Soon ---> Norway

Om 6 dagar packar vi ihop allt här på Gotland och far över havet till Svearikes fastland igen. Det blir en snabbvisit, för vi bilar rätt över landet in i Norge till Hamar för multisporttävlingen Nordic Adventure Race. Vi kommer att åka inlines, springa (navigering), cykla mountain bike, springa igen, cykla igen, och slutligen paddla (vi har hyrt en dubbelkajak). Vinnartiden är beräknad runt 24 timmar eller längre, så vi kommer nog vara ute ett tag till! Det ska bli riktigt kul och spännande, vi är nervösa men peppade. 
 
Vår träning sista tiden har sett ut lite som såhär: Oftast uppstigning 06.30-07.00 eftersom vi inte jobbar frukost längre, startar med morgonlöpning + morgonstyrka. 09.00 cykling drygt 20 km till jobbet. Jobbajobba, ibland blir det lite bonus med kajak eller SUP, sen cykling 20 km hem igen. Träning på eftermiddagen blir antingen styrka, löpning, rullskidor, inlines eller mtb. Vissa dagar bara promenix i skogarna här.
 
Styrkan varierar vanligtvis mellan dessa övningar: pullups, upphopp, burpees, armhävningar, magövningar och lättare viktövningar, men ibland åker vi förbi gymmet och kör lite tyngre vikter och dips, bänkpress eller något annat. 
 
 
Förra veckan var det riktigt grisväder här med massa regn och blåst, och hemma och i hela fjällkedjan verkade solen aldrig sluta skina.. Då var det lite jobbigt. Men vi njuter av de sista dagarna på gården och slappa dagar på jobbet för nu är finvädret här igen och det är så sköna, ljumma kvällar. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Blev bjudna på middag igår hos Ulla och Claes. Patrik vid spisen är kock och lagade supergod pasta med svamp och tryffel! Han jobbar på en lyxrestaurang i Stockholm, Esperanto, så det var riktigt god mat som serverades! Han visade oss också spansk körvel precis utanför vår dörr, det vi trott varit ormbunkar hela sommaren.. Jättegod krydda som vi redan har använt i matlagningen själva!
 
 
Kutade runt i endurospåren efter spöregn, då blir man lika skitig som på myren hemma, om inte mer. 
 
 
 
Ett av forten på Enholmen nedan.   
 
 
 
 
Där nere vid stranden skymtar ni en gul dubbelkajak som vi paddlade med ut till ön. 
 
 
 
 
Här ovan en av vår matlådor som avnjöts på bryggan. Och här nedan en katt som strök runt ett tag på strandbyn men som vi hittade ägaren till några kilometer bort, slutet gott, allting gott! 
 
 
Hur som helst är vi just nu är vi i alla fall inställda på att satsa mer på traillöpningen och multisport till nästa år, och det blir ganska långa lopp vi siktar på, och för att vår träning och tävlinga ska fungera söker vi sponsorer, så om du känner någon eller om du och ditt företag skulle vilja hjälpa oss på något sätt, hör gärna av er till sanna.elkott@hotmail.com så kanske vi kan få till något bra!!
 
Ha det bäst. 
 
//Sanna och Lina 

BAMM70 2016 Race-rapport

 Så var det äntligen dags för BAMM igen! En tvådagars duo- orienteringstävling på fjället där man bär med sig tält, sovsäck och mat själv . Vi har varit med två år innan, och det är verkligen ett äventyr!

Vi har delat upp rapporten, Lina skriver första halvan och Sanna andra. 

Lina skriver:

Tävlingscentrum är i Björkliden. I år delade vi stuga med Gnosjö Mountain Runners, Viktor och Victor. Härliga killar från Småland som vi träffat tidigare år. Victor hade dock en skada i knät så de hade inte bestämt sig om de skulle köra 50-klassen eller 70-klassen (det finns alltså tre olika sträckningar; 30, 50 och 70 km). Vi övertalade dom att köra 70 som tidigare år, dom kan ju inte vara sämre än oss! Men BAMM är ju ändå en tävling där lite vad som helst kan hända, det är inte ovanligt att lag tvingas bryta tävlingen av olika anledningar. Vi skojade lite med varandra och bestämde att de lag av oss som bryter fixar städningen i stugan efteråt. Deal.

Klockan 06.00 delades kartorna ut och det var bara att börja planera vägval. Vi fixade vår egen frukost i stugan den här gången, många väljer annars att äta uppe i det stora tältet som fungerar som matsal. Men efter tidigare år med magproblem och inte riktigt mat i vår smak så är det bättre att göra maten själv, särskilt när man ändå har självhushåll!

Hela 14 kontroller skulle vi hinna ta på under 10 timmar. (det är alltså tidsgränsen man har på sig att ta sig till tältlägret, annars blir man nerflyttad till motionsklass). Det kändes ont om tid eftersom dimman låg och lurade där ute, och vi har ju irrat omkring i den förr… Väldigt taggade var vi i alla fall när bussen som skulle ta oss till start rullade iväg.

 

Vi vet att vi är snabba uppför så att ta bergspriset var givet. När starten gick rusade såklart alla på men det var ändå ganska lätt att ta sig fram och hitta en egen väg. Halvvägs upp märker vi att ett annat tjejlag också är på jakt efter priset så vi får öka tempot och visa att det är VI som ska upp först! Tillslut verkade det som dom gav upp fighten och vi lyckades stämpla som första damlag.

Nu var det bara en lätt kontroll att ta nerför berget till en sjö. Vi skuttade ner som många andra lag och det blev bara att följa med. Alla skulle ju till samma kontroll. Eller? Det slår oss att det är väldigt många gula nummerlappar (våra var röda) som springer omkring oss. Vart är alla röda?? När vi ser sjön där kontrollen ska ligga ser vi också några lag som har vänt och är påväg uppåt igen. Vi stannar och checkar kartan. Varför hade vi inte gjort det tidigare? Vi ar ju för tusan vid TREDJE kontrollen! Det var bara att vända  som de andra och springa tillbaka. Nu blev vi stressade eftersom det var en riktigt onödig omväg, så vi sprang på ” Vi ska ju bara över det här” När vi kommit över en stor kam så blickar vi ner i en dal med vattensamlingar. Det ser precis ut som sjön där kontrollen ska ligga. YES! Back on track! Återigen tar vi oss ner, den här gången är det dock mycket brantare så det tar sin lilla tid, men vi kommer ner på löpbart område och springer över myren och bort mot en led och… En led? Vi vänder oss om och tittar upp mot branten som vi nyligen tagit oss ner för. Satjävlar. Kartcheck igen. Då är vi ju såklart vid en annan sjö och måste klättra upp en jäkla massa höjdmeter för att ta oss till kontroll nummer två som vi ju egentligen skulle ha tagit för någon timme sen.

 Nu vet vi iallafall vart vi är så vi skärper oss och tar kompass-riktning mot vårt mål och tar oss uppåt. Vi lyckas faktiskt pricka ganska rätt på så det höjer humöret. Vidare mot nästa. Där gör vi också en liten miss och springer runt en liten sjö ovanför den egentliga sjön. Så onödiga småsaker . När den är tagen är det bara att springa vidare mot nummer tre, där hade vi ju varit förr så inga problem!

De här kontrollerna låg ganska tätt så det gick snabbt att ta. Vilket kändes så dumt eftersom vi nu slösat bort flera timmar på just dom. Inget annat lag i närheten så vi var ju lååångt efter.

Sikten var bra eftersom vi var på låg höjd, men nu skulle vi uppåt… In i dimman…

Vår planerade väg efter den här kontrollen som låg vid ännu en liten sjö alldeles nedanför en brant var att följa branten runt och sedan ta kompassriktinig mot kontrollen. I vårt stressade tillstånd tog vi av någon anledning ett nytt snabbt beslut att ta andra vägen runt hela berget, för det skulle ju inte bli lika brant. Det visade sig vara ett mycket dåligt beslut. Det var tjockt med dimma och väldigt svårt att veta vart man var. Vi tyckte i alla fall att vi lyckades hålla toppen höger om oss, den vi skulle runda.

Snart uppenbarar sig en stoor sjö och vi är förvånade, är vi redan framme alltså?? Nej såklart inte. Det är ALLTID längre än man tror. Alldeles för långt till vänster hade vi sprungit så vi fick styra om kursen igen. Några kilometer skulle vi ta och det är så himla svårt att veta hur långt man springer i dimma och kuperad terräng. VARFÖR gör vi aldrig som vi bestämt!? Dock var det inte bara vi som tagit denna fruktansvärda omväg, vi såg ett mixlag en bit ifrån oss som också såg förvirrade ut, men tappade bort dom ganska snart igen..

 Vi ville komma till två små sjöar som vi skulle förbi för att ta oss till sjön med kontrollen. (många sjö-kontroller i år). Efter att vi passerat våra sjöar kommer vi plötsligt till ett stup! Vart är vi nu!? Vi springer längs med kanten för att ta oss ner, det kanske var branten ovanför vår kontroll? Men det går inte att ta sig ner någonstans för det är så fruktansvärt brant! Vi passaerar en till sjö och misstänker att vi är för långt åt vänster igen, vi tar oss tillbaka mot en annan brant och klättrar neråt. Vi måste helt enkelt komma ner där det är sikt för att lista ut vart vi håller hus.

 Under gårdagen var det några föreläsningar och varje år brukar bergsguiden Anders Bergwall hålla ett föredrag om orientering och säkerhet i fjällen. Den mening som ekar mest i huvudet är att ”Det är ingen fara att vara vilse på kartan, det är bara ett papper” . Det är ju värre att vara vilse i naturen, alltså när man inte har kontroll över en situation, till exempel om man gått ut i en alldeles för djup och strömmande jock eller klättrar i en brant.  Det kändes bra att tänka på det i alla fall. Än så länge var vi bara vilse på ett papper…

När vi klättrat ner ett tag i stenig terräng och snår så ser vi faktiskt ännu en sjö och en bäck, precis som det ska vara! Woho! Men när vi klättrat ner en bit till tar vi vårt förnuft till fånga och koncentrerar oss och kollar på kartan ordentligt. Det är INTE vår sjö den här gången heller. Men vi ser tydligt vilken det är och då är det inte så svårt att ta sig dit vi ska. Det visar sig också att de sjöar vi passerat var precis de i ville passera, men vi trodde ju att vi var fel så vi hade sprungit vidare mot branten istället. SÅ typsikt!  Klättring uppåt igen och följa kompassen. Jag vet inte hur länge vi irrat omkring i dimman där uppe, men det var i alla fall minst 2 timmar extra. Det är en bit ner till vår kontroll sen, men det är fint att springa och vi få passa på att njuta lite. Hallå, det är ju bara en tävling, och vi är i fjällen, vi ska ju vara glada!! Ett herrlag i 50-klassen har pustat ut lite vid kontrollen och har precis om vi irrat runt alldeles för länge i dimman. Vi önskar varandra lycka till och fortsätter. Även om dimman är kvar högre upp så är det inga problem att hutta kontrollerna nu. Vi går på höjdmätare och kompass och är noga med att kolla på kartan ifall något riktmärke skulle dyka upp. Kontrollen vi är påväg mot är på högsta toppen för dagen, 1421 m.ö.h. och när vi kommit över 1000 meter yr det snö omkring oss och jag får lyckokänslor i kroppen, vad härligt med snö! Det är knäppt vad lite snö kan göra, det är ju ändå inte trevligt väder, det blåste snett och ingen sikt, men vi båda blev så glada av att se snön. Haha Så konstigt!

De flesta verkade ha gått på ett led uppåt så det var nästan en liten stig i snön mot toppen. Perfekt! Det tog ungefär en timme upp och jag räknade med att det skulle ta lika lång tid ner igen. Fast det var ju bara att följa fotsteg ner så borde det inte vara så svårt. Men att följa fotsteg är inte alltid så smart. Vår plan hade varit att springa hela ryggen ut för på sidorna skulle det nog bli för brant. Några roliga snöfält gled vi ner för (inte glaciären dock, det var förbjudet område). Snart börjar det gå ner ordentligt. Det blir brantare och brantare och stenigare och stenigare. Vi har likt förbannat tagit oss till de partierna som vi bestämt att vi INTE skulle, men nu var vi så pass långt dit så det var ingen idé att vända. Det blir en kamp om överlevnad och nu ekar Anders andra mening i huvudet ”Det är värre att vara vilse i naturen”. Sanna tar några meter genom att åka rutschkana ner för ett stort stenblock. Det ser totalt livsfarligt ut och hon får agera fångstnät åt mig när det är min tur. Några sånna passager blir det är vi fortsätter vår friklättring. När det inte är långt kvar till plan mark verkar Sanna vilja öka tempot och rätt var det är så snubblar hon och rullar runt några varv bland stenblocken. Hon ligger stilla. Jag blir panikslagen och rusar ner. ÄR HON DÖD?! HAR HON SLAGIT I HUVUDET!? Några sekunder går och sedan börjar Sanna tjuta. Det slår till i mitt hjärta. HON LEVER! Hon gråter som ett litet barn, men HON LEVER! Det är verkligen i sånna här stunder man förstår hur mycket vi betyder för varandra. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till ifall något värre hade hänt. Jag vill bara ta henne i min famn och göra henne glad igen. Hon kvider att benet gör så ont och jag frågar om hon tror det är brutet. ”JAG VET INTE!! DET GÖR SÅ ONT!!” Shit,ska jag behöva ringa på helikopter? Tänk om benet verkligen är brutet?? Jag plockar snabbt upp våra stavar och börjar ta fram första förband, men Sanna fräser ilsket åt mig och tar ett par stavar. ”KOM NU!” hon stapplar neråt och jag kan se att något ben är definitivt inte brutet. Phu! Ibland måste man helt enkelt få släppa allt och känna efter i kroppen. Vi fortsätter sakteliga och snart dyker ett herrlag upp några meter ifrån oss. De har också tagit mindre riskfria vägar neråt. Sannas tjut måste de ju också ha hört, man är inte så ensam som man tror på en sån här tävling.

Blåslagen och väldigt svullen efteråt. Ett litet, men djupt sår, som bara behövde småplåster. 

Vi håller samma tempo m dem ner för en jock som ska passeras. Vi får lite problem eftersom det strömmar för mycket oh det är för djupt att gå över, men efter ett tag hittar Sanna och jag en OK passage och vi har ju våra stavar till hjälp. Ibland var dom otroligt användbara! De andra laget försvann en bit ner för att hitta ett lättare ställe att gå över. Vi såg dom dock inte mer efter det…

Höjdmätaren och kompassen är våra bästa vänner nu och vi kommer riktigt bra överens. Nästkommande kontroller flyter på kanon, tänk om allt gått så här bra redan från början? Vi ska upp på en topp igen där snön yr och när vi efter en lyckad jakt är på väg ner igen sneglar jag på klockan. 19.30 står den på. Vi har alltså redan varit ute i tio timmar. We’re screwed. Och vi har fortfarande 3 kontroller kvar. Sanna har prompt vägrat att sätta på sig sina vantar efter sin lilla olycka (jag har redan bytt två gånger, varma händer är på min Prio-ett –lista. ) så hon är väldigt kall. Efter en stunds överläggning kommer vi fram till att det bara är fånigt att ta de andra kontrollerna, då skulle det hinna bli mörkt och vi var redan frusna och hungriga. Raka vägen till tältlägret skulle ändå ta sin tid. Närmare bestämt 2,5 timmar.

 ”Vi är ju TOTALSIST i alla fall!” muttrar jag. Knäna och hälsenorna värker och det blir bara värre när det är nerför, nerför och nerför. Snart ser vi stugan där en bemannad kontroll skulle vara. Den som skulle bemanna har nog slutat bemanna den för länge sen men rätt var det är så ser vi också två lag påväg dit som vi! WE’RE NOT ALONE!! Och ännu gladare blir vi när det står ytterligare tre lag vid stugan! (Alla andra ser också gladare ut när de förstår att de inte är de enda som inte hunnit inom tidsramen.) ”Men det är ju El kotts” Säger en av killarna. ”Jaha det är tvillingarna” Säger en annan. Synd att vi inte kunde leva upp till detta nya kändisskap som vi tydligen haft, men det gav oss ändå en energy-boost och vi springer iväg tillsammans med de andra lagen mot tältlägret! Vi ska runda en topp i snårig terräng så et tar vääldigt lång tid innan vi äntligen ser alla färgglada tält. Det blir lite tävling sista hundra metrarna mot kontrollen och alla kan plötsligt springa på som att inga krämpor finns! 

Alla vet vi att vi blir nerflyttade en eller två klasser, men just där och då var det ingen som verkade ledsen för det. BAMM-bulle och banan smaskades på och alla var bara glada att äntligen vara framme!

 

Sanna skriver:

Blöta och frusna (och hungriga) hittade vi en liten ledig gräsplätt nära både bäcken och toalett-tälten. Hah, trots att vi kom så sent fick vi ju lätt bästa platsen. Slog upp tältet snabbt och turades om att byta till torrt. Lina agerade kock när det var min tur i omklädningsrummet. Det tog sina lilla tid. Att dra av sig dyngsura och äckliga kläder sittandes i ett enmanstält med ett sårigt ben var inte det bekvämaste. Men så enkelt ska det väl inte vara heller. Såret var inte så stort, men ganska djupt och svårt att göra rent. Det blödde och varade så man inte vet riktigt vad man ska göra. Usch och fy. Jag lindade om så hårt jag kunde och hoppades jag gjorde rätt. Fick ju i alla fall användning för första förbandet.

Lina satt med knäna i förtältet och fötterna innertältet, och försökte få sprutt på gasen där ute utan att behöva gå ut från tältet i nattkylan. Kanske inte den bästa idén. Plötsligt ser jag en stor eldflamma strax utanför tältduken och hör Lina flämta i förskräckelse. Hon svär högt och kastar sig ut från tältet. Köket hade vällt när hon ställde på kastrullen, så gasen blev som en liten explosion. (läs STOR). Sån tur att inget fattade eld, det hade ju kunnat bli riktig action. Kände mig så dum när Lina fick sitta helt exposed utanför någon meter bort och hålla i hela köket under tiden som vattnet kokade upp. Jag satt ju bara och tog hand om mig själv och kikade ut lite då och då, medan hon kirrade allt till oss båda. Aja, lika bra att passa på när det finns tillfälle.

 

Det var mysigt att kura ihop sig tätt och äta middag efter en så tuff dag. Maten smaken bra, men jag hade inte fått med mig saltpåsarna i ryggsäcken som jag tagit från arlanda. Bra annars att salta lite extra på maten under en sådan här tävling. Besvikelsen var ändå stor och vi var inte på det goda humör vi brukar vara i tältlägret. Så trist att inte ha klarat första dagen och få starta i vår klass.. Vi ville spola tillbaka tiden och bara tänka rätt! - Varför gjorde vi så klantiga misstag? - Hur kunde vi göra så fel? - Och varför inte använda sina kunskaper och ta det lite lugnt istället? Då hade ju allting gått så bra!

 
 
Kändes dock lite bättre (hur dumt det än kanske låter) att inget damlag i 70 tagit sig igenom banan under tio timmar, och alla de andra hade brutit. Vi hade ju ändå en klar plan att starta i motionsklassen nästa morgon. Vi började ladda om. Typiskt oss kunde vi ju inte bestämma oss vilken bana vi skulle starta. Kroppen sa 30, medan huvudet ville 50. Vi tog båda kartorna och kolla hela kvällen och ändrade oss fram och tillbaka. På morgonen precis innan start var vi inte heller helt säkra. Men med vår jävla stolthet förmådde vi oss inte att ta 30, och tog ett dumt beslut att starta i 50.

 Här nedan ser ni ungefär hur vår löpning såg ut.Ritat in med orange hur vi sprang. Det blev ca 54 kilometer och 3329 höjdmeter. 

 

Natten gick förvånansvärt bra, eftersom det var mjuk mossa att ligga på blev det inte så kallt. Dock så hör det ju BAMM till att krypa ner i samma sovsäck som två små korvar och inte kunna röra sig. Lite stela på morgonen men kände mig väl-rutinerad när jag började packa ner allt. Köket tryckte jag ner i facket på sidan, och på andra sidan ryggan vattenflaskan, och gasen. Stavarna behövdes i händerna. Energin för dagen låg i höftfickorna och det minimala liggunderlaget hade jag i ryggen. Blöta kläder i påse längst ner och sen sovsäckarna och ullfrotté-understället ovanpå. Dunjackan packade jag överst precis innan start. Resten hade jag faktiskt på mig. Underställsbyxor i ullfrotté och regnbyxor blev lite varmt, hade gärna sprungit i shorts den här dagen då solen sken. Hur som helst har ryggorna vi vann i fjol (Haglöfs gram comp) fungerat väldigt bra, men de var lite för stora för oss, så fick lite skav och dunsade en del i ryggen. Och så skulle vi vilja ha en vattenbehållare fram till. Victor och Viktor har köpt till det till sina säckar och fäst i spännena som finns, det tror jag vi kommer göra också. Men packningsmöjligheterna är super och det är lätt att komma åt energi i höftfickorna, och få plats med det man behöver. Lustigt att jag gör värsta reklamen för den, jag är faktiskt inte sponsrad även om det låter så.

 

Åter till tävlingen.

Efter några hundra meter i starten bubblade redan ångesten inombords, vi skulle väntat till 30 klassen med start klockan nio... Ont i hälsenan så jag inte riktigt vågade stödja ordentligt på foten. Lina kunde inte alls hålla det tempo hon brukar och vi tvingades gå väldigt långsamt och ta oss framåt som knappt kan likna löpning. Väldigt frustrerade. Båda hade nog känt att 30 var bäst denna dag egentligen, men missförstått varandra och inte velat erkänna, man vill liksom aldrig vara den svagaste.

 Finns inte så mycket och säga om andra dagens etapp då vi följde en lång mask av löpare. Jag behövde inte titta på kartan och orientera alls, utan koncentrerade mig bara på att lyfta den ena foten framför den andra och helt enkelt hänga på. För den som vill utmana sig själv i BAMM kommande år måste jag trycka extra för 70 klassen ändå. Eftersom det inte är lika många deltagare i den sprids fältet ut snabbare och man måste verkligen navigera och använda sin egen förmåga. I stora delar på 50 klassen är man i stor klunga, särskilt om det är fint väder. Men om man är lite osäker kan det kanske vara skönt såklart. För min del var det inte alls lika kul. Till exempel kunde jag inte ta kisspaus när jag ville, jag kunde inte plocka mig ett hjortron eller en näve blåbär i farten när det flåsades i nacken på mig. Mest av allt hade jag velat sätta mig där i riset med en påse och plocka den full med bär.

Banan låg bitvis på nedsidan järnvägen i lägre terräng med mycket myr och våtmark, där av värsta bra bärställena. Det var ju skönare för våra onda ben också, att lufsa där istället för på klappersten, men hjälpte ändå inte när branten upp mot Låktatjåkka tornade upp sig. Jag kände mig starkare och bättre i hälsenan, men visste att det skulle komma tillbaka så fort jag började klättra igen. Inställd på att ändå klara detta kom besvikelsen när Lina kved att det inte gick längre. Men sen fick jag ändå övertala henne om att det var rätt beslut när hon ångrade sig gång på gång. Ingen idé att slita upp någon långvarig skada med massa problem. Vi vill ju inte att knäna ska gå sönder för evigt.

Här nedan kartan för 50klassen som vi startade i andra dagen. Då sprang vi bara ca 16 km. 

 

 Vid stora vägen bröt vi och försökte lifta. Skittråkigt, bajsapdåligt och åt helvete alltihop. Men vi VET att vi kan, vi har klarat det förut. Årets bana var kanske tuffare än tidigare gånger som alla säger, men jag tror att vi hade fixat det bra om vi inte klantat till det från början, för efter våra felspringningar i all stress blev det bra flyt, och vi KAN orientera och springa. Såklart kunde vi ta oss igenom banan långsamt och ha ont eftersom det var en strålande dag. Men denna gång använde vi huvudet och inte hjärtat för en gångs skull. Medan vi stod där fick vi snart sällskap av ett lag till som kom linkandes. Efter några minuter buttra kommentarer till varandra kommer ännu ett lag och gjorde oss sällskap. Och så satt vi där i gruset och skruttade i väntan på att någon vänlig själ skulle stanna och plocka upp oss. Vi alla var skitiga och söndriga så det var många som satte foten på gasen istället när vi höll upp våra tummar i luften. Det tog säkert en timme innan en tjej stannade.  

Surt att komma till Björkliden och se andra lag komma springandes och vara sådär glada och trötta, och faktiskt korsa mållinjen in i mål. Avundsjuk och ledsen, nästan lite skamsen att stå vid sidan av. Men så fick vi prata av oss med de andra damlagen som hade haft det lika tufft som vi. Det visade sig att bara vi av Dam 70 tältat i lägret. Två av de andra hade åkt tillbaka till Björkliden och de sista hade gått ner till starten i Riksgränsen och tältat där. Så vi var de enda av lagen som hade försökt oss på en dag till.

Victor och Viktor hade tagit sig i tältlägret strax efter oss, men precis som de två tjejlagen och några därtill, valt att åka tillbaka till Björkliden och bryta tävlingen. Fasen, om vi bara tagit oss i mål hade ju de städat rent hela stugan..

Här nedan har vi dem! Gnosjö Mountain Runners, Victor och Viktor. Dream-team precis som oss. 

Bestämde att vi ska ha vinnarbilder vi också även om ingen av oss tagit oss ända in i mål. Vi kämpade ändå många timmar där ute ju. ;)

Vi ser lite trötta och slitna ut tycker jag. 

Framåt kvällen kom vi på att vi tagit hem spurtpriset, men så slog det oss att vi inte alls skulle få något pris eftersom vi inte fullföljt tävlingen.. Kvällen blev trevlig i stugan ändå med dålig film och chips och två Victors som satte i gång bastun helt i onödan. BAMM 2016 är nu över.

Här ser ni mer exakt hur vi sprang första dagen. 

Vi får se hur vi gör med nästa år, det här var ju tredje gången gillt, och då blev det soppa. Men många andra lopp har vi pratat om att springa. Bland andra, Kiruna extreme, Hornindal Rundt, Trans-Alpine, Manaslu Trail race i Nepal och så är vi sugna på att utforska Slovakien och Polen en del, antingen redan i vinter eller till sommaren. (Och British Columbia är drömmen, kanske det blir i vår??????)  

Många planer, det är som det ska vara.

 

//Sanna och Lina 

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: bamm, bamm2016, björkliden, fjällöpning, racerapport, traillopp, trailrunning

Mot Björkliden

Nu är vi på väg till Björkliden och BAMM! Väskorna är packade till max, men jag tror att vi får till yberlätta ryggor på tävlingsdagarna i alla fall! Med våra lättviktsgrejer som vi investerat i under åren är det egentligen energin som spelar roll. Vi tänker ha med en varsin frystorkad påse till middag, en liten påse egengjord frukost på chiafrön och havregryn typ, och bara blanda med vatten och sen det som jag tycker jag är en hit redan nu; dubbelriskaka med jordnötssmör! Superlätt, supergott och superenergi! Sen har vi med clif-bars, shot blocks, chips och eventuellt en barnma-smoothie s med ris-, banan och aprikoser (ella's), men på vår testpackning sen kanske den ryker pga vikt, snyft.. Trycker kanske ner någon chokladbit, men äter dadlar och chokladbollar när vi får kartorna, så det har vi bestämt att vi inte har med ut på fjället.

Så till själva tävlingen. I år är det tydligen tema låg höjd, vilket såklart gör oss lite besvikna då båda åren vi varit med har det varit hög höjd. Vi gillar ju att tugga på uppför.Men det ena gynnar kanske det andra, kanske slipper för tät dimma dårå?
Desto fler mygg? Stämmer prognosen om spöregn? I år är det dessutom buss till start, så vi vet inte riktigt i vilket område vi kommer hamna, men det ska bli spännande och sjukt kul. ÄR TAGGADE TILL TÄNDERNA!!

Visa fler inlägg