Sportkullan Adventure Race. Kort Race Rapport

Sportkullan AR

 

 

 

 

En multisporttävling för tjejer, tre och tre med löpning, mountainbike och madrasspaddling!

 

Startskottet

 
 
 
 

 

 

Precis som förra året bodde vi i Älvdalen i Mimmi Perssons föräldrahem med ett gäng andra tävlande och supporters. Väldigt trevligt. Maria Kolk som vi tävlade tillsammans med är erfaren multisportare, adventure racer och orienerare, så hon var navigatör. Det var väldigt skönt att inte behöva tänka allt för mycket på det, även om jag hade ganska bra koll också och minne ungefär hur vi skulle röra oss.

 

 

Löpning började tidigt på morgonen och det var rått och kallt. Vi tog tätet från början för att ligga först när stigarna kom. Älvdalen har sjukt fina område att springa runt i skogarna med moss, myr och stora stenar. Vi höll ledningen till nästa moment, den var ungefär 12 km och gick ganksa så snabbt.

 

 

 

Madrasspaddlingen kändes också kortare än förra året, men det kan ha berott på att vi paddlade i lite strömmande vatten den här gången! Våra supporters Nils och Findus hade lagt upp alla våra grejer superbra och följde oss delar av banan. Nils klippte även ihop en liten film från dagen som ligger på Youtube:

 
 
 

 

Första cyklingen, cirka 45 kilometer var mestadels på grus, och vi trampade på bra. All orientering gick som smort och vi peppade varandra hela tiden, och höll ihop med draglina. Kontrollerna var i år ganska lätt utplacerade, så jag med stämplingspinnen hade det lätt för mig. Terrängen och backarna var heller inte lika branta och tuffa som ifjol. Den stigcykling som var gick bra att cykla på också, inget släpande.

Det blev avbrott för en kortare orienteringssträcka med kompass, löpandes i Evertsberg. Där stod mamma och pappa och överraskade oss. Det förvånade mig väl inte jättemycket eftersom det var fint väder, och de brukar komma och kolla på när vi tävlar utan att säga till. Jätteroligt i alla fall, det gav extra energi.

Nästa cykling gick också superbra, men sista backen var också den längsta, upp till toppen av Väsaberget, en gammal slalombacke. Den tog banne mig aldrig slut! Då var det Lina och jag som hade mjölksyra upp över öronen. Vädret höll i sig fint ända in i mål då vi sprang hand i hand! Vilket gäng vi var, och vad kul vi hade haft! 😃 

 

Här kommer vi, Fuji Racing Team.

 
 
 
 
 
Välförtjänt tacomiddag på kvällen, och en av sommarens (Jämtland struntar i det i år) finaste dagar.
 
 

 

 

//Sanna

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Adventurerace, cykling, löpning, multisport, orientering, tävling

Hornindal Rundt Race Rapport

 

 

Hornindal Rundt

 

 

 

Inför ÅEC kände vi oss verkligen i toppform! Dagarna efter var heller inte särskilt slitna (hade såklart ont lite överallt, men vi var ändå pigga). Så vi körde på och sprang och cyklade och donade som vanligt. MEN på onsdagen var vi plötsligt heeeelt utan energi. Båda var krassliga i magen och ville bara sova. Linas vad som gjort ont i en månad nu gjorde fortfarande ont och det kändes inget vidare inför Hornindal Rundt som startade på lördagen. Kanske var vi inte återhämtade från tävlingar även om kropparna känts bra de närmsta dagarna efter.

 

Vi bilade ner på torsdagen och tältade vid sidan av vägen runt Dovrefjällen. Resterande färd gick också snabbt, men vi stannade på många ställen längs vägen eftersom det är så sjukt vackert! Hela färden käkade vi typ konstant och blev ändå inte mätta. Jättekonstigt, men kroppen kanske var inställd på att köra långlopp eller återställa balans igen? Kan tänka mig att nerver och sånt sätts igång när man är nervös. Hur som helst, det är ju alltid kul att äta, men störigt att aldrig bli nöjd.

 

 

 
Det är väldigt härligt att stå ute och laga mat. Vi vill fixa ett utekök hemma permanent, det hade varit så kul!
 
 
 
Peppdans dagen innan, man kan inte göra annat när det är berg och snö omkring!!
 
 
 
Om vi tar mycket kort är det inget mot Japanerna nedan.
 
 
 
Jag skojar inte när jag säger att de hade kameror och mobiler i högsta hugg, och fotade i olika positioner nonstop i typ 20 minuter, på samma lilla fjäll innan de satte sig i bussen igen och åkte iväg. Inte gick de en liten sväng och kollade runt sig, bara i mobilen och tog selfies. De ville ta idolbilder med oss också, men vi tackade faktiskt nej.
 
 
 

 

Vädret drog ihop sig mot start och det såg ut att bli riktigt grått och dassigt väder tyvärr. Men stämningen bland deltagare och funktionärer var ändå god. Vi sov på madrasser i klassrum bredvid Honndalshallen där målet och sekretariatet låg.  En kvinna i samma sal snarkade så fruktansvärt!! Jag kan fortfarande inte förstå hur en så liten och späd dam kan få ut så mycket ljud och kraft ur en andning. Alltså inte mycket sömn, men kaffe och riskakor med jordnötssmör håller man sig pigg på.

Banan är lagd så att man stämplar på 20 kontroller längs med 75 kilometer och 5600 höjdmeter. Alltså har man ganska många delmål hela vägen. Vi kollade igenom kartan för att ha koll på hur vi skulle springa. Kontroller 15-18 kunde tydligen vara risk för dimma, så det var en förstorad kartbild just där. Jag sa tja, om man skulle komma fel är det bara att hålla västerut för alla de sista ligger ditåt, så ha koll på kompassen..

Vid genomgången berättade de att loppet i år hade löpare från 20 nationer på startlistan! Vad häftigt, riktigt kul ju! I alla fall, halvvägs, (som också är mål för de som väljer att springa halva distansen) kunde man lämna en påse med påfyllning av energi och pannlampa som var obligatoriskt. Jag la också i ett par extra skor och jacka, en fylld flaska energidryck och skavsårsplåster för säkerhetsskull. Detta var också den enda vätskestationen, resten stod man med själv.

Klockan 8 var det start inne i centrum.  Lina och jag ställde oss längst fram eftersom ingen annan verkade vilja ta kommandot när det var en minut kvar. Första 2 kilometerna är på asfalt och vi stack iväg i ett skönt tempo, jag la mig som tredje dam då Marlene Haugen (fjolårsvinnaren) hakade på i Linas tempo. Jag såg dock att hon hade en blå nummerlapp, som alltså visade på att hon bara skulle springa den kortare banan. Upp till första toppen var det ganska brant, men ändå springbart. Nerför insåg jag snabbt att det skulle vara snorhalt, lerigt och typ livsfarligt att ligga på för hårt. Så jag valde att ta det lugnt i utförslöpningarna under hela tävlingen och trycka på i uppför och där det var någorlunda flackt istället. Min taktik höll bra då jag på så vis sparade energi och var riktigt stark på alla tuffa partier. Jag försökte någon gång släppa på i de tekniska nerförsbackarna, men halkade till och slog i knät, så vågade inte chansa på fler vurpor. Jag var fast besluten att gå i mål skadefri.

 

 

 

Några av kontrollerna vi stämplade på vände man tillbaka på också, och mötte alltså de bakom eller framför sig. Det var kul att heja fram och high fivea Lina och alla andra tävlande. Vi hade ju då också koll på vilka som var runt en med samma fart. Endast killar för vår del, så jag kände mig aldrig riktigt stressad. Om någon tjej skulle komma ifatt mig måste jag bli rejält trött och sliten, tänkte jag. Kroppen kändes hela tiden pigg och allert, det var såklart jättejobbigt vissa bitar och nästan klättring uppför klippor och stenar. Högsta punkten på loppet var Guleknoppen, det var långa snöpartier upp dit, med markerade flaggor. De som låg före hade bildat ”trappsteg” så för mig var det ganska lätt att trippa på. Många delar av loppet sprang jag helt ensam och såg inte en själ runt mig, för att plötsligt skymta en figur längre fram i diset, ta i kapp, eller bli omsprungen. Det är så skönt att bara tuffa på obekymrat och bara andas in frisk luft och känna kroppen jobba på. Vilken maskin! (Det var föresten en norsk som kommenterade det när jag sprang om honom, det kändes skönt ! hahaha)

 

 

 

 
 

 

Jag var väldigt nöjd över mitt energiintag faktiskt, något jag brukar slarva med. Nu tänkte jag mer i förebyggande syfte för att aldrig bli trött. Det funkade, jag fick aldrig någon dipp, och så fort jag kände mig minsta tom eller hungrig stoppade jag i mig något.

 

Fortsätt i dimman bara.

 

Det som blev lite trist med tävlingen var ju att vi missade hela utsikten och den magnifika naturen i Nordfjord. Jag såg nog som mest 200 meter framför mig, annars mest 50 meter och ibland bara 10.. Tjock dimma och regn hela tiden. Halva loppet blev avklarat utan problem och jag kände mig inte så sliten, det blev inget skobyte och bara lite påfyllning med gel i ryggan innan jag tuggade vidare och fortsatte att avverkade kontroller. Kontrollerna kunde vara vid vattenfall, stugor, på toppar vid stenrösen och man följde bergsväggar, störtade ner i snöfält och studsade ner över myrar över stock och sten. Det låter vackert, och det var fantastiskt. Det är drygt att vänta till nästa år, jag vill springa nu! För lätt att jag är med igen, och då med förhoppningen om finväder, eller i alla fall klarare himmel än den här gången. Jag blev också imponerad av organisationen. De hade funktionärer på många utav fjällposterna. Det satt alltså människor uppe på topparna i kyla och regn som hade koll på oss och uppmuntrade och hejade när vi lufsade förbi!

 

 
Vi hade armband med ett chip som vi skulle se lysa när man höll den framför kontrollen, så var man checkad.
 

 

 
 
 

 

Tiden glöms ofta bort när man är ute och plötsligt insåg jag att det bara var två kontroller kvar! Herregud, och jag som vill springa mer, vara ute längre! Men var detta för kort? För lätt? Nej, det vill jag inte påstå, Hornindal Rundt är ett riktigt tufft lopp med många höjdmetrar och trixig terräng. Men jag älskar att vara ute, älskar att vara frisk i kroppen och kunna springa, och det märkte jag extra mycket just under de här timmarna.

 

 

 

 Nere vid kontroll 19 vid en fäbodvall hojtade de som stod där efter mig, strax efter att jag passerat, ”Du vet att du är första dam nu va?” Jag fortsatte några steg, och hajjade till. Vafals?! Vad hade han sagt? ”Men Lina då, var är hon?!” Pep jag.
 

 

”Hon har ikke passert”… Jag blev tjock i halsen och munnen och lyckades klämma fram att jag inte hade sprungit om henne och att hon borde ligga omkring 10 minuter framför mig.De skakade på huvudena och sa att de skulle kolla upp det med en gång. Jag höll tummar och tår och fortsatte. Inte kunde jag vara glad att ligga först när jag inte visste hur det var fatt med Lina. Hade hon bara missat någon vit markering och sprungit fel, irrat bort i dimman? Eller hade hon ramlat och slagit huvudet i en sten? Var hon helt ensam? Skadad? Eller bästa tänkbara scenario; kanske hade de bara missat att hon sprungit förbi, och allt var i sin ordning? Jag försökte skjuta tankarna åt sidan, dock med tårarna tryckandes i ögonen. Sista biten gick uppåt och sen kraftigt neråt i en slingrig, brant, stenig och rotig stig innan asfalten sista kilometern till mål. Jag var sjukt lättad när jag nådde asfalten utan att ha vurpat! YES, jag klarade det! Otroligt skönt att få springa ur benen på asfalt och komma ut i Grodås med publiken hejande och barn springande bredvid mig in mot slutet. Målportalen var inne i Honndalshallen som var nedsläckt, så det var häftigt att springa in på målsträckan i mörkret och korsa linjen. Jag fick strålkastare rätt i ögonen och såg aldrig att de satt massa människor på läktaren. Det första jag frågade var om de visste något om Lina. ”Hu är etter deg” lugnade de mig. Åh, jag blev så lättad. Glädjen kom tillbaka och jag kunde njuta av att ha vunnit. Jag blev lite intervjuad om ”Norway's toughest mountain race och hur det kändes i benen” osv, men jag kände ingen trötthet då, utan jag ville bara ut igen och se Lina springa i mål.

 

 

 

 

Linas version om felspringningen och ångestklumpen i magen:

Min vad gjorde ont från start men Jag känner mig ändå stark stora delar av loppet och springer flera gånger med en norsk kille, vi hjälps åt att hitta markeringar i dimman på några ställen. Både uppför och nerför. Vi får sällskap av ännu en kille och då verkar det bli lite tävling dem sinsemellan så farten ökas i nerför och jag får svårt att hänga med. Jag känner mig väldigt ensam bland hala stenar, dimma och regn men får ett glädjehopp när jag ser nästa kontroll. Dock försvinner det mycket omgående då jag inte vet vilket håll jag ska. Jag tittar åt alla håll, inga flaggor, inga vita pluppar, funderar om jag ska vänta in någon person bakom, men jag har ingen aning om hur långt bak någon skulle kunna finnas. På en sten står det ritat med stora vita bokstäver ESCAPE och efter den följer en led med vita markeringar, precis som vi haft längs hela banan. Det känns fel eftersom den går åt vänster och min känsla säger att vi ska åt höger… Men jag kan inte se några markeringar åt höger så börjar springa ner ESCAPE-vägen.

Det går nerför och nerför. Jag försöker spana framåt om det går att se någon löpare längre ner men det är omöjligt. Jag kan inte heller se några fotspår i lerpartierna som kommer. På ett ställe får jag för mig att det liknar ett skoavtryck, så det måste nog vara rätt!Sluta fjanta nu Lina, såklart att det här måsta vara rätt, det är ju en markerad led! Men ju längre ner jag kommer ju mer fel känns det och jag får fram konstiga pipande ljud. Någon måste ju komma ifatt mig snart också när jag springer såhär sakta?? Ingen kommer. Dimman har lättat här nere och jag börjar se hus. JÄDRANS SKIT. Vi ska inte se hus än.

Jag beslutar mig för att ta av mig ryggan och leta fram karta och kompass. Dom som jag inte trodde jag skulle använda och såklart har stoppat längst ner. Kartan hopvikt så mycket som möjligt till ett lite knyte. VARFÖR ÄR JAG SÅ DUM!? Mina händer är stelfrusna och jag får kämpa för att få fram överlevnadssakerna. Leden som jag SKA vara på går västerut. (Sannas ord ekar i mitt huvud ”tja, om man skulle komma fel är det bara att hålla västerut för alla de sista ligger ditåt, så ha koll på kompassen”.. ) Jag har sprungit en led rakt ner, SÖDERUT. Rakt ner mot Hornindal. Den som vill ESCAPEA från toppen såklart. Jag känner mig återigen ensammast i världen och snubblar och halkar på stället med karta, vantar och kompass i högsta hugg. Det måste se mycket lustigt ut. Jag börjar bli hungrig, men tillåter mig inte att stanna ännu en gång, och mina kalla händer har ingen förmåga att gräva fram något heller. Nu är det bara att knata upp till kontrollen igen.

Väl uppe ser jag en kille precis stämpla och springer ifatt. Hann ser lite brydd ut när jag kommer från andra hållet. Vi pratar lite grann men sedan får hans medhavda musikspelare vara ljud istället och vi tar oss framåt. Jag lyckas peta fram en kanelgiffel som Sanna skänkt innan start och känner mig liiite nöjdare. Men Musikkillen försvinner och min motivation är väldigt långt borta. Vilken placering låg jag på nu då? Om jag bara tagit några fler steg åt höger så hade jag ju kommit rätt! Då hade jag kanske skuttat mot mål nu. Nästa kontroll är bemannad och de säger att syrran min är tio minuter framför. Det kändes ändå bra att det var Sanna och att jag inte tappat allt för mycket. Det är fin sista löpning, och jag brydde mig egentligen inte så mycket att jag inte kom först. Men det är väldigt ångestfyllt att springa fel i alla fall (jag har gjort det några gånger nu…). Man grubblar vidare på det där vägvalet även om det inte har någon betydelse. Men gjort är gjort. Och som alltid lär man sig av sina misstag. Kompass och karta NÄRA till hands. Kolla igenom banan ORDENTLIGT innan. Kolla en extra gång åt alla håll om du känner dig osäker.

 

 

 Prispengar är bästa prisen.
 
 
Tougher than the rest..

 

Sanna igen.

 Jo, så vi kände oss ändå glada och nöjda att vi tagit oss runt banan. Jag kände mig faktiskt ganska fräsch! Dock, med bilresan hem, knöt sig alla muskler och senor ihop och jag hade ont precis överallt. Känslan av att vara hundra år och inte kunna röra sig som man är van. Ja, alltså känslan av att någon har dunkat ett baseballträ i magen och armar och ben är inte så behaglig. Blåsor och blånaglar får man leva med. Men men, nu har vi haft några vilodagar och passat på att laga mat och fixa trädgårdslandet. I helgen kör vi Sportkullan Adventure Race i tremannalag med Maria Kolk. Då heter vi Fuji Racing Team.

 

 

Här nedan är lite bilder från roadtrippen ner till Hornindal.

 
En liten springtur då vi upptäckte detta fina vindskydd. Alltså SÅHÄR borde det byggas i Sverige också. Stilrent, snyggt och enkelt.
 
Trampade lite på hojarna också. Resan känns inte lika lång med flera avbrott. Vi hade ingen brådska.
 
 
 
 
Sjukt bra val att ha med cyklarna. Vi ångrade lite att vi inte släpade med surfskisen också. Det hade varit häftigt att paddla runt på sjön i bakrgrunden till exempel!
 
 
Jag ska bo här nångång. Norge påminner så mycket om Nya Zeeland. Man kan ju bara stå och kolla på berg och bli gla i hela kroppen.
 
 
 
Lite mat nedan. :)

 

 
Morotssoppa med tamarirostade kikärtor, ugnsrostade coctailtomater, färsk persilja och vårlök, fröknäcke med anis och fänkål med avokado likezest, timjan och chili.
 
 
Chokladbanankräm, banan och citronglass och Lingon och rödavinbärsglass.
 
 

Keep it up. Run while you can. Eat Your Greens. Drink Your Beets. Don’t forget the darkdark chocolate. And have a nice sleep. See ya.

//Sanna och Lina  

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Fjälllöpp, Hornindalrundt, Hornindalrunt, Mountainrunning, Ultra, fjäll, fjälltävling, fjällöpning, racerapport, spring, traillopp, trailrunning

Samarbetspartners

 
 
Vi har ett stort förtroende för alla våra samarbetspartners. De är otroligt viktiga för oss och vi är stolta och tacksamma att de stödjer vår satsning. Vi tror på dem och de tror på oss, Winwin!
 
 
 
 
Skor i olika modeller. Allt från barfotaskor, trailskor med bättre grepp, allroundskor och kängor. Många väldigt lätta och smidiga och passar våra fötter alldeles utmärkt! All Out Crush Light, Pace Glove och All Out Crush Tough Mudder är personliga favoriter.
 
 
 
Maria Frisk är precis i nivå med oss vad gäller mat. På hennes hemsida hittar du grön och ekologisk mat, nötter, frön, oljor, ayurveda, superfood och en massa annat gott som garanterat kommer få dig att må bättre och bli lyckligare, för näring är viktigtare än du tror.
 
 
 
Vår hemmaklubb och gym som gör en fantastiskt arbete för friskvården och elitlöpare. Mycket hjälp och förtroende ligger hos dem.
 
 
 
Pappa som stödjer oss en hel del i vårt tävlande. Behöver du en jurist är han den bästa. elkott@telia.se 0706218408
Hjälper oss med våra Fuji mountainbikes. De har verkstad och butik i Östersund, men leverear cyklar över hela Sverige. Proffs med lång erfarenhet.
 
 
 
Kajaker utav flera olika slag. Vi är nya, och stolta ambassadörer för Aterra som ser fram emot att lära oss paddla bättre och utvecklas i våra surfskis, Carbonology Sport Vault.
 
 
Sportdryck med det mest naturliga. Magen är i balans och kommer inte att krångla med Tailwind. Flera olika smaker, med eller utan koffein.
 
 
Gör ekologiska energi- och näringsfyllda bars utan konstigheter. Goda, hälsosamma och en idé om framtiden, med många nya produkter på gång! Stay tuned!
 
 
 
Gels och shotblocks samt bars som vi ofta använder under våra längre träningspass eller race. Många olika smaker som passar många.
 
 
Fantastiska killar som fixat slipade sportglasögon till oss. Glaset reagerar på UV-strålar vilket gör det otroligt smidigt oavsett sport. De sitter bekvämt och vi slipper anstränga ögonen då de är specialtillverkade i vår styrka.
 
 
Vi fick äran att var månadens spons under majmånad. Ett bolag med härlig attityd, glimten i ögat med supergoda havrebaserade produkter. GO VEGAN.
 
 
Våra kollegor i Åre Trail, men också våra samarbetspartners vad gäller kläder. Kommer att testa springa i deras nya löparkollektion i sommar. Snygga exklusiva och funktionella plagg!
 
Visa fler inlägg