Snart dags igen!

Mindre än en vecka kvar tills vi sitter på en plan till staterna! Till The United States, Oregon, Bend... ADVENTURE RACE! 
 
Vi är extremt taggade inför årets andra Adventure Race, (dock lite längre än Kong Winter som invigde säsongen). Här finns mer info om tävlingen! Längtar efter att köra järnet i ett team och vara ute läänge. Det kommer göra ont, det kommer vara grisigt, jobbigt, läskigt, farligt men säkerligen helt fantastiskt! Ute på tävlingsbanan får man påminna sig själv att det är en själv som har valt att vara där. Istället ska man vara glad över att ha chansen att göra det. Hur trött jag än är, grinig och dan, så vill jag ju inte vara nånannanstans egentlingen. (AR-människor förstår nog vad jag menar, kanske du som inte fattar också gör det såsmåningom)
 
Det är mycket att styra upp med och jag känner mig skitstressad. Lina är lugn som en filbunke. Men jag har kunnat släppa det en aning och tränat på bra här i Åre med underbart väder hela veckan. Allt går så lätt när löpningen flyter på, cyklingen är rolig men utmanande såhär i början på säsongen. Man äter god mat, har energi och delar det med de två bästa i världen. Det enda som har saknats här har varit surfskin.. Paddelabstinensen kittlar i kroppen! Kanske hinner vi inviga dem innan resan, när vi packar i ordning allt hemma i Östersund.. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nedan lite matinspiration från oss! :D 
 
 
 
Svamp och svartabönbiffar med solrosfrön, lila sötpotatisstrips, tahini-tzatziki, tomatermed balsamico vinägrett samt oliver och kombucha!
 
 
 
 
Marinerad och stekt tofu med timjan, zoodles, rabarber och rödbetsquinoa. 
 
 
 
Bär och grönsakssmoothie (sjukt bra att mixa zucchini och blomkål i smoothies) med topping från DaCarla. 
 
 
 
Kastanjevåfflor med Charcoal, med hjortronsylt (plockat i Ullådalen) och banan och citronglass med hackad mörk choklad och valnötter, toppat med mynta!
 
 
Hinner nog inte uppdatera något mer innan vi far iväg. Men en redig Racerapport lär komma när vi är tillbaka igen!
2 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Adventurerace, arworldseries, multisport, usa, vegan, veganskmat, ätfärgspringberg

YADING SKYRACE 29K RACE RAPPORT

RACE RAPPORT

FOTON I INLÄGGET AV CONAN JIN och IAN CORLESS, samt vi själva. 

 Här är fler foton från Yading och tävlingen: YADING

29Km LINA:

Vi klev upp vid 4-tiden för att hinna vakna ordentligt och äta någon form av frukost innan start klockan 7. Aptiten är inte den största den tiden på dygnet så det hade kanske varit bättre att sova en blund till ändå. Det var en massa folk utanför och vi blev genast taggade. Kan vi bara få bli ivägsläppta!? Banan kort beskriven börjar med 4 kilometer nerför på grus. (sand?) Sedan slingrar sig en 17 kilometer lång stig längs med en å som klättrar sig upp mot 4000 meter över havet vid ett tempel. Här kan vi skymta målet nere till vänster. Men man fortsätter upp till höger och klättrar brant i 4 kilometer upp till ett pass på 4666 meter och vänder helt om och springer samma väg när till templet och mål! Så möten med löpare upp och ner i 8 kilometer kommer att ske.

Väntan är olidlig och det är så skönt när startskottet äntligen ljuder och alla rusar fram över gatan. Holly Page från England tar genast täten och håller ett högt tempo. Jag själv försöker springa ett behagligt men kraftfullt steg. Det känns ganska bra när vi rullar nerför den 4 kilometer långa sandvägen innan vi korsar ån och börjar springa stig. Ruth Croft ligger precis bakom och jag förstår inte varför hon inte springer om! Jag vet ju hur snabbt hon kan springa, och så lägger hon sig och flåsar mig i nacken istället? Samtidigt tycker jag att var ganska kul att få bestämma tempot för henne och mig i några kilometer.

Tillslut bestämmer sig ändå Ruth för att sträcka på benen och tar två stora kliv och är redan 20 meter framför. Nu var tydligen uppvärmningen klar och hon var redo att ta upp jakten på Holly, hon har bara först sett till att trötta ut första utmanaren tillräckligt.. Jag känner mig seg men försöker springa på så gott det går. Snart hör jag en löpare bakom mig och vipps så springer även Sheila om mig. (spanjorskan som vann totalen i skyrunningserien 2017).

 

Den långa stigningen upp till templet med sina 21 kilometer hade inte lika många uppförsbackar som jag hoppats på, mer som kuperat hela tiden, så de många höjdmeter känns inte så väl så jag får inga fördelar av att vara duktig ”klättrare”. Det är i alla fall en väldigt rolig stig som slingrar sig bredvid ån, jag skulle dock inte kalla banan för ett Skyrace. Då ser jag framför mig att springa uppe på bergen, inte nere i skogen…

 
 

Magen börjar kurra och jag försöker få i mig en tugga av en bar, Det går sådär. Ett nytt försök några minuter senare. Egentligen borde jag nog också trycka i mig en gel för att få er energi, men bara tanken på den får mig att må illa. Det är verkligen något som jag måste träna på, ÄTA på tävling! Magen vrålade ju av hunger men jag kunde bara ta några tuggor av baren. Energin som man har med sig SKA ätas upp, varför ska jag annars springa och bära på den? Lätt att vara efterklok, men det ska jag ändå komma ihåg. PRESSA ner det bara!

När stigen tillslut blev brantare och den riktiga klättringen började var jag helt tom på energi. Jag försökte jogga på men det gick väldigt långsamt. Närmare templet var det fler och fler människor som hejade på och det var verkligen behövligt! Vilken härlig stämning! Brantare och brantare uppför och mina trippande steg blir till stora kliv. Det är en konstig känsla att vara på så hög höjd, kroppen vill som inte samarbeta och det finns inget att pusha med. Ovan trädgränsen snöar det och är riktigt kallt. Jag har ingen känsel i armarna men tycker ändå att det är ganska skönt med ruffigt väder. Det kändes nästan som att springa på Åreskutan där hemma!

Stigningen upp mot högsta passet känns inte alls så lätt som när Sanna och jag kollade in den några dagar tidigare. Jag hör Hillarys stavar bakom mig och vet att hon snart kommer gå om mig. Dåliga tankar bubblar fram. Jag har ingen energi eller motivation att ta upp kampen. NU hade jag också velat ha stavar. Då hade jag ju kunnat ta hjälp av hela kroppen för att ta mig framåt. Jag bestämmer mig för att i alla fall försöka hålla i 5e platsen hela vägen in i mål. Såklart blir jag besviken på mig själv, först att ligga två, sen tappa till 3a, och när den bara är 5 kilometer kvar, släppa 4e platsen också..

 

 

 VID HÖGSTA PASSET. Väldigt fint med alla flaggor överallt! 

 

 

 

 
 
 

 

Jag tröstar mig lite med att jag ju faktiskt vann över Hillary dagen innan. Såklart vill hon ha revansch. Och så tänker jag också på att de andra inte har någon vertikal i benen heller, självklart är de piggare! Jag är stark ändå. När det är dags att vända uppe på 4666 meters höjd blir jag lite vinglig, Det känns som jag ska svimma, men tar det lugnt nerför stenskravlet. Hörde i efterhand att jag inte var ensam om detta. Många hade känt sig lite ostadiga.

Strax efter att jag vänt möter jag Sanna och vi peppar varandra. Vad glad jag blev att det var hon! Jag vet att hon är snabbare utför och att hon vet det också, så jag studsar nerför och känner mig jagad, men på ett roligt sätt! Hollys min när jag mötte henne med Ruth hack i häl var en helt annan! Att fajtas om första plasten och en massa pengar måste var plågsamt. Jag kunde faktiskt njuta nu och ha riktigt roligt ända ner till mål. Fullt med folk igen hejandens på sidorna.

 

 

 
 

 

29KM SANNA:

På väg ner från VKn nös jag till av jag först trodde bara var en blomma eller pollenfrö. Men snuvan höll i sig hela dagen och jag nös och snörvlade konstant.. Natten blev ganska sömnlös och knivblad skar sig sakta genom min hals som kändes blödande. Hur skulle nu detta lopp gå?

Jag hade väl förstått själv att jag kanske inte hade så stor chans mot det vassaste tjejerna som var med. Och hade lite ångest att vi inte ställt upp i den längre banan. (Dock skulle den ångesten komma att växa, då vi senare fick veta att samma summaprispengar som vi slogs om, också 46 km hade att tävla om själva). Förmodligen hade vi varit ganska rika nu om vi sprungit den.. 

 

 
 

 

Starten smällde av och de flesta joggade iväg förutom några kinesiska snabbisar som stack iväg som på ett sprintlopp! På den höga höjden verkade det som att ingen vågar pusha sig själv. Eller det går faktiskt inte att pusha sig själv riktigt. Man Har ett maxtempo, och det tempot är inte jättehögt, och andan går ändå på högvarv. För ovanlighetetens skull var det första 4 kilometerna nerför, och på en grusväg. Damm yrde upp i näsan på mig och fick den att klia ännu mer.  

Jag hade en konstig känsla hela loppet av att bara jogga, som att vara ute på långpass, men ändå inte ha förmågan att öka nåt särskilt och verkligen känna att jag tävlade.. I efterhand ångrar jag så mycket efteråt att jag inte bara SPRANG! PÅ TÄVLING TÄVLAR MAN! Punkt slut. Ta det lugnt kan jag göra på träning. Men jag är så dubbel också. Kanske kunde jag inte snabbare både beroende på höga höjden och förkylningen? Hur som helst. Tänker inte grubbla mer över det. Lätt att säga saker efteråt som egentligen inte var möjliga i stunden.

 

 

 

 

Men ingen kunde ta löparglädjen ifrån mig i alla fall. Jag hade det roligt när jag sprang och sista 4 kilometer nerför for iväg som en dans. Är galet peppad på sommaren och det ska bli spännande att få springa mot de bästa bergslöpartjejerna i världen. Besviken på mig själv tänker jag inte bli. Det här är ju bara början.

 

 

 

 

 

Nedan lite fler bilder från Vertikalen.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Kina, Löpartävling, Skyrunner, Skyrunning, Yading, löparblogg, löpning, racerapport, traillopp, traillöpning, trailrunning, tävling

Yading VERTICAL RACE RAPPORT

Trist med vilodag. Men behövlig för att kunna prestera kommande dagar, natten till vertikalen innehöll några mardrömmar om missad start och allmänt katastrofalt resten av tävlingen. Konstig känsla i kroppen när jag tillslut vaknade av alarmet på mobilen. Men otroligt taggad på att springa, få släppas lös och bara ha ett flow! Vi båda var på strålande humör hela morgonen och var fyllda med energi.

Efter bussresan upp sprang vi igång och många kineser är starstrucked när vi kommer nära. Innan vi ens har gjort något!? Vet inte hur många selfies och fotograferingar vi fick ställa upp på innan vi smet i väg och kunde värma lite mer. Såg inte till många fler än Hilary, förutom Nepalesen Mira Rai som jag trodde var supersnabb. Iväg på starten på asfalt joggade fyra killar före, plus Lina, resten hamnade efter mig. Men vilket lugnt tempo? Dock så pass snabbt att jag valde att hålla mig bakom. Den höga höjden gör verkligen att om man ligger på för hårt direkt sprutar mjölksyran. Jag försökte hitta en bra känsla men inte tappa fokus på att ta mig framåt, framåt hela tiden. Dock kom magknip från helvetet direkt och blev bara värre. Andfådd hade jag längtat efter att bli (även om det låter konstigt), men jag gillar känslan av att ta i, men fortfarande vilja fortsätta, aldrig stanna. Och just så kändes det. Extremt jobbigt, och darrigt i benen, men jag ville inget annat än att fortsätta framåt. 

I den sista delen av skogen försökte jag få i mig någon form av godisblock. Det var ett stort misstag. Jag kunde inte tugga överhuvudtaget och hade bara som en slemklump i halsen. Mitt i detta traskar Hillary med stavar om mig, och jag kan inte hänga på. Dock tappade jag aldrig sikten på henne och kunde småspringa flera delar.

Ännu en amerikan kom från intet och studsade förbi, dock en kille. Men så när nästa stigning kom någon kilometer senare tvärdog han. Jag kunde utan problem få upp en gel och samtidigt gå om honom, då hans tempo helt var borta. Dock var det ingen hit med energi den här gången heller. Chokladklump i käften som inte ville ner i halsen. Spykänslan var så nära, och jag fick kväljningar hela tiden. Bara att peta ner den halvfulla gelförpackningen i väskan. Och ja, kladdigt som tusan.. Men energin var på sin plats igen och jag tuggade på.

När det kändes tufft blickade jag ut över bergen för att få deras hjälp. Och det är verkligen en boost, de hejjar på en hela tiden och ger sån kraft. DÄRFÖR springer vi i bergen, i fjällen och i skogen, naturen är den bästa kicken och löparglädjen.

Hur som helst var det även några människor längs med stigen som hejade och jag sprang och sprang. Förbi vätskestationen vid 6km, alltså bara en kvar! Mossigt underlag uppför. Rena drömmen! Kunde skutta på, tills det blev lite skravvel och för brant. Då tog det stopp. Elefantkliv enda möjliga. Andas, uppåt, kliv, kliv, gå, upp, ANDAS! Nu började det bli riktigt, riktigt jobbigt. Jag blickar uppåt och ser rosa ryggar. Både Lina och Hillary med senaste Ultimate Directionvästen. Sista svängen och sen är man i mål. Hillary har knappat in på Lina och är skrämmande nära. KOM IGEN LINA! Tänker jag och ökar själv av adrenalinet som plötsligt infinner sig. De fyra killarna som låg före oss är på väg ner och klappar händerna åt mig.

 

 

Bara några meter kvar och Lina och Hillary och några locals skriker och ropar. Sista kliven, och jag springer i mål! Får en kolossalt tung medalj om halsen av en stor tibetan med pälskappa. Och så faller jag ihop som en hög på en sten. Spy, nu. Nej. Men nu. Nej. Håll det inne. Skönt, bara andas, lugnt och så kommer lyckan. Fy sjutton vad härligt det är att springa!
 
 
 

 

 
 
 
 
Snart RACE RAPPORT SKYRACE 29K

 

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Kina, Skyrunning, Yading, race, racerapport, vertical, vertikal
Visa fler inlägg