med för säkerhets skull. Om orientering och väder ställer till det måste kunna vara flexibel och spontan även om man planerat visa vägval, och maten känns som en klackspark, det här fixar vi. Såg häromdagen på "Monsen på villovägar", kolla in det, han fick klara sig på tre skivor knäckebröd, (så vi ligger ganska lugnt till). 
 
Vi skulle vara tre i vårt lag från början. Charlotte Nordling Shill skulle vi ha med. Men hon har varit skadad i foten sen i vintras, och det är ännu inte helt bra, så det blir bara vi två. Twin power. 
 
Ser vår ofrivilliga vila som extra uppladdning och tidigt imorgonbitti bär det iväg norrut. Önska oss lycka till!
 
Jag avslutar detta inlägg med orden jag började senaste med; Det löser sig. 
 
//Sanna
 
 
Lite skev ska man väl vara va?
 
 
0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Hemavan, bamm, fjäll, förberedelser, hemavan24, karta, orientering

Det löser sig

 
Resan i Frankrike har varit superbra. Lite motgångar och stress här och där, men det har fixat till sig och lite problem på vägen hör väl till antar jag. Tänkte berätta lite om loppet vi sprang andra dagen vi kom ner, så tar vi det andra sen. 
 
Ni som följer mig på instagram kanske såg att jag hamnade på sjukhus efter tävlingen, (eller under tävlingen) som vi var med på. Så vad hände egentligen? 
 
Jo, jag kan väl börja med och säga att vi inte hade bästa uppladdningen. Dålig middag, dålig sömn i tält precis vid starten där det inte var särkilt tyst (där 100km och 60-kmlöparna satte igång redan vid femtiden och var uppe vid halv fyra på morgonen). Det blev knappt någon frukost heller då affärerna stängt på kvällen innan när vi äntligen hittat fram till nummerlappsutdelning efter att vi irrat runt med bilen ett bra tag. Så det blidde bara en banan, en liten bit baugette, chokladbit och kaffe, (typiskt franskt, som tävlingen bjöd på) något vi aldrig äter till frukost annars.
 
Dumma som vi var hade vi endast en varsin halvliters vattenflaska, och hörde i mikrofonerna att de rekommenderade att ha med 2 liter.. Inga bars eller annan energi förutom några dextrotabletter och en varsin gel hade vi fått med oss i löparväskorna.. Brukar annars vara väldigt förberedd, men denna gången tog vi det lite chill med det. Vi skulle inte se detta som någon tävling, utan mer som en upplevelse och njuta oss igenom utsikter och sånt. Dessutom fanns det ju vätskestationer. men hade inte ens kollat in banbeskrivningen så hade ingen aning om vad som väntade. 
 
Sen var ett annat problem skorna. Min häl gjorde fortfarande ont och hur mycket jag än ville kunde jag inte springa utan smärta med Icebugsen, (med ståldubb) som jag gärna hade haft för att springa säkert ner i branta backar. Så det fick bli ett par andra rätt så nerslitna terrängskor som jag inte sprungit i på länge.
 
Tävlingsdags
 
I starten var vi båda hungriga (!) men vid glatt humör och peppade varandra. La märke till att alla andra hade keps eller annan form av huvudskydd. Glad att jag hade solglasögon i alla fall. Solen var uppe och det var över 25 grader redan vid 8. Lätta i benen hamnade vi strax etta och tvåa bland damerna utan egentligen ansträngning, jag hade ett kontrollerat och skönt tempo hela vägen. Men värmen tog kål på mig. Redan vid första vätskestationen, som typ aldrig kom, ville jag tro att det var den sista. Började grubbla på om det kanske bara var en station och att vi var mer än halvvägs på banan. Så var såklart inte fallet..
 
Tuggade upp backe efter backe, krön efter krön. Det gick uppåt och uppåt och mera uppåt. Jag gick mer än vad jag sprang totalt sätt. De där vyerna jag längtat efter kom aldrig, och när det väl kom var jag inte längre ingresserad av att titta på dem, då ville jag bara framåt. "Varje steg räknas", "fortsätt springa", malde i huvudet. När man ligger tvåa vill man såklart behålla den platsen, även om det inte skulle vara tävling. 
 
Vi sprang mest i skogen och på ängar eller djupa dalar, (alltså inte särkilt mycket svalkande vindar heller). Förmodligen missade vi de finare delarna av banan vi kollat på youtube, då de var på de längre sträckningarna. Med mycket uppför gick det såklart utför också, och det var det värsta. Hade inte bra fäste alls, men sprang på ändå och mina lår tog rejält med stryk då.
 
Jag fick snåla rejält med vatten och hade gärna haft flera gels med mig, för den gav verkligen en kick. Värmen var tryckande, vi sprang säkert i 35-40 grader. Försökte också ösa vatten över kroppen på vätskestationerna och få i mig socker, salt och allt det där. Men det hjälpte tydligen inte.
 
När det var mindre än 2 km kvar av loppet gick det bara nerför, nerför och nerför. Jag hade legat på för mycket i början på backen eftersom jag tänkte att det var så kort kvar så då kan man ju dra på en fartökning och det enda jag ville var att komma i mål. Så känner jag plötsligt att benen inte riktigt lyder, de viker sig. Jag kan inte hålla emot i de tvära branta svängarna (det gick ganska mycket krokigt och slingrande nerför). Det var sandigt och småstenigt så jag halkade till flera gånger med skorna. Så far jag hårt ner i backen och får en liten chock. Men är snabbt uppe igen. Bara några meter senare faller jag igen och kallsvettningar sköljer över hela kroppen. All energi dras fullständigt ur mig och adrenaliet försvinner. Jag kände mig snurrig och svag men rullar vidare nerför. Har inte längre kontroll och låren värker, jag hör mig själv skrika och kan verkligen inte stoppa. Minns att jag ramlade igen och att jag inte kan ta mig upp, försöker hasa mig på rumpan nerför och sen bara blunda. 
 
Vaknar till att jag tittar upp bland gröna trädkronor och att solen skiner igenom mellan löven. Det är fullt med främmande människor runt mig. Jag ligger i en konstig ställning och kan inte röra mig, det gör ont överallt, och alla pratar på franska. Allt är bara så förvirrande och konstigt. Jag trodde till exempel att jag var med i Hunger Games och i Lost, och att världen hade gått under. Var inte säker på om jag någonsin hade haft en familj.. Ser svaga minnen av hela livet men kan inte sätta fingret på vad som gör att jag befinner mig i den här situationen. Plötsligt börjar allt bara brusa och fara runt om mig och jag slocknar igen, (det var tydligen helikoptern, förstod jag senare).
 
Vaknar upp igen , nu i en vitt rum med starka lampor och nya okända människor i vita rockar. Jag har fullt med sladdar över hela mig och de ler mot mig (vilket gör mig enormt irriterad) och trycker in sprutor mina armar. Allt gör så fruktansvärt ont, och jag tror att jag blivit kidnappad. Blir arg och skriker allt vad jag har och slår omkring mig. Vad har dom gjort med mig och alla andra på jorden! Det här stämmer bara inte! minns jag att jag tänkte, men kunde inte komma på vad jag gjorde senast. Ser bara mina svullna knän och får för mig att benen är amputerade, mina händer är svullna och smutsiga. Jag spyr på en sköterska och ner på golvet och somnar sedan igen. Detta var som en lång och konstig mardröm ni aldrig kan tänka er!
 
När jag vaknade för tredje gången mådde jag lite bättre men fattade fortfarande inte att jag var i Frankrike och hade sprungit ett lopp. För jag fortsatte prata svenska med sköterskorna som bara log mot mig. Men så kommer en orolig Lina efter en stund och det mesta klarnar. Hon gråter och berättar hur hon väntat i mål och inte blivit berättad för att jag tagits av banan föränn en ganska bra stund efteråt. Men nu var vi i alla fall tillsammans igen. 
 
Resten av dagen och kvällen fick jag ligga orörlig på dropp och hade stor ångest att jag inte tagit mig i mål. Alla som hejjat på mig längs vägen och ropat efter mig att jag var andra dam med marginal. Allt som kännts så bra under loppet och målgången som jag visualiserat som alltid är den bästa på ett lopp. Aja, sånt här man får acceptera helt enkelt. Livet går vidare. Sjukhuset tog väl hand om mig, och även fast de ville att jag skulle stanna under natten valde jag att göra Lina sällskap på ett hotell och fortsätta vår resa till det bättre istället. 
 
Jag hade allvarlig uttorkning och något fel på njuren eller levern typ, och hade ramlat på rumpan väldigt illa. Helt blå och sårig över hela skinkan. Ingen vacker syn. Löpningen jag klarade av resten av veckan har inte varit smärtfri direkt, men glad att jag har kunnat springa alls. Kunde ju ha gått mycket, mycket värre, så återhämtningen har ju gått förvånansvärt bra med tanke på hur förvirrad och borta jag var. 
 
Groggy, mörbultad och uppsvälld.
 
Återkommer med lite härliga bilder och texter från resten av resan senare. Nu mår jag bra. 
 
Kramkram
 
Sanna
 
Visa fler inlägg