Lina & Sanna

 

Både pappa och mamma ville följa med, och kunde därför fota och filma lite. Här ovan precis i startskottet. Vi båda hade känt oss pigga och ganska fräscha innan, dock lite känningar i höfterna. Banan varvades lagomt med grusvägar, skogsvägar, stigar, en sväng obanat och asfalt. Jag var dock aldrig riktigt trött, (som jag annars brukar känna mig i lopp). Kan bero på att det inte var särkilt kuperat, och att jag inte pressade mig så hårt. Tanken från början var egentligen bara att få springa loppet, och jag hade inte någon plan att springa jättefort. Så jag höll ett behagligt tempo hela vägen, och det var kul! 

 

Jag sprang dock loppet i princip ensam, det var i de mer öppna partierna jag såg fyra-fem stycken längre fram, där i bland Madeleine Spichiger (tidigare Linestrand) som vi pratat med i starten. Hon hade inte sprungit ett lopp på något år, och ville precis som jag bara känna hur kroppen kändes. (Men det syntes att hon ville slå i alla fall mig HAHA) 

 

Lina och jag har bara typ kutat runt på fjället senaste tiden, och en del i skogen med hunden, men inte i någon tävlingsanda direkt. Men hur som helst var det en skön start och jag kom in i ett bra tempo, och vi spreds ut ganska snabbt. Jag hamnade som sagt själv och höll så hela vägen. Vid ca 12 kilometer sprugna kom man ut på en åker och det var där jag åter såg Madde och tre herrar längre fram. Det blev som en liten morot och ny energi och jag lyckades komma närmre och närmre. På asfaltssträckan som varade i ca 3 km hade jag som närmast 150 meter till Madde som såg ut att ha kroknat lite. Men jag kom som aldrig i fatt något mer än så. Trögt när huvudet och kroppen känns pigga, men benen på något sätt är ovana att växla över och öka farten.. Knepigt det där. Får ta och köra lite sprintintervaller tror jag. 

 

Men gud vad frodigt och böljande natur det är runt om Ragunda alltså, klart värt ett besök! Kunde njuta bara av det under loppet också, med en ständigt varierande bana. Och dessutom många bybor som var ute och hejjade längs vägen, alltid uppskattat. 

 

Efter att ha tappat sikten på Madde när man kom in i skog igen förökste jag bara hålla ett högt tempo, men det gick inte så bra, hahah, man vill tro att man är pigg och allert och redo för en slutspurt, men så saggar man fram som en gumma typ. Men med två kilometer kvar fick jag syn på ett grönt linnen inte längre bort än 70 meter kanske! Hade i tanken att verkligen försöka komma i fatt, och i trapporna påväg upp vid Döda fallet, (som för övrigt var väldigt dött) kändes det som jag flåsade henne i hälarna, men det ser ju närmre ut i en trappa än vad det i själva verket är. Så jag fick i stället se henne korsa mållinjen 24 sekunder före mig, men det gjorde mig inte så mycket ändå. Jag hade haft ett jätteroligt lopp och var nöjd och glad ändå. Superhärligt väder, kanske lite för varmt för bra löparväder, men det var skönt att kasta vatten över sig på vätskestationerna. ;) Tillsammans 4000 kronor rikare var detta lopp sjukt värt, trots dryg bilresa hem. 

 

 

 

  

 

Såå skönt att bara ramla ihop på gräsmattan i mål. hehe