Lina & Sanna

 

Resan i Frankrike har varit superbra. Lite motgångar och stress här och där, men det har fixat till sig och lite problem på vägen hör väl till antar jag. Tänkte berätta lite om loppet vi sprang andra dagen vi kom ner, så tar vi det andra sen. 

 

Ni som följer mig på instagram kanske såg att jag hamnade på sjukhus efter tävlingen, (eller under tävlingen) som vi var med på. Så vad hände egentligen? 

Jo, jag kan väl börja med och säga att vi inte hade bästa uppladdningen. Dålig middag, dålig sömn i tält precis vid starten där det inte var särkilt tyst (där 100km och 60-kmlöparna satte igång redan vid femtiden och var uppe vid halv fyra på morgonen). Det blev knappt någon frukost heller då affärerna stängt på kvällen innan när vi äntligen hittat fram till nummerlappsutdelning efter att vi irrat runt med bilen ett bra tag. Så det blidde bara en banan, en liten bit baugette, chokladbit och kaffe, (typiskt franskt, som tävlingen bjöd på) något vi aldrig äter till frukost annars.

 

Dumma som vi var hade vi endast en varsin halvliters vattenflaska, och hörde i mikrofonerna att de rekommenderade att ha med 2 liter.. Inga bars eller annan energi förutom några dextrotabletter och en varsin gel hade vi fått med oss i löparväskorna.. Brukar annars vara väldigt förberedd, men denna gången tog vi det lite chill med det. Vi skulle inte se detta som någon tävling, utan mer som en upplevelse och njuta oss igenom utsikter och sånt. Dessutom fanns det ju vätskestationer. men hade inte ens kollat in banbeskrivningen så hade ingen aning om vad som väntade. 

 

Sen var ett annat problem skorna. Min häl gjorde fortfarande ont och hur mycket jag än ville kunde jag inte springa utan smärta med Icebugsen, (med ståldubb) som jag gärna hade haft för att springa säkert ner i branta backar. Så det fick bli ett par andra rätt så nerslitna terrängskor som jag inte sprungit i på länge.

 

I starten var vi båda hungriga (!) men vid glatt humör och peppade varandra. La märke till att alla andra hade keps eller annan form av huvudskydd. Glad att jag hade solglasögon i alla fall. Solen var uppe och det var över 25 grader redan vid 8. Lätta i benen hamnade vi strax etta och tvåa bland damerna utan egentligen ansträngning, jag hade ett kontrollerat och skönt tempo hela vägen. Men värmen tog kål på mig. Redan vid första vätskestationen, som typ aldrig kom, ville jag tro att det var den sista. Började grubbla på om det kanske bara var en station och att vi var mer än halvvägs på banan. Så var såklart inte fallet..

 

Tuggade upp backe efter backe, krön efter krön. Det gick uppåt och uppåt och mera uppåt. Jag gick mer än vad jag sprang totalt sätt. De där vyerna jag längtat efter kom aldrig, och när det väl kom var jag inte längre ingresserad av att titta på dem, då ville jag bara framåt. "Varje steg räknas", "fortsätt springa", malde i huvudet. När man ligger tvåa vill man såklart behålla den platsen, även om det inte skulle vara tävling. 

 

Vi sprang mest i skogen och på ängar eller djupa dalar, (alltså inte särkilt mycket svalkande vindar heller). Förmodligen missade vi de finare delarna av banan vi kollat på youtube, då de var på de längre sträckningarna. Med mycket uppför gick det såklart utför också, och det var det värsta. Hade inte bra fäste alls, men sprang på ändå och mina lår tog rejält med stryk då.

 

Jag fick snåla rejält med vatten och hade gärna haft flera gels med mig, för den gav verkligen en kick. Värmen var tryckande, vi sprang säkert i 35-40 grader. Försökte också ösa vatten över kroppen på vätskestationerna och få i mig socker, salt och allt det där. Men det hjälpte tydligen inte.

 

När det var mindre än 2 km kvar av loppet gick det bara nerför, nerför och nerför. Jag hade legat på för mycket i början på backen eftersom jag tänkte att det var så kort kvar så då kan man ju dra på en fartökning och det enda jag ville var att komma i mål. Så känner jag plötsligt att benen inte riktigt lyder, de viker sig. Jag kan inte hålla emot i de tvära branta svängarna (det gick ganska mycket krokigt och slingrande nerför). Det var sandigt och småstenigt så jag halkade till flera gånger med skorna. Så far jag hårt ner i backen och får en liten chock. Men är snabbt uppe igen. Bara några meter senare faller jag igen och kallsvettningar sköljer över hela kroppen. All energi dras fullständigt ur mig och adrenaliet försvinner. Jag kände mig snurrig och svag men rullar vidare nerför. Har inte längre kontroll och låren värker, jag hör mig själv skrika och kan verkligen inte stoppa. Minns att jag ramlade igen och att jag inte kan ta mig upp, försöker hasa mig på rumpan nerför och sen bara blunda. 

 

Vaknar till att jag tittar upp bland gröna trädkronor och att solen skiner igenom mellan löven. Det är fullt med främmande människor runt mig. Jag ligger i en konstig ställning och kan inte röra mig, det gör ont överallt, och alla pratar på franska. Allt är bara så förvirrande och konstigt. Jag trodde till exempel att jag var med i Hunger Games och i Lost, och att världen hade gått under. Var inte säker på om jag någonsin hade haft en familj.. Ser svaga minnen av hela livet men kan inte sätta fingret på vad som gör att jag befinner mig i den här situationen. Plötsligt börjar allt bara brusa och fara runt om mig och jag slocknar igen, (det var tydligen helikoptern, förstod jag senare).

 

Vaknar upp igen , nu i en vitt rum med starka lampor och nya okända människor i vita rockar. Jag har fullt med sladdar över hela mig och de ler mot mig (vilket gör mig enormt irriterad) och trycker in sprutor mina armar. Allt gör så fruktansvärt ont, och jag tror att jag blivit kidnappad. Blir arg och skriker allt vad jag har och slår omkring mig. Vad har dom gjort med mig och alla andra på jorden! Det här stämmer bara inte! minns jag att jag tänkte, men kunde inte komma på vad jag gjorde senast. Ser bara mina svullna knän och får för mig att benen är amputerade, mina händer är svullna och smutsiga. Jag spyr på en sköterska och ner på golvet och somnar sedan igen. Detta var som en lång och konstig mardröm ni aldrig kan tänka er!

 

När jag vaknade för tredje gången mådde jag lite bättre men fattade fortfarande inte att jag var i Frankrike och hade sprungit ett lopp. För jag fortsatte prata svenska med sköterskorna som bara log mot mig. Men så kommer en orolig Lina efter en stund och det mesta klarnar. Hon gråter och berättar hur hon väntat i mål och inte blivit berättad för att jag tagits av banan föränn en ganska bra stund efteråt. Men nu var vi i alla fall tillsammans igen. 

 

Resten av dagen och kvällen fick jag ligga orörlig på dropp och hade stor ångest att jag inte tagit mig i mål. Alla som hejjat på mig längs vägen och ropat efter mig att jag var andra dam med marginal. Allt som kännts så bra under loppet och målgången som jag visualiserat som alltid är den bästa på ett lopp. Aja, sånt här man får acceptera helt enkelt. Livet går vidare. Sjukhuset tog väl hand om mig, och även fast de ville att jag skulle stanna under natten valde jag att göra Lina sällskap på ett hotell och fortsätta vår resa till det bättre istället. 

 

Jag hade allvarlig uttorkning och något fel på njuren eller levern typ, och hade ramlat på rumpan väldigt illa. Helt blå och sårig över hela skinkan. Ingen vacker syn. Löpningen jag klarade av resten av veckan har inte varit smärtfri direkt, men glad att jag har kunnat springa alls. Kunde ju ha gått mycket, mycket värre, så återhämtningen har ju gått förvånansvärt bra med tanke på hur förvirrad och borta jag var. 

 

 

Återkommer med lite härliga bilder och texter från resten av resan senare. Nu mår jag bra. 

 

Kramkram

 

Sanna