RACE RAPPORT OLYMPUS VERTICAL OCH MARATHON
Olympus Marathon
Vi välkomnades av ännu finare väder i Grekland, och det kändes mer som att vi var på solskensemester än tävlingsresa. Byn låg nära havet och stranden, så vi hann ta oss ett dopp och chilla lite. Litochoro ligger vid foten av Olympusberget i slutet på en Canyon som leder upp mot toppen. Det var mycket frodigt, blommigt och härligt, något oväntat för oss. Bland olivodlingar, trängdes kiwiträd och vindruvsrankor.
Det märktes ganska snart att Grekerna har förkärlek för sin enkla sallad, med pommes och kött därtill. Vi fick några gånger till det med goda grönsaker, som de egentligen har mycket gott om också. Men alltid var maten dränkt i olivolja. Rikligt med energi, men inte mycket att tugga för oss som brukar knapra nötter och frön som topping på det mesta.
BIlderna nedan i inlägget från Olympus Marathons fotografer; Guillem Cassanova,Vangelis Parris, Go Experience, Panagiotis Letsios är de namn jag hittar.
Tillbaka i byn igen var tält, moduler och målportal iordningställt. Tävlingen var inne på sitt 15de år, så allt var väldigt bra organiserat och hela byn verkade vara med och hjälpa till. Över 400 funktionärer hade de till hjälp! Pastaparty i all ära, men inte vad våra magar tyckte om. Hårda som fotbollar kunde vi knappt sova natten till tävlingsdagen, och morgonen blev inte bättre med kaffe och sockerkaka heller..
Starten var från Dion vid en historisk plats. Riktigt häftigt att starta när solen glödde bakom oss precis när den gick upp. Benen kändes inte sådär färska och sprättiga som tidigare, men kankse var det bra att ha 4 kilometer på asfalt innan stigarna började. Då var jag uppvärmd och jagade ikapp några herrar, och så småningom Stevie Kremer och en spanjorska som vi ätit lunch med dagen innan. Längre upp på stigen såg jag Linas rosa GORElinne lysa, vilket stärkte mig mer. Jag kanske hade chans att ta ikapp henne också?!
Eftersom det var 12 stationer på 44 km valde vi att inte ta med oss någon löparväst. Jag grabbade tag i en plastmugg på första stationen som jag kunde ha i handen och använda till kommande stationer där de bara var vattenbehållare. När jag i princip var i kapp Lina vid 4e stationen hade de ställt borden långt ut åt höger, medan stigen gick åt vänster. Sjukt irriterande. Men jag var så inställd på att hälla över mig vatten och få i mig något att jag tog de extra sekunderna ändå. Stevie hade med sig egen energi och slank om mig, och jag såg Lina försvinna bakom krönet också. Jag trodde det skulle vara lätt att jaga ikapp. Men hela resterande stigning (totalt 2 mil och 2000 höjdmeter upp) Hade jag Stevie mellan 10-50 meters avstånd framför mig. Som en liten morot faktiskt. Snart var vi ovan trädgränsen och landskapet öppnade upp sig. Vilken fantastiskt plats! Berg och hav möter varandra, och öppna fält högt upp, sånt älskar ju jag!
På varje station hade jag hällt över mig en plastmugg vatten för att kyla ner mig. Viktigast det tänkte jag, istället för att dricka så mycket. Gjorde dock misstaget på stationen längst upp. Efteråt kände jag hur kallt det var där uppe. Det var dimmigt och lite blåsigt, så hela kroppen blev helt nerkyld när jag var dyngsur. Kunde inte riktigt använda benen som jag ville, och tappade lite på Stevie. Men när jag sprang förbi Julen Elorza (samma kille som filmade oss i Livigno), springer han efter med kameran, så då är jag ju tvungen att öka och se lite bättre ut. Tur var väl det, för då höll jag i det och fick igång benen till de branta serpentinerna nerför i både rullgrus och tekniska steniga partier.
Resten rullade på bra. Några vi träffade innan racet hade varnat oss för sista femton kilometrarna. De ser ut på banprofilen att gå mest utför, men i själva verket är det väldigt mycket upp och ner, och två ordentliga backar, samt att det brukar bli väldigt varmt där. Så tipsen alla hade var att vara noga med energi på toppen och första fem utför. Det var jag också. Hade tagit clifbar gels och tuggat på en bar ett tag. Energi fanns det gott om. Chips på stationen gjorde susen för saltsuget också! Att jag skulle bli trött sista delen var slutdiskuterat, aldrig har jag känt mig så fräsch i benen.
En grekisk kille som vi blivit vän med och skjutsat oss hade erbjudit oss att vara vår langare, så jag fick en softflask sportdryck och två gels i handen. Kanon för sista delen.
Mötte många vandrare på väg uppåt, så extra pepp hela vägen neråt. Fick höra att Stevie bara låg 30sekunder före mig, och Lina 3 minuter. Vi Prionia (starten på vertikalen, och 31km sprungna) hör jag hur alla skriker och så ser jag Stevies rygg. Äntligen! När man känner att man ligger en växel över är det så skönt att bara flyga förbi. Jag försöker lyssna om hon hänger på, men kan inte höra något. Stressad, men kontrollerad försöker jag fortsätta bränna på och ta upp jakten på Lina.
Banan var jätterolig! Tekniska småpartier blandat med väldigt snabbsprungna, och hela tiden ner och småknixar upp. Riktig bergodalbana. Jag hade tagit in lite på Lina, och försökte verkligen ta i kapp. Men när jag var så nära byn att jag hörde målet kände jag på mig att hon skulle hålla hela vägen in. Men vilken stämning ner sista genom byn! Massor utav människor och trummor dånandes så jag nästan blev döv. Stort leende på läpparna susar jag in 1.30 efter Lina. Och är så förbaskat glad. Kan inte annat än rekommendera Olympus Marathon och Litochoro till andra!
