Bilder från frankrike och Race Rapport Xtrail Courchevel

 
 
 

Så, vi låter högen av bilder tala en hel del för hur fantastiskt fint vi hade det under veckan innan nästa lopp. Det fungerade strålande att lifta, bara att ha tummen i vädret och kartan i handen. Att vi inte förstod så mycket av varandra gjorde inte så mycket. Det är bara att le och nicka, både italienare och fransoser pladdrar glatt på ändå!

 
 
 
 
 
Vi hade ju inte hyrt bil och hade bara handbagage, så de släpade vi runt på. Vi satte upp tältet och lämnade grejerna där i när vi sprang och hittade på andra saker. Perfekt. 
 
 
 
 
 
 
 
Här är vi ovanför Lake Moncenisio där det står ett stort gammalt fort. 
 
   
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Måste ha varit säsong för zucchini, för de var goda tyckte vi. 
 
 
 
 
 
Uppåt, aiming for the top. Söker alltid efter topparna, som jag har sagt förut, det är något speciellt med att komma upp på dem. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Men så var det slutet på veckan och vi tog oss till Courchevel. 
 
 
Vi tog in på hotell och lyxade till det lite för oss. 
 
 

Vi låter bilderna tala en hel del för hur fantastiskt fint vi hade det under veckan innan nästa lopp. Det fungerade strålande att lifta, bara att ha tummen i vädret och kartan i handen. Att vi inte förstod så mycket av varandra gjorde inte så mycket. Det är bara att le och nicka, både italienare och fransoser pladdrar glatt på ändå!

 

Tävlingen heter New Balance Xtrail Courchevel. Det fanns 11km, 21km 33km och 54km. Vi var anmälda till 33km men ångrade oss och ville springa den längre. Men det var tydligen fullt och helt omöjligt för oss att få plats. (När vi kom i mål sen ursäktade det sig att de inte låtit oss springa långa när de förstått att vi vara vana att springa långt..) Dagen innan när vi hämtade nummerlappar trodde vi även att vi skulle springa en sprint/vertikal på 400 meter upp för hoppbacken där tävlingscentret var. Detta stod på PM. Men så förstod de inte alls vad vi pratade om och det tog ett bra tag innan de själva läste vad som stod och kom fram till att det var flera år sen de slutat köra den tävlingen, och att det var ett eget event som redan gått några veckor tidigare. Minus för det och vi var otroligt besvikna, hade varit så taggade!! Förbannade och sura gick vi in på hotellrummet och käkade och läste resten av eftermiddagen efter att ha smält sönder och samman i det tokvarma vädret.

Till vår glädje vaknade vi med mulet och regn på tävlingsdagen! Riktigt sverigeväder som ju passar oss perfekt!! Starten gick efter långt babblande på franska och det gick uppför och uppför några kilometer. Det är ganska bra när loppen börjar så, då sprids det ut snabbare. Jag hamnade själv med tredje damen (jag låg bakom Lina på andra plats). Och vi tampades ett tag med varann. Jag kände mig länge starkare och ville inte släppa förbi henne. Hon såg ut att ha alldeles för tunga och klumpiga skor, och jag kände mig som en fjäder när jag trippade på i mina PaceGlove3. Vi dundrade på båda två när första nerför kom och jag tyckte att hon släppte lite, men tji fick jag, för plötsligt gör hon världens ryck och jag tappar direkt..

 

 

Tänker att nu kör jag mitt race och försöker hålla tredje placeringen, och kanske kan ta ikapp senare. Precis som på Hornindal Rundt var det dimmigt, så vi såg inte så mycket av vyerna, men hade ju ändå sprungit dagen innan och sett allt runt om, så det var bara skönt att det var svalt väder. Terrängen som följde påminde några delar om fjällen hemma. Blåbärsris och myr, och några partier i slalombackar. Jag höll mitt tempo uppe tack vara tre andra herrar och vi turades om att hänga på varandra i nerför och uppförsbackarna på varierande stigar. När vi kom ut på grusväg och kohagar kändes var jag sliten, men som tur var kom vi in på den del av banan där även 54 km gick, så vi fick plötsligt sällskap av fler löpare. Dessa var betydligt slitnare än mig, och jag fick upp motivationen igen. Jag var ju snabb i jämförelse! Otroligt vad man kan få styrka av att se någon annan som är tröttare än en själv.

Klättringen upp på ryggen hade börjat, det som jag sett mest fram emot! Längst upp skymtar jag två fotografer. Jag kommer så småningom upp. Bredvid en av dem sitter en räv. Nu tror du väl att jag hallucinerade under loppet, eller kanske bara skrev fel här i rapporten. Men nej, där sitter en förnöjd RÄV. Den är helt orädd och verkar trivas av att ha folk omkring sig. Den börjar trava framför mig, stannar till när jag springer fortare, och stryker sig längs mitt ben när jag passerar. Alltså WOW! Ännu lite mer styrka och jag kan skutta på i ett stort flin, och stigen uppe på ryggen är fantastiskt fin. Jag har hur kul som helst. Tills helt från ingenstans får jag håll. Fattar ni så fattar ni, gör ni inte det har ni aldrig tävlat med håll.. Jag sprang seriöst framåt-vikt, försökte spänna magen, slappna av i magen och gjorde konstiga läten ifrån mig för att det smärtade så fruktansvärt. Så typiskt att inte kunde springa obehindrat och ha lite kul när det bästa partiet var. Hela stigen ner var också otroligt fin och snirklig där man hade kunnat ha hög fart. Här försökte jag bara komma på nya sätt att springa på för att minska det onda.

 

 

 

 Här har vi räven! Den bodde där uppe och var ju bevisligen tam. 
 
 

 

Ungefär fyra-fem kilometer kvar till mål släppte det lite och jag smattrade på över grusvägarna som kvarstod, nu måste jag ju ta igen när jag varit så långsam. Dunkade i fötterna rejält (något som jag ångrar nu veckan efter då mina fötter har fått lite stryk) men kom snart in i Le Praz igen och såg målflaggorna. Mycket motivation till spurt fanns inte, jag var bara nöjd att ha fått springa ett fint lopp!

Skönt med dusch på hotell, stor hall med käk (som förövrigt blev uppslevad av mattanter som gav oss för lite, och när vi ätit upp och ville ha mer skrattade de åt oss. Tydligen var det bara vi som frågat om en gång till..) Eftersom en del tagit god tid på sig på långa banan och in te kommit i mål förrän EFTER världshistoriens längsta prisutdelning, innehållande ålderskategorier i alla 4 sträckor dam och herr, så fanns det ju mat kvar även när det var middagstid för oss. Vad tror ni vi gjorde? Frågade om mer mat såklart! Först fattade de inte vad jag menade när jag så tydligt jag kunde gestikulerade med armarna och munnen att jag ville ha mat. Lina var inte mycket till hjälp som stod längre bort, hon som skulle sköta snacket i det här landet. Men så lyckas Lina klämma ur sig på franska att vi är hungriga. Tanterna ser förfärat på varandra. ”De är hungriga! Ja och det kom på podiet! Här får ni mera mat! Klart ni ska äta mera! Vad vill ni ha!? ”

En sista natt i tält innan hemfärd. Grymt Arrangemang, trevlig tävlingsledning och härlig bana, dock får de öva på engelskan och kolla igenom vad de skrivit för information på PM, och fundera på annat pris än en kruka med en stor gran. (Dock satt prispengarna fint!)

 
 
 
 
 
MASSAGE! Bästa med att ha sprungit långa lopp är ju utan tvekan gratis massage!
 
 
 
 
 
 
Drygt med flygplansväntan och timmar på flygplatserna, inte heller lätt att hitta billig, god mat. Men på vägen ner i Frankfurt var det riktigt bra mat på en asiatiskt restaurang. Så råkar du mellanlanda där, don't miss! ;) 
 
 
 
 
 
 
Jag har inga bilder från själva loppet, men ledningen ska lägga upp det så småningom, så då kompletterar jag med det här inlägget. :) 
 
 
//Sanna 
 
 
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Courchevel, berg, bergslöpning, bergslöpning, löpning, race, racerapport, resa, semester, spring, tävling

REDBULL K3 Racerapport

 

RedbullK3

 

Drygt 9 kilometer med 3000 höjdmeter från Susa upp till toppen Rocciamelone, denna utmaning skulle vi anta! Lina och jag anlände dagen innan och hann springa halva banan. Det var inte meningen att vi skulle springa så långt, men det var så kul så vi kunde inte vända… Så kom vi på det, att vi skulle ju springa ner för allt också.. Vi hade mött Remi Bonnet i början och han sprintade ifrån oss såklart, men vände långt tidigare än oss och vi pratade lite när han var på väg ner, och sen sa han ”Do you want to go back with me and the car 300 meters down? It might be good to rest the legs a bit” sa han leende. Men vi hade ju knappt börjat, så tackade och hade fortsatt..  Med 25-30 grader, sol, trötta ben och tom mage ångrade vi oss lite, det känns så sjukt mycket längre att springa ner än upp ju!

 

Glada och REDO

 
 

Träningsvärken på morgonen var inte så skön.. Hur som helst träffade vi Yoie Bohlin, Alexader Mars och Tom Honig och i var en svensk kvintett. Redan kvällen innan förstod vi alla att många från världseliten i vertikallopp var på plats då organisationen presenterade topplöpare och tog upp dem på scenen. Jag tyckte nästan det var lite fånigt. Som att loppet redan var sprunget, och att det var solklart att någon av de på scenen skulle vinna eller komma bland de främsta. Jag menar, det hade kunnat komma någon supertalang och vunnit som de inte visste om. Men jaja. Vi var inställda på att göra vårt bästa och ta oss upp, jag hade ett litet mål med topp 10, men vid start såg jag att det nog var svårt bland alla bergsgetter. Shit, vad lätta och spänstiga alla såg ut att vara.. Och mina stavar i händerna som jag knappt kan använda kändes ju bara i vägen. Dagen innan hade vi inte haft det, och Remi hade tydligen inga alls 2015, och sa att det egentligen bara är under mittenpartiet man behöver dem. Vi klurade ända in till halvtimmen innan start, det som gnagde var ju vi inte kommit till den brantaste delen när vi provsprungit och folk sa att där hade man definitivt fördel med dem.

 

Starten gick för damerna 30 minuter före herrarna och Yoie flög iväg först, på asfalten såg hon överlägsen ut. Men så började stigen efter någon kilometer. Det var minst 10 damer före mig redan. Men jag sprang på och höll ett bra tempo. Av förvåning sprang jag även förbi Yoie som verkade ha det svårt att inte kunna springa ordentligt när det var brant. Det gäller verkligen att hitta en bra teknik som fungerar för en. Jag gillade som sagt inte stavar, men efter en bit upp då benen darrade och skakade av mjölksyra hängde jag över dem och ville för mitt liv inte släppa dem ifrån mig. Kan så här i efterhand analysera att jag förmodligen hade sprungit snabbare och energisnålare första biten utan stavar, och kanske bara krypa på i gräspartiet där det var brantast. För nu gick jag på många sträckor med stavarna bara för att jag hade dem i handen och det är lättare att ta stora kliv och få hjälp med stavarna som tryck. Men såklart går det att spekulera fram och tillbaka var man tjänade på att ha dem och inte. Kanske ska få till de som bland andra Remi, att bli langad stavar när de behövs, och sen kunna slänga dem åt sidan när de är i vägen. 😉

 

Under de första 1000 höljdmetrarna var det VARMT, vi tog oss upp på stig i skog och öppna delar och jag var riktigt glad att det fanns en vattenkran längst upp där jag kunde svalka av mig. Ungefär halvvägs kommer väggen av gräs. För mig och alla andra var nog gräspartiet ”THE WALL OF HELL” en grön vägg som aldrig tar slut. Även fast det var dimmigt och blivit svalare just här gick det riktigt långsamt. Man såg inte mer än 20 meter framåt (uppåt) och kroppen vill bara lägga sig när och gråta som ett litet barn.

 

 

 Att jag lyckades pressa fram ett leende här är ju fantastiskt bara det.
 
 
 
Snart börjar branten..

 

Runt 4-5 damer passerade mig, men jag tog mig förbi i alla fall tre av dem längre upp på loppet efter vätskestationen där jag hann rycka åt mig en chokladbit och en äppelklyfta. Lyckades springa några steg innan grus och klippor började sista 1000 höjdmetrarna. Och här fick jag ny energi och såg toppen! (Dock väldigt länge, det kom inte närmre på ett bra tag..) Solen var framme igen och värmde oss, vi var ovan moln. Sista kilometern hejade och peppade så många, ”FORZA!!” att jag tryckte på allt som fanns kvar. Och det var tillochmed KUL! 😝”Cinque minuti!” skrek nån, och några meter senare tjoade någon ”due minute!” Alltså EXTREMT lite kvar, bara att trycka på som en sista intervall! FRAMMMME, UPPE, I MÅL! Jag ser Lina sitta ihopsjunken på en sten precis efter den lilla målportalen av trä. ”Kom Sanna, sätt dig här, sätt dig här, det var jätteskönt!” Säger hon och ser fullkomligt urpumpad ut. Jag bara ramlar ihop som en hög bredvid och ler. VI klarade det! En fantastisk känsla att vara totalt slut uppe på en bergstopp med strålande väder, andra bergstoppar runt om så långt man kan se och moln som ett hav runt om som man bara vill studsa vidare i! Vi kom på 13 och 15 plats, ca 20 minuter efter vinnande dam. Så vi har lite att jobba på. Men är extremt sugen på att satsa mer på vertikala lopp nästa år.

 

 

 Två steg från mål.
 
 
Handen på Rocciamelone.

 

Vi fortsatte vår tripp över till Frankrike, liftandes och tältandes återkommer om det! De andra åkte hem till Sverige och visade vart skåpet ska stå under Fjällmaratonveckan, grymt kört av dem där.

 
 
 
BACKPACKERS!
 
 
 

//Sanna

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Italien, Löpartävling, Redbullk3, Susa, löpning, spring, tävling, vertical, vertikal, vertikallopp

Sportkullan Adventure Race. Kort Race Rapport

Sportkullan AR

 

 

 

 

En multisporttävling för tjejer, tre och tre med löpning, mountainbike och madrasspaddling!

 

Startskottet

 
 
 
 

 

 

Precis som förra året bodde vi i Älvdalen i Mimmi Perssons föräldrahem med ett gäng andra tävlande och supporters. Väldigt trevligt. Maria Kolk som vi tävlade tillsammans med är erfaren multisportare, adventure racer och orienerare, så hon var navigatör. Det var väldigt skönt att inte behöva tänka allt för mycket på det, även om jag hade ganska bra koll också och minne ungefär hur vi skulle röra oss.

 

 

Löpning började tidigt på morgonen och det var rått och kallt. Vi tog tätet från början för att ligga först när stigarna kom. Älvdalen har sjukt fina område att springa runt i skogarna med moss, myr och stora stenar. Vi höll ledningen till nästa moment, den var ungefär 12 km och gick ganksa så snabbt.

 

 

 

Madrasspaddlingen kändes också kortare än förra året, men det kan ha berott på att vi paddlade i lite strömmande vatten den här gången! Våra supporters Nils och Findus hade lagt upp alla våra grejer superbra och följde oss delar av banan. Nils klippte även ihop en liten film från dagen som ligger på Youtube:

 
 
 

 

Första cyklingen, cirka 45 kilometer var mestadels på grus, och vi trampade på bra. All orientering gick som smort och vi peppade varandra hela tiden, och höll ihop med draglina. Kontrollerna var i år ganska lätt utplacerade, så jag med stämplingspinnen hade det lätt för mig. Terrängen och backarna var heller inte lika branta och tuffa som ifjol. Den stigcykling som var gick bra att cykla på också, inget släpande.

Det blev avbrott för en kortare orienteringssträcka med kompass, löpandes i Evertsberg. Där stod mamma och pappa och överraskade oss. Det förvånade mig väl inte jättemycket eftersom det var fint väder, och de brukar komma och kolla på när vi tävlar utan att säga till. Jätteroligt i alla fall, det gav extra energi.

Nästa cykling gick också superbra, men sista backen var också den längsta, upp till toppen av Väsaberget, en gammal slalombacke. Den tog banne mig aldrig slut! Då var det Lina och jag som hade mjölksyra upp över öronen. Vädret höll i sig fint ända in i mål då vi sprang hand i hand! Vilket gäng vi var, och vad kul vi hade haft! 😃 

 

Här kommer vi, Fuji Racing Team.

 
 
 
 
 
Välförtjänt tacomiddag på kvällen, och en av sommarens (Jämtland struntar i det i år) finaste dagar.
 
 

 

 

//Sanna

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Adventurerace, cykling, löpning, multisport, orientering, tävling
Visa fler inlägg