K42 CANARIAS TENERIFE - RACE RAPPORT
Vi åkte ner till en av Kanarieöarna, Teneriffa närmare besämt, för att springa en vertikal och ett maraton. Det var varmt, det var kallt, det var blåsigt, det var soligt, det var molnigt, det var regn, det var alltså lite gott och blandat!
Efter en oväntat lång flygresa landade vi på Teneriffa. Kenty, en av organisatörerna, (som bjöd in oss när vi var på TransAlpine) tog emot oss som stjärnor och bubblade på mest hela vägen till La Laguna, han är rolig.
Framme i La Laguna, en mindre och äldre stad väntade också bossen och andra race-directorn Isidro och deras vän och funkis. De hade fixat ett jättefint boende åt oss, stort och fräscht. De andra dagarna lagade vi mat där och hade det supermysigt. Men ikväll gick vi ut till ett ställe att käka på och de berättade lite mer om racet. Nu fick vi veta att vertikalen var förkortad från 10 km till 5km. (Inte riktigt en vertikal innan heller, mer som ett motbackelöp) Men nu alltså 500höjdmeter att ta. Det skulle bli tufft ändå, bara att springa snabbare.
Vertikalen
Vi tog första bussen till starten dagen därpå, eftersom vi hade de lägsta numrena, och då, rent logiskt sett starta först. Det var individuell start med 1 minut emellan. Banan var förlagd från havet och uppåt. Den salta vinden och den blåa färgen är så härligt ihop. Med knappa halvtimmen kvar till klockan tio började vi tassa runt, kollade in lite av banan och känna oss redo i kropparna. Vi var taggade till tänderna. Lite konstigt tyckte vi det var att nästan bara vi värmde upp. Killarna som såg snabbast ut satt och hängde vid en mur och resten bara lufsade omkring.
De säger en hel del i högtalarna men jag lyssnar inte så mycket, hör bara att man startar i nummerordning med damerna först, men att några damer kommer starta bland de sista. Det är väl de som anmälde sig sent. Isidro kommer fram till oss när vi står och hoppar upp och ner på stället framför målportalen. ”five over eleven for you” säger han. Jag nickar Men Lina knuffar mig i sidan. ”MEN VA? Det är ju inte nu?!”
Jag lugnar henne och skrattar, Isidro är ju inte så bra på engelska, klart han menar fem över tio. Ellerhur? Isidro skakar på huvudet,”Nej, alltså ni startar om en timme ungefär”. ..
För min del var jag ganska glad, för det skulle betyda att jag startade efter både Ragna och Lina, och slapp då att bli jagad. Klumpen jag haft i magen över detta försvann. Men att behöva se alla andra sticka iväg en efter en och bara kunna vänta och vänta när man är uppvärmd och klar är ju inte så roligt.
Vi småpratar lite med Ragna innan, och rätt var det är så är vi alla tre iväg. Jag försöker kika lite uppåt medans jag med andan redan upp över öronen försöker ta mig framåt så fort det bara går. Ser inte skymten av någon löpare. Det är småsten, sand och klippblock. Ganska roligt underlag. Det är skönt att bara springa i linne och shorts, men funkar inte jättebra för en kallblodig norrlänning som har vant sig vid vinterskruden hemma.
Jag är inte på mitt bästa humör för det kändes riktigt segt sista biten. Mitt självförtroende låg i botten och jag var säker på att jag kom långt bak i fältet även fast Ragna, jag och Lina var favoriter. Men så presenterar det resultaten, och jag hade slagit Ragna!! (Lina hade sprungit om henne halvvägs, så visste redan att hon vunnit). Skönt att komma tvåa och kunna ladda med gott humör till nästa dag!
Wihoo!!
Dagarna i La Laguna hade varit ganska milda, men vi hade ändå fått känna på den riktiga värmen under vertikal-loppet på lördagen som låg vid kusten. Så jag hoppades nästan att det skulle regna som prognosen tidigare sagt. Men när vi steg utanför dörren visade sig himlen vara helt blå utan ett moln i sikte. Det skulle bli varmt.
Vi blev behandlade som värsta kändisarna, och Kenty viftade in oss i startfållan så vi fick gå före alla andra och stå längst fram. De var väldigt skönt att slippa tränga sig för att få en bra position! Starten gick, men det var faktiskt inget fasligt högt tempo som jag förväntat mig. Jag var lite skraj att bli översprungen först, men lyckades hänga med bra där framme så slapp det! Branta asfaltsvägar tog oss uppåt som såsmåningom blev till sandvägar och stigar. Mamma stod även och hejjade vilket gjorde mig glad! Jag kände mig väldigt stark men försökte springa lugnt och avslappnat.
Det gick bra till en början, men det var otroligt mycket folk som peppade längs vägen -Vi hade ju blivit väldigt uppmärksammade innan loppen och de hade tydligen skrivits om oss i de lokala tidningarna också, så många visste vilka Sanna och jag var. ”LIIIINAAA, LIIIINAAA VENGA VENGA!” Skrek dom och tjoade, så det där med att hålla ett lugnt och stabilt tempo gick sisådär efter ett tag… Men det var fantastiskt roligt och man får sån energi av alla människor!
Banan var väldigt varierad och vi sprang på roliga stigar inne i tät skog som kändes som en saga! Det var också superbra skydd mot solen så jag passade på att njuta. Snart skulle det nämligen bli svårt med det.
Jag höll ett jämt tempo med ett par herrar, men när det började gå utför ordentligt släppte jag iväg dem. Vi sprang en fin grusväg med havsutsikt och jag blir så glad av att få uppleva och se allt sånt här vackert! Det är det bästa med att springa långa lopp på olika platser, för man får se så mycket! Se så många ställen som man inte hade sett annars.
Sanna springer upp från en vändning nere vid havet.
Värmen började bli påtaglig och jag hade lite problem med mina vattenflaskor som inte ville fungera som jag ville. Efter en stunds kamp lyckades jag vrida till dom och bita där man ska bita för att få ur vätska. (ja det är ett smart men lite krångligt system med dagens vattenflaskor…) Vid det laget hade jag släppt förbi tre herrar till som ville skutta snabbare ner för den nu ganska tekniska stigen. Mina ben var inte alls med på att springa nerför och hoppa skickligt över stenar och rätt som det var som kommer såklart Ragna i ett supertempo och jag har ingen chans att hänga på. Jag är låg på energi och det gör ont. Vi är påväg ner mot Punta de Hidalgo (28 km) där starten för vertikalen gick. Så därifrån vet jag ju vad som väntar i 5 km. En riktig plåga i solen. Min plan var ju att ta ikapp Ragna igen i stigningen eftersom jag vet att jag är starkare uppför. Men jag var HELT slut och mitt vatten likaså. Och Ragna hade mycket bra koll på min plan också så hon hade medvetet lagt på en växel för att dryga ut avståndet. (Berättade hon efteråt).
Jag avskyr när jag börjar frysa då det är sådär riktigt varmt ute, eller frysa är väl inte rätt ord kanske... Det går som en kall kår i hela kroppen och ja, det känns som att jag fryser! Fruktansärt obehagligt, då blir jag lite rädd och ser alltid till att få i mig någon energi och vätska om jag har kvar. Jag antar att det är kroppens sätt att försöka kyla ner sig eller något? Berätta gärna för mig om någon har varit med om samma sak!
Min räddning blev en kille med en stor vattendunk som frågade om jag ville ha lite vatten. THROW IT OVER ME! Och det gjorde han gladeligen! Jag blev som en ny människa, dyngsur och lycklig! Längre upp fanns ännu en hejjare med vattendunk, även han det hällde det glatt över hela mig.
Väl uppe vid vätskestationen kunde jag fylla mina egna vattenflaskor och får en dusch av en vattenslang. Det är helt sjukt vad solen tar knäcken på en, och vatten är det bästa som finns!
Med en något fräschare kropp och en massa härliga hejjarop var det bara att fortsätta uppåt och de sista cirkus 15 kilometrarna mot mål! Det var en riktig trevlig första bit faktiskt med lite upp och ner, kringelikrokar. Allt glesare med publik dock och det var synd, för det är ju i mitten och slutet jag behövt det som mest, och där var jag i princip ensam. För även om jag inte kämpade mot solen längre så var benen och huvudet ganska trötta. Sista biten mot La Laguna är samma som i starten, fast åt andra hållet då. Så mest bara nerför. Jag ville ha allt annat än nerför just då! Men det var bara att bita ihop och springa på. Såklart var jag lite besviken att Ragna hade sprungit om och jag inte kunde komma ikapp, längs hela vägen kom människor med kommentarer som ”Only 2 minutes ”
”1 minutes ahead!” och så vidare. Det visade sig bli runt 6 minuter när jag äntligen fick springa på gatan mot mål och fullt med publik längs sidorna. Vilken befrielse att få komma i mål! Det hade verkligen varit en tuff och jobbig dag, och jag lovade mig själv flera gånger längs vägen. Aldrig mer springa ett lopp i ett varmt land. Vi får väl se hur det går med det…
Vi fick även massage. Superskönt tyckte jag, men Sanna fick sig en riktig Fysioterapeut som inte alls tyckte det var meningen att hon skulle njuta av massagen. Haha
Härligt med några dagar med löpning och sol och lite andra aktiviteter. Men nu är vi tillbaka hemma med full vinter och en massa skidåkning!
