RACE ROAD TRIP OCH RACE RAPPORTER

RACE ROAD TRIP MED HYTTMO LOD OCH VÅGSERVICE SKÅPBIL.

Tack vare vår fantastiska fader och hans kontakter fick vi låna Marcus Hyttmos jobbil som vi striepade upp vår logga på och inredde till vårt hem för en månad. Vi fick med oss våra cyklar från Egons cykelaffär, både racer och mtb. Massagekudde från flowlife, b12 och järntabletter från helhetshälsa, nya sommarstrumpor från GococoSportswear och lådor med clifbars och gels. När vi sov låste vi cyklarna utanför och hade madrass, kudde och täcke i vanen. Perfekt.

Vårt första stopp för tävling (efter lång bilresa) blev i Val d´siere. Nedan race-rapport-summering.

High Trail Vanoise

VK

Inte mycket att säga mer än rätt upp. Gå så fort du kan. Försök springa där det är något som helst springbart. (Typ aldrig). Släpp inte förbi löpare som startat efter dig. Omöjligt. Kolla inte bakåt när energin är bortblåst. Glöm det. Fortsätt framåt, uppåt. Även när varken kropp eller knopp samarbetar. Tappa inte fokus. Tänk inte på vad du ska käka till middag senare. Dröm inte om soffan hemma. Var här och nu. Svårt. Ge inte upp hoppet. Faktiskt möjligt. Kolla inte på utsikten. Det fanns ingen. Dimma. Hmm, eh, Ja. Sukta efter målportalen. Gick inte heller. Tio meter från mål. DÄR!

HIGH TRAIL VANOISE 70KM och 5400 höjdmeter

Lätt frukost petades ner i magen 03.00 och sen var det bara ut till starten. Snacka lite med kompisar innan och skämmas lite för sin tunga packning, då man tydligen kan ha en minimal telefon (kommer att beställas). Yttepytte pannlampa, lite energi (resten tar man på stationerna). Och fel val av klädsel. Men äsch. Är man adventure racer är man ju van på att bära lite extra, så bättre träning då kanske. Ut i det kolsvarta som en lång lysmask sprang vi äntligen igång. Klar himmel med stjärnor och måne som förgyllde morgonen ännu mer.

 

Jag pinnar på i ett bra tempo och känner mig fräsch. Men var är Lina? Hon hänger inte på. Det är mörkt och jag antar att hon är en av de löparna jag hör strax bakom mig. Första biten är längs med en four wheel drive road typ. Så alla betar på, det går att springa hela vägen upp till första platta delen där man kan sträcka ut lite mer. Lina syns fortfarande inte till, och jag blir lite illa till mods. Är ju van att jaga henne, och blir nästan lite förvirrad. Men nu kör jag mitt race och använder den energi jag har. Allt känns bra och jag njuter av att springa på en så vacker plats. Gryningen är fantastiskt och jag ångrar att jag inte har med mig en gopro så jag fick dela med mig av ögonblicken längs med banan. Detta borde alla få uppleva! Dock var det först när solen förvandlade himlen till ett hav av färg runt bergstopparna som hade jag vaknat på riktigt. Euforin att springa på en så vacker plats går knappt att beskriva. Trots att det var jobbigt och tungt gav omgivningen så mycket tillbaka.

Så småningom kommer vi in på snö och pistade slalombackar på glaciären. Det är stenhårt. Jag tar mig en ganska bra bit upp innan stegen blir de dubbla i halkan. Fipplar fram yaktraksen som vi köpt precis innan avresa och packat upp några timmar tidigare på hotellrummet. Men förvånande nog är de snabbt på och jag far inte bak något alls på stegen brant uppför. Glaciären vi besteg var inte så märkvärdig egentligen. Vi springer ju alltid på snö om vintrarna hemma, och detta var uppför slalompister vidare över en ganska smal rygg och brant utför, that was it. Men utsikten var magisk och gav hopp om resten av loppet. Nerför i snö är alltid kul och sliter inte lika mycket på benen. Bara kasta sig ner så går det ofta bra.

Vilken bergodalbana till lopp! Både i kropp och banprofil. Klarblå himmel och sol hela dagen. Sippade vatten och försökte välja vilken energi jag skulle äta av all den adventure racing mat jag proppat ner i väskan. 7 mil är långt, 10 timmar är länge. Men hur tänkte jag när jag packade ner bullar, macka, majskaka, bars, gels, torkad frukt, godis och shotblocks?! Flera av varje. Jag hade klarat mig två dygn. Minst. Extremt oerfaret! Det fanns ju vätskestationer, så hade ju egentligen inte behövt ha med mig alls!

 
 
Banan gick mycket upp och ner på blandade stigar. Vädret var ganska varmt, men det fanns ändå gott om vatten, så inte så svårt att kyla sig. Ju längre in på banan jag tog mig, ju segare blev benen. (Helt naturligt). Men uppförsbackarna blev fler också. Vi kom ut intill ett skidsystem igen och jag hade så gärna bytt till pjäxor och cruisat ner som ett körsbär i sorbeten. Nämnde jag att solkrämen låg oanvänd på sänggaveln? Vi började ju springa med jackan i mörkret, när solen inte syntes till alls. Pistören hade bara tre nedfarter att ta hand om, och preparerade gladeligen dem alla tre efter varje åk de få skidåkarna hade gjort sina avtryck i snön.  

Det jag trodde var sista stigningen var en såndär oändlig som typ aldrig tar slut, och även när det börjar plana ut känns det svintungt i varje steg framåt. Jag märkte dock att jag inte var tröttast eftersom jag kom ikapp en kille framför mig. Så det ska man alltid tänka på. Hur trött jag själv än är, så är de andra tröttare!

Mot slutet blev det brant rätt ner i grässluttningarna. Klämda tår och blånaglar var att vänta. Men skönt att komma i mål som tvåa och få stanna. Lina hade en tung dag, men knep ändå fjärdeplatsen. Vi badade i bubbelpool och ispool och hade en fin resterande dag.

 
 

Simmade och cyklade med André Jonsson kommande dagar och catchade up med Nancy från Nya Zeeland som vi träffat på en tävling ifjol. Löpningen har gett oss så många vänner över hela världen. Väldigt häftigt och roligt att dela vår passion med många andra.

Nu hade vi två veckor att återhämta oss på till nästa skyrace. Välbehövligt. Vi sov i en refugio en natt, sprang i nationalparker, cyklade serpentiner, sov i bilen högt uppe på pass, och njöt av att vara i bergsmiljö.

 
 
 
 
 
 
Berget till höger är Mont Blanc. 
 
 
 
 
Refugio Col du Pallete ovanför Tinges. Vi hikeade upp och lämnade ryggsäckar och var sen ute och sprang hela dagen med Ultimate Directionvästarna. 
 
  
Fikapaus. Clifbar har fuelat oss mycket denna sommar på träning och race. Annars är färsk frukt på långpassen oslagbart. 
 
 
 
Fantastiska stigar av alla slag. 
 
 
 
Vi ställde vanen i Col du St. Petit du Bernhard över natten.
 
Och hade en helt magiskt heldag i bergen!
 
 
 

Dolomiterna Skyrace VK

Taggade till tusen för mjölksyrafest var vi på plats i Canazei. Vi testade VK banan med Petter, Ryan, Weston och Suzy (ännu fler nya vänner) dagen innan. Sjukt brant. Lina och jag lämnade de andra efter bestigningen och sprang några timmar till. Vi scramblade, tog några toppar, sprang på ryggar och hade världsbäst dag.

 

Tävlingsmorgon och peppade deltagare. Vi inväntade regn eftersom prognosen sagt det. Men himlen var lite väl blå och molnen frånvarande. Lite till min besvikelse faktiskt, så hade vi sol hela tävlingen. Man startade 20 åt gången. Vi elitjejer startade tio minuter efter elitherrarna, och motionärerna hade startat med mellanrum från niotiden. VI startade 10.40. Jag var livrädd och dåligt självförtroende växte sig allt starkare ju fler, till synes proffsiga tjejer som anlände till uppvärmningsytan. Men så gick starten och tryckte på allt jag hade och la mig som fyra snabbt efter Lina, Laura Orgue och en finsk tjej. Vicky Kreuser stegade snart om mig. Var omöjligt att hänga på. Hillary Gerardi och jag hade samma tempo ett tag, men jag kom ur fokus och lät henne traska iväg lite för lugnt för att sen kunna täppa till luckan. Där vi tidigare hade trippat med lätta steg, släpade jag mig nu fram (eller enda vägen var egentligen UPP). Även en tjej med scottkläder stegade förbi, och jag lät henne slinka iväg också.. Mot slutet kunde jag bita ihop mer igen och ta ikapp, men var helt slut. Hejaropen från all publik längs stigen ger mycket även när kroppen är helt tömd. Idag vet jag inte om jag ökade. Jag tänkte mest ”HÅLL KÄFTEN”. Som vanligt på VK ramlar man ihop som en urvriden trasa och tror inte man ska ta sig ett steg till längre. BÄR MIG NER!

 

Lina gjorde ett helt grymt lopp och kom två efter Vicky. Hon slog Laura Orgue, som är en stor förebild. Det är kul att kämpa med de allra bästa i sporten. Vi är där nu, vi tävlar på samma nivå. En Fantastisk känsla!

 
På toppen av Piz Boe. Lina och jag sprang tävlingsbanan några dagar innan. Jämtland välkomnade oss också!
 
 

DOLOMITERNA SKYRACE 

En dag emellan och det var dags för race igen, nu lite längre. Dock betydligt kortare än High Trail Vanoise. Nu skulle vi ju bara springa 22 km med ett berg i vägen. Vi båda var lätta i kropparna och satte tempot i starten. Den enda som hängde med var Laura Orgue, som själv tog täten uppför de branta slalombackarna. Jag slog följe med några herrar och vi gick och sprang om vartannat först. Jag hade varit besviken över min prestation på vertikalen. Och sa till mig själv att det enda att göra är att förändra framtiden. Tävlar du så gör du det på riktigt. Släpp inte förbi någon, då ska du först ha försökt hänga på. Var inte rädd för att bli trött tidigt. DU HAR ENERGI KVAR. Så jag höll mig till planen. Använde de krafter min kropp har, det träningen gett. Och jag släppte inte Linas rumpa med blicken. Såg fortfarande Laura en bit upp i backen. Det här gick ju bra! Pulsen var hög, men under kontroll. Jag älskar när man tar i och kroppen får arbeta till max, men ändå känna sig riktigt stark. Efter slalombackarna och förbi Passo Pordoi och vi kom upp i ”grustaget” Här är det bara att mata på. Man glider tillbaka en del, men framåt, uppåt. Hillary hade börjat flåsa mig i nacken, och gick om mig. Men så sänkte hon tempot direkt när hon gick om. Värsta möjliga. Ska man gå om, då ska man ha en växel över, inte gå om för att bromsa in! Jag sprang om henne igen och fick en liten lucka igen. Denna gången gav hejaropen från publiken upp mot platten helt grym energi! Jag kastade mig vidare, och vi tampades om att vara först upp till Piz Boe. Dock drog Hillary längsta strået, och kunde avancera nerför de tekniska partierna och den långa utförslöpan på 12 km.

 Någonstans efter stenskravel och rullgrus for jag på näsen, men var lika snabbt upp på fötter igen som jag trillade dit. Ingen värre skada skedd. Så jag tryckte på allt vad jag hade, både för att jag kände mig jagad, och för att jag visste att Lina inte var långt borta. Och så skymtade jag henne igen! Det är så mycket lättare att jaga ikapp någon än att själv bli jagad.

 

Det hade varit kul om vi fortsatt springa tillsammans nerför, men Lina peppade mig att ha mitt eget tempo ner. Lekande lätt utför och benen bara rullade på av sig själv. Till min förskräckelse fick jag håll med två kilometer kvar. Var tvungen att sakta in, men tänkte att det för göra för jävla ont nu. Håll tredje platsen!! Och sista ner mot byn försvann det. In i mål med ett stort grin. Lina under minuten efter mig. VILKEN DAG! Min vurpa hade rivit upp hela knät och jag blödde kraftigt, men det märkte jag först i mål när jag såg alla som pekade. Kändes ingenting.

 

Efter racet drog vi vidare i bergen och sen mot kusten. 

 
 

Nu hade vi 100 mil längs Italienska och Franska Rivieran för att ta oss till Andorra. Det blev en varm historia. Men många bad i havet, en natt under stjärnorna och några turer på cyklarna. Sen kom vi fram till det lilla landet som vi har fina minnen ifrån. Sist vi var här sprang vi ELS2900 tillsammans och upplevde 20 timmar av lycka, trötthet, rädsla, smärta och mycket däremellan. Många kända ansikten var på plats och vi joggade igenom banan med Phillip Reiter och Petter Engdahl. Jag blev helt lyriskt igen. Att det finns så fina platser att springa på som jag har möjlighet att ta del av! Vi kom fram till att cirka hälften av banan hade vi gjort under ELS, så allt var inte nytt. Men eftersom det var i slutet på ELS hade vi då inte så snabba ben, så det var roligt att kunna springa fort på de ställena nu.

 
 
 

COMAPEDROSA SKYRACE

21kilometer och 2300 höjdmeter hade vi framför oss. Två stigningar, var av en nästan 1000 höjdmeter på 1.9 kilometer.. Men just detta är en bana som förmodligen skulle passa oss bra. Långa branter, fina ryggar och några tekniska delar. Bara efter första kilometern kände jag att kroppen var stark. Lina hade pyrt iväg som en hare, och återigen var Laura den enda tjejen framför mig. Det här var ju en bonustävling, så alltså 50% extra poäng i serien, därmed var många duktiga löpare på plats. Därför tror jag att jag blev ännu mer peppad när jag låg trea och inte tyckte att jag gått ut allt för hårt, och inte kände mig trött. Det blev till och med så att jag gick om Laura upp första stigningen på 7 kilometer. Att sedan få höra utav henne att hon inte haft en chans att hänga på mig där gav mig lite bättre självförtroende.

Andorra har djupa dalar med mycket gran och barrskog, men kommer man upp en bit öppnar himmelriket upp sig. Gröna böljande ängar och lättsprungna ryggar varvat med vassa och spetsiga ryggar och toppar. Stora stenblock och smågrus och stenskravel, men allt så vackert och stilla. Precis som andra bergsområden. I all sin mäktighet ger bergen lugn och styrka. De står där och betraktar en, skyddar med sin trygghet. Men så är de också de som utsätter dig för oberäkneliga väderomslag, livsfarliga ögonblick och höga höjder. Så vad jag menar är att jag har stor respekt för naturen, vi är ingenting mot dess kraft, och det är bara att acceptera.

Men kroppens kraft kan vi ofta styra över. Till viss del har hjärnan makten och mentala styrkan är A och O för löpartävlingar. Jag höll tätt med Laura in till den vertikala biten. Här trodde jag att jag hade kontroll på henne. Men man gräver ner huvudet rejält i den branten. Drar i gräset och försöker ta så snabba kliv som möjligt. Så ungefär halvvägs upp ser jag henne inte längre. Vad tusan! Hon måste ha lagt in en rejäl växel till för att bli av med mig.

Resterande bit upp till Pico de la Comapedrosa tyckte jag att jag hade bra fart. Jag rent av slängde mig utför. Men höll då på att snubbla till, och en kall kåre sköljde över mig. Håll dig på fötterna nu! Sedan Dolomiterna hade jag gjort illa hälen, och det började kännas nu. Jags fick springa på tå med högerfoten och på grund av detta vrickade jag till vänster fotleden såklart.. Min utförslöpa var inte alls vad jag hoppats på och jag var säker på att någon skulle komma ikapp mig bakifrån. Tur att vi hade många som gått upp och hejade. ”Tercera chica” ”Venga va Venga Va” hörde jag flera gånger när jag försökte studsa nerför stenarna. Försökte strunta i smärtan och sprinta på där det var möjligt. Ute på grusväg och bara några kilometer kvar utför. Jag började höra höga glada rop bakom mig. Och anade väl att det var nästa dam, men ville inte tänka så. Sista biten går upp på en stig till vänster om byn och så ser man målet. Här var jag trött och det var bara vilja kvar. ”Tercera.. Y cuarta mujer.” Ropar det åt mig. Åt oss. ÅT OSS! What da fuck. Någon tjej är bakom mig!! Med mindre än 1 kilometer kvar. Jag försöker väcka igång mina ben. Spring då! Fler och fler står på sidan och hejar nu.

”SHEILA” SHEILA! SHEEEEILA! Ropar det. Jahapp, Sheila Aviles, den duktiga spanjorskan som är grym utför hade tagit ikapp. Nu blir det strid in i mål. KRIG! ”SHEILA SHEILA” ropar alla. Men vet ni vad? JAG HETER SANNA.  OCH JAG KAN JAG MED! I rasande fart (kändes det som) kastade jag mig ner för stentrapporna och ut på asfaltsvägen, över ån och in på upploppet. Sega elefantben, och i slow motion springer Sheila förbi mig. Jag ser tredje platsen slinka mig ur händerna, men en kurva kvar och det är slut. Let’s EXPLODE! Spurta är det bästa jag vet, ett lopp utan slutspurt är inte helt komplett. Så jag accelererar och trycker mig förbi i svängen och sprutar in i mål FÖRE Sheila!! Jag springer nästan rakt in i en kameraman och blir omfamnad av Lina som har vinnarvästen på sig. Jag ramlar ihop i en trasig hög och är lyckligast i världen. Skrattar och kramar om Sheila också. Vilket lopp hon hade gjort. En dålig dag i början, och så hade hon tänkt bryta halvvägs, men så peppade alla henne att fortsätta och så hittade hon tävlingsgnistan i utför och tog i kapp på mig rejält. Men shit vilken rolig avslutning.

 
Vill ni se film från spurten finns det på instagram. Biel Rafols gjorde en riktigt bra film. Samt skyrunning. Båda finns på min instagram @sannaelkotthelander
 
SÅ grym!
 
 
Delade pallen med the one and only också. 
 
 
 

Lina och jag satte oss i vanen direkt efter prisutdelning och sträckkörde i princip 300 mil hem. Vi var hemma på tisdagen klockan 13.

Nu väntar staterna och TransRockiesRun!

 /Sanna

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Elkotts, Skyrunning, andorra, canazei, comapedrosa, dolomiterna, racerapport, roadtrip, running, skyrace, tvillingar, valdisere

Europe Race Trip

For three weeks we have been on different places in southern Europe  and raced one ultra (75 km), one 21 km and two verticals. We had one more week to go with the final race on our trip - the prestigious Comapedrosa Skyrace which also gives bonus points in the overall ranking in the Skyrunning World Series.

We drove all the way from Sweden down to Val d’Isère in a van for the first races. Lack of sleep and many hours sitting in a car is not the best way to prepare for a run, but all races have gone really good for at least one of us each time.

 

 I had a very hard day on High Trail Vanoise  (the 75 km, with 5300 meters of elevation) with a tired body and mind, I spend more than 11 hours out on the brutal course. I ended up on 4th place anyway, Sanna much stronger on a 2nd position 40 minutes ahead. Though I really suffered during that race it was also one of the most beautiful courses I have ever ran! Glaciers, snow-capped peaks, turquoise lakes, rolling trails and green pastures were just breath taking!

The day before we ran (or walked?!)  2,9 km with 1000 meters of elevation, so after two tough races like that in a row it is very important to recover properly. With Optima Recovery Boots we took turns to have some circulation in our legs (NOW IN A HOTEL ROOM!). The legs get swollen after many hours running and also on high altitude, so it was really nice to have some compression!


 


The coming days we biked, hiked and did easy and long runs in the mountains with friends we met. We really had a blast and discovered so many new and fantastic places! With a van you can sleep in and have all your gear in (included 4 bikes), It’s truly amazing what freedom it gives you!

 


2 weeks flew by and we had 2 more races coming up, now in Canazei in the Dolomites. We started with a vertical on Friday and I felt really strong so I gave it all and manage to push hard and pass women I thought I’d never would have a chance to beat before! Dolomyths vertical is VERY steep and and I just fell down exhausted after the finish line on the top, but sooo happy coming 2nd women in a pretty strong start field. Sanna came shortly after with a bunch of other women ending 7th.

This time we had one day in between the two races so we really could rest to feel good on Sundays big Skyrace! Once again we used our Compression boots, using different programmes so it almost is like a massage for the legs!

We both had fresh bodies on Sunday morning and could push and keep 2nd and 3rd position up to the Piz Boé Peak on 3152 meters of altitude. After a gnarly and technical downhill to the Finish Sanna ended 3rd and Lina 4th. The Dolomites Skyrace is a great event with people cheering everywhere and it’s a real feast in the village!

 


Now we had a looong drive to upcoming week’s race in Andorra. But we took it easy and enjoyed the Italian coast and the French Riviera for a couple of days. Swimming in small bays in the Calanques and sleeping under the stars was magical. Contrasts from the days in the mountains, and that’s the fun part about travelling!

 

 Finally in Andorra, pumped for our final race, both feeling great in shape!

We tried the whole course (21 km 2300 of elevation gain) two days before with friends and had a fantastic day! Though we both got a bit worried on the afternoon since our legs were suuuper tired! But now when we stayed in a hotel again, we had pool to soak in and also opportunity to use Optima Sport compression boots again!

On race day we were very excited! 700 participants and Arinsal were full of people! Since Comapedrosa Skyrace gives you bonus points in the series there were many good athletes there. We didn’t know what to expect, only try to do our best!

And we went Off! I sprinted away with the guys and a bit surprised I seemed to be the only one eager to be first on the narrow trail that would come after a uphill on the asphalt. Two more women joined me but I really wanted to be in the lead so I could have my own pace, not being hold by anyone when I felt strong. And wow what I felt strong! It felt so easy eventhough my pulse hammered in the chest. A fantastic feeling, passing more and more men ahead of me! My plan had been to push hard in the uphill to have some time in the technical downhill where I know many other girls are faster than me, but I hadn’t been thinking about being totally alone in the lead. But now I was. I got even more excited and had so much fun running on the ridge and down to the aid station where spectators screamed and cheered like crazy! Water in the face and a slurp of energy drink I continued with some guys up the super steep ascent to the highlight of the race – Pico de Comapedrosa! 1000 meters of elevation gain in 2 km!

As we recently tried the course, and I and Sanna have done the ELS2900 (tagging the 7 peaks on 2900 m in Andorra) last year, I knew the course pretty well by this time and could just focus on getting forward.

 

Again I could feel so much joy, being first, feeling strong, sunny weather, but with a light wind, scrambling up a mountain – WHAT could be more perfect!? People along the way cheering and I could even enjoy some parts of the downhill, even though knowing I’m chased by a pack of super women!

I must admit that the last 10 km were painful; I think I have higher pulse running those technical downhills that pushing in the uphill! But the nearer I came to the Finish the more certain I became I may win this! I hadn’t even been dreaming of winning this race since there was such a buzz on the competitive start field. The feeling running into the village and Finish first, now tired But Super happy, was so cool! I wish more people can get this experience!

I got even more happy minutes later, after second women Laura Orgue (who won in the dolomites) had arrived, when the speaker shouts that 3rd women will be Sheila Aviles OR Sanna El Kott Helander!! There will be tight! There will be a fight! They are coming! Sheila or Sanna! IT IS SOOOO EXCITING!! He screams Sheila. BUT Then Sanna makes a SUPER Sprint the last 25 meters and wins the battle! It’s hilarious seeing the two with fighting faces and both crashing totally empty after the finish line! There are some video clips of this you can see one HERE

 

 

The day was fullyfied and we both were really proud and with a BIG self confidence boost! Soaking and refilling energy in the chilling stream that’s running through the village was amazing! And also celebrating with friends that also had a super fun race, our team mate Petter Engdahl finishing 3rd after Pascal Egli and Kilian Journet!

Full of endorphins we now started our journey back to Sweden. 3000 km. But when you are two everything goes easier. #Twinittowinit ;)

The long drive went smooth and we were home chilling and having family time for three days before leaving for next adventure. Now to the States! Colorado! Transrockies Run, a 6 days stage race Together! CAN’T WAIT!

 



In our recovery boots from Optima Sport DK
In cooperation with Optima Sport

 

 

Åre Extreme Challenge

Så var det dags för Åres stora höjdpunkt, då hundratals sport- och naturälskare samlas i byn med kajaker och cyklar på varenda bil. Det var dags för Åre Extreme Challenge!

Ska jag vara ärlig så hade jag faktiskt inte så stort sug att vara med egentligen. Vi har tävlat i princip varje helg den senaste tiden, och jag kände mig sliten i både kropp och knopp. Två ynka gånger har vi suttit i surfskisarna i år, och de på en fin och stilla sjö. Jag är en riktig solskenspaddlare om man säger så! Åresjön såg allt annat än fin och stilla ut denna morgon…

Men som sagt så är ju ändå ÅEC Åres stora höjdpunkt och det blir fantastiskt härlig stämning! Så jag såg i alla fall fram emot att få springa som sjutton upp på skutan och använda mina nya kunskaper på cykeln som både jag och Sanna har blivit sååå mycket bättre på! Stor del tack vara våra cyklar från Egos cykelaffär, men också från Adventure racet i Oregon i våras där vi fick en stor dos av cykling och utmaningar! Det kan ni läsa om HÄR.

Riktigt kyligt på morgonen, starten för LAKE DUO, LAKE SOLO och MIX gick 08:05 och ELITE SOLO (som egentligen ska köra i forsen, men fick köra på sjön också på grund av för lågt vatten) startatde 08:00.
Vi la oss längst bak på kanten för att inte göra samma misstag som förra året då vi hamnade i mitten, längst fram, och jag plumsade i ganska direkt när alla satte iväg och det blev svallvågor åt alla håll!

Vi tog det lugnt och fint och hade medvind hela vägen bort mot björnen. Vår plan var helt enkelt att ta oss runt paddlingen utan att ramla i, för att sedan kuta så snabbt vi kunde ifatt våra motståndare. Löpningen har gått väldigt bra i år och båda ligger i topp i Skyrunning World series-rankningen, så den såg vi verkligen fram emot.

Två loopar à 9 kilometer med ett lyft på 350 meter på Draklanda skulle vi alltså göra. Direkt i vändingen nedanför Björnänge var det som att få en VÄGG i ansikten. Motvinden var superstark och jag började genast känna mig ostadig i kajaken. Sanna som är både starkare och säkrare i paddlingen gled ifrån ett antal gånger och ropade oroligt om jag var med. Men om vi nu ska vara ett lag så får hon väl ta det lite lugnare då? Vi hade funderat innan på om vi skulle ställa upp i solo istället eftersom alla ändå skulle köra på sjön (fors är för svårt för oss). Men vi kom fram till att det är kul att köra tillsammans så kan vi stötta varandra och ha roligt längs vägen. Roligt hade jag dock inte en sekund.
Jag kämpade för mitt liv bara att hålla balansen, och kom ingenvart. Humöret började tryta och det blev inte bättre när Sanna får för sig att agera paddlingsinstruktör och ska ge mig tips för att det hela ska gå snabbare. Jag är nöjd att jag ens sitter var i båten i det för mig väldigt bråkiga vattnet, och så kommer hon och sänker mitt självförtroende ännu mer. Redan här känner jag att Sanna nog ångrade att hon inte körde själv, men tyvärr kan man ju inte ändra det när väl tävlingen har startat.

 


ÄNTLIGEN kom vi fram till lyftet, det var så skönt att kliva ur den nedrans båten, även om benen var okontaktbara och vi stapplade oss runt tillbaka tull sjön igen. NEJ JAG VLL INTE!! Det kändes dessutom som att det hade börjat blåsa ännu mer och jag var helt gråtfärdig. Men det var bara att hoppa i och hoppas på det bästa. Varje paddeltag räknas. Jag kom sisådär 200 meter ut innan båten viker åt sidan och det flyger svordomar ur min mun. Kalt som tusan är det i vattnet, men lika snabbt som jag hamnade i vattnet är jag uppe i surfskin igen. Tur att vi övat på det i alla fall… Jag skakar som ett asplöv och vågorna retas med mig och kommer från sidan.
100 meter till och jag är i vattnet igen. Upp i surfskin för att vicka åt andra hållet. Nu kommer en ”säkerhetspaddlare” till min undsättning och håller båten stilla så jag hinner andas några sekunder. Jag paddlar vidare och ser Sanna en bit framför. Det skälver i hela kroppen av rädsla och kyla och jag kan inte riktigt kontrollera min andning. Jag frustar och pustar och gråter, och har alla möjliga konstiga ljud för mig. JAG SKA INTE RAMLA IGEN! Nu verkar Sanna ha förstått att det kanske är bra att ligga lite närmre mig så att jag har någon typ av stöd i denna fruktasvärt jobbiga situation i mitt liv.

 


 Jag fryser så mycket så jag har knappt känsel i varken ben eller händer och börjar sukta efter understället som ligger i den dry-bagen som sitter fäst bak på surfskin. Ska man kanske gå i land och få på sig den så kanske allt skulle kännas liiite bättre? Men hur sjutton ska jag ta mig i land, jag har lyckas hamna MITT ute i sjön och inte tryggt och säkert längs kanterna. Det är bara att streta på. Jag ser några fler som snurrat runt och känner mig inte lika ensam i misären. I vändningen är det återigen som att få en vägg mot sig och det är verkligen en kamp att ta sig framåt i en vinglig (för mig) surfski. Jag bestämmer mig för att om jag ramlar i är det Game over. Då simmar jag till land och skiter i paddlingen. Då kan jag springa och cykla utom tävlan.

Men som av ett under sitter jag kvar hela vägen till Draklanda och jag får stiga ur åbäket igen. Jag tror nu att en rolig resten av dagen  väntar, vi har faktiskt klarat av paddlingen!! Men mina ben är som bly, jag ar fortfarande gråt i hela kroppen och det förstår inte Sanna som taggat till som tusan. IVÄG ska hon med bulle och banan i munnen, snabbt ska det gå även om mina ben inte för fem öre är uppvärmda ännu. Jag gör mitt bästa och vi kan ändå pusha på i OK tempo upp för solstigen. Vi springer om lag efter lag, men Sanna tycker ÄNDÅ att det går långsamt? Alltså, vi har ju ändå mer än hälften kvar upp till toppen, sedan ner och sedan 30 kilometer cykling? Men det är som att Sanna blir ännu starkare av att jag är svag så att hon känner sig bättre (Welcome to the life of twins). Hon propsar på mig torkad ananas och bananer (som vi för örvrigt torkat sjlva) men det är inte energii-intaget av mat som är problemet för mig, jag har redan hävt två gels, en banan och en bulle. Jag tror att både motivation och kroppen fick sig en rejäl törn av att vara rädd och nerkyld på sjön. Sedan tror jag att jag blev väldligt besviken när jag längtat efter löpningen så mycket och att få ha roligt, och allt bara känns tugnt och att hur mycket jag än anstränger mig så duger det inte för Sanna som har en massa energi. Hon var verkligen tävlingssugen men jag ville bara njuta av en fin dag när jag kämpat mig igenom morgonen. Ja, solo skulle nog varit bäst. Nedför går ännu sämre än uppför och jag känner mig sämst i världen. Vi sprang ändå om många, men när det inte känns bra för en själv, när jag vet att jag kan såååå mycket bättre så är det inte till någon större boost. Nu är himlen i alla fall klarblå och naturen är så härlig och vacker. Man får tänka på att det faktiskt bara är en tävling och att vi är så otroligt lyckligt lottade som får chansen att göra detta!  

 
 


Pappa servade oss nere i Huså med cyklarna och mer bullar och banander redo. Det är en himla fin cykelsträcka så även om jag kämpade hela vägen här också så var det den klart roligaste delen. Jag och Sanna har som sagt blivit väldigt säkra på cyklarna jämfört med tidigare, så vi kunde cykla över de allra mesta rötter och stenar som var i vägen.  Många delar längs banan stod det en massa folk och hejjade vilket verkligen höjde humöret! Sista stigningarna upp till Fjällgården och sedan en lång grusbacke från stjärnbacken suger det sista ur en, så det var väldigt skönt att komma in på downhill-delen som vi faktiskt fruktat för innan. MEN OJ VAD KUL DET VAR! Vi har tidigare klivit av cyklarna och sprungit flera sträckor, men nu klarade vi oss kvar på cyklarna hela vägen ner och det kändes så himla bra! Skön asfalt in mot Åre Torg och äntligen i mål! Vi kom in på 7 timmar och någonting, och vann duoklassen, men det spelar faktiskt ingen roll.

 


Vilken tävling, vilken utmaning och vilken stämning! Vi sjönk ihop i varsin solstol och bara satt där en lång stund. Jag som i morse tvivlade på att jag ens skulle ta mig i mål på paddlingen hade nu tagit mig runt i en allt annat än pigg kropp. Nu vill jag vila och bara vara.

Supertrevligt att träffa nya och gamla vänner och avsluta med god bankett-middag på Copperhill. Tack Scott och Henrik och Erik för ÅEC. Men vette tusan om vi syns nästa år.

 

/Lina 

Visa fler inlägg