NAR Race Rapport
Race Rapport Nordic Adventure Race
Sanna skriver
Från Gotland for vi i väg för gott. Nu väntar nya äventyr! Vårt första stopp blev hos farmor i Norrköping. Vi åkte sedan vidare till Karlstad för att övernatta hos vår vän Anton. Han tog ut oss på en härlig morgonlöpning runt i Edsvalla och körde runt litegrann senare på dagen. Vi träffade också Isabelle inne i stan. Hon pluggar där sen ett år tillbaka ungefär. Så kul att ses igen efter typ två år!?
Hur som helst lämnade vi dem båda tidigt nästa morgon och siktade mot Hamar. Vi stod på en köpcenter-parkering i Charlottenberg och packade i ordning väskor och boxar för alla TA:n. Folk måste ha undrat vad vi sysslade med. Vi hade spridit ut oss så över en ganska stor del, men det var faktiskt organiserat kaos, som vi brukar säga.
Här nedan är vi dock framme i Norge och har ordning på det mesta.
Framme i Hamar fixade vi i ordning cyklarna innan klockan slog tre och vi fick sticka i väg på prologen! Det var inte masstart, utan fri starttid mellan 15-18. Endast ett lag hade hunnit springa när vi registrerade oss, och inte så många andra hade kommit heller. Prologen var bara löpning, vilket kändes bra för oss såklart, dessutom bara två stycken kontroller att ta. En vid kyrkan i Hamar och en nere vid vattnet vid ett litet hopptorn. Ivriga att sticka iväg greppade vi bara kartan och sprintade iväg, nu gällde det att vara snabba!
Detta skulle ju bli lätt som en plätt, stadsorientering ju! Men när vi kommit till kyrkan och skulle ta kontrollen ser vi ingen orange-vit skärm. Det är ingen kontroll synlig någonstans! På kartan är det en liten ruta precis bredvid kyrkdörren (en förstorad bild bredvid kartan). Vi springer runt kyrkan för att se om det är någon annan dörr. Jag tittar på kartan igen och ser att det står med liten text ”På räcket vid dörren”. Vi kikar närmare på räcket och ser att det är fasttejpat en 1x1cm lapp på insidan där det står ”R”.
Precis efter racet, pigga som mörtar.
Pinsamt att vi hade slösat så mycket tid på en så simpel grej! Men vi båda hade missat att det inte var orienteringsskärmar som vi var ute efter. Vi ökar farten och rusar ner mot stranden. Nu skulle vi inte försöka leta efter någon vanlig kontroll, utan bara kolla efter en liten lapp alltså, sen raka vägen mot mål. Nästa bokstav var ”A”. Alltså ”AR” som i Adventure Race. Detta slog mig dock senare på eftermiddagen några timmar senare, haha! I alla fall var det superkul att få ha sprungit av sig en sprint efter allt bilåkande och vi var fortsatt taggade för morgondygnet. Hann duscha och sen var vi tvungna att åka iväg med vår kajakbag till kajak-drop. Vi var tillbaka när det var racemöte. Alla de andra verkade ha hunnit titta på kartorna och bestämt vägar..
Här är precis innan start när vi får kartan, som vi ändå inte läser igenom tillräckligt..
Och de andra klara för längesen...
Vi kände oss ändå ganska pigga nästa morgon och det var kul att snacka med de andra tävlande vid frukosten och känna tävlingsandan stiga. Dock var det lite pinsamt att behöva tejpa fast pannlamporna med silvertejp på våra hjälmar, såg ju ut som ena riktiga amatörer! Men, men, allt handlar inte om bäst utrustning.. eller?
Klockan närmade sig nio och vi hade vi fått reda på att vi startade 8 av de 12 lagen, med knappa halvminuten emellan alla ungefär. Inlines är ju inte vår starka sida direkt, men åkningen är ju lite skejt-lik, så nog kunde vi det ganska bra ändå. Tydligen skulle det vara svagt uppför hela vägen, så vi behövde ju inte tänka på bromsningen, pjuh! Vi började lite försiktigt när det var vår tur, och ökade allt eftersom vi blev säkrare. Det här var ju kul! NU var vi iväg på en dygnstävilng i multisport igen, men denna gången bara vi två!
Det var motvind och lite kämpigt ett tag, men en riktig skidkänsla också, det blir mer inlines-åkning garanterat!
Lina skriver
Vi var snabba i bytet från Inlines till löparskor och springer iväg på en gång. Det är uppför eftersom vi ska ta oss an liten bergstopp. Jag känner direkt att Det Här Är Vår Gren! Så härlig känsla! Vi skuttar upp på stigen och springer förbi de närmsta lagen framför oss. Det är nästan som att jag har fjädrar som trycker upp fötterna för varje steg! Precis när jag ska öppna munnen för att berätta om mitt Runners High-moment (för det är väl det alla snackar om?) grymtar Sanna: ”Fy vad tung jag känner mig!!” Jag tvekar en sekund. Vad sa hon precis? Tung? Och jag som känner mig lätt som en antilop! Det är nog bäst att spara det där Runners High-snacket till ett senare tillfälle…
On the top!
Det går i alla fall fortsatt bra upp till toppen, där står också en fotograf som hejar på alla. Till nästa kontroll är det fin löpning på stig och vi närmar oss Karlstad Multisport. Dock kommer ett ryskt par ifatt oss och springer om. Jag blir lite förnärmad men vi försöker hänga på. Det är ingen svår kontroll att hitta, men till tredje finns lite olika vägval. Vi har ritat in en stig till höger på kartan som ska ta oss till vattenfallet där kontrollen ska vara. Dock fanns en stig till vänster också som två norrmän och de ryska paret fortsätter på. Vi springer bara efter innan vi hejdar oss, höger hade vi ju sagt? Vi tittar bakåt och ser att Karlstad Multisport har svängt av just för att ta den andra stigen. Olof är en bra orienterare så vi vänder också snabbt om och skyndar över myren för att hitta den andra stigen. Snart är vi ikapp.
Man kan välja en brant väg ner till bottnen av vattenfallet, där går KM, men ledningen hade tipsat om en säkrare väg längre fram så vi tar den. Det känns bra, och vi kommer till kontrollen bara några sekunder efter KM. Vi väljer den branta vägen upp och det blir klättring på alla fyra. Väl uppe och iväg på stigen igen möter vi snart norrmännen och ryssarna. Den ena norrmannen flinar och slår handen i luften ropar något som vi inte fattar, men vi skrattar tillbaka och hejar på dem. Den ryska tjejen ser mest förbannad ut så vi vågar inte ge henne någon pepp…
Bilder nedan från Johan Lidström
Den branta vägen upp.
Sanna skriver
Vidare går det som en dans. Vi springer om KM igen och är leder vi hela tåget, med marginal, vi såg endast KM en bra bit bakom oss. Kontrollen vi skulle ta uppe på en liten topp vid ett röse fanns dock inte där, men vi fick ingen panik eftersom det två lagen framför knutit sina rödvita band man fått med sig där, (vilket man skulle göra om man var säker på att man var på rätt plats utan att det var någon skärm). KM och ett annat lag kom också fram och konstaterade att den måste ha blåst bort. Bara att fortsätta alltså. Sprang fin och ganska lång löpning till nästa kontroll som var lätt att ta vid en hängbro. Resten var riktigt avhängda vid det här laget. När vi började knalla upp till sista skärmen och sista toppen tog tävlingsledare Jacob emot oss med två andra vänner. Vi blev fotade när vi kom springandes, here we come! Båda var vi på strålande humör.
Studsar fram, så härligt att springa här!
Det var på vägen ner vi klantade till det. Här hade vi inte riktigt hunnit gå igenom kartan ordentligt och tog till vänster om ett berg istället för till höger, så hamnade nere i snår och väldigt blöt myr.. Fasiken att det alltid ska drabba oss, såna här saker.. Stigen blev visserligen bra längre fram, men det hade tagit mycket längre tid och gjort oss mer irriterade. När vi kom ut på grusväg och nerför sista biten kändes allt okej ändå. Men så plötsligt ser vi ett lag framför oss! DET är KM… Jahapp, de hade såklart valt de bättre alternativet och kommit om oss igen..
Grymma tjejer kommer lastat. :D
Tävlingsinstinkten far upp över öronen och vi sprintar på nerför backen och är samtidigt framme vid TAt. Härligt med hejande runt om, men vi har båda mest fokus på våra boxar, jag missar bullen som de sträcker fram, men Lina haffar två så jag får en jag med. Gött med extra energi, även om vi hade lagt ner ganska ordentligt med gotta i våra bags.
Snabba iväg och det blir fin cykling på grusväg som övergår i mjukare stigar genom några fäbodvallar med grindar. Det är mycket får som vi får antingen runda, eller ropa lite lätt åt för att de ska flytta på sig. Dock är de rejäla fårskallar och springer allt vad de orkar framför en på stigen istället för att bara vika åt sidan och ge oss lite plats att komma förbi. Vi är inte lika skickliga på de tekniska bitarna som KM och har tappat siktet på dem ganska fort. Men håller ändå ett bra tempo och är imponerade av oss själva när vi tar oss fram över stock och sten. Det är en bra bit vi tar oss för och det är mycket sten och tekniskt uppför, vi går oss tomma på energi när vi utmanar oss själva att cykla på ändå, även när vi kanske inte behärskar det så bra. Lina kvider plötsligt att hon är helt slut på grund av detta. Vi har varit slarviga och äta, och tar en liten paus för att käka macka och trycka lite jägarsnus. Vad lite mat kan göra nytta ändå, man känner direkt hur kroppen tar till sig näring och kan fortsätta. Första cykelkontrollen är riktigt fräck. Det är ett litet flygplan som störtat mitt ute på kalfjället och ligger kvar om ett utbränt vrak.
Vi har lämnat cyklarna vid stigen och kommer här springandes till vraket.
Vädret är fortsatt perfekt och det bär av nerför fjället. Jag bara flyger fram och känner hur cykeln hjälper mig ta oss tillsammans över svåra bitar. Blickar bakom och skymtar.. Ingen! Vart har Lina tagit vägen? Stannar till en stund och plötsligt ser jag henne komma skumpades över ett krön. Hon ser lite tagen ut, men vi kör vidare som två jojos. Hon insisterar ändå på att jag ska ligga först, för det gör henne tydligen säkrare..
Återigen är sträckan ganska lång till nästa kontroll, och vi har kommit ner i björkskog som tar en stund att ta sig igenom. ”We don´t like to carry our bikes..” När vi når grusvägen, som vi egentligen bara ska korsa och fortsätta in på en liknande stig vi precis tagit oss igenom vill vi inget annat än susa ner för grusvägen istället. Det finns nämligen som alternativ, men då måste man över en myr längre ner. Myrar är alltid en risk. Det Kan vara fint och lätt att ta sig över, eller så är det för djävligt och är helt och hållet värdelöst. Den stigen vi har ritat in tvärs över går på skrå och en del uppför. När huvudet och inte orkar tänka och kroppen får bestämma rullar våra cyklar snabbt ner för backen och vi har glädjerus i hela kropparna! Ända tills backen är slut och vi synar den nästan obefintliga stigen med snår och dyblöt myr. FUCK.
Jag gnäller som en liten barnunge var och varannan sekund när vi kånkar på cyklarna. VARFÖR är vi alltid så korkade, allt hade ju flutit på bra. Här nere har ingen annan gått, inte ett cykelspår i leran syns. Däremot något annat… En stor björntass syns tydligt som ett jutet avtryck i leran och kalla kårar sköljer över mig. HJÄLP! VI höjer direkt våra röster och börjar vissla sjunga och skrika för fulla halsar. Såklart hoppas vi att björnen ska vara räddare för oss än vad vi är för den. Efter en hel evighet utan ett enda möjligt tramp på pedalerna är vi över myr och snårskog och kommer ut på nästa grusväg. Det värker i fotleder och fötter av att ha gått så mycket ojämnt med cykelskorna på.
Kontrollen vi finner efter lite mer stök är skön att ta, men nu börjar det bli skymning.. Vi samlar energi och får upp fart ner för grusvägen. Sen kommer nästa problem. VI hittar inte stigen som ska ta oss över till nästa breda väg… Det finns ingenstans att ta sig igenom. VI ser några andra möjliga cykelspår, men så försvinner dem igen. Dumt nog vänder vi på klacken och väljer att ta oss över fjället med en massa höjdmetrarna och väldigt osäkert vägval… Det tar yttligare tid och sen är vi helt förlorade tidsmässigt.. Det visar sig senare att alla andra lag som valt att ta den här kontrollen hittar stigen vi inte fann och krånglat sig förbi betydligt snabbare än vad vi gjorde..
Lina skriver
Över fjället kommer vi och stannar vid en korsning. Här ska det vara en stig till höger också, men det finns inte i verkligheten. Det blir en stund av letande och vi går in på något som ser ut som en liten stig. Den försvinner dock efter ett tag, ungefär samtidigt som ljuset försvinner och det är nu helt svart omkring oss (förutom våra pannlampor såklart..)
Vi går efter kompassen och hoppas att vi ska hitta den där stigen som finns på kartan. Terrängen är dock inte särskilt samarbetsvillig och vi får kånka på cyklarna och boxas med ris och snår och små fjällbjörkar. Vi står mitt i allt det där i beckmörker och har ingen aning om vart vi ska ta vägen. Det går inte att ta sikte på något eftersom vi inte ser mer än 2-3 meter framför oss. Det är MISÄR! Saken blir inte bättre när Sanna återigen hittar spår av vår ludne vän (eller ovän?!) En STOR JÄKLA BRUN HÅRTUSS sitter fast på en björk precis där vi är!!! Gråten är inte långt borta och vi båda börjar planera hur vi ska parera en eventuell attack. Cyklarna är ju våra sköldar, men vi har ju inget vapen… Högljudd ska man ju vara tydligen så vi pratar och sjunger så högt vi kan.
Vi går och går så gott vi kan i detta hav av trassel, och TILLSLUT kommer vi fram på en stig!! Vi skiter egentligen i vilken stig det är, för vi hittar ingen annan en den vi vill ha på vår karta, det känns som vi är helt åt shottahejti nu, men en stig leder oftast NÅGONSTANS och någonstans kan vi utgå ifrån! Den är dock helt ocykelbar och det enda som ekar i våra huvuden är ”We don’t like to carry our bikes”…
När stigen går uppåt får vi också upp hoppet om att det kanske är vår stig i alla fall! Men så går den neråt igen, så håller den på ett tag innan den slutligen bara går uppåt, och då är vi nästan helt säkra på att WE’RE ON THE RIGHT TRACK! Himlen är svart men glittrar full av stjärnor och vi är på bättre humör eftersom vi är på en stig OCH ON THE RIGHT TRACK! Vi slingrar oss upp till en sten som ser ut som en kyrka, den är till och med pyntad med färgglada små stenar och kontrollen heter också ”The church”. Vi ser nu två andra lag på väg upp från andra hållet, det är så häftigt att endast se lysen av pannlamporna såhär mitt i natten! Det visar sig vara Stockholm Multisport 50+ som kommer och är vid gott humör. De är utan cyklar så de har alltså lämnat dem längre ner. Bingo. Det blir alltså släpa cykel nerför någon kilometer tills vi äntligen kommer ut på grusväg. Sanna frågar om det går bra för dem, och de verkar supernöjda! Vi svarar tillbaka att allt är skit och åt helvete.
Sanna skriver
Snart har vi nått ner till grusvägen och kan snabbt rulla några kilometer nerför. Linas kartställ skramlar väldigt och rätt som det är lossnar alltihopa. När vi stannar och fixar blir vi också iskalla och måste dra på oss lite kläder. 50+arna susar förbi och vi bestämmer oss för att hänga på. De missar en stig man ska ta in på (enda vägvalet i det här fallet) och jag ropar efter dem att det är väl här man ska in. En av dem slänger iväg en snorkig kommentar ”Ne, än är vi bara vid vattenflödet” Och trampar raskt vidare. Vi blir lite osäkra på oss själva och följer efter en bit, men jag insisterar på att det måste varit stigen bakom oss, och vi vänder och litar för en gångs skull på oss själva. Det står till och med en liten träskylt ”Lillehammer” på i början av stigen, och då känns det som att vi är där vi ska vara. När vi kollar bakåt efter en stund ser vi också fyra pannlampor efter oss igen. HAH! Vi hade rätt.
Även här blir det ganska bökigt och det är svårt att ta sig fram. ”We don’t like to carry our bikes”… Den äldre ligan kommer snart ikapp oss. Vi har verkligen inget tempo kvar alltså. Men vi tar det sakteliga, varje steg räknas. När vi kommit ut på nästa grusväg kommer plötsligt tre andra cyklister från ett annat håll. Det är ett bra lag, men det saknar en medlem. Han hade blivit magsjuk redan i löpningen, så de hade fått bära ner honom från fjället, där av att de är så långt efter. Vi hjälps åt med vägen några kilometer, sedan släpper vi dem också, men rullar vidare så snabbt vi kan. Det är förbaskat långt, men som alltid kommer vi fram, frusna och stela anländer vi till TA3. De flesta lag har sina cyklar uppställda och är ute på trekking. Det är så kallt så vi skyndar in på hotellet som ligger där och passar på att byta om där inne. Snart släntrar många lag in som är klara med löpningen och ska ut på sista cyklingen igen. Vi är verkligen långt efter.
Här hämtar vi vår TA-box.
”Hur många tog ni? ”Säger en munter kille plötsligt, medan han mumsar i sig någon frystorkad gryta. Vi stirrar tillbaka. Lina säger lite strävt ” Vi har inte börjat än...” Vi orkar verkligen inte vara trevliga nu. ”Nähe, ojdå, aa, vi tog alla! DET var jobbigt” Svarar han med ett flin.
Här kollar vi kartorna snabbt innan vi sticker iväg för att springa igen.
Försiktigt börjar vi ta oss ner för första delen, vi har stämplat i starten på bana 4 och nästa kontroll ska ligga längst ner i bana 5. Det är snäva svängar och inte alls så ”fina och runda” som en ur tävlingsledningen försäkrat oss om. Hoppen är höga och läskiga, men jag känner att rädslan släpper efter hand och jag kan slappna av lite. De sista delarna tjoar jag till och med högt och har riktigt roligt! Ville bara åka vidare downhill igen och igen. När vi ska ta oss in på nästa bana, står ett förvirrat lag där. Det är ryssarna. Jag frågar hur de går för dem, och tjejen svara irriterat och trött att kontrollen inte finns. Jag förklarar att det bara är i början av banan än, kontrollen ska ligga i slutet, ”in the end of track 5” Hon skakar bara på huvudet och menar att de har varit halvvägs ner och cyklat upp igen och letat. Lina och jag förstår ingenting, vad är problemet? Klart att de inte har hittat den om de inte cyklat ända ner?
Jag formulerar mig på lite olika vis, ”The control will be at the finish” spottar jag ut tillslut. Då verkar det klinga till. ”AHAAAA! Finish” Det är nästan så att vi skrattar åt dem, men jag tycker ändå lite synd om dem. De följer oss i hasorna, och när vi stämplar längst ner väntar de på att vi ska fortsätta och välja väg. De verkar fortfarande inte riktigt förstå var vi är. Härifrån behöver vi gå med cyklarna uppför en bit i slalombacken, mitt i behöver Lina akut uträtta sina behov och slinker in i skogen. Ryssarna kommer ikapp och stannar till och kikar in i skogen. De ser än mer förvirrade ut, som att de missat ännu en kontroll. ”She’s just doing.. eh, her thing, you know” får jag ur mig och skrattar lite. När vi alla är på banan igen klämmer ryskan fram det hon förmodligen hållt på väldigt länge. ”But.. CAN YOU SHOW US ON THE MAP WHERE WE ARE?! We have no idea where to go! What kind of map is this?!”
Inget konstigt med kartorna muttrar jag. De har ritat in nästan precis som vi på kartan och det är egentligen bara en stor väg hela vägen till Lillehammer därifrån vi stod, så hon måste ha varit väldigt trött och förvirrad. Jag visar dem ändå hur det ska ta sig fram och hon (som verkar styra orienteringen) ser lite lugnare ut. De cyklar snabbare än oss, men väntar in oss för att hela tiden försäkra sig om att de är på rätt väg. Plötsligt kommer de ut från en väg från höger, de har tydligen cyklat fel. Längre fram ligger de plötsligt bakom oss. Vad håller de på med?
Grusväg övergår i stig, men de är lättcyklat och vi flyger fram, solen är med oss och vi är på bra humör igen. Skitsamma att vi är sist, det går ju bra nu och vi har så himla skoj. Ryssarna tog en annan väg än oss på ett ställe och vi ser dem inte mer under resten av tävlingen. Det bär av nerför till Lillehammer. Lina har fått väldigt ont i knät och när vi börjar stigningen uppåt backhopptornet går det väldigt sakta. Vi är tillslut uppe och lägger ifrån oss cyklarna. Vi springer runt och irrar och hittar tornet först när vi är TILLBAKA vid cyklarna, precis nedanför där vi lagt dem är ju tornet och kontrollen! Vilket skämt…
Lina biter ihop och tjurar på i låååångsamt men bestämt tempo uppför. Det går verkligen bara uppför, uppför, uppför…… Vi hade inte riktigt tittat på kartan och förstått att det skulle vara så pass mycket stigning denna långa sträcka som väntade till nästkommande kontroll, ca 16 km.. Varje tramp är en kamp, Lina kvider i hela tiden, och jag säger gång på gång att vi inte ska riskera någon allvarlig skada. När vi kommit förbi en by och det är kanske ca 3 km kvar är det tvärstopp. Det går bara inte mer. Finns ingen väg tillbaka som inte innebär fler uppförsbackar, och det är omöjligt för Lina att ens ta ett till tryck i trampan. Dessutom inser vi hur långt det är kvar till nästa TA, ca 6,5 mil, och med flera partier där det skulle gå ännu långsammare för oss i Linas tillstånd än vad det gick nu. Vi försöker få tag i tävlingsledningen men ingen svarar. Ringer desperat till pappa och gråter. Men efter en stund ringer ledningen upp och vi försöker lösa det hela. Det skulle ta minst en timme för dem att kunna komma och hämta oss, men vi har tur. Fotografen som har pejling på alla lag och är ute och fotar har sett att vi står stilla och har åkt ner för att checka oss.
Vi blir skjutsade till paddlingen som vi insisterar på att få göra så vi i alla fall kan få ta oss i mål självmant. Vår besvikelse är såklart stor, men det är ändå sådana här saker man lär sig att räkna med på multisporttävlingar. Allt kan hända, och då får man lösa det. Väl nere vid sjön är det jäkligt gött med lösgodis som jag lagt i bagen. Inte alla gånger det är gott, men nu var det riktigt behövligt. Dock var nog inte energin på topp hos någon av oss. Det märktes ute i vattnet. Vår dubbelkajak som Lina hyrt med kort varsel hade inget roder och var bred som Gotlandsfärja. Framåt tog vi oss knappast, vi åkte höger. Och vi åkte vänster. Vi åkte zickzack och vi stod still. Det var alltid den andres fel. Eftersom jag satt bak skällde jag extremt mycket på Lina och tyckte hon var totalt värdelös. Men lika mycket var det nog mitt fel att vi inte tog oss nånstans.
Några gånger fick vi till att paddla i takt och kommenderade ”höger, höger” och ”vänster, vänster” När det behövdes fler paddeltag på en sida. Då var det jättekul. Vad skönt att vara i vattnet en sån härlig dag. Vi bytte metoder flertalet gånger under vägen. Rätt som det är, mitt i ett av våra små gräl skymtar jag en surfski i vitögat. Och minsann, nu glider Karlstad Multisport förbi oss. Vi slänger i väg några kommentarer till varandra och skrattar lite halvt. När de är utom hörhåll fortsätter vi att gnälla. Solen lyser oss rätt i ansiktet och även detta är ett besvär. Men så skärper vi till oss lite och övertygar oss själva att det var ju detta vi ville göra, och det hade lika gärna kunnat spöregna nu.
VI närmar oss stranden som ligger inne i en vik. Där ligger fotografen på bryggan och fotar oss. Och som vi ser ut.. Drog på oss regnbyxor i sista stund innan vi klev i kajaken, mycket dumt gjort. Mitt hår är en enda stor röra och mer amatörmässiga är svårt att få oss. Men vem bryr sig egentligen? Troligen ingen annan. Sista kilometern till mål är löpning längs med vattnet.Vi småspringer hela vägen (denna långa sträcka) och blir lite trumpna när vi kommer runt husknuten för att springa in på upploppet. Men det är ingen målportal eller ens linje, utan bara samma parkering och ingång som vi lämnade. De har inte ansträngt sig så mycket för att göra det mer än så. Maten vi skulle få bestod av torra och till synes osmakliga baugetter, som vi ratade. Förväntan hade varit lite högre, men vi är glada att vara i mål. Och arrangörerna är verkligen supertrevliga och har jobbat med en superfin bana. Vi klarade det Nästan i alla fall, och ser redan fram emot 2017. Till nästa multisporttävling kanske vi har lärt oss att inte ta så dumma vägar, välja asfalt istället för myr och skaffa lite bättre utrustning. Kosta vad det vill.
Snackar lite efter loppet, det var skönt att ha tevasandaler i alla fall. ;)
Det är så förbaskat skönt att få duscha och byta kläder, och borsta tänderna efter en så lång tävling! Vi var ändå ute i ca 29,5 timmar. Trevligt att få träffa alla andra deltagare igen och höra lite om deras äventyr. En kille bröt tån redan i första löpningen, en annan hade blivit magsjuk (som sagt), så vi hade ju egentligen haft det ganska tur som lyckats ta oss igenom nästintill hela banan. Mötte senare den ryska tjejen och vi pratade en del på knagglig engelska, men det var ganska lätt att förstå i alla fall. De hade skippat några kontroller och därmed tagit sig snabbare fram och runt resten av banan. Men hon var sliten och trött såklart. Vi var glada för deras skull att de hade klarat tävlingen, men jag vettetusan hur de bar sig åt med deras dåliga orientering..
Framåt kväll lyxade vi till det och checkade in på hotell med otroligt sköna sängar och stora fluffiga täcken och tjocka kuddar. Jag kände mig som en prinsessa. Till middag provade vi vegansk sushi, tre olika sorter, plus sojabönor och sjögrässallad. Det var ganska simpelt, men väldigt gott. Vårt Norgeäventyr skulle nu fortsätta, men vi kände nog båda på oss att det skulle bli kortare än vad vi tänkt. Linas knä gjorde ju såklart ont och de påfrestande turer vi ville göra gick helt enkelt inte. Men några fina fick vi till i allafall innan vi använde våra hjärnor och beslutade att det var bäst att rulla hemåt...
Bjuder på några av många bilder här nedan, vi hann uppleva mycket på kort tid, och det var bara att njuta!
Vi syns igen.
Coolt vattenfall i slutet på en lång ravin.
Så vackert och härligt!!!
Kram Sanna och Lina