Lina & Sanna

Stage 7 Prad Am Stilfser Joch – Sulden Am Ortler

 

 

 

 

30,7km (39km)  2640hm upp 1704hm ner

7 DAYS OF TRAILS

AND MOUNTAINS…

A LIFETIME OF

MEMORIES!

Morgonen började oroväckande. Vi båda stapplade på onda och svullna ben och snörvlade. Hur skulle detta gå? Men som alltid så känns det ju värst när man precis har vaknat. Medical Crewet gjorde underverk med Ice spray och någon kräm, och så satte vi på oss våra kompressionsstrumpor från Gococco så kändes det genast bättre! 

 

 

SISTA STARTEN!

 

Alla var taggade för den sista sträckan, starten gick en timme tidigare än planerat eftersom det skulle dra in oväder. Vi såg regnmolnen ovanför trädtopparna och förstod att det skulle bli kallt där uppe. Idag skulle vi nämligen upp högst på hela veckan (tror det var 2886 hm) Så vi bestämde oss för att starta med jackorna på från start. Något som vi var ganska ensamma om, men visade sig vara ett bra ett bra beslut!

 Vi kom ganska snabbt in på stig uppför som är bra för oss, några partier med asfalt genom byar där det hejade folk längs vägen. Farten var såklart inte som den hade varit i början av veckan, men vi kunde ändå hålla ett stadigt tempo. Jag hade bestämt mig för att ”bomba” på så mycket jag kunde uppför, just för att jag inte kunde springa snabbt varken utför eller på platten med benet. Sanna som varit så pigg dagen innan kände sig dock väldigt stum idag! Hon hade inte alls samma energi.

 

 

 Det är två långa klättringar idag, en i skogen och en på berget. Jag tycker att det är riktigt roligt, det är kämpigt, men kul! Jag led så mycket dagen innan så att finna glädje när det är ganska dassigt väder, bara är uppför och allmänt jobbigt, deeet är underbart! När vi börjar klättringen mot andra toppen och ser 15 kilometers-skylten säger vi att nu är det ju bara upp och ner för Åreskutan så är vi klara! Det känns lite konstigt. Sorgligt. Allt är så kul och så är det snart slut! (Den här klättringen var dock en riktigt jävlig en, men superhäftig!)

 Philipp Reiter (den efterhängsne fotografen) har beslutat sig för att hänga med oss igen och ligger hack i häl hela vägen upp. HÄR är Sannas tankar om det.

Ja, han hade hittat oss. Ta nån annan istället, snälla..  tänkte jag, samtidigt som jag tyckte det var lite roligt att han hängde på. Han gensköt oss och tassade förbi när det gick för sakta, överraskade med kamerablixtarna bakom en gran eller pustade en i nacken. När de slingrande stigen övergick i öppet landskap på hög höjd med stenig stig hade Lina mer energi än mig och skuttade en bit före. Phillip höll sig tätt bakom mig. Vid 10km to go skylten kvittrade han uppmuntrande ”Only 10k left!”. Jag ville tjoa och studsa och skratta, men lyfte bara tummen upp i vädret som tecken på att jag hört vad han sagt.

 

 

Åter till Lina.

 

 

 

 

 Det blir riktigt kallt uppe på berget, och jag känner mig väldigt nöjd med att ha jackan på. Händerna är som isbitar, så jag försöker krama stavarna extra hårt för att få något blod i dem. Jag tycker att det blir lite tungt att andas ett tag, kanske det har att göra med att vi nu är på ganska hög höjd? Jag har inte riktigt känt av det tidigare. Det är flera bergsguider utplacerade här uppe då det är några farliga och utsatta passager. Otroligt mäktigt landskap!

 

Jag känner bara lycka när vi studsar nerför stigarna mot Sulden. Vilken känsla! Och det står människor på en massa ställen och hejar och slår i koskällor. 

 Sådan tacksamhet börjar välla inom mig! Tacksamhet att jag få chansen att göra det här. Att kroppen klarar av det här. Att jag har en tvillingsyster som vill göra samma sak som jag och att vi får uppleva så fantastiska saker tillsammans!

 

 

 

 När vi så passerar ”2 km to go”-skylten blir jag nästan gråtfärdig. Tänk att vi snart har sprungit 27 mil över en massa berg, på bara 7 dagar! Och som vi har kämpat, tvivlat, skrattat, hoppat, drömt och UPPLEVT! 

Vi har tagit med oss en liten svensk flagga som vi tänkt springa i mål med. Den är fäst bak på Sannas ryggsäck och jag har längtat efter tillfället att slita fram den. Snart är det dags! Stigen går enda ner till upploppet mot mål som är inne i en stor byggnad. Nu låter ju detta hur barnsligt som helst, Men Då var det en otrolig känsla! 

 

 

Att efteråt träffa alla som man lärt känna under veckan och gratulera varandra är också så roligt, detta event var verkligen det bästa vi har varit på som jag kan rekommendera till alla! Om man inte har ambitionen att springa i toppen, eller ens ta sig igenom alla sträckor, så är det ändå ett väldigt bra sätt att se nya platser, träffa människor och utmana sig själv. 

 

På kvällen efter middag och prisutdelning festade alla till det, gamla som unga trängdes på dansgolvet och vi funderade ett tag på hur vi ens kunde röra oss såhär mycket, har inte alla just sprungit 27 mil?? Det var i alla fall en kanon-avslutning på veckan som sent ska glömmas!