The Lands Down Under

                          
                                          Angelus Hut- Nelson Lakes National Park NZ


Vi har rest och upplevt allt och lite till under en och en halv månad. (Alltså, det är ju JÄTTELÄNGE tyckte vi, men det är ju inte ens typ hälften av tiden många andra är ute och flänger!) 
 
 
Innan vi for iväg till Australien och Nya Zealand den 1 november hade vi ju varit nere i Italien och skuttat runt i bergen. Men racerapporterna vi skrev publicerade vi nu bara för någon vecka sen.

                                                  Nya Zeeland och Australien (och lite Hongkong..)
 
Här nedan kommer ett ganska maffigt bildspel från vår resa. Livet på andra sida jordklotet var häftigt. Vi hann med fyra tävlingar också, har skrivit små racerapporter om dem längre ner. Slänger upp lite (ganska många) Highlights från resan. Ser fram emot 2017. Lopp som är lite spikade är ÅEC, Wermlander (båda multisporttävlingar) och Hornindal Rundt. Sen har vi kryssat för hela kalendern med massa andra också, men vi får väl se vad allt räcker till. Det ska ju klaffa med resten av vardagslivet liksom..
 
 
 
 
Australien och Nya Zeeland var verkligen två häftiga äventyr. Vi började dock tre dagar i Hong Kong, vilket blev en glad överraskning. Vi bodde på ön Lantau där det var bergigt med fin natur. Det blev mycket löpning där. Storstaden var intressant att besöka också. 
 
 
 På Sunshine peak i Hong Kong. Vi fortsatte sedan att springa till Lantau Peak när vi ändå var i farten. Ett gäng kineser viftade med en kamera när vi sprang förbi och vi stannade snällt för att ta kort på dem, det visade sig dock att VI skulle stå framför kameran tillsammans med familjen. Väldigt exotiska tydligen...
 
 
After lunch smoothie i storstan.
 
 

 
                                                                       AUSSIES

 

 

 

 

Vårt nästa stopp blev hos storasyster Mira som är bosatt med sin kille Wade i Mooloolaba på Sunshine Coast. Riktigt kul att ses igen och bli omhändertagen. Hon hade planerat aktiviteter för varje dag. Vi fick besöka jättefina platser och bra restauranger. Så himla god vegansk och fräsch mat och frukostar!! En dag tog vi också en surflektion tillsammans. Lina visade sig vara esset dock..

Varje morgon steg vi upp tidigt för att springa innan det blev alldeles för varmt. Superskönt att springa längs stränderna och sedan hoppa i havet och svalka sig! Vi var inte ensamma att vara morgonpigga heller. Det är många aktiva människor där, folk springer, promenerar, paddlar, surfar och det fanns även utegym lite här och där.

 
 
 
 Hos storasyster i Mooloolaba! Här är vi på utflykt på väg till en nationalpark. Vi badade även i en liten natural "pool" vid ett vattenfall! 
 
 
 
Första frukoststället vi åt på. Sjuka portioner, men sååå himlans gott. Acaibowl med frukt och granola och matchalatte  och turmericlatte.
 
 
En hel del strandhäng, och försök till att vara gymnast..
 



 
 
Solnedgång på ett berg på Sunshine Coast.
 

Sedan for vi vidare till Melbourne för att träffa vår fina vän Mathilda som var utbytesstudent där. Vi hyrde bil (och körde på vänstersida!) och åkte runt på en massa utflykter och besökte även här roliga restauranger. Australien blev vår lilla kulinariska resa.

 
 
Hos Mathilda i Melbourne! Jättekul att träffas igen, och på andra sidan jorden! Hade gärna fått vara flera dagar till.
 
 
Dessa rätter delade vi alla tre på. Fantasiskt med vegansk och färgglatt. Matcha mylkbar.
 

Race Rapport Eureka Tower Climb

Men vi hann också med två stycken tävlingar under tiden då Mathilda jobbade. Det blev ett Stair climb race uppför Eureka Tower, Melbournes högsta skyskrapa. Vi hade ansökt till tävlingen om att få starta i elitledet till ledningen och fått godkänt. Det var en regnig och kall dag, så riktigt kyligt att värma upp ute innan vi fick ställa upp oss startklara, dock även detta utomhus, (och bli kalla igen). Men vi var ca 20 elitdamer och 15 elitherrar som startade med 30 sekunders mellanrum, Lina var framför mig. 88 våningar skulle vi uppför. Ingen aning hade vi om hur höga trappstegen var, hur brett eller stort det skulle vara. Men det visade sig vara någon form av bakingång, så det var trångt och kala cementväggar och ganska korta trappsteg. Första våningarna tog jag två steg i taget, men det blev så brant så jag var tvungen att bara trippa på så snabbt jag kunde, allt utan att stanna upp. Vändningarna i kurvorna var svårast att behålla farten. Det handlade mycket om teknik, något vi fick höra senare också. Det brände i halsen och lungorna efter mindre än halva kan jag lova! Varje våning var markerad med nummer, men jag hade bestämt mig innan att inte kika. Dock kunde jag inte hålla mig och kollade tre gånger, på våning 17, 46 och 64.

 Ungefär i mitten hörde jag en löpare framför mig, jag visste med all säkerhet att det inte var Lina, utan tjejen före henne, som jag sett innan inte såg ut att vara en så stark löpare. Hon andades häftigt och gick långa steg. Det blir ju alltid en extra boozt att springa om någon och sista våningarna la jag i en till spurt. Med exrtemt torr hals och blodsmak i hela munnen och utan att riktigt kunna prata gick jag i mål. Dick direkt en flaska sportdryck med onaturligt stark rosa färg tryckt upp i ansiktet. Man hade ingen aning om då vilken tid det blivit eller vilken placering man kommit på. Riktigt spännande. Dock blev det den sex-faldiga vinnaren som vann ännu en gång, en riktigt stark tjej som var elit-roddare. Hon berättade att hennes knep var att dra sig upp i relingen och svinga sig runt i hörnen. Hon hade ju övat x-antal gånger och åkte runt på de flesta stair-climbsen i Australien, som tydligen är en stor grej här. Vi var dock stolta över att bli tvåa och trea. Och tro det eller ej, så vann jag med 11 sekunder över Lina!!

 
 
Glad och nöjd efter 88 våningar och x-antal trappsteg..
 
 
Vi sprang en lång runda i den stora och fina botaniska trädgården mitt i Melbourne efter loppet.
 
 
 
 
 Det gick inte att inte ta kort på typ all mat vi beställde.
 
 
  Paddy Pallin Adventure Race

Vårt andra race var en multisporttävling i Lysterfield Park utanför Melbourne. Den var jätteroligt. Det var blandning av roogaining-kontroller och kontroller vi var tvungna att ta i ordning, samt några valfria kontroller med högre poäng. Vi klarade av att ta alla (Och var de enda damlag att göra detta) Vi var klart snabbast av alla i löpningen, och bland de bättre orienterarna också. Ett herrlag som låg i ledning gjorde missar hela tiden och körde om oss fyra gånger tror jag, på grund av att de gjort navigationsmissar, haha. Vi cyklade på i mountainbike och downhill-stigar och på fyrhjulsvägar, upp och ner hit och dit. Det häftigaste var nog alla kängrus som hoppade omkring oss!

Alla hade samma kanoter att paddla på i den lilla sjön där vi skulle ta fyra kontroller. Som vanligt var det motvind åt ena hållet, men vi klarade av att manövrera ganska bra utan roder och allt flöt på fint. Vi hade haft så himla roligt! Vilket team alltså. Spurtade med mer energi än innan loppet in i mål! Strax efter det öste regnet ner, men vi hann in under skydd. Synd om de andra ute på banan. 

 
 
Vegoburgare efter Paddy Pallin.
 
 
 
 
Hade inga kartställ så var tvungen att hålla kartan in handen även när vi cyklade. Fick kramp i fingrarna efteråt..
 
 
 
Vilket snyggt team vi är alltså. Där nere bakom oss skymtas sjön och kanoterna.
 
 
 
 
I mål som vinnare! :D
 
 
 



Vi bokade också in oss på en Surfski-lektion i tre timmar, KUL och lärorikt! 


 Det blev sedan en lång resa till Nya Zeeland. De skulle packa upp och granska vårt nya, oanvända tält, och skriva i en massa andra pappersgrejer innan man fick lov att komma in. Internationellt körkort var också super important..

När vi äntligen kunde få köra iväg till Queenstown hann vi med att springa av oss några timmar på Ben Lommond Track och vidare flera stigar. GUD så vackert det var omkring oss! Spetsiga, snöiga berg överallt och superbra stigar att springa på.
 
 
 
 
 
 

Vår resa fortsatte med bilkörande överallt med stopp för löpning, matlagning och titt på sevärdheter. Sånt man gör på semester, men för oss lite mer träningsinslag kanske. Alla skolor hade till exempel värsta skolgårdarna med hinderbanor och ställningar. Perfekta att låna och träna lite på. Vilka atletiska ungar! Såg en gång en idrottslektion med barn som var väl bara kring 7-8 år. Och de sprang varv efter varv runt den stora gården och gjorde en massa övningar. De såg så välmående och glada ut. Barn ska vara ute och få rolig rörelse, mer sånt i Sverige tack!

 Vi hittade en jättefin skog att traska runt i och sa att "DET SER PRECIIIIS UT SOM I SAGAN OM RINGEN".
Well, såklart så hade det ju spelats in en del där också såg i på kartan sen.  

De närmsta dagarna träffade vi två svenskar, från Östersund, på mindre än en halvtimme i Wanaka, och fick både boende, pannkakor och gratis klättring av en av dem. Superkul! Världen är verkligen liten. Men Nya Zealand var också verkligen stort.. Det blev många timmar i bil, körandes från ställe till ställe som vi hade markerat på karta, och ställen vi fick tips om, osv. Men det kändes ändå helt okej för vi har aldrig sprungit så mycket och på så fina ställen på så kort tid. All möjlig natur och underlag. På vissa ställen sprintandes i sicksack mellan turister med tunga ryggsäckar, andra helt ensamma i timmar och dygn utan en enda mänsklig varelse. Kontraster hade vi i väder också. Ena dagen, eller timmen, strålande sol, och nästa piskande spöregn och hård vind. Men det är som var som helst, bara i en annan del av världen. Rätt häftigt att vara på andra sidan jorden. Många växter var olika hemma, och märkliga träd såg vi många av. Terrängen här varierade extremt mycket och det var spännande att köra och se landskapet förändras drastiskt på bara några mil.

 

Henrik Forsberg, en av Östersundarna vi träffade tog oss ut på klättring, bjöd på pannkakor och boende. Hur trevligt?!
 
 
 


                                 Här springer vi uppe vid Roys Peak i Wanaka. Kanondag!
 
Här nedan följer en massa fina bilder från våra turer här och var på Nya Zeeland.
 

Middagsplats för kvällen. I närheten av Queenstown. Det syns inte på bilden, men det blåste som tusan. Vi spenderade även natten i bil denna gång. (Vlket vi gjorde flera nätter). Kan tilläggas att det är förbjudet på vissa parkeringar, och att man kan få betala vääldigt mycket i böter om man inte är två söta tjejer som spelar heeelt ovetandes om reglerna..
 

              Medhavd lunch i mini-ryggorna. KLART bästa med långturer! DO NOT underskatta massäck! 
 
 
 
 
 
 

En av de bästa turerna vi sprang. Först genom grönskande beteshagar, sedan in i den här vackra, glesa skogen längs vattnet, och sedan uppåt över böljande bergskullar! 
 
 

Påväg mot Milford Sounds. Sjukt överskattat med båtturerna och sånt. Norge slår fjordarna med hästlängder faktiskt... MEN, vi träffade en svensk tjej som tipsade om en massa saker!
 

                                Här springer vi på Routeburn Track. SJUUKT KUL! 
 

Uppe på en topp längs Lindis Pass (eller var det Lewis?) SUPERGLADA för att det fanns snööö
 

                           Och det Vääääldigt turkosa sjöarna. Lake Tekapo var en. Vackert.
 
 
                            Otroligt vacker tältplats btw. I Mount Cook National Park.
            Lite problem att våga sätta upp tältet när fasanen i bakgrunden var extremt nyfiken.
 
 
 Gick ju bra tillslut, och vi hade det asnice.
 
 
 

                      Morgonlöpning upp på bergen. (Klättrade först igenom några fårhagar)
 
 
 
 
 
 
 När vi besökte Mount Cook var det inte så kul väder, men det blev fin löpning på liite lägre höjd.
 


Flurig i håret efter tältnatt, men lyxig frukost ändån! '
 

Här var vi supertaggade på långlöpning och övernattning.  
 
 
 
 
 
 
 
 
Slutade dock med en ösregn och en tom, kall stuga. En liten observation för eventuella hut-turer på Nya Zeeland: När det står beskrivet att det finns "heater" i huten, betyder det nödvändigtvis inte gaskök, utan kanske bara en enkel kamin. Tro dock inte bara för det att kaminen är lätt att elda i, när det inte finns någon ved. Och om det gudskelov skulle finnas ved, ja då är den förmodligen genomblöt av allt regn. Glöm inte heller att ta med dig tändstickor.
 
Vi hade mat som skulle lagas, det gick inte att laga utan gas, så fick äta det lilla snackset vi hade kvar. Sov i samma sovsäck tätt intill varann för att inte frysa sönder. Det positiva var väl att vi sprang med väldigt lätta i kroppar tillbaka till bilen tidigt nästa morgon. Lite mysigt hade vi dock med tända ljus, och popcorn (sån lyx hade vi faktiskt!)
 
 
 
Men som alltid, efter regn kommer SOL!
 
 
 
Arthur's pass var en riktigt höjdpunkt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Den här känslan! On top of the world.
 
 
Grillade grönsaker och bönor, godaste maten, just sayin!
 
 
Lite slitna, men lyckliga tog vi en tupplur uppe på ännu en topp. Helt vindstilla och underbart.
 
 
 
 
 
 
 
 

Race Rapport Hamner Springs Holiday Homes Marathon

Vår nästa tävling blev i Hamner Springs. Ett halvmaraton på grusväg. Låter tråkigt, men naturen runt om och att få springa snabbt gjorde loppet skoj. Hela gänget av löpare blev transporterade med buss till start, en kringlig väg upp, som vi skulle komma att remma ner för, och vidare hela tävlingsbanan. Så vi hade verkligen koll på precis hur vi skulle springa. Väl högst upp gick det lite krokigt ner på andra sidan berget också, men sista milen till start enbart platt. Starten var lättsam och trots att vi inte kände oss så säkra på platten var vi starka. En tjej försökte spränga iväg i ledning, jag höll mig i ett bra tempo bakom de tvp, men jag såg att Lina låg hack i häl någon kilometer innan det tydligen gick för sakta, och passerade. Jag försökte att inte tappa avstånd till Lina och behålla bra löpsteg. Kom inte riktigt i fatt andra damen som jag ville. Men efter en mil, precis började det gå uppför mot knixen, då hann jag springa 100 meter max, och jag var i fatt och kunde med lätta steg springa om henne. Tryckte på och kände mig ännu piggare, det är ju NU det börjar. I en kurva ser jag Lina kolla neråt och ser en hand viftandes i luften. Vinkar tillbaka jag också. Båda vet att vi ger varandra glädje och styrka. Vi är bra.

När det bara var neför kvar, 5,5 km nerför, = lååångt, fick jag lite vinnarinstinkt. Sniffa på förstaplatsen före syrran hade ju inte suttit fel. Jag krämade på allt vad jag hade. Dock såg jag att Lina spurtade på som aldrig förr. Hon vet att jag är snabbare än henne nerför, så hon måste ha lagt i ett par växlar till hon med.. När det är så lättlöpt och utför är svinjobbigt btw.. Det är bara att pressa på så mycket det går, och tillslut känns det som att någon brutalt har vridit om hela ryggen på dig. Hur so helst så tar som alltid allting slut, även denna långa backe, och mot slutet av den sprang vi om walking-klassen. Jisses att gå två mil på grusväg. Mer imponerad av dem kan jag säga. Det var sen  en härlig stämning i mål och kanonväder. Den tredje tjejen kom och pratade lite med oss och sa att när jag sprang om henne var hon redan stum i benen, ”But you were just bombing up that hill!”.

Den känslan hade jag gärna haft på den sista tävlingen vi var med på, en vecka senare. Denna gången skulle det bli tuffare och mer kuperat. Kändes inte jättekul när vi båda precis hade blivit av med träningsvärken från den tidigare tävlingen. Skulle bli kul med trail dock, Karioi Trail utanför Raglan.

 
 
 
 Innan loppet.
 
 
Tur att jag hade solbrillerna på mig, annars hade jag fått superont in ögonen. (Plus att man ser ju lite extra cool ut, noterade ni det? )
 
 
 
Lina fotograferades vid prisutdelning.
 
 
 
Hade extrem träningsvärk dagen efter, så gick en hike istället för löpning. Det var seriöst jobbigare än att springa, och jag fick slut på energi flertalet gånger.
 
 
 
 
 
Finaste platsen hittade vi i alla fall. Jättebra stuga att gå till och övernatta i, denna gången var vi inte ensamma heller, nu var det ca 25 andra också där!
 
 
 
 
 
Lunch breaks, alltid höjdpunkter.
Här ser ni slemmiga glasnudlar med curry, linser och grönsaker. Sa jag att det var billigt!? (Det var faktiskt gott också..)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Här sprang vi hela Kepler Track på en dag. Som de flesta går på 3-5 dagar. Men det var häftigt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

                                                       Kan jag få äääta nu??? På camping.
 
 
Gick på bio efteråt, perfekt med trötta ben och ösregn ute! Vi såg Lights Between The Oceans med Alicia Vikander, lite stolt att vara svensk då. Biografen hade stora fotöljer och mycket plats, och paus i mitten av filmen när man kunde beställa mat. Haha, så lyxigt.  
 
 
 Fantastiskt fin cykling i Dunedin.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Nachos på black corn, jättegoda, ananas, kikärtor och banan efteråt. ( Och curry som Lina håller i högsta hugg. ) Den burken köpte vi första dagen, och räckte precis till sista dagen innan vi åkte hem. Typ alla måltider vi åt hade var kryddade med curry haha!
 
 
 
 
Botanical garden i Dunedin. Mysigt att strosa omkring i när man inte hade ork till något mer.
 
 
 Kalkstensklippor, såg ut som Grand Canyon i USA, fast i mini-format!
 
 

Blue Pools i Makarora, som vi sprang förbi X- antal gånger då vi försökte oss på en och samma tur 2 gånger, och kunde inte korsa rivern som var en genväg, sen när vi väl sprungit 15 km första gången med en tidspress på 6 timmar på att springa den drygt 4 mil långa turen (inklusive över en glaciär) för att hinna till den bokade Jetboaten på andra sidan bergen var vi kloka nog att vända och boka av, eftersom det kändes omöjligt att hinna. Försök nummer 2 (bilderna längre upp med stugan atan värme) blev ju också lite misär, men ett äventyr ändå vil jag lova, med eller utan glaciär och jetboat.
  
 
 
                                Fffffrukoooost! Skönt ibland när man kan koka gröt inomhus på camping ;)
 
 

Vid en strand utanför New Plymouth där vi träffade världens snällaste par där vi fick övernatta när vi kommit lite vilse till den väldigt lilla flygplatsen (där vi tänkt sova). De visade sig passa oss perfekt då dom gjorde egen granola, kokosyoghurt och komnucha bland annat som vi fick efter en härlig strandpromenad! DE hjälpte oss också att hyra bil som var lttare sagt än gjort. Tänk vilka fantastiska människor det finns i världen. 
 
 
På Tongariro Crossning. Tältade dagen innan och käkade bönor och krapnade morötter.
 
 
 
 
 
Klättring vid surväder. 
 

                                                                 Snäckplockning 
 
 
Här är vi ute till havs på delfinsafari. Åkte in i ett gäng på 60 stycken!! Väldigt cool upplevelse. (det blev också sol och supervarmt väder efteråt, faktiskt..)
 
 
 

Racerapport Karioi Trail

Det var en gemytlig stämning ute på landsbygden med blandat folk. Redan från start låg vi i topp tre totalt. Men när det började bli riktigt lerigt uppför mot toppen (som skulle passeras på tillbakavägen också) kom några herrar om oss. Jag skymtade Lina längre upp när det var sikt. Annars var det smal stig i tät björkskog med mycket stenblock, lera och hala rötter. Just denna gången var det inte optimalt med barfotaskor då man halkade runt nåt väldigt. Men i efterhand tror jag ändå inte att jag hade velat ha några andra skor, eftersom det var så pass smalt på vissa ställen och glipor mellan stenar och sånt som jag inte hade fått plats med, med en grövre sko. Efter klättringen såg man ändå ingenting på toppen då det var helt vitt med moln. Nerför gick det brutalt, och jag kom snabbt i fatt Lina, som hade lite problem. Jag att hon bara skulle ta det lugnt, men sen blev jag lite stressad att andra löpare skulle komma i fatt, så trängde mig förbi och ökade, dock även jag slirandes åt alla håll, med flera fall. Jag visste att Lina ändå skulle springa om mig när det blev mer lättlöpt, så jag ville behålla min bra fart så länge jag kunde det.

Plötsligt studsar en annan tjej om mig, lite oväntat. Vad fasen kom hon ifrån?! Lätt irriterad och frustrerad att inte kunna springa snabbare, brände vi båda på som tusan när man kom ut på en grusvägen längre ner. Inom några kilometer var vi ikapp och förbi igen, skönt. Sen bar det uppför, uppför. Jag drog mig upp i grenar och rött, stapplade på spetsiga stenar och kravlade på alla fyra i lera. Så. Jäkla. Jobbigt. Jag frustade som en gris och andades häftigare än nånsin. Vad är det här för brutalt lopp egentligen? Hur länge hade vi varit ute nu? Jag hade räknat på 2 timmar, och kom i mål över 3.. På sista vätskekontrollen, som jag för övrigt var otroligt lycklig att den fanns, sa killen att Lina bara låg en kort bit fram, så jag kunde hinna ikapp. Vågade släppa på lite extra i de tekniska leriga partierna, men såg inte skymten av någon framför. Sista kilometern var på gräsväg i hage, då kutade jag på som att det var 100 meters upplopp, i tankarna hade jag att ju snabbare jag springer, desto snabbare kommer jag ju också i mål. Utpumpad, men ändå fantastiskt glad kom jag i mål, och fick korsa ett målsnöre även jag, som tvåa. Och ja, det kändes faktiskt som en liten vinst ändå, Lina räknas inte riktigt ibland.

 

 
Svenskklädd engelsman som kom trea i herrklassen. (Lina precis före honom, och jag precis efter) 
 
 

 

 
Som sagt väldigt lerigt, kolla bara våra ben.. Och här har vi sköljt av oss lite.
 
 
 
Här ovan är vid midnatt ungefär och vi har grävt oss en hot pool på stranden. Hett vatten kommer upp direkt från sanden och det blir som ett litet spa. Himla häftigt!
 
 
 

                                   Cathedral Cave, lite turistigt, men vi sprnag dit tidigt och slapp massa folk ;)
 
 
Märkligt träd stötte vi på sista dagen. Som långa tjocka mattor hängandes i det. Kanske någon sjukdom eller nåt..

Vår sista vecka på Nordön flög iväg. Det skulle bli konstigt att komma hem igen. Jag hade lite dubbelångest, samtidigt som jag ville stanna Inte några fler tältningar på konstiga, ibland perfekta ställen, inte mer göra i ordning våra små måltider i regn, vind eller solsken, ofta bönor broccoli och auberine när vi inte hade något kök. Eller äta våra mellisar, golden kiwis, morötter, bananer eller nötter och aprikoser. Och framförallt, inte upptäcka fler running tracks och vara på resande fot.. Men när vi landade på Arlanda och luciatåget kom och sjöng för oss, och när mamma mötte oss på flygplatsen hemma och bjöd på julfika sent på kvällen, , då var jag bara glad och tacksam att vara hemma igen.

  

Kramar

Sanna och Lina

Sent ut med Race rapport för Limone Extreme Vertical & Skyrace

 

 

Limone Extreme Vertical & Skyrace

 

Vår resa i Nya Zeeland och Australien och äventyren där kommer också upp snart. ;) Men bättre sent än aldrig som ni vet.

 

Efter Åre Trail (som för övrigt blev ett ganska bra arrangemang, men med mycket utvecklingspotential till kommande år) så packade Lina och jag varsitt handbagage och åkte billigt ner till Bergamo i Italien. Vi hade blivit sugna när Erik Ahlström erbjöd sig att boka resan med tävlingen för ett stort gäng, men det var inte så många intresserade. Men när vi har blivit inställda på något vill vi inte backa. Det var lätt fixat själva ändå, med schysst lägenhetshotell, (så vi också kunde laga egen man när vi ville) och bra läge till stigar, start och mål för loppen vi skulle vara med på. Finalen i skyrunning-serien var alltså lagd i Limone Sul Garda som är en liten by belägen i kanten av buskiga berg vid Gardasjön. Riktigt häftigt skulle det därför bli att möta några av de allra bästa löparna i Europa och världen.

 

Men vi hade inte så bråttom till Limone från flygplatsen utan körde upp i Gromo en avstickare längs vägen. Här hittade vi stigar och skyltar mot refugios, och det bar uppåt i superhärliga glesa skogar (perfekta att gå skimo i) innan fältet öppnade sig och snön kom fram. Vi sprang hela tiden med lätta och pigga steg. Så härligt det var! Och vad glad man kan bli av lite vitt på marken. Problemet var dock att ju högre upp vi kom desto mindre lite vitt på marken var det.. Snart nådde snön till knäna och det var omöjligt att springa. Vi snurrade runt lite på stigar längre ner och hade det ändå superbra. Vilket bra start på vår lilla spontana bergsresa!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 När vi kom fram till Limone hade det hunnit skymma, men vi stack ut och sprang ändå. Riktigt tur att jag hade med min mobil, för sen blev det kolsvart, vi fick lysa med mobillampan påväg ner från dit vi sprungit.
 
 

Vi hade inga ambitioner alls för tävlingarna när vi kom, utan såg detta som kul grej att göra. När vi ändå var på plats var det ju lika bra att vara med både på vertikalen kvällen innan skyracet som var på förmiddagen efter. Även om man kanske inte skulle hinna återhämta sig jättemycket. Det är inte så prioriterat för oss egentligen. Det hade ju lika gärna kunnat vara tuffa träningspass, och då får vilan vänta. Vertikalen var 3,7 km och 1200 hm om jag inte minns fel, och den testade vi med Petter Engdahl och Erik dagen innan i strålande väder. Det skulle bli tufft, men roligt, banan passade oss. Dock kändes det som att man på själva racet inte skulle kunna springa om man fastnade i kö. Stigen var inte särskilt bred och då skapas stockningar snabbt.

 

 

 Här är vi uppe på toppen av orginalvertikalen.
 
 

 

 

Därför var det både lite av en lättnad, men ändå stor besvikelse att vädret vände helt och blev blåsigt och ösregn, alltså riktigt mycket regn. Ledningen beslutade därför att ha en B-bana, några kilometer längre, men mer skyddad och inte lika känslig för väderförhållandena, och där med förmodligen lättare att ta sig fram på och inga besvärliga köer. Dock for alla iväg som spjut i starten.

 

Trångt blev det genom gränderna uppför på hala stenar på grund av regnet. Sen fortsatte banan på en medelstor block- och lite kullerstenväg, som vi sprungit några gånger under vistelsen, då ovetande om att vertikalen skulle komma att gå precis här. Ju längre upp man kom på vägen ju lättare var det att springa förbi folk (ja springa gick det helt okej att göra, eller i alla fall småtrippa, men inte gå som de flesta gjorde, vilket bevisligen gick mycket långsammare). Passerade en hel drös med tjejer, och det kändes superbra. När vägen äntligen övergick i stig och det blev brantare var vi tre tjejer som knuffades och stångades med varandra. Vem skulle ligga först i ledet? Alla var lika bestämda. Jag gav mig först och tassade snällt på hack i häl. Men så började de båda gå sina långa kliv istället för att hålla en snabb stegfrekvens. Superirriterande.. Stenar och rötter sätter stopp för att ta sig förbi. Men när det kommer en liten lucka kastar jag mig om dem båda, leran skvätter om oss och jag tror nästan att jag råkar slå till någon av dem. Hade fått upp lite fart av adrenalinkicken så blir av med dem snabbare än väntat.

 

 Det enda jag hör nu är mina flåsiga andetag och det enda jag ser framför mig i en smal strimma ljus är ca 20 meter stig, och sen är mörkret helt omsvept runt mig. Regnet öser fortfarande ner, men det tänker jag inte så mycket på. Riktigt häftigt och samtidigt som det är jobbigt är jag glad och stark med en härlig känsla i kroppen. Du är ju bra tjejen! Tänker jag. Utan att egentligen veta alls vilken placering jag ligger på. Jag skymtar en figur ca 50 meter framför, och närmar mig hela tiden. Så i det brantaste partiet när jag kommit nästan helt ikapp ser jag att det är ju Lina! Haha, men nu går hon ju, nä nu får hon ta och skärpa till sig. Ibland kan man ju hamna i sin egen lilla bubbla och glömma bort att hålla fart. Jag hör att det är någon eller några som närmar sig bakom mig också, och vet inte om det är tjejerna eller killar. Så slänger ut en kommentar: Hejja Lina! Så att hon ska förstå att det är jag som är bakom och som ska låta lite peppande, men som vi båda egentligen förstår betyder: ÖKA, ÖKA, DU BLIR SNART OMSPRUNGEN!

 

Hon tittar inte bakåt, utan jag ser hur hon stelnar till och sen byter helt löpsteg och nästan sprintar iväg. Bra, tänker jag, och försöker fortsätta hålla god fart själv också. Vi har som sagt inte koll på alls när och var målet är, om det ligger på en topp eller vad. Så när det börjar stå folk på sidan av stigen och heja och jag ser flaggor ovanför vågar jag ändå inte riktigt tro att det är mål nära. Men sätter i spurten då jag hör steg bakom någonstans i det svarta. Över mållinjen far jag, plus några meter till innan en gubbe stoppar mig och säger att det faktiskt är mål.

 

 

 

Vi blir inskuffade rent ut sagt i ett skjul där det är fullt med andra folk, mest killar som byter om (vi tog det dumma beslutet att inte lämna någon ombytespåse i starten, så har inget att hämta här..) och äter torkad frukt, kakor och dricker varm dryck. Efter en stund när vi också har fått i oss lite märker vi hur kalla vi börjar bli. Vi värmer oss en stund vid elden innan vi bestämmer oss för att springa ner igen. Iskalla och blöta. Bästa kombon för en kommande förkylning.

 

Vi kommer i säng tillslut och som tur var gick starten för Skyracet inte förän klockan 11 på förmiddagen, så vi fick lite extra tid för återhämtning från vertikalen.

 

(Lina skriver nu)

 

Ingen av oss mår särskilt bra att äta för mycket innan ett lopp, så vi gick mest och små-åt frukt och nötter under morgonen.Ingen obligatorisk utrustning behövdes förutom vindjacka. Eftersom det skulle finnas vätskestationer längs banorna så skippade vi ryggsäck, som många andra, vilket var skönt! Det gör faktiskt mycket att slippa bära på det lilla extra.Vi hade ju kollat in de första 2 kilometrarna innan och kommit fram till att det kull bli trångt den här gången också. Vi fick alltså räkna med armbågar i fejset och knuffningar i ryggen.

 

Tillslut öppnar dom in till startfållan ville längre fram i fältet men det var i princip omöjligt att tränga sig fram. Vi var som packade sillar. Så det var bara att gilla läget, vilket vi verkligen ångrar nu. Iett sånt här lopp MÅSTE man stå långt fram om man vill ha bra placering. Det tappas otroligt med tid att få jogga i början och inte komma förbi. Det var kaos för oss där bak när starten gick, den var nästan värre än jag hade tänkt mig. folk springer som dårar och man får springa på tå för att inte snubbla. Gränderna slingrar sig fram, jag försöker springa om de som är framför, men det är riktigt svårt. Man fick antingen stånga sig fram eller försöka göra sig mindre än man redan är för att slinka förbi folk. Gränderna var smala och höga väggar så efter ett tag blev luften tjock och fuktig av folks andedräkter och svett. Hur sjutton kan man börja svettas redan efter 2 kilometer!? Tänkte jag irriterat medan jag kippade efter luft, vilket var svårt i den höjd mitt huvud är, vid cirkus 150 centimeter. Det är förövrigt en perfekt höjd för att få armbågar i fejset också för den som undrar. Första 1000 höjdmetrarna var en kamp att komma förbi dessa stållar som sprungit som tokar på platten och som inte alls kan springa i berg. Stigen var smal och för att ta sig om var man tvungen att lägga extra krut varje gång vilket resulterade i noll tryck i benen när det väl blev löpbart.

 

Snart kommer vi in på en stenig stig och det börjar gå uppför. Här får jag plocka många, många placeringar, de flesta har börjat gå, jag försöker trippa fram i lätt jogg istället. Det går snabbare. Stigen blir smalare och det går inte att ta sig om utan att försöka sig på en genväg där det är ännu brantare. Det misstaget gjord jag några gånger och kom istället ännu längre bak i ledet. Det är riktigt irriterande när man känner att man hade kunnat komma fram snabbare men måste hållas på grund av dessa giriga snubbar som tror att det är snabbare än vad de är.

 

När vi har gått så lågt upp att jag börjar tänka när sjutton denna långa stigning är slut ser jag ett blått tält, vätskestation! Det är svalkande att hälla över sig en mugg vatten, och deras sportdryck var riktigt god. De torkade kiwisarna ser goda ut, men jag mår illa direkt när jag stoppar det i munnen och kan inte tugga. Den får ligga kvar där ett tag, jag tar en tugga och sväljer lite då och då mellan andningarna.

 

Nu är det löpbart igen, men jag har absolut ingen löpkänsla över huvud taget och joggar jättesakta! Kille efter kille springer om och snart tjej efter tjej! Det är riktigt psykande och jag tappar motivationen. Jaja, nu är jag så långt bak så det är bara att jogga på så här. Jag hade ju ändå inga ambitioner med det här loppet så det är bara att lägga ner.

 

De kommande vätskestationerna som var utsatta riktigt bra blev ändå life savers. Jag moffar i mig chokladbitar och kiwis och kan inte förstå hur jag inte hade fått i mig det förut! Såklart dricker jag för mycket och får världens håll när det börjar gå nerför. Men alla har så förskräckligt bråttom vid de där stationerna så man blir superstressad! De klunkar två klunkar och springer sedan vidare. Och även fast en själv har sett fram emot denna paus länge, så gör en likadant och ångrar sig att man inte tog en extra chokladit när man är tio meter där ifrån. Å är det ju liksom försent att vända.  Jag hade en rutin med en mugg vatten i ansiktet, svepa en mugg sportdryck och ta 2-3 chokladbitar och torkad kiwi i näven. Om man ska se ut som en riktig löpare kan man inte slösa tid och stå och hänga vid stationerna (som man förövrigt tänker att man ska göra de sista kilometrana innan). Det är snabba ryck som gäller!

Tjejerna som går elefantkliv i backarna och som jag trippat om som en liten bergsget flyger om mig som Gehun i de leriga och steniga nerförslöporna. VART TUSAN fick ni energi ifrån??? Vid första nerförslöpan och fjärde tjejen som springer om mig beslutar jag mig för att skita i prestation överhuvudtaget och bara försöka HA KUL. Det är ju KUL att springa! Synd bara att på dessa Skyraces är det inte så mycket av den varan, ALLA GÅR JU! Men tur var väl det, för då trippade jag om de där damerna igen och fick upp motivationen. NU JÄKLAR ska ingen springa om igen!! Det höll ju ungefär till hälften av andra nerförslöpan, men skitsamma tänkte jag, jag kommer inte slå ihjäl mig i alla fall vilket de riskerar att göra i den där farten. Och förresten kommer jag snart och springer om er igen. Jag som försöker ta det lugnt ramlar såklart ändå och har lera över hela händerna och rumpan. Men jag känner mig lite extra hardcore då och hoppas att de som hejjar på sidorna fattar att ”AHA, hon har ramlat så därför är hon efter de där tjejerna”.

 

Jag accepterar min position och tänker igen att jag skiter i det här och joggar bara vidare. Ingen tvingar mig att prestera. Men så börjar det gå uppför igen. Jag kommer ifatt kille efter kille, springer om tjej efter tjej. Tävlingsgnistan kommer automatiskt och jag tänker att INGEN mer tjej ska få springa om mig igen! Vätskestationerna kommer i bra intervaller och jag fortsätter med min rutin på dem.  

 

Vi kommer in på en del av vertikalen vilket var lite roligt eftersom vi hade rekat den dagen innan vertikalen, men som blev omdragen. Det är alltid kul när man känner igen sig, och vet lite vad som kommer. Så jag hade ganska bra koll hela tiden vart vi var och hur långt det var kvar. Även om det var måååånga stigningar där man fick gå en hel del så var det flera springbara bitar där man fick sträcka ut. Det kändes bättre ju längre in i loppet vi kom. Erik Ahlström och company hejjade på längs vägen, det gav lite extra pepp. Sista långa backen uppför passerar jag en tjej som blir omhändertagen av två funktionärer, hon skakar i hela kroppen och hyperventilerar. Jag antar att hon gått tom på energi och tycker riktigt synd om henne, särskilt eftersom det var typ 200 meter kvar till sista vätskestationen…

 

Jag fajtades lite med en tjej då vi sprang om varandra hela tiden, jag i uppför och hon i utför. Jag visste dock hela tiden att hon skulle dra det längsta strået eftersom att sista kilometrarna går rätt nerför och hon var väldigt mycket snabbare än mig då. Jag försökt dra ifrån sista uppförsbacken, men jag var trött och jag fick inte särskilt mycket försprång. Det är tekniskt och brant nerför, jag får in ett bra flow även om tjejen snabbt är förbi mig tycker jag att det är kul! Det är ingen lera att halka i och som sagt bara nerför till mål. Skönt!

 

Vägen ner mot sjön går bredvid vårt hotell och där har vi gått flera gånger nu, det är bara att rulla ner och humöret är på topp!

 

 

 

 

Det är en ganska lång raksträcka längs stranden och där står också Johan, Petter och André och hejar. Det är så himla härligt att springa i mål och bara några minuter efter kommer Sanna. Ingen av oss har dragit på oss någon skada, inga onda knän eller hälsenor. SÅ HIMLA BRA!!

 

Resten av eftermiddagen äter vi i pastatältet, duschar, sover en stund och hänger sedan utanför grabbarnas hotell. Snart kommer även Mimmi Kokta med kille och SÅ SÖT valp, Erik och vi möter upp två andra glada grabbar nere vid målområdet. Vi går på den rekommenderade pizza-restaurangen (det är alltså antingen pizza eller pasta att välja på här) och har det allmänt trevligt. Sedan är den en suuuuperlång prisutdelning och både Sanna, jag och Petter får stå i glans på scenen för våra prestationer. Vi får dock limoncello och vin, och får ge bort alltihop till våra svenska vänner. Snart drar livemusik igång men inte många verkar danssugna. Vi hänger på några tappra amerikaner innan vi beslutar oss för att krypa till kojs.

 

 

 Delar av gänget som var med och tävlade och hejade.

 

 

 

Följande dagar åker vi vidare själva genom Italien och kommer även in en sväng i Schweiz. Vi får jättefina löpningar, men Sanna har dragit på sig värsta förkylningen och jag är ganska tom i kroppen också.

 

 
 
 
Blandat väder och underlag blev det också.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tackar också Sportsgym som tror på oss!
 
 
Två förkylda tjejer är i alla fall tacksamma för vädret och käkar vegansk glass!
 
 

 

 

 

Kram för denna gången.

 

Lina och Sanna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Visa fler inlägg