Mellanperiod

November har flutit på. Några bra träningsdagar, men också en hel del förkylning och magproblem. Det känns lite som sjuka hör hösten till. Men nu lyser det vitt ute, och det betyder VINTER! 
 
Senaste veckan har vi gått mycket på skimoskidorna och sprungit på morgnar och kvällar. Styrketräningen har hamnat lite på efterkälken, men just nu prioriterar vi att träna utomhus. Om två veckor, cirkus, flyger vi med mamma till Teneriffa! Vi ska springa en vertikal och ett maraton. Vi är där i fem dagar, så har lite mer tid att utforska ön på tillsammans. Någon som har varit där och har några tips? 
 
Vi ser otroligt mycket fram emot säsongen 2018. Jag hoppas att vi håller oss hela båda två och kan göra många av de tävlingar och äventyr som vi har planerat. 
 
/Sanna 
 
 

Liten racerapport från Ultimate Trail

 

Som ambassadörer för Merrell blev vi inbjudna till Ultimate Trail i Åkersberga. Andreas Tjärnberg anordnade eventet tillsammans med Johan Cajdert. Båda håller vanligtvis på med hinderbanelöpning, så kallat OCR. I och med det blev banan lite äventyrlig också! Tävlingen gick ut på att springa 10 km tre gånger, med tre starttider, i dagsljus, skymning och mörker. För att starta alla lopp (som gick på samma bansträckning) var man tvungen att springa varje varv under timmen eftersom de startade 15:00, 16:00 och 17:00. Med inte så många backar och många lättlöpta partier på elljusspår var det fullt möjligt.

Vi kom ganska tidigt till Stockholm och hängde på Johan ut i skogen för att snitsla klart. Det var väl inte riktigt meningen att vi skulle springa hela banan, men så blev det ändå. Lite fler kilometer i benen kanske bara är bonus. Vi fick slänga i oss lunchlådorna med 1,5 timme till start.. Alltså för sent. Men det fick gå denna gång.

 

 

 

 

 Det var en enkel start med avspärrningsband och banderoll upphängt i träden. Så som vi har anordnat lopp förut, lokalt och mysigt! Första biten var på stig och halvt obanat. Stökigt i starten men det reddes snabbt ut då man kom ut på ett elljusspår och alla kunde komma in i sin rätta fart. Eftersom jag varit sjuk hela veckan och haft tryck över bröstet vågade jag inte riktigt trycka på för mycket. Redan halvvägs blev jag lite rädd om mig själv och fick sakta ner tempot, men så släppte det som tur var efter hand. Jag hängde på några killar som sprungit förbi mig. Och i nerförsbackarna tog jag ikapp på dem varje gång där jag kunde rulla om dem. Även fast sträckningen var lite väl mycket elljusspår och breda vältrampade stigar för min och Linas del var det roligt att kunna springa på och få fart i benen.

 

 

 

 

 

Eloge till killarna som hade spexat till banan också med ljus och färgöverraskningar i träden, reflextrådar som en spökskog på en slinga, solcellsblommor som en ”flower valley” på ett obanat parti och en discovagn med hög musik och blinkande lampor! Genom dessa små parter kunde man ha delmål inför varje varv. Efter första varvet kom jag in på ca 45 minuter. Hann ta en clifbar-gel och dricka en klunk Tailwind Nutrition innan vi var i väg igen. Redan nu på andra varvet var inte alla lika taggade som på första. Och jag kände att det är ju nu man vaknat till lite! Skymningen var mörkare än vad jag väntat mig och det var tur jag drog på mig både Sportsgym-vindjackan och pannlampan innan nästa start.

Bara Lina och jag hade sprungit första milen i linne och shorts, men det var helt rätt val. Jag hade nog kunnat springa andra varvet i det också utan att frysa. Reflexerna och ljusdekorationerna blev så vackra i mörkret och det gav mer energi också. Kan dock säga att det kändes i hela kroppen att jag legat i soffan som en död sill under veckan. Var fanns glöden? Var är trycket? Hur som helst sprintade jag på och lyckades öka inför varje slutspurt och ladda om bra även på sista varvet. Lina försökte få mig att jogga tillsammans sista varvet. Hah! Pyttsan heller, jag vill springa alla tre varv. Jag ville inte springa tillsammans heller, hellre hålla våra egna tempon och få flyt. Så Lina var en bit före mig varje gång.

 Jag kom på i slutet på sista varvet när jag var rejält andfådd att jag egentligen var inne på fjärde milen. Det blev en mara idag ju! Snitslandet var ingen mysjogg så heller, utan lite fartlek mellan träden kan man säga. Otroligt kul att komma i mål och känna sig trött men inte för sliten. Vi båda var väldigt stela, men efter dusch och ombyte hade jag gärna sprungit en sväng till om det inte vankats middag.

Plus i kanten på eventet var förstås att det serverades veganskt till alla i mål och att Merrellskor fanns till utlåning så att andra löpare också fick chansen att testa dessa fantastiska skor vi kutar i!

 

Kul att träffa på Sue och Carro som håller på med Adventure Race också, tack vare dem fick vi skjuts in till storstan på söndagen. Träffa vänner och släkt och så vips var man hemma på kvällskvisten. Händelsrik men inte stressig helg. Sånt gillar vi.

 

/Sanna 

ELS 2900 RACE RAPPORT

ELS2900

Redan när vi blev inbjudna till tävlingen förstod vi att det här var något annat än ett ”vanligt” race.
Till Els2900 får man ansöka om deltagande. Visa upp tidigare meriter och kunskaper, då detta definitivt inte är för vanliga motionärer. ”Only Experts” Står det på hemsidan. Något vi verkligen inte känner oss som i alpin terräng, så därför var vi lite skeptiska till en början när vi fick en inbjudan av Race-director Matthew Lefort. Men efter lite mailkontakt var vi övertygade om att detta var något för oss också! Endast 25 lag får vara med, dock efter många avhopp blev vi tillslut 17 lag som kom till start. Vi hade 24 timmar på oss att ta oss upp på Andorras 7 högsta toppar, alla över 2900 m.ö.h. Ungefär 70 km, beroende på vilken väg du väljer att ta. (Ja, det är fri väg!)

 

 

Extremt tekniska och branta berg kunde vi med all säkerhet förvänta oss. Det märkte vi när vi mötte Matt som pladdrade på om en massa scrambling och smala bergsryggar. En liten lättnad var dock att snön som täckt de flesta topparna raskt hade smält bort då sommarvärmen var tillbaka. Vi hade strålande sol och klar himmel hela helgen!

Vi anlände dagen innan till Andorra och tog en liten joggingtur från det lilla hotellet La Neu. Oj så fint med höstlöven och hästarna och de böljande landskapen! Detta gjorde oss ännu mer förväntansfulla för dygnet framför oss.

 

                                                            Påväg till första Refugion allihop
 

Nästa morgon hikeade hela gänget upp 1400 höjdmeter till en refugio (Hur många race gör man en sån uppladdning på?).  De vana bergsgetterna gick i samma tempo som Lina och jag småsprang. Dock föredrar vi det mer än att behöva vänta in folk. Vi var ändå bland de snabbare då många av de som deltog var med klättrare än löpare. 

 
                                  
                                                          Kollar karta och diskuterar vägval
 
 
 

Tog en liten promenad till en sjö under dagen med Philipp, Philipp och Jordi
 

Phillip Reiter, (fotografen från Transalpine) var också där för att tävla, tillsammans med Phillip Brugger. Kul att träffas igen. Några andra hade vi tävlat samma race som tidigare och var bekanta med några av våra vänner också. Världen är liten!  I stugan vilade och käkade vi och hade genomgång av banan. Alla moffade i sig av pasta och tomatsås som serverades, innan Matt upplyste oss om att två rätter till skulle in. Alla blev mätta om vi säger så!

 
 

Det fanns en originalbana sedan förra året, men skillnaden var att den i år inte var markerad, och att vi fick en GPS att följa istället. Dock fick man välja rutt helt själv också, bara man tog topparna och tre refugios i dalarna. Vissa vägval var självklara, bara att följa orginalrutten. Men så fanns det en del ställen att gena eller vika av på. Spännande! Vi kände oss väldigt oförberedda då vi inte hade någon karta och aldrig använt GPS förut. Det visade sig dock att många andra var lika oförberedda som vi så vi var ett gäng som noga kollade hela vägen på Matts karta och diskuterade vägval.  

 

Den enda obligatoriska utrustningen var en klätterhjälm och sele till de tre sista topparna, som var mest tekniska, branta och med mycket lösa stenar och block. Utöver det fick man välja själv och ha eget ansvar, det blir ofta basic-packet i ryggsäcken ändå. Vi har också börjat ett samarbete med Ultimate Direction, (som Matt är ansvarig för) och fick 2018s kollektion race västarna att springa i!

STARTEN

Temperaturen hade droppat till nollgradit och det var blåsit. Vi startade faktiskt i underställ, vindjacka, OCH dunjacka. Blev såklart varma direkt, men väl längre upp var vinden så kall så vi hade gjort rätt klädval! Himlen var klar och månen lyste som en gigantiskt, extra lampa. Till en början kollade vi inte på gps:en utan följde de första löparna i mörkret. Det var rejält tekniskt, näst intill klättring på många ställen. Vi tog det extra försiktigt längs en lång kam mot Pic de La Portelleta (2,905m) och hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Flera herrlag sprang förbi oss då, men vi kom ikapp igen när det blev brant uppför. De är ju helt klart vår starka sida! Det har sina fördelar att vara liten i bland! ;) dock oroade vi oss för den vad den sista biten skulle bjuda på då detta helt klart kändes övermäktigt med de branta bergssluttningarna, men Matt och Carles (andra race-director) som sagt att ”THE REAL TECHNICAL PARTS BEGIN THE LAST THREE PEAKS.” Vad tusan hade vi gett oss in på?!

 

                                                                            Start 00:00
 
 
 Lina påväg ner i bromsposition. 

Lina hade inte stängt sin vattenflaska ordentligt, så efter ett tag upptäckte hon att hon var dyngsur på magen och ena benet. Flaskan var nu tom. Det var även minusgrader under natten, så de blöta kläderna frös till is! Men eftersom vi rörde oss hela tiden så var det egentligen inget stort problem.

Första refugion (Refugi Illa) och matstation bjöd på Maqui, vegetarisk sushi! Och annat smått och gott som vi la ner i påsar och tog med oss. Riktigt bra idé med sushi-rullarna alltså!

Lagen var mer splittrade nu och vi fick börja använda oss av gpsen för att se så vi var på rätt kurs. Vi sprang på öppna ytor, myrliknande ängar med mer sten, snår och så småningom en skogsstig som gick ner, ner och åter ner. Vi hade kul och var på gott humör!

Stigarna fortsatte och det var fantastiskt roligt! Det är något speciellt att springa i mörkret med pannlampa också. Vi bara rullade på, tysta och kunde njuta till fullo!
Vi passerade ett lag precis innan vi kom fram till staden Camillo. Här blev det lite virrigt då vi inte förstod var GPS:en tyckte att vi skulle springa och det var vägar hit och dit! Typiskt när det gått så bra, och vi orienterar bort oss! Men tillslut bestämde vi oss för att springa längs vatten-kanalen uppåt, och det visade sig vara bra! Här fanns en stig som kom in i dalen upp i bergen igen. När vi tagit en del höjd igen kunde vi se pannlampor i sluttningarna framför oss. SKÖNT! Vi passerade samma lag som tidigre och de såg lite brydda ut att vi dök upp bakom igen!

Vi kom ifatt ett par till, dock kände jag mig lika trött som de såg ut, men kunde ändå springa där det inte var för brant. Vidare klättrade vi upp på en rygg med uppstickande stenar och en stig som försvann lite nu och då. Vi fick leta gula prickar som markeringar där leden gick. Pic de l’Estanyó (2.915m) lyste när det glödde i horisonten. Soluppgången gjorde himlen knallröd och det var urhäftigt! Det kan vi leva på länge... Några minuter innan vi kom fram till toppen hade tydligen Kilian Jornet varit där och inväntat soluppgången.

 
 

                                                                              Soluppgång!! 
 
 



 Det som varit brant uppåt blev nu ännu brantare neråt med rullstenar och större lösa stenar. Vi fick skråa på en markerad ”stig” i stenskravlet. Det kändes livsfarligt men samtidigt roligt! Hasande tog vi oss mot nästa rygg.

Uppe på Pic de la Serrera (2.912m) tipsade en av funkisarna oss att fortsätta ut på ryggen och ner till vänster istället för att ta direkt ner, som vi såg ett lag gjort längre ner på berget. Dock blev vi irriterade över hans tips som vi inte alls tyckte var ett bra vägval. Aldrig lyssna på andra, välj själv! Tills vi insåg när vi var nere att vi gått om de två, plus ett lag till! Så då blev vi glada igen.

 

 

Efter Refugi de Sorteny hade vi bytt till shorts och linne och kändes oss fjäderlätta! Höstfärgerna runt om oss när vi sprang på var helt magiska. Jag har alltid velat resa till Pyrenéerna på hösten, och så plötsligt, utan planering, så är jag där! Klättringen längre fram blev riktig klättring uppför stora stenblock och igenom en ravin. Jag försökte hålla mig intill kanten där det var skugga. Solen hade börjat ta ordentligt. Min svaga punkt är definitivt när solen skiner... På toppen Pic de Font Blanca (2,904m) möttes vi av två andra lag, och det är så kul att byta några ord och veta att vi är flera ute på banan. Vi fick även smaka en bit bröd med frukt i som en farbror hade med sig och bjöd alla på.

 
 
Här uppe på Font Blanca. Jag hade mobilen nära till hands hela tiden, tackvare Sweares shorts med fickor på utsidan, grymt bra!

Vid nästa checkpoint, Coma d’Arcalis drack vi som tokar och tog fram selar och hjälmar. Eftersom det kändes onödigt att släpa på dunjackor och pannlamor i dagens värme så lämnade vi kvar dem. I tempot vi höll nu skulle vi båda krossa rekordet och komma tillbaka i dagsljus. Och nu när vi druckit så mycket räckte det nog med en flaska bara. Det var ju BARA 15 km kvar. Det skulle väl inte ta så lång tid… Men efter ca 55 km och många tusen höjdmeter i kroppen så går det inte i superspeed längre. Jag trodde kanske att vi var pigga. Men plötsligt kändes varje steg som en kamp. Motivationen var borta och jag var bara slö och irriterad. Vi kollade hela tiden på gpsen och det blev fel riktning flera gånger. Småsten och brant uppför och nerför tog kål på mitt knä som börjat värka för länge sen. Nu hade jag svårt att våga belasta ordentligt på det. Samtidigt gassade solen. Så jag hade två problem.

Terrängen var rolig och fin med bergen runt om oss, men mitt hjärta pumpade i en väldig fart. Jag ville svalka mig i varje liten bäck, och dricka upp allt vatten i flaskan, men då skulle jag inte ha något att dricka längre upp eftersom det där inte rann något vatten alls, det visste vi redan. Som ett litet barn gnällde jag och snyftade och kunde inte riktigt hålla tårarna borta. Det var en sjukt konstig känsla. Min egen teori är att jag blivit extra känslig mot solen och lättare blir uttorkad efter en händelse för två år sedan under ett bergsmaraton i Frankrike när det var värmebölja. Jag var extremt uttorkad och svimmade och vaknade på sjukhuset. Mer finns att läsa här:  Jag upplever i alla fall att kroppen direkt blir alldeles darrig och nervös under ansträngning i varmt väder. Lina däremot verkade inte alls påverkad av varken höjd eller värme och fick peppa mig så gott det gick.

Hur som helst kom vi upp tillslut och klättrade sista tekniska biten upp på Pic de Medacorba (2,913). Spetsiga stenar hela vägen upp, och en riktig fokuseravardusätterfötterna-topp.

Mot nästa topp (Roca Entravessada 2,928m) stötte vi på flera problem, branta stup och klippkanter så vi fick klättra ner och börja om och hålla oss på högerkanten. Vi kunde hela tiden se killen som stod och väntade på toppen, han såg ganska road ut av att kolla när vi fick sicksacka oss fram mellan klipporna. Tydligen hade många haft det trixigt här, eftersom det är väldigt svårt att hitta en bra väg upp. Några lag som kom sent på kvällen fick avbryta då det inte gick att se ordentligt i mörkret…

 

 

Väl uppe blev vi instruerade inför nästa utmaning. En exponerad kam där det verkligen gällde att hålla tungan rätt i mun. Även om det var en rejäl mental träning så är det roligt att få använda hela kroppen att ta sig fram med! Tre bergsguider fanns på andra sidan och visade oss hur vi skulle klättra ner oskadda från den läskiga klippan. Här fanns ett vägval, att klättra med rep via ryggen Malhivers (här krävdes säkerhet och kunskap vilket vi inte tycker att vi har tillräckligt av) eller att springa ner för stenskravel och upp en colour förbi ryggen, upp mot Coma Pedrosa (2,944m). Tog man säkra vägen som vi fick man 45 minuters tillägg.

 


Vi kämpade oss upp och fick vacker solnedgång på toppen. Nu var det bara nerför till sista Stugan, och Mål! Nerför var dock mardröm för Sannas knä och vi förstod att mörkret skulle omsluta oss de sista kilometrarna. Utan pannlampor. Utan extra kläder. Ja, det blev kallt och tillslut mörkt, men då följde vi bara en stig så det gick någorunda md Sannas mobil-lampa till ljus. Vi möttes av hejarrop och visslingar när vi äntligen kom fram, totalt 5a, efter 20 timmar och 20 minuter!

 

 Kvällen blev jättemysig med hela gänget. Lite tråkigt för några lag som tvingats bryta av olika anledningar. Av 17 lag tog sig 9 stycken hela vägen. Vi gick sedan och la oss, nöjda och glada efter en 10 sekunders dusch (i kallvatten) och somnade som stockar. Priscermonin var på morgonen dagen efter, även den I solsken. Matt och Carles hade gått upp på Font Blanca och packat ryggsäckarna fulla med sten, som de sedan gjort små halsband och stora statyetter av! Sånt är så mycket roligare att få en något maskin- och massproducerat.

 


                                                                       Carles och Matt
 
 
  
 
 
Herrvinnaren Lluis Sanvicente (hans teamkompis var tvungen att åka hem tidigare). 
 
 

Vi tog oss ner till vägen tillsammans också innan bussfärd tillbaka till Apartments La Neu. Jag hade mindre ont i knät nu och kunde faktiskt springa och njuta av stigarna och vädret. Men som vanligt är det lite trist att det är över.. Vi har dock en plats att försvara till nästa år, och längtar redan! :D 

 

 

//Sanna och Lina 

En kommentar
publicerat i Allmänt
Taggar: Adventurerace, Mountainrunning, andorra, els2900, trailrunning
Visa fler inlägg