Race rapport
Vemdalen Tactical Team Race 2015
Som nämnt tidigare hittade vi tävlingen på Facebook. Det var Magnus Ormestad som hade delat inlägget från Destination Vemdalen. Han driver en podcast som heter Husky, vilken vi verkligen rekommenderar att ni lyssnar på. Nästan 100 spännande människor har han intervjuat, så lyssna på bara!
Hur som helst så stack i väg tillsammans med pappa som privatchaffis vid tvåtiden till Vemdalen. Strålande väder och spritt i benen. Överraskade fick vi en stor tiobädds-lägenhet att bo i, och vi delade den med bara ett annat par. Värsta lyxen! Det var väldigt skönt att ha så mycket plats.
VI cyklade en sväng på eftermiddagen längs elljusspåren och stötte på en av orienteringskontrollerna vid en korsning. Det skulle visa sig bli den sista kontrollen vi tog under tävlingen! Senare lagade vi mat i vår lyxlägenhet och bekantade oss med våra roomisar Peo och Astrid.
Arrangörerna, som är elever på Vildmarksguide-utbildningen på Campus Åre, hade fått ihop ett starkt, men litet gäng av testpiloter till tävlingen. Tydligen var det några avhopp och folk som inte kunde komma. Men vi blev i alla fall sex stycken lag som körde första upplagan av Vemdalen Tactical Team Race. Klockan åtta på morgonen var det infomöte och då fick vi veta att man från starten klockan 10.00, hade 2 timmar och 45 minuter på sig, alltså till 12.45, att cykla en 18km lång obligatorisk bana, och sedan så många varv man orkade och hann på en extra varvslinga på 5 kilometer resterande tid när man kom tillbaka till målområdet. Men om man ville kunde man ta sig direkt in i mål och få ut karta för nästa deltävling. Alltså orientering med 25 kontroller och planera hur och vilka man skulle prioritera att ta där, innan gemensam start klockan 13.00. För varje extravarv på cykeln fick man också 20 poäng.
Lina och jag insåg ganska snabbt att vi var tvungna att först och främst ta oss igenom 18 kilometersbanan innan fokusering på annat. Alla andra verkade betydligt säkrare på MTB än vi, även om Astrid också poängterade sin osäkerhet i nerförsbackar.
Starten var sådär mysig och stämningsfull som det ofta är på mindre tävlingar. Alla fick plats på startlinjen, det var inga nervösa hopp och klapp på benen, utan bara ett härligt gäng som var nyfikna och taggade för ett äventyr på fjället! Som vi förmodade trampade Helena Engquist och Hasse Gustafsson, tillsammans med Sue Paz och Mats Andersson i väg som två starka lag. Det började med en lång uppförsbacke med brantare småpartier innan man var förbi stugor och slalombackar, nedanför Vargenstugan. Där svängde vi in på en skoterled. Plötsligt kommer vi ikapp Sue och Hasse som är i full färd med att byta slang på en cykel. Väldigt, väldigt glad att det inte var vi som fått punka, och så pass tidigt! (Dock hade pappa gått igenom med oss en extra gång dagen innan hur man gör, så det var ganska färskt, hahah).
Men vi cyklade vidare och tog in på en mindre stig, här började de gå mycket nerför och kom en del sten. Jag tyckte det var riktigt roligt, men bromsade tydligen lite väl mycket för det blev snabbt kö bakom oss… Vi släppte förbi Peo och Astrid, och Rebecka (som anordnar Girls Day Out och Inspireusse) och hennes pappa. Hade ju inte förväntat oss något annat direkt. Båda var vi helt överens om att ta det lugnt och INTE riskera att ramla. Så vi satsade på att trycka på i uppförsbackarna och grusvägarna istället. Ryggen och benen värkte ett tag, men man kommer ju framåt hur man än trampar. Det var helt okej snitslat, men jag missade en tvär sväng då det inte var avdraget och inte uppsatt någon pil. Riktig tur att jag hann snegla åt höger, för på samma ställe hade tydligen Rebecka och hennes pappa fortsatt rakt framåt.
Det hade blivit lite strul med banläggningen på cykeldelen och de hade fått ändra från A och B-plan till C- och D-plan. Så sista kilometrarna fick vi cykla på asfalt genom Skalspasset. Men det var rätt skönt att bara få trampa och slippa tänka på så mycket annat. Vi skymtade också två andra längre fram och då blev det lättare att tugga på.
Vi som hade satsat på att köra typ ett extravarv kom fram till att vi skulle ju hinna minst tre! Lina hade koll på klockan på armen och det tog ungefär 20 minuter att ta sig runt första varvet. Det var en lång och tuff slingrande uppförsbacke på grusväg innan terrängkörning neråt. Här kunde man lätt ha god fart och bara stå på hela vägen ner. Väldigt roligt var det! Vi svischade förbi mamma, pappa och Kira som kommit upp för att heja. Kira blev såklart galen och vi hörde hennes skall en bra bit. Det gick nog fort ner för dem också kan jag tänka mig.
Med mycket energi kvar tänkte vi inte så mycket på vad vi skulle göra senare, utan försökte cykla på så bra vi kunde. När vi cyklat tre varv var det inget snack om saken, klart vi kör ett till när vi hade 25 minuter kvar! Väl i mål får vi höra att vi leder, för ingen annan hade tagit fyra varv! Glada och lite paffa skyndade vi att byta skor och trycka i oss energi medan det blev snabbkoll på kartan inför orienteringen. De andra hade ju haft lång tid på sig att i lugn och ro planera vart det skulle springa. Vi hade knappt en kvart, men hade däremot redan 20 poäng mer än alla andra. Någon taktik vet jag inte om vi hade, men kollade in vilka kontroller som hade flest poäng, och beslutade att beta av dom först.
När startskottet gick sprang alla åt ett håll utom vi som tog andra hållet. Vet inte alls hur de tänkte, för arrangörerna hade också trott att de flesta skulle springa åt vårt håll. Nämligen till branten, där det var repellering och klättring, som man kunde få 70 poäng för (den var alltså bemannad, så vi fick instruktioner och hjälp vad man skulle göra). Vi blev filmade av två drönare som surrade ovanför oss eftersom de var beredda på att alla skulle befinna sig där, men så kom bara vi! Hahah. Det gick inte så snabbt att repellera sig ner då jag dragit åt säkerhetsbandet alldeles för hårt, så det blev jättehackigt att flytta det hela tiden. Men ner från klippan kom vi och kunde stämpla poäng. Gött. Så skulle vi tydligen klättra upp också, det är ju kul! De var två olika, en svårare och en lite lättare, vi tog båda. Det blev lite halt med isdubbar på skorna, men på några ställen fick jag ändå bra fäste med fötterna tack vare dem. Många fina grepp och inte särskilt svår klättring egentligen, men man hade bara ett försök på sig. Om man ramlade ner var det kört, zero points. Så vi tog det lugnt upp för att inte falla. Och såklart vi kom upp!
Sedan var det bara att springa vidare mot nästa kontroll. Vi hade planerat att ta kontroll 7 som också var bemannad, men vi kom lite för högt upp och beslutade oss för att springa mot 6:an istället, och ta 7:an på vägen ner. Efter en stund tycker jag att Lina ser lite lustigare ut än vanligt, men kan inte sätta fingret på vad… Jo just! Hon har sin hjälm från klättringen på sig fortfarande! Vi skiter i att vända tillbaka, lika mycket deras fel som vårt, tänker vi. Tur som vi ofta har så stöter vi på några arrangörer på toppen av backen som tar tillbaka den.
Här nedan ser ni kartan och kontrollerna. Vi tog kontrollern i följande ordning: 11, 10, 6, 3, 4, 5, 7, 8, 19, 9, 22, 20 och spurt in i mål. (På de bemannade kontrollerna krävdes att man gjorde någonting för att få poäng).
Kommande kontroller är lätta att hitta och det blir fin löpning. När vi tagit oss ner till 7:an igen så ska vi åka en kort zip-line över en bäck, sedan klänga sig upp på repet och dra sig tillbaka. Jag börjar och kämpar som tusan för att ta mig upp, men bara slinker över och ojjar mig för att det gör så ont. Repet skar in i huden. Tillslut fick jag ändå till det och drog mig sakta över bäcken igen. Lina kommer upp på ett försök, men efter bara någon meters dragande slinker hon också av och snurrar runt några gånger. Det gjorde så fruktansvärt ont på benet och i armhålan när man skulle hänga på repet och ta sig upp! Nu efteråt har vi brutala blåmärken, det känns ungefär som om någon slagit oss med batong och hammare i knävecken och armarna!
Vi klarade det i alla fall och kunde springa vidare. Superrolig löpning på stig och sedan över myr, till nästa station där vi skulle förflytta oss längs en liten bana med hjälp av 2 plankor. Vi fick alltså bara stå på en planka och tillsammans flytta den andra framåt och kliva på osv. Vi hade tur, igen, för att vi kom före ett annat lag, de fick nämligen stå och köa i väntan på oss. Det hade jag nog inte haft tålamod till!
Nästa kontroll låg på en höjd och därifrån kunde vi se vart vi skulle senare. Som oftast såg det kortare ut dit än vad det var, men det blev ändå den roligaste biten på hela vägen! Helt obanat och mjuk och fin terräng, till en bro, sedan fortsatte vi på stigen längs den bäcken till nästa kontroll. Nu hade vi dock börjat få lite tidspress eftersom det bara var 30 minuter kvar till klockan 16.00. Och efter klockan 16.00 skulle det bli 10 poängs avdrag för varje minut! Vi var ju lite småtrötta, men sprang på så gott vi kunde. Kom in på elljusspåret så det var i alla fall lättlöpt. Båda hade extrem håll men vi visste att det var på marginalen att vi skulle hinna så det var bara att kuta! Skrek åt varandra att öka och det blev lite tävling sinsemellan, då går det ju automatiskt fortare.
Hade kollat lite fel på kartan och stannade upp i första korsningen, men sista kontrollen skulle ligga i andra korsningen, attans! Efter vi stämplat den var det bara att rejsa allt vad vi hade. Skymtade bilvägen och målfållan. Jäklar vad vi sprang. Kändes som vi sprang supersnabbt, men nu i efterhand när jag kollar på oss från pappas filmkamera ser vi klumpiga ut och typ joggar in i mål! HAHA. Men så ni vet, in my head I was running like Bolt.
Härligt att komma fram och snacka med hur de andra hade haft det. Ärligt talat trodde vi att vi skulle hinna med fler kontroller, men tre timmar försvinner ganska fort. Vi anade att vi hade vunnit trots 10 poängs avdrag då vi kom in en minut över fyra (!) men visste ju inte riktigt hur bra de andra var på att springa heller. Fick på kvällen i alla fall klart att vi vunnit med våra 355 poäng. :D
Det fanns ju gott om plats i lägenheten för mamma och pappa också, men de drog sig hemåt i alla fall. Astrid och Peo åkte hem efter någon timme de med, men vi stannade såklart till banketten. Gratis är ju alltid gott. Riktigt trevlig kväll med väldigt god mat och live-musik (riktigt imponerad av några i gänget som var jätteduktiga på både sjunga och spela, och två par som dansade bugg).
Hoppas att tävlingen kommer tillbaka nästa år, då är vi garanterat med igen!
//Sanna