Race-rapport

                            

BAMM 2015

                                                                                  Bamm70

Vi har turats om att återberätta och därför får ni gissa er till vem som har skrivit vilka delar. Enjoy!
 
Lång tågresa från Östersund, skönt att äntligen komma fram, träffa bekanta, möta upp mamma och pappa som bilat upp och "installera" sig i stugan. Vi struntade i pastafrossan och lagade vår egen mat. När vi ändå bodde i stuga och hade kök och kyl så känns det bättre. Det blev sötpotatis, rödbetor och lax. Och kokosbollskaka till efterrätt. (Failade protein-chokladbollar som vi mojsade ihop till en kaka in i ugnen istället.
Klockan halv sju på fredagsmorgonen delades kartor ut. Ryggsäckarna hade vi packat dagen innan, så det var bara att börja planera vägval. Vi satte också ut kompassriktningar från några kontroller, så man slipper stå ute i kyla och blåst och göra det, nu var det bara att kolla vilken grad vi skulle vrida in den på. Vi visste att det skulle vara dimma uppe på topparna, men försökte att inte oroa oss för mycket över det. MOT START!
 
Grymt taggade samlades vi i fållan med alla andra, när starten gick sprang de flesta åt samma håll, det fanns i princip två vägval man kunde ta upp på toppen som var första kontroll och spurtpris. förra året var det en högre topp, då var vi första damlag, men nu hörde jag när vi var 20 sekunder från kontrollen hur någon sa "första damlag" till några andra. Jaja, no biggie. De följande tre kontrollerna gick som på räls, vi var fortfarande på låg höjd så det var lätt att se vart vi skulle, och det var fortfarande inte så stor spridning på oss tävlande, så det blir lite "följa-John" i början. Riktigt fin löpning!
 
 
 
Mot sjätte kontrollen kom dimman. Vi sprang i sidlutning med två herrlag en bit framför oss, det skulle vara på en viss höjd, så vi hade hela tiden koll på höjdmätaren, men det är alltid svårt att beräkna hur långt man har sprungit, särskilt i dimma när man inte har något att se och gå på.
 
Vi följde i alla fall efter de framför och lyckades komma rätt på kontrollen där det var ett gäng andra lag som kommit från andra hållet (de som sprang 50, vi sprang 70). En snubbe skrattade och skakade på huvudet "Ni ser ju helt oberörda ut" , och det var vi faktiskt, pigga än så länge, hade ju inte tagit ens hälften av kontrollerna än, hela 14 stycken skulle det vara. Förra året var det bara 9 vad jag minns.
 
Till nästa kontroll bar det neråt igen för både 70-lag och 50-lag, bort från dimman och ner mot en stuga. Det var riktigt roligt. Vädret var underbart längre ner, och vi kunde ligga i rätt bra och avverka båda nästföljande kontrollerna utan problem. Så började klättringen upp mot de högre topparna. Det knöt sig lite i magen att se dimman som en vägg framför och veta att den snart skulle omsluka oss.
 
 
 
 
Jag bad till vädergudarna att den skulle ha blåst förbi när vi tagit oss längre upp. Men icke.. Vissa krafter har man ingen makt emot, och det är väl lite tjusningen med naturen också. Det känns lite häftigare att vara ute i regn-blåst och skitväder än rena midsommardagen. Det blir mer att komma ihåg, mer att berätta, och roligare att komma ihåg. Vi slapp i alla fall regn. Men problemen och missarna som kom i kapp oss hade jag gärna varit utan också...
 
Vi började färden upp mot dimman igen, vi höll ett jämnt tempo med ett par killar och sprang om flera lag som också var på väg uppåt. Lite småklurigt till 10:an nät vi trodde att vi var uppe, men det hade bara planat ut lite innan nästa stigning (som man då inte såg) fortsatte. Men det förstod vi ganska snabbt eftersom det ju inte fanns någon kontroll där. Efter den skulle vi skråa en ganska lång bit till 11:an. Vi sprang fortfarande i killarnas tempo, det blev väldigt klippigt och svårt att springa, och vi hade ingen koll på hur långt vi sprungit, men det började gå uppåt igen, som det skulle eftersom den skulle ligga på en topp.
 
Killarna svängde väl mycket åt väster tyckte vi, men så dum och osäker man blir på sig själv sprang vi också ditåt. Vi sprang förbi en ganska stor sten som såg ut som en säl, och lite längre fram ett röse som såg ut som en clownhatt. Men ingen kontroll.På kartan fanns det en höjd innan vår kontroll som visade 1407 m, dit vi skulle fanns ingen referens, men den såg ut att vara högre än denna höjd. Lite osäkra på vart vi skulle sneglade vi på grabbarna som också såg lite bortkomna ut. De stod och kollade på sin karta och undrade var sjutton vi sprungit upp nu. Helst hade vi ju velat stanna och slå följe med dem, det är INTE kul att vara ensamma och lost ute i dimman (sprang ju runt efter en kontroll under Hemavan24 i TRE timmar, ville ju inte ha repris på det) men det kändes ju urlöjligt så vi tog kompassen och styrde kosan neråt över ett snöfält.
 
Längst nere fann vi en sjö, det fanns flera potentiella sjöar på kartan så vi hade lite olika alternativ vart vi kunde befinna oss. Men vi kom fram till en brant och gissade och fortsatte framåt. Snart kom fler vattendrag och vi började fundera om vi kommit alldeles för långt ner, vi skulle ju uppåt! Vi började helt enkelt ta oss upp för det enda som gick uppåt. Det kändes bra, nu klättrade vi mot en topp!. Vi sprang förbi en stor sten som såg ut som en säl, och lite längre fram ett röse som såg ut som en clownhatt. MEN VAD TUSAN! Vi var på samma ställe igen! 1407. Jäkla skit. Några tårar klämdes fram, det började bli kallt och vi blev griniga på varandra. Det enda rätta om vi skulle följa kompassen var att springa ner över snöfältet igen.
 
Sagt och gjort. Och där var en sjö. Sprang på andra sidan om den den här gången och visste inte riktigt vart vi var på väg egentligen, vi ville bara inte stanna, för då kommer man ju verkligen ingen vart. Vi får plötsligt syn på människor nedanför branten! Innan vi tappade sikte på dem skyndade vi oss ner och låtsades som vi visste exakt vad vi höll på med, tog samma riktning som dem, och det gick uppåt. Lättnad!
"Går det bra?" Frågade en av dem.
"Jaadå, vi har irrat runt ett tag i dimman men nu så.." sa Lina. Sanna fortsatte vårt lilla samtal
"Ni är också på väg till 11:an va?" (för att vara på säkra sidan).
"Vad sa du?" Han såg lite förvirrad ut. Sanna såg ännu mer förvirrad ut.
"Eh alltså ni är på väg mot 11:an va?"
"Nej, 12:an, 11:an är dääär uppe" sa han och flängde lite med armen bakåt, som om det fanns ett berg att ta sikte på. Det var ju för fasen vitt överallt! Vaddå "där uppe"!? Det gick ju bara nerför! Vi vände snabbt om och försökte hålla den riktning han hade flängt med armen. Vi sprang över vattendrag igen, det fanns med på kartan, och det började gå uppåt. Yes! Nu var vi nog rätt! Tur att Sanna hade frågat. Vi knatade på och sprang förbi en stor sten som såg ut som en säl, och lite längre fram ett röse som såg ut som en clownhatt. Höjdmätaren visade 1407 m...
Ja, vi bröt ihop en stund. Men det var bara att skärpa till sig. Vi gick på kompassen och som vi ursprungligen hade tänkt (brukar alltid vara det som är det rätta, varför lär man sig aldrig!?), följde branten och sprang på. Det kändes helt fel, eftersom det gick för mycket nerför kändes det som, men plötsligt hör vi röster! Snart möter vi två lag, vi hejar och försöker hålla den riktning de kom ifrån, som tur var så blev det ett snöfält, och där var det en massa fotspår! Älskade fotspår. De försvann i och för sig lika snabbt som de kommit, men nu började det gå uppåt och vi kände att det var rätt. Lika glad blir man varje gång man hittar en kontroll i dimman som man letat efter extra länge!
 
Nu gällde det bara att hitta till 12:an också. Det var inga större problem och snart syntes även lite andra lag, dock mest 50-lag som var på väg mot tältlägret vid Låkta. Eftersom vi nu tagit oss neråt så hade vi sikt igen viket var otroligt skönt, sista kontrollen skulle dock ligga på ännu en topp. Upp i dimman alltså. Vi kom ifatt två andra 70-lag, men dom vek av hastigt upp på en led som vi inte hade planerat. (Eller vi hade planerat den, men trodde att den skulle ligga längre fram) Vi bestämde oss för att gå vår egen väg denna gång. Såklart så hade ju dom rätt och vi fick springa upp på ett annat ställe som inte alls var lika säkert. Dock så kände vi igen oss lite från förra året, då vi hade en kontroll i dimman på den topp vi skulle förbi den här gången. Efter mycket bra orientering måste jag säga, så hittar vi äntligen fram till kontroll 13! Vi hade i princip gett upp med att hinna till tältlägret inom 10 timmar som man måste göra för att få fortsätta i sin klass. Men Lina slängde en snabb blick på klockan. 17 Minuter! Det kan vi hinna!
 
Nu var det ju bara nerför, men väldigt svår terräng. Bara sten, vassa och lösa, och snö lite här och där. Och brant var det, så det gick ju inte att ta sig ner var som helst. Men vi hade fått upp hoppet och sprang som sjutton där vi kunde, snart kunde vi se tältlägret! Små färgfläckar överallt! Vi blev så himla glada men visste inte om vi skulle hinna ner! "5 minuter!" Skriker Lina och vi kastar oss ner för ett snöfält, får vända vid en brant, hoppa ner där vi annars inte skulle ha hoppat, vi hör hur folk börjar upptäcka oss, det hörs hejarrop och vi får ännu mer adrenalin. Snart är vi nere vid tälten, men kontrollen är längst bort så vi kutar allt vad vi har kors och tvärs och hoppar över tältlinor. "Ni hinner!" "Sista biten nu" Ropar folk. Många har samlats vid "målet" eftersom nästa dags kartor delas ut klockan 18.00. Så vi har hejarklack och publik, det kändes som värsta actionrullen! Applåder och visslingar fick vi när vi äntligen stämplat in. 9.58.58. VI KLARAT!!
 
Bamm-bullen smakade himmelskt, de nära tio timmar vi sprungit kändes inte alls! Fulla med adrenalin var vi superpigga! Det var verkligen roligt att avsluta på det sättet, och sen få prata igenom banan med andra, och njuta av den glada stämningen. Tältplatsen var det motsatta från förra året. Då låg vi mjukt och skönt på blåbärsris, nu var det istället hårt och stenigt överallt. Vi trodde det skulle bli svårt att hitta något bra ställe, men det fanns en perfekt plätt nära toalett-tälten, vattendraget och "race-office". Sjukt nöjda slängde vi upp vårt lilla "Enan" från Hilleberg, lätt att bära, enkelt att slå upp, och bra kvalitet!
 
 
 
 Här är tältlägret, tagit mitt på dagen, då långt ifrån alla lag har kommit in. Vi sätter senare upp vårt tält vid det stora gröna i mitten, längst upp i bild. 
 
Till middag åt vi såklart frystorkad mat, någon Curry-grönsaks-ris-blandning som smakade alldeles för lite curry, men var helt OK, 600 kalorier, BAM! Vi myste sedan med chips, Questbar och bananchips (som inte ätits upp under dagen). Vi hade tagit med oss sånna där lätta spa-tofflor som vi tyckte var supersmart, så slapp vi sätta på oss blöta och kalla skor när vi skulle på toa.
 
 Men det var ingen höjdare. Dom lossnade hela tiden och blev yberleriga, så vi gjorde som alla andra. Plastpåsar i skorna. That's the shit. 
 
 
 
 
Kan som vi sagt tidigare också rekommendera Våtsockor. Förra året frös jag som en tok om fötterna, jag frös i och för sig den här natten också, men inte alls lika mycket nu när jag haft våtsockor under dagen. Kvällen gick sedan åt att gå igenom kartan för nästa dag, och äta lite mer chips. 
 
  
 
 
  
Medan vattnet skulle koka upp kollade vi kartan för nästa dag. 
 
 
 
 
Vattenpåfyllning. 
 
 
 
  
 
Som alltid så går det inte riktigt att sova på tävlingar, och definitivt inte när man fryser. Vi var ju trots allt på 1000 meters höjd. Den mjuka fina mossa vi minns var som sagt utbytt mot stenskravel.. Inte nog med det, långt in på småtimmarna kom jag underfund med varför jag varit så frusen och inte Lina. Hon hade nämligen lyckats sno till sig mitt liggunderlag också (som för övrigt är noggrant avklippt och räcker från nacken till grenen) och hade därmed dubbla. Det gjorde enorm skillnad att få sin del tillbaka, men det bästa var ändå att få skeda i samma sovsäck och värma upp sig igen. 

Det blåste något fruktansvärt och jag blev nästan förvånad att inte tältet blåstes i bitar. Ännu svårare att sova alltså. Vred och vände på mig tills jag tappat räkningen och ingenting kändes bekvämt, men lyckan som infann sig när vi öppnade tältet och morgonsolen strilade in genom tältduken och våra trötta ögon synade klarblå himmel utan det minsta moln, det, det övervägde den sömnlösa natten. VI SKULLE SLIPPA DIMMA!! Toa-besök gör man lättats tidigt på morgonen när de flesta fortfarande ligger och snusar, för sedan när man verkligen egentligen känner för att gå, typ sju-halv åtta, då är det typ 40 minuters kö. Just a little tip.     

 

                   Underbara morgon.

 

 

Till frukost vägrade vi de äckliga frystorkade gröterna som finns (kunde inte få i oss dem förra året), så nu hade vi gjort eget! En blandning av havregryn, chiafrön, proteinpulver, kokossocker, kokos, kanel och lite annat gott som vi bara hällde i i det i de ursköljda matförpackningarna, hällde på varmt vatten och lät stå en kvart. TADAA! Supergod, nyttig och energirik frukost som smakade super.
 
   
 
 
 De som hade kommit mer än en timme till tältlägret efter ledande lag i sin klass startade klockan åtta. Vi kom ju först i vår klass, och startade därmed kvart över åtta. Josefina Wikberg och Björn Rydvall ledde mix också, och vi tänkte att vi skulle försöka hänga på dom i alla fall upp till första kontrollen. Men det kunde vi glömma snabbt. Vilken jävulsk fart de satte i väg i! Det såg inte speciellt ansträngande ut, och vi sprang på så gott vi kunde med de krämpor vi hade men tappade dem snabbt ur sikte. Dock kom vi ganska snabbt i kapp det lämmeltåg av andra deltagare som var på väg uppåt. De första kontrollerna är alltid lättast då alla har i ungefär samma område och man har folk omkring sig hela tiden.
 
Jag tyckte lite synd om en kille som kom springandes neråt igen letandes efter något, och det visade sig att han tappat sin vattenflaska. (vilket ger 30 minuters tidsavdrag om han inte har den i mål) Jag hade tappat min också upptäckte vi när vi fick bullen vid lägret, men som tur var hade jag en extra 0,7 liters platt flaska nerpackad, så det gick ingen nöd på oss för det, och det var ju lättare att bara hålla reda på en flaska att dela på utanpå ryggan. Vi drack mest med händerna vid bäckarna för att få i oss vätska. Jag klarar mig bra utan att dricka när det inte är så varmt ute.      
 
 
 
Allt gick så bra, humöret var toppen när det var så perfekt väder, och vår navigering bara stämde hela tiden. Hade dock värk i högerknä. Kom att tänka på det att man vänjer sig att springa med smärtan (inte bra såklart) men att man lär sig springa på ett sätt så att det gör så lite ont som möjligt. Men jag ska se till att stretcha och vila knät i största möjliga mån nu så att jag slipper mer besvär. Uppför var det lättast att ta sig, och neråt värst, men där det var mjukt underlag kunde jag skutta på ganska bra.
 
 
 
Efter att ha flugit förbi Marcus Hellner tog vi sikte mot nästa mål som skulle ligga vid ”vindskyddet”. Dock stod det ”förfallen” på kartan. Kanske hade tagit rasat in eller något tänkte vi. Fortsatte neråt bland stenar, gräs och mossa längs med en fors. Inte syntes något vindskydd till. Det skulle vara bemannat också, men vi kunde bara se två, tre stora stenar längre ner i slänten. När vi kom närmre skymtade vi något orangea, (kontrollen!) Och först när vi var framme och stämplade såg vi en hög med brädor på sidan om den. Snacka om förfallet vindskydd. Blev lite irriterade att det inte stod förfallet på själva kontrollbeskriviningen också, eller att det ens stod vindskydd, för det där var inte i närheten av en koja ens.

Tvåorna i herr70 sprang om oss precis, Oscar och Dennis, riktig snabba killar. Vi försökte komma ikapp igen, eller i alla fall ha dem inom synhåll framöver. Skulle vara bra draghjälp om inte annat. Tydligen hade de också ont i knäna. Man får tänka på det när man är ute på en sånhär här tävling, att man inte är ensam, alla sliter och kämpar. Vi kom i alla fall vid det här laget till ett ställe vi varit på i fjol, och visste därför lite hur terrängen såg ut. En snårig vägg tog vi oss upp för mot en sjö precis vid kanten, vi var omringade av massa stora, äckliga flugor, eller bromsar hela vägen upp. Men när vi kom ovanför kanten fanns ingen sjö. (!) Men vi mötte Dennis och Oscar igen som verkade ha tagit kontrollen bara någon minut innan, så den kunde ju ändå inte vara långt borta. Om vi i denna stund bara vridit våra trötta huvuden litegrann åt vänster hade kontrollen legat där, tre meter ifrån oss inbäddad i några stenar mitt i början på vattenfallet. Istället lyfte vi blickarna uppåt och såg några andra fortsätta längre, så vi följde per automatik efter.

Borde egentligen ha förstått direkt att vi gått för långt upp, då bäcken delade sig likt på kartan, och att kontrollen därför skulle ligga nedanför. Men när förvirrade löpare fylldes på bakifrån, kryper osäkerheten ändå i kapp, och man vill inte missa kontrollen om de framför hittar den. Vi var ett gäng på säkert tio lag som letade uppe på platt mark en bra stund innan alla enades om att det enda tänkbara var att gå tillbaka längre ner. Det knepiga var ju att alla dessa lag hade missat kontrollen, men förklaringen var att det låg ett snöfält bredvid och alla hade därför följt efter spåren längre upp istället för att kolla åt sidan. Det skumma var också förstås att sjön på kartan inte fanns i verkligheten, landskapet förändras ju en del på fjället, så man kan aldrig vara säker.

 

Massor av tid tappad och vi jäktade på, än mer irriterade. I denna stund hade jag gärna satt mig på en sten och tryckt en påse tuttifrutti. Gelgodisarna som vi hade med oss var överraskande goda, inte alls så slibbiga i smaken som man kan tro, och man mådde inte illa efteråt som ofta händer med gelstuberna. De smakade också precis som tuttifrutti, där av cravings efter det.

I alla fall, skulle vi skråa längs en kant ganska långt sen, men kom för högt upp och det tog ännu längre tid, fick klättra på flera ställen när vi hade kunnat springa fint alldeles nedanför. Plötsligt kommer vi fram till en jättebrant stenkant, (i stora block) och det ser ut att vara typ tre meter ner, men jag vill verkligen inte vända tillbaka den trixiga väg vi tagit för att ta oss fram dit. Jag tar mod till mig och hasar ner på sidan halva vägen med hjärtat i halsgropen och ryggsäcken på sned och tänker, ”NU ELLER ALDRIG”, och hoppar sista biten. Landar mjukt och skäms nästan lite över hur fånig jag varit som ens tvekade. Lätt som en plätt!

Dock kände inte min lagkamrat och syster samma sak… Hon svär och skriker och gråter en skvätt i tappra försök att sätta sig på huk, vända om, backa tillbaka osv. Hopplösheten gror i oss båda. Jag står med öppna armar och vädjar. ”Hoppa Lina! Jag tar emot dig, hoppa bara!” Hon darrar och försöker en sista gång ta sig ner, lutar sig mot min utsträckta hand och snyftar ”Släpp mig inte!..”.

Måste ha sätt väldigt lustigt ut nerifrån eftersom det egentligen inte alls var särskilt långt ner över huvudtaget, men när man står uppe på kanten känns det bara så mycket större och högre allting. Tillslut får jag tag i hennes ena ben och drar ner henne i min famn.

Frid och fröjd igen och vi får öka farten ännu lite till för att ta igen all tid. Vädret fortsätter att vara fint hela dagen och det ända problem vi har är onda knän. Tugga på tugga på. Det är mycket sten överallt och vi vågar inte riktigt springa på som vanligt heller. Men vilket äventyr vi är ute på, så kul att vara ute på fjället och se löpare lite här och var som springer kors och tvärs. Fantastiskt!

Kontrollerna rullar på, inget märkbart händer egentligen, det känns långt emellan dem, och vi känner oss som de segaste i världen. Men så infinner sig ändå den där glädjen varje gång man kommer fram till en kontroll och stämplar, och hör blippljudet, (håller också lite längre än nödvändigt på varje bara för att höra det två gånger för säkerhetsskull) så man kan bocka av ännu än siffra.

Från kontroll 8 (som var en strapats i sig, skråandes återigen längs en brant kant med stora vassa stenblock och snöpartier) till 9an fanns två alternativ. Antingen chansa på att ta sig ner mellan två stup-väggar där det kunde finnas en liten möjlighet att ta sig ner. Eller springa en betydligt längre sträcka, men säkrare, och kanske snabbare till vänster om och runt hela bergsknallen. (Vi var alltså uppepå, och ville ner till en sjö). Gissa vilken väg vi tog?

Såklart tar vi det närmsta och kanske dumma valet. Men det visade sig ändå att det nog kunde ha gått snabbare än omvägen, för på nedsidan därifrån var det inte snabblöpt heller. Lite trötta i skallarna räknade vi av fel med kompassen och kom mitt på ena stupet först och var tvungna att springa upp igen och längre fram. Det blev återigen en chansning och med en hel massa stenskravel och klippblock tog vi oss sakteliga neråt och kunde så småningom stämpla av den kontrollen också, oskadda! Wohoo. 

Snabb titt på klockan och vi börjar få bråttom om vi ska hinna under tio timmar idag också! Hade ju gärna haft lite mer marginal än sist, även fast det var en kul spurt. Betar ändå snabbt av resterande, med lite fel vägval här och där, men det märkte vi att många andra gjorde också. Det hör ju lite saken till, allt ska inte gå på räls. Det tre sista kontrollerna låg nära Björkliden, och man blir nästan gråtfärdig när man vet att man är så nära mål, så nära slutet.

 
Försöker väckla ut kartan som envisas med att vara ihopknöcklad. 
 
 
Här kliver Lina på min fot när hon stämplar, (förklaringen till min grimars). 
 

Tävlingsledningen vill vara extra jävliga och lägger alltid sista kontrollen längst ner i slalombacken och målet är vid hotellet på toppen. Men det var en grymt kul nerförslöpa i grön snårskog och mjuk mossa hela vägen ner och som vanligt försvinner alla krämpor i slutet på ett lopp och man kan springa hur fort som helst. Vi fnissar och flåsar den sista tassande stigningen in i målfollan och tar en rejäl spurt tillsammans och kan andas ut. Vi klarade BAMM70 i år också. TJOHO VAD BRA DET KÄNDES!!

Varmare avslut i år, och bastun som vi bett mamma och pappa sätta på i stugan användes aldrig. Hade gärna tagit ett dopp i sjön istället. BAMM-burgare smakade bra, men vi var fortfarande mätta till någon timme senare när Bammketten ägde rum. Vi kom in så pass sent denna gång på 9 timmar och 45 minuter om jag inte minns fel, så det fanns bara tid till att duscha och byta om innan det drog igång.

 

Långt senare inpå kvällen upplyste en tjej i tävlingsledningen om att det sista laget var påväg in, (alla lag hade alltså inte hunnit ta sig igenom banan innan bammketten startat) och det flesta gick ut till mål för att heja in de tappra kämparna. Vilken stämning det var, alla visslade, tjöt och skrek hejarop. Såå trötta och slitna killarna var som sakta vaggade fram upp för sista krönet på slalombacken blev jag ändå imponerad att det fullföljt hela orienteringen. Stora och tunga ryggsäckar verkade dom ha släpat runt på också. Men de klarade sig enda in i mål! Alla kan som sagt vara med i sin egen takt och sträcka.

Hur som haver, syns vi nästa år? Vi är i alla fall redan anmälda. REKOMMENDERAS VERKLIGEN. VÅGA!

Nästa gång vi hörs är det kanske från Umeå, för dit flyttar vi om en vecka. Ha det bra så länge.

KRAM

Lina och Sanna. 

 
 
 
 

Vila sig i form

Just så, vi är tvugna att vila oss i form till tävlingen i helgen. Mina knän och rumpa, (som jag hade förvånansvärt lite smärta i under Hemavan) gör ont varje dag, och klarar för tillfället inte av att springa. Jag ramlade också under Hemavan och landade på min hand (såklart) som varit skadad sen olyckan i Frankrike, så nu är den ganska så ovanvändbar också..
 
Linas bräckta revben läker allt eftersom, men under läkningen gör det fruktansvärt ont.. Våra vanliga träningsrutiner har vi fått lägga åt sidan helt enkelt. Det är svårt att från att ha tränat och rört på sig flera gånger per dag nu helt få ställa om och ägna sig åt andra saker. Vi har i alla fall klarat av att cykla en del och gjort lite lättare styrketräning, och långa promenader med hunden har gått bra. Så helt på latsidan har vi inte direkt legat, bara mindre än vanligt. Acceptera läget liksom och försöka ladda till BAMM. Vi ska ju vinna den här gången. ;)
 
 
Hur som, nu i helgen var det Axa Fjällmaraton, och vi var på plats för att hejja på vänner och bekanta, och som sagt, pappa! Efter starten åkte vi bort till Ottsjö och gick upp med Kira på Hållfjället och väntade in de första löparna. Riktigt spännande att gissa och se vilka som skulle ligga i täten.
 
Kunde sen småspringa lite påvägen ner igen. Men inte mer än så. Det var intressant att se tävlingen från en annan vinkel och stå på sidan istället för med nummerlapp på bröstet. Många som vi hejjade på frågade varför inte vi sprang, och det enda jag kan säga är att jag gärna haft en kropp som hållit, men när det gör ont måste man väl lyssna.. 
 
Sen var det väntan och vänta och väntan. (Parkerade i Ottsjö). Och tillslut, tio minuter innan tre kommer våran starka fader springandes (jodå!) upp till vätskan. Men beslutade där att avbryta för också han hade allt för onda krämpor i knäna. Ingen mening att riskera något med 16 km kvar av tuff terräng. Vi är hur stolta och glada som helst i alla fall, jag menar 28 km är ganska lagom det också. 
 
Allt är i alla fall i sin ordning och vi börjar nog packa imorgon inför BAMM. 
 
 
 
 
 
 
Här är bilder från BAMM förra året. Det verkar som att det blir bättre väder, med sol (!) och inget regn i år, men man kan ju aldrig veta. Kanske kommer det upp ett till inlägg innan vi far om hur vi tänker kring packningen den här gången! :D
 
//Sanna
 
 

Godaste gröten

Vi har ju en matblogg också, elkotts.blogg.se, men ibland dyker det upp lite ätbart här med, för det är ju så himla kul! (Och gott!) 
 
Denna morgon flög jag typ ovan molnen för det var så gott. (Jag var nog ganska hungrig också, och tallriken blev så fin så åt nog med ögonen också, men det var på riktigt väääldigt gott) 
 
 
 

Kokosgröt med kanel och vanilj


 Vill man ha gröten vegansk går det utmärkt att skippa ägget

2 pers
 
1 1/2 dl havregryn
1/2 dl mandelmjöl
1/2 dl riven kokos
1/2 dl krossade linfrön
1 msk chiafrön
1/2 dl solrosfrön
1 dl kokosmjölk
3 dl vatten
1 ägg
en nypa salt
kanel och vaniljpulver
 
Lägg allt förutom ägget i en kastrull och koka upp, låt sedan puttra på svag värme några minuter, rör om då och då. När det börjat tjockna och nästan är klart, i med ägget och rör om, låt puttra någon minut till. Servera i en fin skål (jaa det smakar ännu godare då), med förslagvis jordgubbar, blåbär, björnbär, vinbär, jaa de godaste bären eller frukterna du hittar! Toppa med hackade nötter, bipollen, myntablad (VIKTIGT! Sååå gott) lime zest och eventuellt agave sirap eller honung bara för lite extra lyxighet. Ät med krämig kokosmjölk eller havremjölk. 
 
 
 
 
 
 
 
 
2 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: chiafrön, frukost, gröt, kokosgröt, mandelmjöl, matblogg
Visa fler inlägg