The Lands Down Under
Angelus Hut- Nelson Lakes National Park NZ
Vårt nästa stopp blev hos storasyster Mira som är bosatt med sin kille Wade i Mooloolaba på Sunshine Coast. Riktigt kul att ses igen och bli omhändertagen. Hon hade planerat aktiviteter för varje dag. Vi fick besöka jättefina platser och bra restauranger. Så himla god vegansk och fräsch mat och frukostar!! En dag tog vi också en surflektion tillsammans. Lina visade sig vara esset dock..
Varje morgon steg vi upp tidigt för att springa innan det blev alldeles för varmt. Superskönt att springa längs stränderna och sedan hoppa i havet och svalka sig! Vi var inte ensamma att vara morgonpigga heller. Det är många aktiva människor där, folk springer, promenerar, paddlar, surfar och det fanns även utegym lite här och där.
Sedan for vi vidare till Melbourne för att träffa vår fina vän Mathilda som var utbytesstudent där. Vi hyrde bil (och körde på vänstersida!) och åkte runt på en massa utflykter och besökte även här roliga restauranger. Australien blev vår lilla kulinariska resa.
Race Rapport Eureka Tower Climb
Men vi hann också med två stycken tävlingar under tiden då Mathilda jobbade. Det blev ett Stair climb race uppför Eureka Tower, Melbournes högsta skyskrapa. Vi hade ansökt till tävlingen om att få starta i elitledet till ledningen och fått godkänt. Det var en regnig och kall dag, så riktigt kyligt att värma upp ute innan vi fick ställa upp oss startklara, dock även detta utomhus, (och bli kalla igen). Men vi var ca 20 elitdamer och 15 elitherrar som startade med 30 sekunders mellanrum, Lina var framför mig. 88 våningar skulle vi uppför. Ingen aning hade vi om hur höga trappstegen var, hur brett eller stort det skulle vara. Men det visade sig vara någon form av bakingång, så det var trångt och kala cementväggar och ganska korta trappsteg. Första våningarna tog jag två steg i taget, men det blev så brant så jag var tvungen att bara trippa på så snabbt jag kunde, allt utan att stanna upp. Vändningarna i kurvorna var svårast att behålla farten. Det handlade mycket om teknik, något vi fick höra senare också. Det brände i halsen och lungorna efter mindre än halva kan jag lova! Varje våning var markerad med nummer, men jag hade bestämt mig innan att inte kika. Dock kunde jag inte hålla mig och kollade tre gånger, på våning 17, 46 och 64.
Ungefär i mitten hörde jag en löpare framför mig, jag visste med all säkerhet att det inte var Lina, utan tjejen före henne, som jag sett innan inte såg ut att vara en så stark löpare. Hon andades häftigt och gick långa steg. Det blir ju alltid en extra boozt att springa om någon och sista våningarna la jag i en till spurt. Med exrtemt torr hals och blodsmak i hela munnen och utan att riktigt kunna prata gick jag i mål. Dick direkt en flaska sportdryck med onaturligt stark rosa färg tryckt upp i ansiktet. Man hade ingen aning om då vilken tid det blivit eller vilken placering man kommit på. Riktigt spännande. Dock blev det den sex-faldiga vinnaren som vann ännu en gång, en riktigt stark tjej som var elit-roddare. Hon berättade att hennes knep var att dra sig upp i relingen och svinga sig runt i hörnen. Hon hade ju övat x-antal gånger och åkte runt på de flesta stair-climbsen i Australien, som tydligen är en stor grej här. Vi var dock stolta över att bli tvåa och trea. Och tro det eller ej, så vann jag med 11 sekunder över Lina!!
Vårt andra race var en multisporttävling i Lysterfield Park utanför Melbourne. Den var jätteroligt. Det var blandning av roogaining-kontroller och kontroller vi var tvungna att ta i ordning, samt några valfria kontroller med högre poäng. Vi klarade av att ta alla (Och var de enda damlag att göra detta) Vi var klart snabbast av alla i löpningen, och bland de bättre orienterarna också. Ett herrlag som låg i ledning gjorde missar hela tiden och körde om oss fyra gånger tror jag, på grund av att de gjort navigationsmissar, haha. Vi cyklade på i mountainbike och downhill-stigar och på fyrhjulsvägar, upp och ner hit och dit. Det häftigaste var nog alla kängrus som hoppade omkring oss!
Alla hade samma kanoter att paddla på i den lilla sjön där vi skulle ta fyra kontroller. Som vanligt var det motvind åt ena hållet, men vi klarade av att manövrera ganska bra utan roder och allt flöt på fint. Vi hade haft så himla roligt! Vilket team alltså. Spurtade med mer energi än innan loppet in i mål! Strax efter det öste regnet ner, men vi hann in under skydd. Synd om de andra ute på banan.
Vi bokade också in oss på en Surfski-lektion i tre timmar, KUL och lärorikt!
När vi äntligen kunde få köra iväg till Queenstown hann vi med att springa av oss några timmar på Ben Lommond Track och vidare flera stigar. GUD så vackert det var omkring oss! Spetsiga, snöiga berg överallt och superbra stigar att springa på.
Vår resa fortsatte med bilkörande överallt med stopp för löpning, matlagning och titt på sevärdheter. Sånt man gör på semester, men för oss lite mer träningsinslag kanske. Alla skolor hade till exempel värsta skolgårdarna med hinderbanor och ställningar. Perfekta att låna och träna lite på. Vilka atletiska ungar! Såg en gång en idrottslektion med barn som var väl bara kring 7-8 år. Och de sprang varv efter varv runt den stora gården och gjorde en massa övningar. De såg så välmående och glada ut. Barn ska vara ute och få rolig rörelse, mer sånt i Sverige tack!
Vi hittade en jättefin skog att traska runt i och sa att "DET SER PRECIIIIS UT SOM I SAGAN OM RINGEN".
Well, såklart så hade det ju spelats in en del där också såg i på kartan sen.
De närmsta dagarna träffade vi två svenskar, från Östersund, på mindre än en halvtimme i Wanaka, och fick både boende, pannkakor och gratis klättring av en av dem. Superkul! Världen är verkligen liten. Men Nya Zealand var också verkligen stort.. Det blev många timmar i bil, körandes från ställe till ställe som vi hade markerat på karta, och ställen vi fick tips om, osv. Men det kändes ändå helt okej för vi har aldrig sprungit så mycket och på så fina ställen på så kort tid. All möjlig natur och underlag. På vissa ställen sprintandes i sicksack mellan turister med tunga ryggsäckar, andra helt ensamma i timmar och dygn utan en enda mänsklig varelse. Kontraster hade vi i väder också. Ena dagen, eller timmen, strålande sol, och nästa piskande spöregn och hård vind. Men det är som var som helst, bara i en annan del av världen. Rätt häftigt att vara på andra sidan jorden. Många växter var olika hemma, och märkliga träd såg vi många av. Terrängen här varierade extremt mycket och det var spännande att köra och se landskapet förändras drastiskt på bara några mil.
Middagsplats för kvällen. I närheten av Queenstown. Det syns inte på bilden, men det blåste som tusan. Vi spenderade även natten i bil denna gång. (Vlket vi gjorde flera nätter). Kan tilläggas att det är förbjudet på vissa parkeringar, och att man kan få betala vääldigt mycket i böter om man inte är två söta tjejer som spelar heeelt ovetandes om reglerna..
Medhavd lunch i mini-ryggorna. KLART bästa med långturer! DO NOT underskatta massäck!
En av de bästa turerna vi sprang. Först genom grönskande beteshagar, sedan in i den här vackra, glesa skogen längs vattnet, och sedan uppåt över böljande bergskullar!
Påväg mot Milford Sounds. Sjukt överskattat med båtturerna och sånt. Norge slår fjordarna med hästlängder faktiskt... MEN, vi träffade en svensk tjej som tipsade om en massa saker!
Här springer vi på Routeburn Track. SJUUKT KUL!
Uppe på en topp längs Lindis Pass (eller var det Lewis?) SUPERGLADA för att det fanns snööö
Och det Vääääldigt turkosa sjöarna. Lake Tekapo var en. Vackert.
Morgonlöpning upp på bergen. (Klättrade först igenom några fårhagar)
Flurig i håret efter tältnatt, men lyxig frukost ändån! '
Här var vi supertaggade på långlöpning och övernattning.
Race Rapport Hamner Springs Holiday Homes Marathon
Vår nästa tävling blev i Hamner Springs. Ett halvmaraton på grusväg. Låter tråkigt, men naturen runt om och att få springa snabbt gjorde loppet skoj. Hela gänget av löpare blev transporterade med buss till start, en kringlig väg upp, som vi skulle komma att remma ner för, och vidare hela tävlingsbanan. Så vi hade verkligen koll på precis hur vi skulle springa. Väl högst upp gick det lite krokigt ner på andra sidan berget också, men sista milen till start enbart platt. Starten var lättsam och trots att vi inte kände oss så säkra på platten var vi starka. En tjej försökte spränga iväg i ledning, jag höll mig i ett bra tempo bakom de tvp, men jag såg att Lina låg hack i häl någon kilometer innan det tydligen gick för sakta, och passerade. Jag försökte att inte tappa avstånd till Lina och behålla bra löpsteg. Kom inte riktigt i fatt andra damen som jag ville. Men efter en mil, precis började det gå uppför mot knixen, då hann jag springa 100 meter max, och jag var i fatt och kunde med lätta steg springa om henne. Tryckte på och kände mig ännu piggare, det är ju NU det börjar. I en kurva ser jag Lina kolla neråt och ser en hand viftandes i luften. Vinkar tillbaka jag också. Båda vet att vi ger varandra glädje och styrka. Vi är bra.
När det bara var neför kvar, 5,5 km nerför, = lååångt, fick jag lite vinnarinstinkt. Sniffa på förstaplatsen före syrran hade ju inte suttit fel. Jag krämade på allt vad jag hade. Dock såg jag att Lina spurtade på som aldrig förr. Hon vet att jag är snabbare än henne nerför, så hon måste ha lagt i ett par växlar till hon med.. När det är så lättlöpt och utför är svinjobbigt btw.. Det är bara att pressa på så mycket det går, och tillslut känns det som att någon brutalt har vridit om hela ryggen på dig. Hur so helst så tar som alltid allting slut, även denna långa backe, och mot slutet av den sprang vi om walking-klassen. Jisses att gå två mil på grusväg. Mer imponerad av dem kan jag säga. Det var sen en härlig stämning i mål och kanonväder. Den tredje tjejen kom och pratade lite med oss och sa att när jag sprang om henne var hon redan stum i benen, ”But you were just bombing up that hill!”.
Den känslan hade jag gärna haft på den sista tävlingen vi var med på, en vecka senare. Denna gången skulle det bli tuffare och mer kuperat. Kändes inte jättekul när vi båda precis hade blivit av med träningsvärken från den tidigare tävlingen. Skulle bli kul med trail dock, Karioi Trail utanför Raglan.
Här ser ni slemmiga glasnudlar med curry, linser och grönsaker. Sa jag att det var billigt!? (Det var faktiskt gott också..)
Kan jag få äääta nu??? På camping.
Blue Pools i Makarora, som vi sprang förbi X- antal gånger då vi försökte oss på en och samma tur 2 gånger, och kunde inte korsa rivern som var en genväg, sen när vi väl sprungit 15 km första gången med en tidspress på 6 timmar på att springa den drygt 4 mil långa turen (inklusive över en glaciär) för att hinna till den bokade Jetboaten på andra sidan bergen var vi kloka nog att vända och boka av, eftersom det kändes omöjligt att hinna. Försök nummer 2 (bilderna längre upp med stugan atan värme) blev ju också lite misär, men ett äventyr ändå vil jag lova, med eller utan glaciär och jetboat.
Vid en strand utanför New Plymouth där vi träffade världens snällaste par där vi fick övernatta när vi kommit lite vilse till den väldigt lilla flygplatsen (där vi tänkt sova). De visade sig passa oss perfekt då dom gjorde egen granola, kokosyoghurt och komnucha bland annat som vi fick efter en härlig strandpromenad! DE hjälpte oss också att hyra bil som var lttare sagt än gjort. Tänk vilka fantastiska människor det finns i världen.
Snäckplockning
Racerapport Karioi Trail
Det var en gemytlig stämning ute på landsbygden med blandat folk. Redan från start låg vi i topp tre totalt. Men när det började bli riktigt lerigt uppför mot toppen (som skulle passeras på tillbakavägen också) kom några herrar om oss. Jag skymtade Lina längre upp när det var sikt. Annars var det smal stig i tät björkskog med mycket stenblock, lera och hala rötter. Just denna gången var det inte optimalt med barfotaskor då man halkade runt nåt väldigt. Men i efterhand tror jag ändå inte att jag hade velat ha några andra skor, eftersom det var så pass smalt på vissa ställen och glipor mellan stenar och sånt som jag inte hade fått plats med, med en grövre sko. Efter klättringen såg man ändå ingenting på toppen då det var helt vitt med moln. Nerför gick det brutalt, och jag kom snabbt i fatt Lina, som hade lite problem. Jag att hon bara skulle ta det lugnt, men sen blev jag lite stressad att andra löpare skulle komma i fatt, så trängde mig förbi och ökade, dock även jag slirandes åt alla håll, med flera fall. Jag visste att Lina ändå skulle springa om mig när det blev mer lättlöpt, så jag ville behålla min bra fart så länge jag kunde det.
Plötsligt studsar en annan tjej om mig, lite oväntat. Vad fasen kom hon ifrån?! Lätt irriterad och frustrerad att inte kunna springa snabbare, brände vi båda på som tusan när man kom ut på en grusvägen längre ner. Inom några kilometer var vi ikapp och förbi igen, skönt. Sen bar det uppför, uppför. Jag drog mig upp i grenar och rött, stapplade på spetsiga stenar och kravlade på alla fyra i lera. Så. Jäkla. Jobbigt. Jag frustade som en gris och andades häftigare än nånsin. Vad är det här för brutalt lopp egentligen? Hur länge hade vi varit ute nu? Jag hade räknat på 2 timmar, och kom i mål över 3.. På sista vätskekontrollen, som jag för övrigt var otroligt lycklig att den fanns, sa killen att Lina bara låg en kort bit fram, så jag kunde hinna ikapp. Vågade släppa på lite extra i de tekniska leriga partierna, men såg inte skymten av någon framför. Sista kilometern var på gräsväg i hage, då kutade jag på som att det var 100 meters upplopp, i tankarna hade jag att ju snabbare jag springer, desto snabbare kommer jag ju också i mål. Utpumpad, men ändå fantastiskt glad kom jag i mål, och fick korsa ett målsnöre även jag, som tvåa. Och ja, det kändes faktiskt som en liten vinst ändå, Lina räknas inte riktigt ibland.
Cathedral Cave, lite turistigt, men vi sprnag dit tidigt och slapp massa folk ;)
Vår sista vecka på Nordön flög iväg. Det skulle bli konstigt att komma hem igen. Jag hade lite dubbelångest, samtidigt som jag ville stanna Inte några fler tältningar på konstiga, ibland perfekta ställen, inte mer göra i ordning våra små måltider i regn, vind eller solsken, ofta bönor broccoli och auberine när vi inte hade något kök. Eller äta våra mellisar, golden kiwis, morötter, bananer eller nötter och aprikoser. Och framförallt, inte upptäcka fler running tracks och vara på resande fot.. Men när vi landade på Arlanda och luciatåget kom och sjöng för oss, och när mamma mötte oss på flygplatsen hemma och bjöd på julfika sent på kvällen, då, då var jag bara glad och tacksam att vara hemma igen.
Kramar
Sanna och Lina
åh så härliga bilder!