FINAL STAGE! GoreTex TransAlpine Run 2017 STAGE 7 Race Rapport

Stage 7 Prad Am Stilfser Joch – Sulden Am Ortler

 

 

 

 

 

30,7km (39km)  2640hm upp 1704hm ner

7 DAYS OF TRAILS

AND MOUNTAINS…

A LIFETIME OF

MEMORIES!

Morgonen började oroväckande. Vi båda stapplade på onda och svullna ben och snörvlade. Hur skulle detta gå? Men som alltid så känns det ju värst när man precis har vaknat. Medical Crewet gjorde underverk med Ice spray och någon kräm, och så satte vi på oss våra kompressionsstrumpor från Gococco så kändes det genast bättre! 

 

 

 Snygga Merrell Dexterity på!
 

SISTA STARTEN!

 

 

Alla var taggade för den sista sträckan, starten gick en timme tidigare än planerat eftersom det skulle dra in oväder. Vi såg regnmolnen ovanför trädtopparna och förstod att det skulle bli kallt där uppe. Idag skulle vi nämligen upp högst på hela veckan (tror det var 2886 hm) Så vi bestämde oss för att starta med jackorna på från start. Något som vi var ganska ensamma om, men visade sig vara ett bra ett bra beslut!

 Vi kom ganska snabbt in på stig uppför som är bra för oss, några partier med asfalt genom byar där det hejade folk längs vägen. Farten var såklart inte som den hade varit i början av veckan, men vi kunde ändå hålla ett stadigt tempo. Jag hade bestämt mig för att ”bomba” på så mycket jag kunde uppför, just för att jag inte kunde springa snabbt varken utför eller på platten med benet. Sanna som varit så pigg dagen innan kände sig dock väldigt stum idag! Hon hade inte alls samma energi.

 

 

 

 
 
Här går det dock bra. 
 
 
 

 Det är två långa klättringar idag, en i skogen och en på berget. Jag tycker att det är riktigt roligt, det är kämpigt, men kul! Jag led så mycket dagen innan så att finna glädje när det är ganska dassigt väder, bara är uppför och allmänt jobbigt, deeet är underbart! När vi börjar klättringen mot andra toppen och ser 15 kilometers-skylten säger vi att nu är det ju bara upp och ner för Åreskutan så är vi klara! Det känns lite konstigt. Sorgligt. Allt är så kul och så är det snart slut! (Den här klättringen var dock en riktigt jävlig en, men superhäftig!)

 Philipp Reiter (den efterhängsne fotografen) har beslutat sig för att hänga med oss igen och ligger hack i häl hela vägen upp. HÄR är Sannas tankar om det.

Ja, han hade hittat oss. Ta nån annan istället, snälla..  tänkte jag, samtidigt som jag tyckte det var lite roligt att han hängde på. Han gensköt oss och tassade förbi när det gick för sakta, överraskade med kamerablixtarna bakom en gran eller pustade en i nacken. När de slingrande stigen övergick i öppet landskap på hög höjd med stenig stig hade Lina mer energi än mig och skuttade en bit före. Phillip höll sig tätt bakom mig. Vid 10km to go skylten kvittrade han uppmuntrande ”Only 10k left!”. Jag ville tjoa och studsa och skratta, men lyfte bara tummen upp i vädret som tecken på att jag hört vad han sagt.

 

 

Att försöka känna sig stark och inponera lite gick inte alls bra när Lina pinnade på före och herr Reiter traskade med snabba steg bakom. Men jag håller humöret gott och tror mig se kanten på berget, så snart är det ju nerför.. ”Only 400 meters now!” Säger snabbfotingen. Och jag ökar lite, för att kort därpå inse att han menar 400 höjdmeter.. Återigen skymtas löpare som prickar längre upp… Fastän man aldrig tror det kommer vi också fram tillslut, (behöver jag säga att han glatt räknade ner för varje 100 höjdmeter som kvarstod upp till toppen?..)  

Åter till Lina.

 

 

 

 

 

 Det blir riktigt kallt uppe på berget, och jag känner mig väldigt nöjd med att ha jackan på. Händerna är som isbitar, så jag försöker krama stavarna extra hårt för att få något blod i dem. Jag tycker att det blir lite tungt att andas ett tag, kanske det har att göra med att vi nu är på ganska hög höjd? Jag har inte riktigt känt av det tidigare. Det är flera bergsguider utplacerade här uppe då det är några farliga och utsatta passager. Otroligt mäktigt landskap!

 

Jag känner bara lycka när vi studsar nerför stigarna mot Sulden. Vilken känsla! Och det står människor på en massa ställen och hejar och slår i koskällor. 

 Sådan tacksamhet börjar välla inom mig! Tacksamhet att jag få chansen att göra det här. Att kroppen klarar av det här. Att jag har en tvillingsyster som vill göra samma sak som jag och att vi får uppleva så fantastiska saker tillsammans!

 

 

 

 

 När vi så passerar ”2 km to go”-skylten blir jag nästan gråtfärdig. Tänk att vi snart har sprungit 27 mil över en massa berg, på bara 7 dagar! Och som vi har kämpat, tvivlat, skrattat, hoppat, drömt och UPPLEVT! 

Vi har tagit med oss en liten svensk flagga som vi tänkt springa i mål med. Den är fäst bak på Sannas ryggsäck och jag har längtat efter tillfället att slita fram den. Snart är det dags! Stigen går enda ner till upploppet mot mål som är inne i en stor byggnad. Nu låter ju detta hur barnsligt som helst, Men Då var det en otrolig känsla! 

 

 

Att efteråt träffa alla som man lärt känna under veckan och gratulera varandra är också så roligt, detta event var verkligen det bästa vi har varit på som jag kan rekommendera till alla! Om man inte har ambitionen att springa i toppen, eller ens ta sig igenom alla sträckor, så är det ändå ett väldigt bra sätt att se nya platser, träffa människor och utmana sig själv. 

 

På kvällen efter middag och prisutdelning festade alla till det, gamla som unga trängdes på dansgolvet och vi funderade ett tag på hur vi ens kunde röra oss såhär mycket, har inte alla just sprungit 27 mil?? Det var i alla fall en kanon-avslutning på veckan som sent ska glömmas!

 
 
 
 
 
Vinnargänget bytte tröjor också såklart!
 
 
 
 
 
Så glada och trötta!
 
 
 
Här nedan alla ledaretröjor från varje etapp och priserna vi fick. Jag tror det blev tillräckligt.. 
 
 
 
Hoppas att vi ses nästa år!
 
Kram
Sanna och Lina
 
 
0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Fjälllöpp, Sportglasögon, berg, fjäll, fjälltävling, goretextransalpinerun, merrell, merrellnordics, run, spring, traillopp, traillöpning, trailrunning, transalpine, transalpinerun

GoreTex TransAlpine Run 2017 STAGE 6 Race Rapport

Stage 6 Scuol – Prad Am Stilfser Joch

 

 

 44,1km 1692hm upp 1974 hm ner
 

”THE REASON WE RUN
ISN’T SO MUCH TO BEAT

EACH OTHER – BUT TO

BE WITH EACH OTHER.”

-Christofer Mcdougall

Vad tiden har gått fort! Näst sista sträckan redan! En del av mig vill att det ska vara över, den andra vill göra det här varje dag. Slitna är vi och haltar fram och efter gårdagens mindre misär och vetskapen om en ännu längre sträcka som väntar vill vi bara byta kroppar med våra medtävlande som inte alls verkar lida av några skador.

 

 

 

Det hela börjar dessutom med 6 km platt/ lätt utförslöpning på asfalt. Det visar sig att både vi och våra största konkurrenter har samma problem med benen. Det går alltså väldigt sakta även för dem. (Nu jämför vi med tidigare dagar, vi sprang helt enkelt så snabbt vi kunde, men inte alls i samma tempo som man vill).

Många har passerat efter de där 6 kilometrarna, men nu börjar det gå uppåt på grus och Sanna har världens urkrafter och stompar iväg med sina nya stavar. Jag hänger inte alls med men kämpar som sjutton. Vi kommer så småningom ifatt de löpare som är bättre på platten och vi får upp modet lite. 

 

Trycker på allt vi kan uppför.

 
 

 

 Snart är det teknisk stig på kanten i en Canyon och det är otroligt häftigt (och läskigt). Båda flyger plötsligt en meter upp i luften när killen bakom ger ifrån sig ett hjärtskärande VRÅLSKRIK! Det är så öronbedövande så jag tror att han har ramlat ner för stupet! Men när vi vänder oss om ser han bara mycket nöjd ut med sitt ”Jag vill höra min röst eka i dalen- vrål). Lite skärrade fortsätter vi innan det är dags att flyga en meter upp i luften igen. VAD HAR DEN HÄR KILLEN FÖR PROBLEM?! Här försöker vi överleva med trasiga ben på en klippkant och så ska han hålla på sådär. 

 

 

 
 
Här har vi väggen från andra hållet och löpare på stigen. 

 

 Vi kommer snart in i en stor dal där det är platt löpning på superfina stigar och solen skiner. Jag känner dock ingen glädje överhuvudtaget då mitt ben känns som det ska gå av närsomhelst. Bara 35 km kvar… Den snabbe löparen och fotografen Philippe Reiter verkar ha bestämt sig för att följa med oss en bra bit och ska ta bilder från alla möjliga håll. VARFÖR JUST IDAG NÄR JAG BARA VILL SÄTTA MIG PÅ EN STEN OCH GRÅTA?? Inte ett leende får han. Kan han inte bara hitta några andra att knäppa kort på?? 

 

 

 

Den fantastiskt fina löpsträckan fortsätter såklart med böljande fina, stigar där man kan rulla på ordentligt!! ...Fast inte vi såklart. Jag KAN INTE springa fortare med det här jädrans benet. Så fort det nuddar marken går den en smärta genomhela kroppen och jag är så rädd att benen plötsligt ska gå av! Sanna kommer med stöttande ord, ”Vi klarar det här!” ”Vi tar det lugnt, men vi kommer i mål!” Och jag tänker likadant. Skitsamma om vi inte vinner den här etappen eller att det tar superlång tid. Jag SKA bara i mål! Med stavarna som käppar försöker jag hoppa ner längs en slingrig stig. Många springer om och klappar mig lätt på axeln och vissa säger något uppmuntrande.  

 

 

 
 

 

 Uppför går det OK och där tar vi igen mycket tid. Vi får återigen jubel när vi rycker åt oss några äppelklyftor på en matstation. Det smakade riktigt bra. När jag hoppas och tror att vi är på väg ner mot mål frågar Sanna en amerikan som också haltar nerför hur långt det är kvar. Ca 12 km säger han efter att ha tittat på sin klocka. Och jag som trodde att det var 1,2 km kvar. Då väntar alltså en låååång asfaltssträcka igen. Men det är bara att bita ihop och springa på. Varje steg räknas. 

De sista 5 kilometrarna känns som 5 mil men när vi är inne på stig igen kommer vi ifatt våra svenska vänner i laget Swedemount och det gör mig faktiskt på mycket bättre humör! Äntligen passerar vi mållinjen och det är så fantastiskt skönt att få stanna. Kämparkram med grabbarna och sen får vi prata lite med speakerns då alla verkar undra vart de leende tvillingarna (Ja vi blev lite kända för att vara glada hela tiden) tagit vägen. De visste i alla fal att vi hade haft en tuff dag och många höll tummarna för morgondagen. Det är det som är så trevligt med det här eventet. Vi har träffat så många härliga människor, och folk man inte alls känner kommer fram och säger hur dom har följt oss hela vägen och inspireras. Det gör mig så glad!

 

 
 
 
 
 
Som ni ser är jag rejält sliten efter smärta och kan inte ens pressa fram ett leende!..
 
 
 
 
 
 
 
Ispåsar lindande om benen. 
 
 
Med glada Eive från England som spontananmälde och fick en plats bara två dagar innan tävlingen startade!

 

Vi blev omplåstrade av Medical Crewet som många andra. Det var så varmt idag så vi satt och njöt en stund i solen innan det var dags för den dagliga lilla sömnen i gymnastikhallen. Jag har dragit på mig en rejäl förkylning nu också och snörvlar och hostar som bara den. Det kändes dock inte så farligt när jag sprang, det är värst när man har lagt sig ner. 

 

Nu är det bara att ladda för SISTA DAGEN IMORGON!!!!

 Bilderna är från Andi Frank, Les Morales, Philipp Reiter, Stephan Wieser och Harald Wisthaler och under veckan fler av GoreTexTransalpines alla fotografer. Här på hemsidan finns fler bilder: http://transalpine-run.com/en/impressions/

//Lina

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: goretextransalpinerun, merrell, merrellnordics, race, racerapport, spring, traillopp, traillöpning, trailrunning, transalpine, transalpinerun

GoreTex TransAlpine Run 2017 STAGE 5 Race Rapport

Stage 5 Samnaun – Scuol

 

 

 37,1km (var 39km) 2064hm upp 2690hm ner

RUNNING TEACHES US TO

KEEP MOVING FORWARD
ONE STEP AT A TIME
ESPECIALLY IN THE MOST
PAINFUL MOMENTS.

Dessa texter ovan varje etapp stod på vår karta för dagen. Och just denna morgon var det nog bra att jag läste raderna. Morgnarna var alltid de värsta, de kritiska momentet. Men så när man väl fått släppas lös och springa och vara ute hela dagen kommer den där frihetskänslan tillbaka och man vill bara göra mer mer och mer!

 

 

Vi hade väl ändå en tyst överenskommelse att det skulle gå lite lugnare idag. Annat var det med Kim från Kiwi Team Holland, (även kallade ”the flat landers”) som ledde master mix. I starten sprintar hon i väg först av alla, före herrarna och tätt bakom ledarbilen som alltid kör ca 500-800meter framför. Ingen kan hålla sig för skratt. ”WHAT IS SHE DOING?!” ropar hennes man, som för övrigt är huvudet längre än alla som andra. Hon håller täten bra länge innan hennes krafter tar slut. Och vi också tar oss förbi. Men har man energi från start är det väl lika bra att använda den? Haha.

 

 

 
 Såå fint överallt!

 

Trots att vi travade på och lät många löpare passera oss kom de inga damlag förbi oss. Så vi höll ett stabilt tempo uppför där vi ändå kände oss väldigt starka, det blev till att kämpa nerför. Vi tuggade sen på bra men det blev jättevarmt. Så småningom lite längre än halvvägs kom vi in på en grusväg som slingrade sig uppåt i en öppen dal med lösa kor och vidare i dalen gick det över i småsten. Men som tur var rann det småbäckar längs med där vi sprang, så jag kunde fiska upp lite mera vatten. Pompomgänget som var med under veckan ropade långt uppe i backen där andra löpare såg ut som små prickar. But one step at a time..

 

 
Här har en av Sweden Unicorns fastnat på bild. Torbjörn Gyllebring! What a man. Vi tog emot honom och Mattias Allared efter nästan alla målgångar. M har lite problem med höften, så de tog det ofta lugnt och njöt av vyerna och det är ju inte helt fel?! :D

 

 
 
 
 
NorrlandsGuld på toppen, vad annars? 

 

När vi äntligen kommit upp för krönet och jag rullade vidare var Lina återigen bromsen. Det ända positiva var väl att jag hann springa i förväg och kissa utan att vi tappade någon tid. Vi passerade sista vätskestationen och då var det 5 km var. Sondre Amdahl dunkade oss återigen i ryggen. Ja den superstarke norsken som tyvärr fick en skadad lagkompis men valde att kuta i förväg, vänta in honom, för att sen kuta ikapp många i täten igen och vänta in sin partner, så höll han på hela veckan. En riktig stark en!

 

 
 
 
 

 

 

 

När vi sniffade målet hade två andra killar kommit oss i hälarna, men de verkade inte ville springa om. Jag tror de ville springa samtidigt som oss i mål, som mixen och ett herrlag gjort dagen innan. Så vi höll ihop och segrade tillsammans!

 

 

 

 
 
 
Över bron och sen i mål. 
 

 

Trötta och ömma och varma badade vi fötterna och svalkade oss. Trodde inte det skulle vara långt till campet så började traska ditåt. Men det måste ha tagit oss en halvtimme! Och när vi väl kom fram trodde jag att de drev med oss. Det måste vara ett skämt!?

Vi blev nerledda i en brant stentrappa ner i en källargång med avlånga rum och betongväggar. Längs med sidorna står träbalkar som sängar och i varje ”rum” står en stor stålmaskin och tjuter ut luft med ett fruktansvärt högt brummande. Är vi på ett koncentrationsläger? Detta var ju en bunker! Tydligen går maskinerna inte att stänga av, för då får man inget syre där nere..

 Vi blir erbjudna att sova i lastbilarna utanför som de brukar frakta väskorna i. JAA! Vi packar genast upp våra grejer och installerar oss tillsammans med två andra i en av trucksen. Det kanske skulle bli kallt, men här hade jag åtminstone inte klaustrofobi och det var tyst.

 

Lite sömn i en lastbil innan middan.

 

 

 

Ungefär hälften av oss valde lastbilarna. Dock tassade Lina och jag ändå ner mitt i natten och la oss därinne. Graderna hade krupit ner för mycket som vi hackade ju tänderna av oss. Allt annat under tävlingen var verkligen något utav de bästa arrangemangen jag varit på. Men det här var under all kritik. Bättring på det i alla fall. Dock hade vi och alla andra lite gott skratt efteråt ”to the bunker” och de som sov på hotell vek sig av skratt åt oss.

 

 

 
Som kompensation fick vi i alla fall fin utsikt på pastapartyt igen. Kul att åka gonol och komma upp högt!
 
To be continued...
 
Bilderna är från Andi Frank, Les Morales, Philipp Reiter, Stephan Wieser och Harald Wisthaler och under veckan fler av GoreTexTransalpines alla fotografer. Här på hemsidan finns fler bilder: http://transalpine-run.com/en/impressions/
 
/Sanna 

 

 

 

En kommentar
publicerat i Allmänt
Taggar: goretextransalpinerun, merrell, merrellnordics, run, traillopp, traillöpning, trailrunning, transalpine, transalpinerun
Visa fler inlägg