TransRockiesRun Race Rapport
TransRockiesRun 2018
Till att börja med kan jag berätta vad TransRockiesRun är för något. Ett race med 6 stycken lopp, Från Buena Vista till Beaver Creek i Colorado. Mer info finns Här på hemsidan.
En vecka i Boulder spenderades hos Dan och Sharon Cutler som vi träffade i en refugio utanför Tinges i Frankrike cirka 3 veckor innan USA-resan. Med spontana och gästvänliga människor kan man få vänner för livet! Dock missade vi Sharon som var i Idaho under tiden vi kom till deras hem.
Vi hann även med att utforska Summit County och Mt.Elbrus med Philipp Reiter och Sandra Kobmuller.
Stage 1
(Detta skrev jag nere i USA efter första etappen)
Så väldigt många intryck och platser som verkligen är typiskt amerikanskt har vi fått uppleva hittills här. Men måste säga att vi är lite besvikna över terrängen. Allt är väldigt torrt, bergen där vi befinner oss är mer knölar, och inte så vackra. Vi har dock sett och sprungit på många häftiga platser med coola formationer framförallt. Hur som helst. Tur att man har bra kompisar, för vi fick två nätter i en cabin istället för i tält tackvare Philipp och Sandra. Tror det var bra för kroppen att inte ligga helt stenhårt första dagen och natten som nu väntar.
Egentligen har vi ju bara TransAlpine att jämföra med när det gäller etapplopp. Och det är väldigt svårt att slå det eventet och alperna överhuvudtaget. Så istället får vi se det här med andra ögon. Allt är väldigt familjärt, amerikanskt och välordnat. Eventet är verkligen bra organiserat! Banorna är sandiga, lättsprungna (men varma!) Kvällar och morgnar åker dock dunjackan och överdragsbyxorna på!
Vi har inte känt oss så fräscha de senaste dagarna. Tecken har kommit och gått. Ont lite överallt och benen och fötterna har inte varit hundra. Men vi satte i väg som vi brukar i starten och låg trea utav alla, bara tre solokillar före. Ja det säger ju en del om startfältet. Det här är mer ett upplevelselopp än race. Inget fel med det, bara ett konstaterande. Dock började höjden kännas. Luften gick inte helt ner i lungorna. Musklerna fick inte de syre de krävde. Vi kände oss långsammare och långsammare. Solen lyste så vi svettades som grisar. Och snart hör vi två glada tjejer snacka bakom oss. Hillary Allen och Lucy Bartholomew (Behöver jag säga mer om dem?!) Efter ytterligare några kilometer sprang vi ihop och de pratade lite, men jag tyckte mest att Lucy försökte psyka oss. ”Wow those K:s are just flying”. ”So niiice”. Och jag var skittrött...
De joggade om oss och vi hade helt enkelt ingen motivation att försöka hänga på mer. Endorfinerna vi brukar få kom aldrig, och bergen gav oss inte den energi som annars kan få. (Cuz there weren’t any mountains). Nej men helt sant så hade vi bara roligt på singeltracksen. När vi kom ut på fyrhjulsväg och asfalts/grusvägar fanns inte snabbheten i benen, och ingen riktigt glädje. Sista 7 kilometrarna var en lååång raksträcka och jag hade håll, Lina hade ont i foten och baksidan, jag i höften och ljumsken. Alla smärtor kom på en gång. Men vi krigade på och det var mer än härligt att springa i mål. Tillsammans med de andra tjejerna, som är supertrevliga, och flera killar som också kommit i mål kylde vi ner oss i rivern precis intill. Bara Lina och jag som simmade. Så kallt var det inte, jag tyckte de andar överdrev lite, i Europa i somras var det somras var det dubbelt så kallt vad jag kan minnas.
(Hemma igen och återberättar känslorna)
Stage 2
Sprudlande med energi var vi redo för dag två. Kylig morgon, men ack så skönt! Vi åkte med buss till start någonstans mitt ute i skogen. Två kilometer grusväg innan vi skulle vika av upp på en stig. Många som sprungit tidigare sa att den här banan var något som skulle passa oss. Vi var taggade till tusen och sprintade iväg. Alla krämpor jag känt på den sega uppvärmningen var som bortblåsta och vi båda hade kraft uti tåspetsarna. Äntligen en slingrande stig uppåt! Mata, mata och plötsligt jagade vi ensamma Cody Reed som låg i täten bara en hårlängd fram. Det var så kul att känna sig stark igen. Landskapet öppnade upp sig och vi sprang sicksack upp mot Hope Pass. Trist dock att det var banans högsta punkt och att vi där bara väntade nerför och platt in till mål. Veckans kortaste bana, men också veckans finaste och roligaste. Liten teknisk del, sen snabblöpt utför och vi flög fram! Lite dipp när det blev platt längs med en sjö och målet skymtade långt där borta. Men Lina höll i tempot och tvingade mig att jaga. Ändå fräscha i mål kunde vi konstatera att med dagens löparglädje hade vi dragit ifrån tjejerna och ledde med 20 minuter!
Tillsammans med några andra deltagare gav vi oss senare ut på jakt efter Wifi i Leadville. Mycket annat att roa sig med fanns det inte att göra, särskilt inte när man gärna ska vila så mycket som möjligt inför resterande dagar. Försjunkna i sociala medier med en varsin deCaf vid sidan samlades vi runt ett bord. Helt Okej eftermiddag ändå, och än mer sugna på tredje dagen. Hoppas bergen och stigarna fortsätter.
Stage 3
Energin var låg när vi släpade oss ur tälten. Vi sover aldrig bra i tält. Man tror att det ska bli så himla mysigt. Mattor utrullade, duniga sovsäckar uppackad, mysiga nattkläder på, sockar värmande på fossingarna, allt på sin plats, stjärnhimmeln lysande klar utanför. Wow, vilket sätt att somna på. Fast näe. Det är stenhårt, sovsäcken är för trång i fötterna, så man kan ju inte breda ut benen ordentligt. Hur många varv snurrar man inte på sig och får ändå inte en bekväm sovställning..? Klockans visare går i slow motion och tittas på cirkus var tjugonde minut. Droppar det från taket? Visst är väl innerduken en aning fuktig, och klibbar det inte kläderna lite mot kroppen? Det är varmt, och snorkallt, fuktigt och äckligt. Plus att man alltid, what-so-ever, behöver ta nattkisset..
Men how ever, time to run! Startfältet joggade iväg. Vilket härligt snacktempo! Vi kanske kan fortsätta såhär tillsammans hela vägen? Men efter några kilometers uppvärmning var det jag som viskade till Lina att det kanske är dags att dra upp farten? Sagt och gjort trippade vi förbi och ökade stegvis, och när uppförsbackarna började komma låg vi plötsligt själva. Det blev inte mycket av fina stigar den här gången, men löpvänliga fyrhjulsvägar i skog och öppna ängar, samt passager med grusvägar. Framåt sista delen fick vi njuta av böljande stigar och vårt tempo hade ökats rejält. Speed i benen åter och vi nosade Cody i nacken igen! Om det inte var för sista 5 kilometer på flack grusväg hade vi kanske gått om honom. Men där har han ett helt annat flow och försvann framför oss. Eat my dust..
Men dessa flacka kilometer var fantastiskt roligt. Vi kände oss snabba för att vara oss. Och endorfinerna sprätte i hela kroppen. Finish, och vi ville bara springa MER! Men klokt beslut att istället hänga i Chill Ville och äta resten av dagen. Chill Ville kallades lägret de ställde upp med solstolar, soffor, (hur skönt!?) laddningsuttag, stora tält, stretchinghörna och montrar från olika sponsorer Vi skulle bli kvar vid detta ställe i två nätter. Rätt så mysigt camp vid en sjö på en öppen plats, någonstans i skogen med berg omkring.
Stage 4
Till vår besvikelse kom nästa dags banan inte upp riktigt på bergen vi såg omkring oss. Utan vi sprang upp, efter en lång skogsväg ut på en äng, som var väldigt vacker, men när spetsiga och mäktiga berg flinar åt en bredvid, undrar man lite varför man springer på en bred dammig väg på en kulle, istället för på dem!? Hur som helst hade vi en skön känsla när vi sprang. Faktiskt kul att sträcka ut på benen och öva på löpsteget. Efter en lång slingrig skogsväg nerför där vi mest blev irriterade att vi inte ens var andfådda, för det helt enkelt inte gick att kötta på utan att riskera fall, gick vägen rätt in i en bred bäck.
Här klafsade vi vidare i knädjupt vatten några kilometer. Typiskt att det inte ens var särskilt varmt idag, så att svalka sig hade vi inte ens funderat på. När det blev mer springvänligt småpratar vi lite igen. Lina meddelar mig att vi i slutet har 2 kilometer på asfalt in i mål. Vad som inte brukar vara favoriten, men jag såg fram emot att öka tempot på lättsprunget underlag. Så precis när hus börjar dyka upp på sidorna om grusvägen och den övergå i asfalt hör vi ljudet speakern. Vi svänger vänster och där är målportalen. Oj, är vi redan framme?! Den här dagen kändes ju kortare än Hope Pass – sträckan, och vi var ju förberedda på att springa mycket längre. Det var så roligt att springa här! Lite besviken och lättad på samma gång. Konstig känsla när kroppen vill mer, och man ångrar lite att man inte sprungit snabbare innan för att sparat på krafterna.. Vi yogade och styrketränade faktiskt lite i lägret senare. Nothing better to do.
Framåt kvällen ordnade Lucy och Adam sötpotatis-tacos. Supernice. De andra kryddade med färsk koriander på. Det gjorde inte jag. Enough said..
Femte dagen skulle visa sig vara tufft. Regnet smattrade mot tältduken och benen var inte alls med oss. Att tuffa igång på 12 kilometer grusväg i skogen kändes inte heller lockande. Ändå startade vi i ett ganska högt tempo. Och det var jobbigt. Plötsligt kändes höjden av igen. Jösses vad vi flåsar, och springer inte ifrån någon. Vi tar varsin Clifbargel redan första timmen. Något som inte hänt de andra dagarna. Det spöregnar, men vi är inte så kalla och blöta för shakedry-jackorna från GORE är extremt bra.
Lina är den som är på sämst humör av oss. Och när vi kommer in på stig snubblar hon till och hon bryter nästan ihop. Jag får lägga mig först och hålla i farten. Det känns bra att pusha på och vi börjar komma in i ett starkt tempo igen. Tall och granskog omsluter oss och jag har kul. Inte Lina än. Men så börjar det gå utför och jag bombar på. Vi ligger åter tätt bakom Cody och jagar. Han är inte så duktig tekniskt utför märker vi och jag ber snällt om att få ta mig förbi. Vi hinner bara slinta om och stigen blir såklart fin och snabblöpt igen. Jag känner mig som en bromskloss för Cody. Och säger åt honom att springa om när han känner för det. Men han svarar att det är ganska skönt att ha sällskap för en gång skull. Haha jag kan förstå det. Jag hade inte tyckt att det vara lika kul att springa om jag inte haft Lina med mig hela vägen. Sololöparna har det definitivt tuffare när det kämpar på ensamma.
Glada med lite hemmaväder!
Regnet avtar och dimman skingrar sig och vi kommer ut på öppna ängar ovanför slalombackar. Det är otroligt vackert och mystiskt med dimman och ljuset som lyser igenom och urskiljer fina dalar emellan. Vi njuter av naturen och pinnar på. Vid vätskestationen är Cody om igen. Vi rycker varsin bit vattenmelon (ja, lyx!) och jagar. Det är kletigt på de leriga transportvägarna i skidsystemet som vi är mitt i. I kurvorna nerför slidear vi och får veva med armarna för att inte tappa balansen.
Återigen muttrar vi till varandra varför vi inte får springa in på stigarna som titt som tätt dyker upp vid sidan om transportvägarna som tar oss neråt mot mål. VI tror att arrangörerna är mer cyklister än löpare. Och på många delar helt enkelt har varit lite bekväma med bansträckningen. Lättare att märka ut på stora vägar än singeltracks såklart. Nåja, vädret spricker upp och vi kommer ner i Vail, och springer asfalt några hundra meter innan mål på en fotbollsplan och får solen i ansiktet! Och vad mer får vi i ansiktet? JO, Dan och Sharon!! (Våra hosts i Boulder) De överraskade oss verkligen! Vilken glädje! Så roligt att träffa Sharon igen. Vi promenerar in till centrum och tar en fika och har massa att prata om. Vail är uppbyggt lite som en alp-by. Så Lina och jag tyckte det var supertrevligt såklart! Att kvällen avslutades med grillmeny gjorde inte det hela sämre heller.
Vad hände egenlitgen med veckan? Den rent av flög förbi. Vi är redan inne på sista etappen! Vad som är mirakel är också att vi inte alls är så slitna i benen som vi föreställt oss. Blåsorna och blånaglarna finns, men inte alls i samma utsträckning som vi trodde. Och svullna ben, ja, jo kanske lite, men går inte att jämföra med hur de såg ut på TransAlpine redan tredje dagen. (Men så är Transalpine mycket längre, fler höjdmeter och på så vis mer krävande banor). Vi är dock otroligt glada över att vi har kunnat springa såhär bra hela veckan. Glädje i löpningen är ju vad vi alltid önskar. Men när vi sista morgonen står på plats med resten av alla hjältar känns det bra att spektaklet snart är över. För helt ärligt är det urjobbigt att tävla varendaste morgon i 6 dagar.
Kolla in Cody Reeds instagram HÄR där han irriterar sig lite över oss under tävlingsveckan. Väldigt roligt.
Stage 6. FINAL STAGE
Men vi springer i väg en sista gång. Varmt är det idag. Inget regn som kyler ner oss. Vi springer i många olika miljöer. Urhäftiga björkskogar som vi får ”Pokahontasfeeling” av, tar oss upp längst en fin stig. (Inte för att jag vet riktigt om det är en björkskog som Pokahontas springer i, men det skulle inte förvåna mig om en indian dök upp bland stammarna omkring oss) Jag känner mig tung i steget men försöker haka på Lina som känner sig mer alert. Terrängen övergår i sand-skogsvägar och snårstigar om vartannat. Mot mitten av banan springer vi i höfthögt gräs på en väldigt smal stig så vi knappt ser vart vi sätter ner fötterna. Det gör ont nu, kroppen gör oss påminda om att vi har slitit ett par dagar. Men några vattenmelonbitar i nävarna igen släcker vi både törst och dåligt humör. Genom en hiskeligt ful by, Avon, travar vi fram på trottoaren genom byn och upp i slalombackarna och downhillstigarna som tilltar oss mera, och siktar mot Beaver Creek! Vi är starka uppför igen och tar oss framåt de sista, nu faktiskt de allra sista (!) kilometrarna så som bara vi kan. #Twinittowinit #ÄtFärgSpringBerg #ElKottwins #Elkottsontherun och så vidare.
Kalasväder och härlig stämning i mål med alla vänner vi fått under veckan.
Hela eventet var extremt bra organiserat med shuttlebussar, bra information om varje dag, tider, väskor på sin plats, boenden före och efter, transport av olika slag, matdistribution, funkionärer som jobbade super osv. Men här kommer några plus och minus under veckan:
+ Målområdena var ofta belägna strax intill en fors eller sjö, så man kunde ner och kyla benen eller ta sig ett dopp!
+ Vattenmelonerna varje dag!
+ Varm och fräsch dusch i en mobil-transport, med stolar utanför där man kunde ta hand om sina inte allt för vackra fötter..
+ Tältlägret alltid uppsatt när man kom fram.
+ Ofta mjuka tältplatser så våra tunna liggunderlag inte gjorde oss så mycket illa.
+ Alltid varmt Thé eller deCaf i Chill Ville om kvällarna.
+ Kakorna vi fick av hotellpersonalen på sista natten innan hemfärd när vi berättade att vi vunnit tävlingen.
+ Gummimuggarna vi fick första dagen som hängde med oss på varje etapp för att fylla vätksa på stationerna.
- Att behöva sova i tält varje natt.
- Samma snacks varje dag. (Var gott med mjukmackor med jordnötssmör och sylt, popcorn, chips och diverse godis de första dagarna, men efter tredje dagen craveade alla grönsaker).
- För mycket grusväg och skogsvägar längs banorna, för lite berg!
- Enbart samma salladsbuffé, ris och potatis till veganerna till middag.
- Inte WIFI-mottagning på alla platser i mål och läger.
