ELS 2900 RACE RAPPORT

ELS2900

Redan när vi blev inbjudna till tävlingen förstod vi att det här var något annat än ett ”vanligt” race.
Till Els2900 får man ansöka om deltagande. Visa upp tidigare meriter och kunskaper, då detta definitivt inte är för vanliga motionärer. ”Only Experts” Står det på hemsidan. Något vi verkligen inte känner oss som i alpin terräng, så därför var vi lite skeptiska till en början när vi fick en inbjudan av Race-director Matthew Lefort. Men efter lite mailkontakt var vi övertygade om att detta var något för oss också! Endast 25 lag får vara med, dock efter många avhopp blev vi tillslut 17 lag som kom till start. Vi hade 24 timmar på oss att ta oss upp på Andorras 7 högsta toppar, alla över 2900 m.ö.h. Ungefär 70 km, beroende på vilken väg du väljer att ta. (Ja, det är fri väg!)

 

 

Extremt tekniska och branta berg kunde vi med all säkerhet förvänta oss. Det märkte vi när vi mötte Matt som pladdrade på om en massa scrambling och smala bergsryggar. En liten lättnad var dock att snön som täckt de flesta topparna raskt hade smält bort då sommarvärmen var tillbaka. Vi hade strålande sol och klar himmel hela helgen!

Vi anlände dagen innan till Andorra och tog en liten joggingtur från det lilla hotellet La Neu. Oj så fint med höstlöven och hästarna och de böljande landskapen! Detta gjorde oss ännu mer förväntansfulla för dygnet framför oss.

 

                                                            Påväg till första Refugion allihop
 

Nästa morgon hikeade hela gänget upp 1400 höjdmeter till en refugio (Hur många race gör man en sån uppladdning på?).  De vana bergsgetterna gick i samma tempo som Lina och jag småsprang. Dock föredrar vi det mer än att behöva vänta in folk. Vi var ändå bland de snabbare då många av de som deltog var med klättrare än löpare. 

 
                                  
                                                          Kollar karta och diskuterar vägval
 
 
 

Tog en liten promenad till en sjö under dagen med Philipp, Philipp och Jordi
 

Phillip Reiter, (fotografen från Transalpine) var också där för att tävla, tillsammans med Phillip Brugger. Kul att träffas igen. Några andra hade vi tävlat samma race som tidigare och var bekanta med några av våra vänner också. Världen är liten!  I stugan vilade och käkade vi och hade genomgång av banan. Alla moffade i sig av pasta och tomatsås som serverades, innan Matt upplyste oss om att två rätter till skulle in. Alla blev mätta om vi säger så!

 
 

Det fanns en originalbana sedan förra året, men skillnaden var att den i år inte var markerad, och att vi fick en GPS att följa istället. Dock fick man välja rutt helt själv också, bara man tog topparna och tre refugios i dalarna. Vissa vägval var självklara, bara att följa orginalrutten. Men så fanns det en del ställen att gena eller vika av på. Spännande! Vi kände oss väldigt oförberedda då vi inte hade någon karta och aldrig använt GPS förut. Det visade sig dock att många andra var lika oförberedda som vi så vi var ett gäng som noga kollade hela vägen på Matts karta och diskuterade vägval.  

 

Den enda obligatoriska utrustningen var en klätterhjälm och sele till de tre sista topparna, som var mest tekniska, branta och med mycket lösa stenar och block. Utöver det fick man välja själv och ha eget ansvar, det blir ofta basic-packet i ryggsäcken ändå. Vi har också börjat ett samarbete med Ultimate Direction, (som Matt är ansvarig för) och fick 2018s kollektion race västarna att springa i!

STARTEN

Temperaturen hade droppat till nollgradit och det var blåsit. Vi startade faktiskt i underställ, vindjacka, OCH dunjacka. Blev såklart varma direkt, men väl längre upp var vinden så kall så vi hade gjort rätt klädval! Himlen var klar och månen lyste som en gigantiskt, extra lampa. Till en början kollade vi inte på gps:en utan följde de första löparna i mörkret. Det var rejält tekniskt, näst intill klättring på många ställen. Vi tog det extra försiktigt längs en lång kam mot Pic de La Portelleta (2,905m) och hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Flera herrlag sprang förbi oss då, men vi kom ikapp igen när det blev brant uppför. De är ju helt klart vår starka sida! Det har sina fördelar att vara liten i bland! ;) dock oroade vi oss för den vad den sista biten skulle bjuda på då detta helt klart kändes övermäktigt med de branta bergssluttningarna, men Matt och Carles (andra race-director) som sagt att ”THE REAL TECHNICAL PARTS BEGIN THE LAST THREE PEAKS.” Vad tusan hade vi gett oss in på?!

 

                                                                            Start 00:00
 
 
 Lina påväg ner i bromsposition. 

Lina hade inte stängt sin vattenflaska ordentligt, så efter ett tag upptäckte hon att hon var dyngsur på magen och ena benet. Flaskan var nu tom. Det var även minusgrader under natten, så de blöta kläderna frös till is! Men eftersom vi rörde oss hela tiden så var det egentligen inget stort problem.

Första refugion (Refugi Illa) och matstation bjöd på Maqui, vegetarisk sushi! Och annat smått och gott som vi la ner i påsar och tog med oss. Riktigt bra idé med sushi-rullarna alltså!

Lagen var mer splittrade nu och vi fick börja använda oss av gpsen för att se så vi var på rätt kurs. Vi sprang på öppna ytor, myrliknande ängar med mer sten, snår och så småningom en skogsstig som gick ner, ner och åter ner. Vi hade kul och var på gott humör!

Stigarna fortsatte och det var fantastiskt roligt! Det är något speciellt att springa i mörkret med pannlampa också. Vi bara rullade på, tysta och kunde njuta till fullo!
Vi passerade ett lag precis innan vi kom fram till staden Camillo. Här blev det lite virrigt då vi inte förstod var GPS:en tyckte att vi skulle springa och det var vägar hit och dit! Typiskt när det gått så bra, och vi orienterar bort oss! Men tillslut bestämde vi oss för att springa längs vatten-kanalen uppåt, och det visade sig vara bra! Här fanns en stig som kom in i dalen upp i bergen igen. När vi tagit en del höjd igen kunde vi se pannlampor i sluttningarna framför oss. SKÖNT! Vi passerade samma lag som tidigre och de såg lite brydda ut att vi dök upp bakom igen!

Vi kom ifatt ett par till, dock kände jag mig lika trött som de såg ut, men kunde ändå springa där det inte var för brant. Vidare klättrade vi upp på en rygg med uppstickande stenar och en stig som försvann lite nu och då. Vi fick leta gula prickar som markeringar där leden gick. Pic de l’Estanyó (2.915m) lyste när det glödde i horisonten. Soluppgången gjorde himlen knallröd och det var urhäftigt! Det kan vi leva på länge... Några minuter innan vi kom fram till toppen hade tydligen Kilian Jornet varit där och inväntat soluppgången.

 
 

                                                                              Soluppgång!! 
 
 



 Det som varit brant uppåt blev nu ännu brantare neråt med rullstenar och större lösa stenar. Vi fick skråa på en markerad ”stig” i stenskravlet. Det kändes livsfarligt men samtidigt roligt! Hasande tog vi oss mot nästa rygg.

Uppe på Pic de la Serrera (2.912m) tipsade en av funkisarna oss att fortsätta ut på ryggen och ner till vänster istället för att ta direkt ner, som vi såg ett lag gjort längre ner på berget. Dock blev vi irriterade över hans tips som vi inte alls tyckte var ett bra vägval. Aldrig lyssna på andra, välj själv! Tills vi insåg när vi var nere att vi gått om de två, plus ett lag till! Så då blev vi glada igen.

 

 

Efter Refugi de Sorteny hade vi bytt till shorts och linne och kändes oss fjäderlätta! Höstfärgerna runt om oss när vi sprang på var helt magiska. Jag har alltid velat resa till Pyrenéerna på hösten, och så plötsligt, utan planering, så är jag där! Klättringen längre fram blev riktig klättring uppför stora stenblock och igenom en ravin. Jag försökte hålla mig intill kanten där det var skugga. Solen hade börjat ta ordentligt. Min svaga punkt är definitivt när solen skiner... På toppen Pic de Font Blanca (2,904m) möttes vi av två andra lag, och det är så kul att byta några ord och veta att vi är flera ute på banan. Vi fick även smaka en bit bröd med frukt i som en farbror hade med sig och bjöd alla på.

 
 
Här uppe på Font Blanca. Jag hade mobilen nära till hands hela tiden, tackvare Sweares shorts med fickor på utsidan, grymt bra!

Vid nästa checkpoint, Coma d’Arcalis drack vi som tokar och tog fram selar och hjälmar. Eftersom det kändes onödigt att släpa på dunjackor och pannlamor i dagens värme så lämnade vi kvar dem. I tempot vi höll nu skulle vi båda krossa rekordet och komma tillbaka i dagsljus. Och nu när vi druckit så mycket räckte det nog med en flaska bara. Det var ju BARA 15 km kvar. Det skulle väl inte ta så lång tid… Men efter ca 55 km och många tusen höjdmeter i kroppen så går det inte i superspeed längre. Jag trodde kanske att vi var pigga. Men plötsligt kändes varje steg som en kamp. Motivationen var borta och jag var bara slö och irriterad. Vi kollade hela tiden på gpsen och det blev fel riktning flera gånger. Småsten och brant uppför och nerför tog kål på mitt knä som börjat värka för länge sen. Nu hade jag svårt att våga belasta ordentligt på det. Samtidigt gassade solen. Så jag hade två problem.

Terrängen var rolig och fin med bergen runt om oss, men mitt hjärta pumpade i en väldig fart. Jag ville svalka mig i varje liten bäck, och dricka upp allt vatten i flaskan, men då skulle jag inte ha något att dricka längre upp eftersom det där inte rann något vatten alls, det visste vi redan. Som ett litet barn gnällde jag och snyftade och kunde inte riktigt hålla tårarna borta. Det var en sjukt konstig känsla. Min egen teori är att jag blivit extra känslig mot solen och lättare blir uttorkad efter en händelse för två år sedan under ett bergsmaraton i Frankrike när det var värmebölja. Jag var extremt uttorkad och svimmade och vaknade på sjukhuset. Mer finns att läsa här:  Jag upplever i alla fall att kroppen direkt blir alldeles darrig och nervös under ansträngning i varmt väder. Lina däremot verkade inte alls påverkad av varken höjd eller värme och fick peppa mig så gott det gick.

Hur som helst kom vi upp tillslut och klättrade sista tekniska biten upp på Pic de Medacorba (2,913). Spetsiga stenar hela vägen upp, och en riktig fokuseravardusätterfötterna-topp.

Mot nästa topp (Roca Entravessada 2,928m) stötte vi på flera problem, branta stup och klippkanter så vi fick klättra ner och börja om och hålla oss på högerkanten. Vi kunde hela tiden se killen som stod och väntade på toppen, han såg ganska road ut av att kolla när vi fick sicksacka oss fram mellan klipporna. Tydligen hade många haft det trixigt här, eftersom det är väldigt svårt att hitta en bra väg upp. Några lag som kom sent på kvällen fick avbryta då det inte gick att se ordentligt i mörkret…

 

 

Väl uppe blev vi instruerade inför nästa utmaning. En exponerad kam där det verkligen gällde att hålla tungan rätt i mun. Även om det var en rejäl mental träning så är det roligt att få använda hela kroppen att ta sig fram med! Tre bergsguider fanns på andra sidan och visade oss hur vi skulle klättra ner oskadda från den läskiga klippan. Här fanns ett vägval, att klättra med rep via ryggen Malhivers (här krävdes säkerhet och kunskap vilket vi inte tycker att vi har tillräckligt av) eller att springa ner för stenskravel och upp en colour förbi ryggen, upp mot Coma Pedrosa (2,944m). Tog man säkra vägen som vi fick man 45 minuters tillägg.

 


Vi kämpade oss upp och fick vacker solnedgång på toppen. Nu var det bara nerför till sista Stugan, och Mål! Nerför var dock mardröm för Sannas knä och vi förstod att mörkret skulle omsluta oss de sista kilometrarna. Utan pannlampor. Utan extra kläder. Ja, det blev kallt och tillslut mörkt, men då följde vi bara en stig så det gick någorunda md Sannas mobil-lampa till ljus. Vi möttes av hejarrop och visslingar när vi äntligen kom fram, totalt 5a, efter 20 timmar och 20 minuter!

 

 Kvällen blev jättemysig med hela gänget. Lite tråkigt för några lag som tvingats bryta av olika anledningar. Av 17 lag tog sig 9 stycken hela vägen. Vi gick sedan och la oss, nöjda och glada efter en 10 sekunders dusch (i kallvatten) och somnade som stockar. Priscermonin var på morgonen dagen efter, även den I solsken. Matt och Carles hade gått upp på Font Blanca och packat ryggsäckarna fulla med sten, som de sedan gjort små halsband och stora statyetter av! Sånt är så mycket roligare att få en något maskin- och massproducerat.

 


                                                                       Carles och Matt
 
 
  
 
 
Herrvinnaren Lluis Sanvicente (hans teamkompis var tvungen att åka hem tidigare). 
 
 

Vi tog oss ner till vägen tillsammans också innan bussfärd tillbaka till Apartments La Neu. Jag hade mindre ont i knät nu och kunde faktiskt springa och njuta av stigarna och vädret. Men som vanligt är det lite trist att det är över.. Vi har dock en plats att försvara till nästa år, och längtar redan! :D 

 

 

//Sanna och Lina 

En kommentar
publicerat i Allmänt
Taggar: Adventurerace, Mountainrunning, andorra, els2900, trailrunning

Snart Andorra och Els2900

Nu är helgen över och vi som arrangörer till Sweare Åre Trail Tour kan andas ut. Hela veckan har varit riktigt stressig och huvudet har varit fullt av saker inför våra totalt 5 (!) styckna loppen. Men det gick bra. Vi löste de problem som uppstod och med proffsiga funkisar och sponsorer hade vi och deltagarna en toppenhelg! Vill även tacka vädergudarna som höll borta regnet tills idag (måndag). 
 
Innan loppen träffade vi Niclas Vestefjell som hanterar Åre Live och fotade lite. Det blev en fin eftermiddag på fjället!
 
 
Här ovan springer vi längs med 23 km-banan på Åre Trail. Fint va!? VÄLKOMNA 2018 ;)
 
 
 
Men nu då? Vart bär det av? Jo, på onsdag beger vi oss till Andorra och springer (tar oss igenom..) ELS2900.
Tävlingen går ut på att ta sig upp och ner på Andorras 7 högsta toppar, alla omkring 2900 m.ö.h under 24 timmar. Terrängen är extremt tekniskt och kräver klätterutrustning och via ferrata kit på vissa delar. Bara att damrekordet är 18.5 timmar säger en del om vilken utmaning det blir. Vi är sjuukt nervösa men taggade. Det är ett litet arrangemang, med proffsiga deltagare, så vi känner att vårt mål är att ta oss hela igenom. ;) 
 
Vi hörs nästa vecka när vi (förhoppningsvis) har tagit oss i mål. Läs mer om tävlingen i länken ovan! 
 
//Sanna 
 
0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: 2017, fjälltävling, fjällöpning, merrell, merrellnordics, niclasvestefjell, spring, sweare, traillopp, traillöpning, trailrunning, åretrail

FINAL STAGE! GoreTex TransAlpine Run 2017 STAGE 7 Race Rapport

Stage 7 Prad Am Stilfser Joch – Sulden Am Ortler

 

 

 

 

 

30,7km (39km)  2640hm upp 1704hm ner

7 DAYS OF TRAILS

AND MOUNTAINS…

A LIFETIME OF

MEMORIES!

Morgonen började oroväckande. Vi båda stapplade på onda och svullna ben och snörvlade. Hur skulle detta gå? Men som alltid så känns det ju värst när man precis har vaknat. Medical Crewet gjorde underverk med Ice spray och någon kräm, och så satte vi på oss våra kompressionsstrumpor från Gococco så kändes det genast bättre! 

 

 

 Snygga Merrell Dexterity på!
 

SISTA STARTEN!

 

 

Alla var taggade för den sista sträckan, starten gick en timme tidigare än planerat eftersom det skulle dra in oväder. Vi såg regnmolnen ovanför trädtopparna och förstod att det skulle bli kallt där uppe. Idag skulle vi nämligen upp högst på hela veckan (tror det var 2886 hm) Så vi bestämde oss för att starta med jackorna på från start. Något som vi var ganska ensamma om, men visade sig vara ett bra ett bra beslut!

 Vi kom ganska snabbt in på stig uppför som är bra för oss, några partier med asfalt genom byar där det hejade folk längs vägen. Farten var såklart inte som den hade varit i början av veckan, men vi kunde ändå hålla ett stadigt tempo. Jag hade bestämt mig för att ”bomba” på så mycket jag kunde uppför, just för att jag inte kunde springa snabbt varken utför eller på platten med benet. Sanna som varit så pigg dagen innan kände sig dock väldigt stum idag! Hon hade inte alls samma energi.

 

 

 

 
 
Här går det dock bra. 
 
 
 

 Det är två långa klättringar idag, en i skogen och en på berget. Jag tycker att det är riktigt roligt, det är kämpigt, men kul! Jag led så mycket dagen innan så att finna glädje när det är ganska dassigt väder, bara är uppför och allmänt jobbigt, deeet är underbart! När vi börjar klättringen mot andra toppen och ser 15 kilometers-skylten säger vi att nu är det ju bara upp och ner för Åreskutan så är vi klara! Det känns lite konstigt. Sorgligt. Allt är så kul och så är det snart slut! (Den här klättringen var dock en riktigt jävlig en, men superhäftig!)

 Philipp Reiter (den efterhängsne fotografen) har beslutat sig för att hänga med oss igen och ligger hack i häl hela vägen upp. HÄR är Sannas tankar om det.

Ja, han hade hittat oss. Ta nån annan istället, snälla..  tänkte jag, samtidigt som jag tyckte det var lite roligt att han hängde på. Han gensköt oss och tassade förbi när det gick för sakta, överraskade med kamerablixtarna bakom en gran eller pustade en i nacken. När de slingrande stigen övergick i öppet landskap på hög höjd med stenig stig hade Lina mer energi än mig och skuttade en bit före. Phillip höll sig tätt bakom mig. Vid 10km to go skylten kvittrade han uppmuntrande ”Only 10k left!”. Jag ville tjoa och studsa och skratta, men lyfte bara tummen upp i vädret som tecken på att jag hört vad han sagt.

 

 

Att försöka känna sig stark och inponera lite gick inte alls bra när Lina pinnade på före och herr Reiter traskade med snabba steg bakom. Men jag håller humöret gott och tror mig se kanten på berget, så snart är det ju nerför.. ”Only 400 meters now!” Säger snabbfotingen. Och jag ökar lite, för att kort därpå inse att han menar 400 höjdmeter.. Återigen skymtas löpare som prickar längre upp… Fastän man aldrig tror det kommer vi också fram tillslut, (behöver jag säga att han glatt räknade ner för varje 100 höjdmeter som kvarstod upp till toppen?..)  

Åter till Lina.

 

 

 

 

 

 Det blir riktigt kallt uppe på berget, och jag känner mig väldigt nöjd med att ha jackan på. Händerna är som isbitar, så jag försöker krama stavarna extra hårt för att få något blod i dem. Jag tycker att det blir lite tungt att andas ett tag, kanske det har att göra med att vi nu är på ganska hög höjd? Jag har inte riktigt känt av det tidigare. Det är flera bergsguider utplacerade här uppe då det är några farliga och utsatta passager. Otroligt mäktigt landskap!

 

Jag känner bara lycka när vi studsar nerför stigarna mot Sulden. Vilken känsla! Och det står människor på en massa ställen och hejar och slår i koskällor. 

 Sådan tacksamhet börjar välla inom mig! Tacksamhet att jag få chansen att göra det här. Att kroppen klarar av det här. Att jag har en tvillingsyster som vill göra samma sak som jag och att vi får uppleva så fantastiska saker tillsammans!

 

 

 

 

 När vi så passerar ”2 km to go”-skylten blir jag nästan gråtfärdig. Tänk att vi snart har sprungit 27 mil över en massa berg, på bara 7 dagar! Och som vi har kämpat, tvivlat, skrattat, hoppat, drömt och UPPLEVT! 

Vi har tagit med oss en liten svensk flagga som vi tänkt springa i mål med. Den är fäst bak på Sannas ryggsäck och jag har längtat efter tillfället att slita fram den. Snart är det dags! Stigen går enda ner till upploppet mot mål som är inne i en stor byggnad. Nu låter ju detta hur barnsligt som helst, Men Då var det en otrolig känsla! 

 

 

Att efteråt träffa alla som man lärt känna under veckan och gratulera varandra är också så roligt, detta event var verkligen det bästa vi har varit på som jag kan rekommendera till alla! Om man inte har ambitionen att springa i toppen, eller ens ta sig igenom alla sträckor, så är det ändå ett väldigt bra sätt att se nya platser, träffa människor och utmana sig själv. 

 

På kvällen efter middag och prisutdelning festade alla till det, gamla som unga trängdes på dansgolvet och vi funderade ett tag på hur vi ens kunde röra oss såhär mycket, har inte alla just sprungit 27 mil?? Det var i alla fall en kanon-avslutning på veckan som sent ska glömmas!

 
 
 
 
 
Vinnargänget bytte tröjor också såklart!
 
 
 
 
 
Så glada och trötta!
 
 
 
Här nedan alla ledaretröjor från varje etapp och priserna vi fick. Jag tror det blev tillräckligt.. 
 
 
 
Hoppas att vi ses nästa år!
 
Kram
Sanna och Lina
 
 
0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Fjälllöpp, Sportglasögon, berg, fjäll, fjälltävling, goretextransalpinerun, merrell, merrellnordics, run, spring, traillopp, traillöpning, trailrunning, transalpine, transalpinerun
Visa fler inlägg