Lära sig att låta bli

Ibland får man helt enkelt stoppa sig själv och avstå från vissa saker. I vårt fall idag, då vi beslutade oss för att inte springa Åre XCO run. Grubblat och funderat har vi gjort efter gårdagens tävling, Åre trail, 23 km. Knäna säger ifrån. Ynka 10 minuter innan efteranmälan stängde hade vi helt bestämt oss för att inte vara med. Jag var till och med ombytt och redo att springa. Men dum i huvudet skulle jag inte vara idag. Det blev en annan upplevesle att gå/småspringa bredvid och hejja på alla andra (förvånansvärt få..) löpare runt banan och uppför "Copperhillbacken". Kira fick springa av sig lite och vi kan spara benen till veckan istället då det förmodligen blir några rundor längs Slutspurtensträckorna. 
 
Vi har båda lärt oss efter en sommar av långa springtävlingar i följd att det är viktigt att lyssna på kroppen också, vilket vi inte riktigt hade tid med just då, och inte heller ville. Men idag kändes det lite som att vi skulle springa för någon annan, för att vi hade sagt att vi skulle springa. Då måste vi ju göra det också!
 
eller? 
 
Nä, vi springer ju så länge det är kul, humöret är med, kroppen känns bra (känns ok i alla fall), men idag var ingen av våra kroppar ens det. Provade springa lite med vovven på morgonkvisten, men det var en smärta som att någon hade hamrat på våra knäskålar.. :(  Men det har vi varit med om förr, och då är det bästa att avstå från löpningen någon dag. 
 
Men men, nu undrar ni väl hur det gick igår?
Får väl säga att jo, ja, det gick väl bra, förutom att vädret var kasst. Dagarna hade gärna fått byta, Åre Xco run igår och Åre trail idag istället, för då hade vi sprungit den ursprungliga långa banan upp på kalfjället. Nu fick vi istället springa två varv på mellanbanan (det fanns alltså sträckorna 4km, 11.5km och 23km att välja mellan). Men det var noll sikt, blåsigt och regnigt längre upp på fjället, så att arrangörerna valde att hålla alla i "lågzon" för säkerhetskäl, då det fanns ovana fjällöpare i startfältet också. 
 
Även fast termometern bara visade några få grader valde Lina och jag shorts att springa i. Visst blev benen kalla och lite stumma, men jag upplevde det ändå som ett bättre val än långbyxor. Banan börjar med en stigning på ca 1 km, Solstigen. Redan då var jag rejält trött i benen, men jag tuggade på som tredje dam och kunde rulla på bra utför. Hack i häl hela första varvet låg dock Clara Karlsson, en jätteduktig tjej som visat framfötterna på sistonde. Jag tror att hon hade som plan att flåsa mig i nacken och sen kuta i från mig, vilket hon lyckades med längs grusvägen upp till Fjällgården inpå det andra varvet. Sakta men säkert gled hon längre ifrån mig även fast jag inte kände mig så ansträngd. Vissa gånger får man inte till det, att öka farten och hålla i, men jag bet i hop och höll den placeringen hela vägen i alla fall. 
 
Det gjorde inte så mycket att det blev varvbana, egentligen, för att möta löpare, springa om endel var roligt, och alla hejjade och peppade varandra! Längs banan var det bitvis riktigt lerigt, och jag ramlade (såklart) i några surhål på myren och hade lera upp på låren och över hela händerna. Men när det är så mycket annat att tänka på i farten glöms det bort. Fick upp härlig fart i nerförsbacken in i mål och var nöjd med det. 
 
Bild från Norge, Storlidalen

På röda mattan

   
 
Känslan på röda mattan efter 50 kilometer i Bydalen var jävligt skön. Längtar tillbaka till tävlandet! Imorgon blir det lite kortare, 10 kilometer i Spikbodarna på ÖstersundsTrail. Alltid kul med lite snabbare fart för benen. 
 
 
 
Glada och nervösa inför starten. 
 
Tack Marie Sällström för bilderna! :) 
 
 
Annars har det mest blivit styrketräning de senaste veckorna. Har kört flera tuffa och svettiga CrossFit-pass i boxen, både på pass och egna. Känns väldigt skönt att se utveckling, är såå mycket starkare än förra året! Träffat lite nya vänner och tränat med också, väldigt roligt! :)
 
Några intervallöppass och några härliga fjällpass har vi också betat av. Nu jobbar vi för fullt med Slutspurten. 
 

Snabbvisit i Norge

 
Nu när hösten infinner sig och alla träd skiftar färg är det så himlans roligt att springa, särskilt på nya platser där det finns så mycket att upptäcka. Här är tre munsbitar från Storlidalen i Norge. 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg