Lina & Sanna

Vilka härliga sommardagar vi har haft sen jag kom hem. Jag ångrar inte en sekund mitt val att komma tillbaka. Min fot är fortfarande inte helt bra, jag smörjer in med tigerbalsam och voltaren och hoppas på det bästa. Men St.Olavsloppet gick att genomföra utan för mycket smärta och likaså Stockholm Trail. Men jag måste använda mjuka skor, och inte de jag annars brukar använda och tycker bäst om.. Hur som haver: 

 

Förra veckan spelade vi fotboll i Korpen två dagar i rad, och gud så kul det var! Har verkligen saknat fotbollen, och att göra det på skoj och bara få springa av sig är toppen. Fick dock ett skott rätt på låret från typ två meters håll, ( aj ! ) så en stor och fet lårkaka har jag nu.. 

 

Det har blivit mycket cykling också, mest mtb, och jag gillar det mer och mer för varje gång. Man känner att man blir säkrare och kan hantera det bättre hela tiden. Verkligen roligt!

 

 

 

 

 

Vi hoppade in på två sträckor var på St.Olavsloppet också, andra och tredje dagen. Båda tog sista sträckan St.Olavsbrua-Sandvika, 5,4 km första gången. Jag ställde då upp för FSK Östersund som hade lite klent med löpare, och Lina för Hallkutarna. Det var kul att springa samma sträcka och peppa varandra lite i växlingen. Dock var det rått, kallt och regnigt och vi fick inte till någon vidare uppvärmning. Så när jag stack i väg var jag iskall och benen var inte alls på G förän i mitten av sträckan. Men man blev aldrig särskilt varm för det regnade och blåste hela tiden. (dock hade vi medvind som tur var). 

  

Benen rullade på rätt bra tyckte jag, men kände inte att jag vågade trycka på så mycket med foten och visste inte riktigt hur jag skulle springa för att inte belasta för mycket och få för mycket ont. Det var mest stelt i början och gick bättre under vägen. Jag hann precis komma i mål och vända tillbaka en bit för att hejja på Lina de sista hundra metrarna. De flesta andra i laget satt fast i bilkön där det blivit lite struligt, så det var lyckat att vi hade samma sträcka den dagen. 

 

Vädret blev något bättre till på fredagen och jag sprang samma sträcka, Saxån-Moan 7,7 km som förra året, och Lina Stallstjärnsgroparna-Bodsjöbränna 7,9 km. Så vi visste vad som väntade. Det blev ganska tomt med löpare när jag sprang, för de måste ha ändrat lite med startgrupperna, för förra året sprang jag med ett stort gäng flera bitar. I år var det betydligt glesare och därmed svårare att hålla farten uppe, kändes det som. Men jag vart påhejjad mest hela vägen av laget och då blev det lättare. Mot slutet av loppet hade jag tagit in på en tjej från Meråker och jag tänkte att om jag inte springer om henne kommer jag sura hela dagen, och ångra mig, haha, så det var bara att trycka på alltihop sista biten uppför. Jag lyckades komma om henne med knapp marginal. Men det var mitt mål för dagen, och jag klarade det! Sen körde jag vår bil och pushade Lina nästan hela hennes sträcka, och hon bara flög ju fram! 

 

 

 

 

  

 

Vi stannade till vid Allis Foodtruck och tog en sen lunch innan vi skyndade hem till Östersund igen. Skulle nämligen med flyget till Stockholm på eftermiddagen. Mamma och pappa kom hem från Italien med samma flyg, så vi hann träffas en kortis och ge över bilnycklarna för att skiljas åt igen. Med ren tur kom vi med på planet, då vi kom försent till incheckning och boarding var i full gång. Personalen nekade oss att gå ingeom säkerhetskontrollen när vi inte hade någon boardingkort att visa. Men vi kunde ju inte heller ta ut något när automaterna stängt, och utan mobilsurf. Aldrig tidigare har jag mött så otrevlig och ansvarslös personal som denna gången. Så oproffsigt, vi stod ju med på passagerarlistan och var incheckade. Konstigt vad det finns för människor egentligen! 

 

Bodde i Märsta på Best Westerm Hotel nära Arlanda natten till lördag, jättefint ställe och mysigt motionsspår alldeles utanför. Att rekommendera om man kommer med sent flyg! 

 

  

På tävlingsdagen var det jättevarmt redan från morgonen och vi kände oss inte särkilt pigga på att springa egentligen. Dessutom fick vi redan på att start och mål på banan var ändrat och såg helt annorlunda ut än tidigare. Vilket inte alls passade oss då vi gärna haft samma bansträckning som tidigare, så man har lite att jämföra med. Jag tycker personlingen att hela arrangemanget hade blivit mycket sämre. Med endast en (!) dusch till över hundra damer på tävlingen och inga ordentliga omklädningsrum. Efter en trailtävling vill man gärna kunna sköja av sig, särskilt när det är lerigt som då. Dessutom fanns inget vatten direkt i mål, utan då fick vi traska runt typ 100 meter (det är för långt på tycker jag) för att hälla upp det själva, eftersom alla muggar var fyllda med nån äcklig knallrosa "recovery drink". 

 

Själva loppet kändes otroligt segt för min del. Redan vid start visste jag att pallplacering var omöjligt och tänkte därför fokusera helt och hållet på att ta mig runt så bra det gick. Men varken ork eller motivaiton fanns där. Jag hade inget flås och andningen var inga problem, men benen var totalt stumma. De lydde inte och ville verkligen inte samarbeta. Har inte kännt riktigt så här tidigare, och då blir man både irriterad och lite förbannad på sig själv att det inte går att komma framåt snabbare. När jag tyckte vi hade sprungit en bra stund började jag fundera på hur långt det var kvar. Då dyker 10km-skylten upp och jag blir pumpas ut helt med energi. Det är alltså 11km tuff löpning kvar och jag är redo för upploppet.. Sista biten var ren och skär ångest. Två röster i huvudet fajtas om att höras mest, en som ser allt negativt och en annan som ser alla möjligheter. Den här gången vann tyvärr den pesimistiska jäveln och jag joggade i princip resten av banan med undantag för några tappra försök till ryck här och där. Försökte acceptera läget och bara köra på ett lugnt tempo. Det var i och för sig ganska skönt och släppa all press, men samtidigt är det kul att ha lite tävlingsnerver i kroppen. 

 

Det bästa var ändå vattnet på västskekotrollerna som jag bara kastade över hela huvudet och ansiktet. En sån varm dag som det var, fanns det inget bättre att kyla ner sig med. Sen är det en väldigt rolig, kuperad bana bara man har humöret med sig, och vissa bitar gick såklart bra. Såå negativ och sur vill jag inte låta, det bara blir lätt såhär när man tappar fokus och kommer in i en egen bubbla. 

 

Lina låg trea länge in i loppet, med med 6 km kvar stöp hon på magen, skrapade upp benen rejält och tappade andan, såklart svårt att kunde hålla tempot uppe då. Lite halvbuttra och halvskadade båda två lämande vi Globenområdet och tog oss tillbaka till Karlaplan. 

 

 

 

Resterande dag blev ändå jättefin och vi åt god mat på kusins balkong och njöt av sommarvärmen på Gärdet. Nu sitter jag hemma i Östersund igen och här är det lika fint och varmt väder. På torsdag drar vi igen, och då lite längre bort. Ha det bra tills nästa gång.