Lina & Sanna

Har varit hemma i några veckor nu. Trivs som fisken i vattnet i stugan in Åre. Så fantastiskt bra man kan ha det i fjällvärlden och leva utan några bekymmer. Slänger ut lite bilder i blandad ordning nedan.

 

För några veckor sen var vi med på Sportsgym Trail inne i stan. 10 kilometer stig, spår och lite myrpartier. Rolig bana, men jag kände inte att jag kunde hålla den fart jag ville. Energin jag hade kom inte ut till sin rätt. Det satt väl egentligen i att jag var för ovan med fart i benen i terrängen. Men jag hade sikte på Jennie Jirheds rygg under hela loppet, och var nästan i fatt vid 7km. Det märkte dock hon också, och växlade upp tempot. På upploppet hade jag en herre framför mig ca 20 meter, honom hade jag planerat att spurta om, men benen ville inte pinna på snabbare.. Blev riktigt irriterad över min oförmåga att springa fortare när jag inte ens var trött. Jag var glad för Jennifers och Linas skulle ändå, som kom etta och tvåa.

 

 

 Totthummeln på morgonlöpning.

 

Förra veckan var vi alla tre också med på ÅREXCO-run här i Björnen. Vi hade testsprungit banan några dagar innan, så det var skönt att hålla koll på läget. Vi var en liten skara tjejer som startade i elitledet, 8-9 stycken tror jag. Nervös var jag inte alls, jag visste att jag som bäst skulle komma topp4 eftersom både Jejje, Lina och Hedda Bångman sprang. Sen såg jag även Lena Gavelin och Lina Korsgren, som jag inte riktigt vet hur bra de kan vara i en sån här tävling, med mycket uppför och nerför. Men när starten gick stack alla i väg som jehun, jag tänkte att jaha, nu är det kört, varför ställde jag inte upp i motion istället, det här tempot kommer jag ju aldrig fixa. Men som vanligt kanske jag ska börja tro lite mer på mig själv. Jag skuttade lätt om skidåkaretjejerna redan i första nerförsbacken på elljusspåret och sen försvann de bakom mig.

 

Plötsligt kommer Fanny Borgström utspringandes från skogen och tittar åt båda hållen, vilken tajming att hinna se mig precis! (Det visade sig att hon sprungit från Duved för att kolla på tävlingen) Hon hejade senare på banan också, sånt stärker verkligen. Jag hade god fart ganska länge, men tappade en del i Hermelinbacken då jag inte kunde bestämma mig om jag skulle ta korta steg eller långa, och därmed tror jag att jag omedvetet hade sänkt farten. Jag hör någon komma ikapp mig med stora kliv, jag visste inte om det var en kille från eliten kanske, eller en tjej. Men eftersom hen la sig bakom mig ett tag där i backen och andades i nacken tänkte jag att det måste vara en tjej. Efter en stund stegar Lena Gavelin om mig. Vi har helt olika frekvens, så jag försöker att inte titta på henne framför. Hon får snart syra och står nästan stilla, så jag kan trippa om igen. Nu ska jag inte låta någon mer tjej ta fjärdeplatsen tänkte jag. Backen upp till Copperhill kan jag utan och innan, så det är ju en fördel. Jag kände mig varken lätt eller tung upp. Och över myren sista hundra metrarna sprnag jag allt vad jag hade som en elefant, då trodde jag att Lena var hack i häl, men hon var minuten efter! Glad och stolt att jag höll mitt eget mål för dagen.