Hemavan24

HEMAVAN24

 

Så var dagen äntligen här! Som vi längtat efter att få springa i fjällen igen! Vi anlände med flyg till Hemavan redan på torsdag förmiddag, så passade på att springa en sväng upp på stigarna innan kartutdelning klockan 15. Det kändes så himla bra i kroppen och vi blev ännu mer laddade inför morgondagen.

Efter lite inhandlande av lunch och vår energi till loppet så började alltså planeringen. Det var inte direkt någon rush den här gången till kartinritning så vi hade gott om plats attrita in kontrollerna. Det fanns många vägval och vi var lite kluvna om vi skulle ta höjder eller springa längre på ”platt” terräng istället. Enligt väderprognosen skulle vi ha finväder under fredagen och sedan skulle blixtar, regn och dunder dra in under natten. Så vi bestämde oss för att ta toppar på första dagen och hålla lite öppet hur vi skulle göra sen.

Som alltid ändrar vi oss ju hit och dit, men vi var ändå klara med vår rutt förvånandsvärt snabbt, vilket gjorde väntn ännu längre… Resten av måltiderna ingck i pketpriset på fjällcentret. Dock ingen superhit tycker vi, vi hade sagt till om vegansk  kost, men det fanns inget utöver alla tillbehör till köttet. Alltså pasta,potatis, ris och lite olika plocksallad. Men det var helt OK ändå.

 

Flera kända ansikten från förra året, man träffar verkligen mycket flk när man är med på sånna här tävlingar. Väldigt roligt!

Vi testpackade utrustningen i våra små löparryggor från Ultimate direction, allt fick plats med nöd och näppe, men det var inte direkt någon bra idé att ta fram saker ut på fjället om vi skule vilja det.Så även om det hade verit skönt med den "väst-ryggsäcken" så valde vi att packa om till våra störra 20-liters säckar från Haglöfs.

 

 
   
 

När starten närmade sig var himlen blå och solen lyste från sin starkaste sida. Vilken dag vi skulle få! Shorts och Sport-bh valde vi att ha på oss eftersom vi börjar med slalombacken upp och vi skulle vidare uppåt mot en topp. Ett mycket bra val. Det var tillräckligt varmt ändå kan jag lova. Vi verkade vara det enda laget som valde liftspåret. De flesta valde att springa Kungsleden mot kontroll 11. Men det var skönt att få vara ”själva” och slippa stress från jagande lag. Vi höll ett bra tempo upp och efter det banta liftspåret blev det fint och lättlöpt. Uppe på 1100 ungefär började stenblocken komma mer och mer och då måste man verkligen hålla tungan rätt i mun. Det tog sin lilla tid men efter 1 h 45 minuter var vi framme vid första kontrollen. Och vilken utsikt! Otroligt vackert. Så glada att vi nu kunde få se något här uppifrån, eftersom vi förra året irrat omkring i dimma på topparna.

 

Stämplar första kontrollen på toppen!

 

Vägen ner tog längre tid på allt stenskravel, men när man äntligen kommit förbi kom den roligaste biten på hela loppet! Det var grönt och fint och vi kunde bara skutta neråt längs bäcken där nästa kontroll var. Vi bara bubblade av glädje, allt var verkligen perfekt!

 

Mot nästa kontroll blev det uppför igen och Sanna började klaga på värmen. Sanna + värme + springa = dålig kombination. Efter bravaderna i alperna förra året som slutade på sjukan har hon blivit väldigt känslig när vi springer i sol. Jag tyckte hon överdrev lite väl, eftersom det inte var sååå varmt och vi fick till och med någon lätt vindpust då och då. Men det gick långsammare och hon klagade på hur hon hatade denna extrema värme. Som tur var så passerade vi en bäck som vi kunde svalka oss i och fylla på vatten. Vi intog även den godaste energin för dagen. En vanlig hederlig banan som vi skalat och lagt i en påse (Varför släpa med på onödig skal-vikt liksom!?)  

Kommande kontroller följde vi längs bergskammen i princip. Det var inte alls svårorienterat (vi tog faktiskt inte fram kompassen en enda gång under loppet!) Många lag verkade ha tagit den här vägen. Där det fortfarande fanns snö kunde vi se fler fotspår och vi passerade även 3-4 lag. Vi var på topphumör och jag var tvungen säga hela tiden hur fantastiskt allt var och vilken tur vi hade med vädret . Bitvis var det väldigt stenigt (de flesta högre toppar här är bara massa sten och klippblock) men då passade vi på att äta en av våra tunnbrödsstutar när vi ändå var tvungna att gå. Vi hade fyllt dom med Jordnötssmör, Salmbärssylt från Gotland, äpple och Oatlys Påmackan (typ som färskost fast gjort på havre). Det var jättegott och gav oss ännu mer energi! Ingen av oss hade ont någonstans heller och vi kunde bara flyta på. Här uppe fanns det också längre snöfält som är det absolut roligaste att rämma ner för! Vi mötte ett herr-lag vid kontroll 26 som tyckte att vi såg alldeles för glada ut, men allt var verkligen så bra det kunde bli då!

Härligaste känslan när man släpper på utför ett snöfält!

 Hittills hade vi följt vår plan men hade också en liten avstickare i huvudet att ta 118 som låg nere i dalen. Eftersom allt kändes så bra och det var fin solnedgång åt det hållet så plockade vi en extra-poäng. Det ångrade vi inte en sekund. Magiskt vackert och lättsprunget. Sanna hade också fått värsta kicken här och ökade tempot rejält. Så nu passar det!? Tänkte jag som inte kände mig jättesuperpigg nu när mörkret började lägga sig. Det gick uppför och var mossa och ris men Sanna skulle springa på ändå. Jag är flera gånger nära på att fråga vad tusan det var så bråttom för och kanske säga något elakt om hur seg hon varit tidigare. Men jag håller tyst och försöker hänga på. Så här blir det alltid på de här längre tävlingarna. Först är hon efter och säger att jag måste sakta ner, sen när man själv börjar bli lite sliten, då minsann har hon eld i baken hela vägen! Det känns också som att hon vill jävlas lite med en, hon borde märka att jag har fullt sjå med att se vart jag sätter fötterna och att hänga med henne, och då måste hon säga saker som ”Alltså , vad skönt att det går så lätt att springa här” eller ”Åh, titta vad vackert det är vid sjön”. Som om jag bryr mig om någon utsikt nu... Jag är ändå inte vidare trött så det går bra och vi har ett bra tempo.

Ännu finare färger av solnedgången kom, så det var alleles magiskt, men då hade vi lagt ner kameran långt ner i ryggsäcken..

 

Nästa kontroll skulle vara vid en liten sjö, vi hade god utsikt från höjden där vi stod och kunde se viken av de småsjöar som den skulle ligga vid. Vi skymtade ett annat lag längre ner som såklart var påväg mot samma. Ju längre ner vi kom desto svårare blev det att minnas vart den där sjön låg, vi sprang runt ett tag som det andra laget och letade men tillslut lyckades vi komma samtidigt dit! (Okej, vi var typ 5 sekunder före ;) )

 

Sanna satte av igen, lite fel riktning tyckte jag, men hon sprang på utan att ens kolla på kartan. Vi tog en onödig höjd som vi inte skulle ha gjort om vi följt vår planerade färdväg. Det fick hon såklart höra av mig. Sedan skulle vi följa en av tre bäckar som slingrade sig ut från den större bäcken (eller jokken?) . Sanna sa att hon var säker på att vi följde rätt. Jag hann inte kolla på kartan själv eftersom jag än en gång försökte följa med i hennes nya ryck.  Såklart hade vi följt fel bäck, som vi insåg när vi kommit ända upp till ett rengärde. Dit skulle vi alltså inte. Det fick hon såklart höra av mig. Men efter lite noggrannare kart-check kunde vi ta oss till kontrollen och ungefär då kom regnet. Jahapp. Nu börjas det. Hemskheterna som skulle pågå resten av färden. Vi körde ett snabbt på med underställ-jacka- pannlampa-stopp. Jag lyckas hälla ut lite grejer från mitt topplock på ryggsäcken när jag ska försöka vara snabb, men får i allt lika snabbt igen (tror jag).

Halvvägs ner till tältlägret som låg en bit nedanför snurrar det runt lite tankar i huvudet. Vad hade jag i locket egentligen? Ett underställ som jag satte på mig, pannlampan, en clifbar, en skräppåse, Sannas glasögon. Sannas glasögon. Sannas glasögon. Helsike. Jag har inget minne av att jag lagt i Sannas glasögon igen. Vad ska jag säga? Kommer hon bli arg? Jag beslutar mig för att släppa bomben på en gång. ”Jag är inte säker på om dina glasögon är med oss längre” piper jag ”Jag tror att dom ramlade ur” Det tar inte många sekunder innan Sanna bara lättsamt säger att ”Det gör inget, jag ska ändå ha nya”. Och så var det inget mer med det. (fast nu i efterhand har hon klagat)

Det är mörkt när vi ser tältlägret, det lyser en lampa därifrån och vi kan känna grilllukt. Hoppas att dom har stekt på några vegokorvar den här gången (det hade dom inte gjort förra gången, och vi hade ingen lust att den här gången heller). Vi blir erbjudna rykande varm blåbärssoppa som vi båda får första gradens brännskador i halsen av, vi blir erbjudna en 6-minuters väntan på vegokorvar som inte är påstekta. Och vi blir erbjudna korvbröd med senap och ketchup. Taget. Korvbröd var gott, men nästa gång ska jag be dem ha vegokorvar färdigstekta som köttis-korvarna är. Låter jag väldigt bortskämd nu? 

Sanna skriver

Det hade ju börjat skymma, men vi såg ändå vart vi skulle. En bäck som slingrade sig ner uppifrån som vi bara behövde följa till sammanflödet. Vår plan hade tidigare varit att ta oss från en kontroll längre upp ner till denna, men ändrade rutt och kom som sagt till tältlägret först och sprang istället upp till den. Det visade sig vara ett bra val då det såg ganska trixit ut att ta sig ner.

Lina hade börjat få lite känningar i ett knä, så vi tog fram stavarna. Jag hade inte trott för några timmar sedan att vi skulle behöva dem, men så skönt det skulle bli resten av tiden att ha dem med sig! Helt annan belastning och enorm hjälp.

Eftersom vi kollat lite slarvigt på kartan blev vi besvikna när vi upptäckte att den led vi trodde skulle vara lättlöpt till vårt nästa område med kontroller endast var en vinterled.. Det var myr och snår och inte alls smidigt. Vi tog oss dock fram med fortfarande god sikt genom dalen med Norra Sytertoppen till höger framför oss lite längre fram. Solens ljus syntes i rosa och orange längs horisonten och försvann aldrig helt, så otroligt fint!

Några kilometer senare då vi börjat en mindre klättring över en sadel kommer Sorkpesten (Jonas Danvind) och Islus24 (Mattias Allared) i lag Skabbräven tassande. Tyvärr hade det inte gått så bra då Islus24as fot strejkande. Då ska vi komma ihåg att han hoppade på kryckor för knappt två veckor sedan. Kanske inte den bästa idéen att vara med på en dygnstävling i fjällen... De skulle bara ta sig till tältlägret och snabbaste vägen tillbaka. Lägret låg i år nästan längst bort från mål av alla kontroller, och för att ta sig tillbaka måste man gå över topparna för att inte behöva ta dubbelt så många kilometer extra… Men okej, det lät som en bra plan...

 

 

 

 

 

Vi önskade varandra lycka till och började ta oss ner till en sjö där vår nästa kontroll låg. Det här var tydligen myggens land. Om vi så stannade en sekund smockades de runt oss. Vi drog på huvorna och spottade och fräste efter dem i hopp om att de skulle försvinna. Skyndade vidare från sjön, och här ändrade vi också vår rutt. På kartan hade det sett ut som att vi var tvungna att ta oss tillbaka samma väg upp vid sadeln och följa den upp på en topp och ner till en annan sadel upp till slutgiltiga toppen, som i en båge. Men nu såg vi att det skulle bli hanterbart att ta sig upp direkt till andra sadeln och vår topp.

Vi brydde oss inte riktigt om vad Björn Rydvall hade sagt innan, ”Om man är ute och friklättrar är man lite på fel ställe” utan började vad som kan kallas mer för klättring än löpning uppåt mellan stora spetsiga stenblock, djupa hål och ris. Men förmodligen tog den här vägen ändå snabbare än den andra för rätt som det var kom vi upp. Hejade på ett lag som var på väg ner samma väg. Det hade jag däremot inte gett mig på. Det är alltid lättare upp än ner.

 

Efter toppen gick det neråt igen (såklart) och vi fick soluppgången rätt i ansiktena. Försökte njuta av det och tänka bort att fotlederna gjorde ondare och ondare. Linas knä blev också värre, och jag var både förvånad och glad att jag inte kände av knän eller ljumskar det minsta! Det enda problem jag hade var fötterna, de var väl för ovana helt enkelt. Cyklingen på Gotland har nog varit bra för mina knän, jag är ju den som annars brukar få ont, men var nu urstark i benen, de var inte alls slitna.

Hur som helst skråade vi runt en topp till en sjö och i en vik fann vi nästa kontroll. Det var en jättefin fjällsjö med sandstrand och härliga toppar runt. Om det inte hade varit tävling hade jag lätt tagit mig ett dopp här! Perfekta tältplatsen också, hur mysigt som helst.

Det var skönt för fötterna att springa på myr efter det och mjuka upp litegrann. Toppen vi siktade på såg högre ut än vad som visade sig. Det hade börjat dra in dimma och regn och jag trodde att vi bara kommit upp för ett krön halvvägs ungefär. Då ser vi två killar stå vid ett röse och dra på sig regnställ, och bredvid hänger en orange-vit skärm. Vi var uppe på toppen! Eftersom vi redan varit ganska högt gick det ju snabbare, och det hade vi inte tänkt på.

Det hade börjat regna och blåsa rejält och vi ville komma ner så fort som möjligt. Jag tänkte att den här gången kommer ovädret hålla i sig hela tiden. Lite orolig var jag också för blixtar och åska. Många timmar med skitväder väntade alltså. Vi hade ju varit bortskämda med grymt bra väder i 15-16 timmar, så det var kanske mer än rätt att få slita lite också.

Men så bara sådär en kvart senare var himlen blå igen och solen sken på oss. Det här var ju hur bra som helst!

Vägen ner tog längre tid, och jag undrade om vi skulle hinna till den kontroll vi tänkt och sedan plocka två till, (eventuellt även Norra Sytertoppen och en annan tvåpoängare också). Men klockan var bara sju på morgonen så det var ju helt lugnt. Men vi kom mitt upp i sånna riktigt störiga snår som man fastnar i och snavar på. Känns lite som att de sträcker ut sina armar och fäller en! Alltid är det någon krok som man råkar haka i. Lite på sämre humör och skällde på varandra. Lina var onödigt elak mot mig tyckte jag och skällde bland annat på mig för att hon mådde illa av en macka hon tvingats i sig, (bara för att det var jag som hade gjort iordning dem innan tävlingen). Blev lite full i skratt efter lång tystnad av oss båda när hon klämmer fram ”Jag älskar dig ändå, även om jag bara är dum jämt”. Skönt att man kan småbråka om oviktiga saker och ändå veta var man har varandra.

Det flöt i alla fall på. Och vi tog oss sakta framåt. Hamnade på fel sida om en jokk och såg på kontrollen på andra sidan som retsamt blåste lite lätt i vinden. Men med våra stavar som extra stöd var det ganska lätt att ta sig över. Förra året var det betydligt högre vatten och då hade vi problem när vi korsade många vattendrag.

Vidare var vi tvungna att gå snett för att hålla höjd. Vi skulle komma in på en stig upp mot Sytertoppen, men följa den ner för att komma till yttligare ett bäcksammanflöde. Det var egentligen lättsprunget, men våra fötter ville inte samarbeta, de värkte och värkte. Sakta ner var det enda möjliga, vi tog oss framåt steg för steg. Mötte två tjejer vi stött på tidigare också. De var på väg upp mot toppen. Herregud, tänkte vi, som skrotat den idéen för länge sen. Skulle de verkligen hinna? I det tempot? Fem timmar kvar tills klockan är två, och de skulle ta sig upp OCH ta sig ner. Förmodligen hade de inte varit uppe där förut och visste inte hur bökigt det är. (Vi var tog den toppen från andra hållet förra året, och det är väldigt mycket sten och ojämnt. Som vi anat kom de tyvärr försent i mål, hela två timmar extra blev det.

Som sagt valde vi bort toppen och tog oss ner till Kungsleden genom skalet istället. Det tog en himla tid att bara komma ner dit. Lina haltade framåt som en gammal gumma och det var bäst att bara vara tyst och agera lite stöd. Vi visste att vi kunde gå hela vägen i mål och ändå ha tidsmarginal, så det var ingen idé att stressa. Skojade lite om hur dumt det egentligen var att köra en halvmara när man har så ont. Hade ju aldrig gått ut och sprungit det i det här tillståndet annars, men nu bara kör man på. Avståndet till mål kändes längre än 21 km ändå. VI hade ju inga fler kontroller att plocka och därför har man ju inga delmål riktigt. Milen genom skalet var en lång mil. Vi hade dock börjat småspringa lite (även jag kanske inte hade räknat det som att springa annars, men nu kändes det garanterat som ett okej löpsteg). Vi såg plötsligt ett annat lag framför oss, ett tjejlag! Vi visste ju inte riktigt vilken konkurrens vi hade. Jag ser att Lina stelnar till och plötsligt sätter i väg i mycket högra fart. Tävlingsinstinkten kom igång direkt. Lite störigt om hon hade kunnat springa så här bra hela tiden, då hade hon ju kunnat öka tidigare tänkte jag. Men som alltid är det väl motivation man behöver. Det var också finare stig nu så det var ju förståligt. Vi skuttade om glatt och låtsades vara fräschare än vad vi var.

Nästkommande mil var en kamp för oss båda. Dessa tio kilometer var ännu längre än de förra. När jag trodde att vi hade kanske 4 kilometer ner till Hemavan står det åtta kilometer på en sjylt. ”NEJ det är inte sant” utbrister jag och är nära till gråt. Om jag inte hade så sjukt ont i fötterna hade jag gärna varit ute i 24 timmar till. Därför är multisport så bra, då man byter gren och moment så kroppen inte blir lika sliten.

Vi tuffar på och möter ganska många vandrare som hejar på oss. Ju mer vi springer ju bättre går det faktiskt och vi kommer in i ett flow igen. När vi har kommit så långt som ner till trädgränsen ryter Lina plötsligt till igen. ”Jag KAN INTE springa så snabbt!” och vi börjar tjafsa lite och klaga på varnadra. Haglögs Silva kommer då från ingen stans och sveper elegant förbi oss på fjäderlätta fötter. Vi skyller lite på att våra ben gör ont och därför humöret inte är det bästa. De hade planerat sin tur i minsta detalj, men strukit 7 poäng, och samlade in 50! Hur är det ens möjligt.. Sjukt imponerad av dem, de kan sin sak. De hade sagt att de skulle komma i mål 12.54, och kom 12.48, inte så dåligt beräknat.

VI tar oss ner för slalombackarna och in på sista delen som är snitslad eftersom det går en löpartävling på 11 km samtidigt som Hemavan24 delar målfålla med. Här är det dock asfalt i 2 kilometer (eller säkert bara 1 km, men det kändes långt). Kanske det värsta för ömma fötter med hårda dunsar.

Banan gick in på ett elljusspår mot slutet, och vi skulle ha en sista kontroll som skulle ligga i starten på elljusspåret. Då visste vi inte om det var i början där vi kom in från asfaltsvägen, eller i slutet när vi skulle komma ut på en till väg för sista delen mot mål. Lite förvirrade och irriterade i tron om att vi missat den när vi kom en bra bit in på spåret. Men det visar sig att den låg längst ner. Skön. T.

Upploppet ligger på en äng och med publik handklappandes och hejandes var det som vanligt att alla bekymmer och skavanker är som bortblåsta och vi spurtar in i mål med stolt hållning och starka ben. Så fort vi stannar dock, låser sig benen igen och allt ont kommer tillbaka. ”Sprang jag det där för en sekund sen?” Kved Lina.

 

Här nedan ser ni vår rutt, (lite otydligt och svårt att se kankse) plus nummer 18 som vi valde att ta extra.


 

Lag efter lag droppar in, och snart kommer första herre på 11kiolometers tävlingen. Det var roligt att se skillnaden på dem och dygnslöparna som kom staplandes över mållinjen. Solen skiner även nu, och alla är så glada att det inte blev något regn och oväder. Allt detta kom istället idag, (söndag) nu vräker det ner utanför fönstret. VI sitter inne i stugan på fjällcentret och väntar på flyget ikväll. Vi tycker lite synd om tävlingsledningen som just nu är där ute på fjället och plockar in de sista kontrollerna.

Hur som helst vann vi detta år med! Nästan exakt 10 mil blev det, och 38 poäng. Vi är nöjda med vår banläggning och fick så himla fin tur, vi behövde verkligen få vara i fjällen litegrann. Nu laddar vi för BAMM om två veckor. Hoppas på lika fint väder då med. Och nu har vi fått snabbare kompasser och bättre pannlampor i pris också. Så vad kan gå fel?

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 //Sanna och Lina 

En kommentar
publicerat i Allmänt
Taggar: 10mil, 24timmarstävling, 2mannalag, Hemavan24, fjälltävling, fjällöpning, orientering, rogaining

Frulle och Jungfruloppet

Vi har jobbat på frukost här i Strandbaren vilket är jättekul! Sparris (The Head Chef) har bestämt att vi ska servera lite nyttigare frukost, We like! Så det som gäller är chiapudding med bär, eller yoghurt med granola, smoothie, ägg om man vill, och kaffe eller thé. Vi har både möjligheten att man får ta med sig frullen eller sitta i ute vid poolen (vilket är fett nice), och eftersom vi får betsämma själva hur vi gör, då kan vi göra såhär fina frukostskålar... VILL NI KOMMA HIT ELLAH!?

 

 

 

 

Efter jobbet var det i allafall RACE-dags!

Jungfruloppet

Det var en varm dag på jobbet och vi försökte hålla oss i skugga och dricka mycket vatten. Man hämtade nummerlappar i målområdet för att sedan ta en buss till starten. När vi står där och väntar knackar någon på Linas axel, och ingen mindre än pappa skrattar oss i våra ansikten! Han kom ner på morgonen och hade chillat vid stranden hela dagen för att delta på korta banan på loppet, men det var lite väl varmt tyckte han, så hade bestämt sig att bara agera stöd och hejarklack åt oss. Så himla kul att han gör som han gör med överraskningar! Vi blev båda direkt piggare och ännu mer taggade på tävling. Riktigt kul det skulle bli!

 

Somnade till i bussen på väg till start, men väl framme i Lickershamn vaknade vi till och började värma upp ganska direkt. Ett mysigt ställe med små röda bodar och fiskebåtar. Starten var enkel med ett snöre på marken. Det såg inte ut att bli vidare konkurrens heller, vilket var ganska skönt. (Men såklart ska man aldrig ta ut någon vinst i förskott, men när det nu väntade lite mer av vad vi kallar terränglöpning kändes det helt enkelt så). Hade hört att det var bra att vara snabb i starten för att det skulle vara trångt att ta sig förbi längre fram. Höll så bra fart jag kunde och hamnade precis bakom Lina. Märkte inte av att det blev så trångt, är van vid trängre på tävlingarna hemma måste jag säga.

Det var mycket rötter och sten och det gjorde att vi drog ifrån de bakom oss ganska fort. Jag höll Lina ca 5 meter framför mig. Detta avstånd växte dock till 100 meter som mest. Men jag såg henne bland träden hela tiden och höll hög fart hela vägen. Kände mig väldigt stark och glad. Det är så otroligt kul att springa lite mer tekniskt och på stig. Loppet gick alldeles intill havet också, och några gånger kom man ut på klipporna och fick sig en glimt av det mäktiga som havet är. Vid vätskestationen hällde jag vatten över huvudet, väldigt bra sätt att kyla ner sig med. Hellre så än att dricka något, det kan bara skapa problem i magen. Håll får jag så lätt nämligen.

Vid tio kilometer kom jag ut från en lite mindre stig ut på en bredare och ser överaskat att Lina ligger mycket närmre än tidigare. (!) Jag har tagit in! Massa tankar far igenom huvudet. Ska jag spurta ikapp och försöka komma om? Kanske springer vi i mål tillsammans? Har hon skadat sig? Varför går det sakta?

 

Kommer på mig själv att jag är i någon slags bubbla och studerar Lina på håll i stället för att ha fokus på löpningen. Släpper tankarna och ökar på och försöker koncentrera mig på andningen istället. Lät benen pinna på lite för fort tydligen för snavar till och ligger vågrätt i luften i, vad som känns som flera sekunder, men faller aldrig till marken. Känner dock plötslig smärta i hela höger utsida fot. Har vrickat till mig... Tusan också. Tänker mer på hur jag sätter stegen och hoppar vidare över rötterna. Så farligt är det inte och jag känner att jag fortfarande kan ta in mer på Lina, hon måste ha blivit lite trött. Har kamp med mig själv om att komma ifatt. Hela de två sista kilometrarna är det folk längs vägen som hejar och tror på mig, att jag ska springa om.

Såklart har Lina också börjat öka igen, och jag har inte riktigt kraft att kunna ta det. Hade ändå kul och det var ett roligt upplopp i uppför och gräs. Stämningen var på topp. Lina övermannas dock direkt av de lokala journalisterna och där står jag, dum och ointressant utan veta vart jag ska ta vägen riktigt. Som tur var kommer pappa med egen filmkamera och intervjuar mig. HAHA.

 

 
 
Fina, bästa pappa. 
 
Ett huvud kortare än alla andra. haha! 

När de är klara med Lina joggar vi alla tre tillsammans ner till vattnet för att bada. Pappa sa att han hade haft hela stranden för sig själv tidigare, så det lät väldigt lockande. Det visade sig inte vara så konstigt att han varit ensam. Tång och slam täckte vattenytan, vi trippade ut från en sten vid kanten av vass och försökte ta oss längre ut, ”där det var renare”, enligt pappas direktioner inifrån stranden. När vi såg döda fiskar guppandes intill oss var det droppen, vi kom bara knädjupt. Fick längta till kall-dusch hemma sen istället.

Vid prisutdelningen fick jag en kasse med lite lokala produkter, bland annat salmbärssylt och salmbärsvinäger. Lina vann en fin skål och en kopp. Blir bra att ta kort på till instagramkontot. För det har ni väl inte missat? Kolla in @elkotts på instagram eller elkotts.blogg.se för massa matinspiration!

Var med på Levaloppet i veckan också. Det var sjukt varmt, jag hatar att springa i värme. Det var en ganska tråkig asfalts- och grus-mil. Lina kammade hem andra platsen, jag blev femma. Vi ångrade lite att vi inte sprang halvmaraton, som då gick två varv på milbanan. Det var tråkigt att gå och vänta bara, hade ju kunnat springa lite längre då likaväl. Vi hade förmodligen kommit tvåa och trea då efter Gabriella också. Men det var en trevlig kväll i alla fall med en jätteduktig kille som spelade gitarr och sjöng. I morgon packar vi i ordning för Hemavan på fredag. Om vi är taggade?

JAAAA!!! SÅ IN I BÄNGEEEEEEEN!! :D

 

STARK lunch på Lauters på Fårö. Men glatt överraskade att dagens lunch var vegansk!

 

Chill vid raukar efter en springur på Fårö.

 

Läckert ljus från en av alla fårhagar där vi bor på Risungs Gård.

Middag utanför vårt loft. Har suttit ute nästan varje dag sedan vi kom hit i början på juni. Så härligt!

Hörs

Sanna 

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: chiapudding, frukost, jungfruloppet, nyttigfrukost, racerapport, smoothiebowl, strandbar

Sportkullan Adventure Race

Fortsättning på Race-rapporter.
 
 
 Efter några timmars sömn på färjan från Visby till Nynäshamn åkte vi förbi Norrköping för att hälsa på farmor och pappa som också var där. Verkligen kul att få träffa dem , dumt nog kommer man på först nu hur viktigt det är och hur mycket det betyder för en att vara nära sin familj. Farmor är inte i sitt starkaste jag nu och det är så ledsamt att se. Men hon skulle hålla tummarna för oss på tävlingen och när vi kramades hejdå så det kändes bra ända in i hjärtat.

 

Det är alltså Sportkullan Adventure Race som vi är på väg till. En multisport/äventyrstävling bara för tjejer! I de flesta multisporttävlingar ingår MTB, löpning och paddling. Men på Sportkullan har man valt att ha madrasspaddling istället för kajak/kanotpaddling. Det är ju lättare för folk att åka på biltema och köpa en uppblåstbar madrass för några hundralappar än att köpa kajak för flera tusen.  Så det är nog smart. Ett roligt äventyrsmoment också.

Vi skulle dock egentligen varit med på den längre tävlingen Le Grand Tour som ingick i Swedish Adventure Race-serien. (Och som vi deltog i förra året som blev ett väldans äventyr..) Då är man ute i mer än 24 timmar och vi var supertaggade inför det. Men tyvärr blev den inställd på grund av för få deltagare.. .

 

Vi hade dock redan spanat in Sportkullan så då bytte vi helt enkelt! Tre stycken ska man vara och vi planerade att köra med Maria Kolk. Men bara någon vecka innan tävlingen meddelar hon att hon inte kan ställa upp eftersom hon har skadat sig! Vi fick söka land och rike efter en tredje lagkamrat. och även supportteam som man var tvungen att ha för att frakta runt vår utrustning mellan de olika växlingsstationerna (TA).  Efter hjälp från en supersöt tjej som heter Mimmi lyckades vi få den meriterade supporten Magnus, och tävlingsledningen hade också lagt ut vår efterlysning på hemsidan så snart hörde Jannicke av sig till oss och var intresserad av att tävla med oss.

Jannicke hade länge velat köra tävlingen men inte hittat någon att köra med, så det här var både en chans för henne och en chans för oss att köra. (Annars hade vi fått köra bara vi två i öppen klass utom tävlan vilket inte kände så kul. ) Jannicke ville dock försäkra sig om att vi skulle göra detta som en kul grej, hon visste inte vilken nivå hon låg på jämfört med oss, och eftersom vi inte känner varandra så vet vi inte hur vi fungerar osv. Vi skulle ju ändå vara ute i ca 10 timmar... Såklart förstod vi att det skulle bli en tävling på lite andra villkor än vad vi hade tänkt, men har man tävlingsnerver och kör bara mot en massa tjejer är det svårt att hålla igen på krutet ändå…

Vi alla tre kom fram med bil försent till nummerlapps- och kartutdelning och informationsmöte, men vi fick istället höra med de vi bodde med vad som var viktigt. (Dom missade dock att nämna en liten detalj…Något om en bro… )

 Mimmi som jag nämnde tidigare hade ordnat ett gemensamt boende för flera Östersundsbor, så vi bodde tolv stycken både ute och inne vid hennes barndomshem. Vi kände Hanna Haglund och Helena Engquist lite sen förut och det var riktigt god stämning, supertrevligt var det! Alla var uppe sent och packade och donade med de sista grejerna innan det var dags att få lite sömn. Starten gick 07.30 nästa dag med samling 06.30. Så alla var uppe 05.00 nästa dag för att göra sig i ordning och käka frukost.

 Det var två klasser, Long och Sprint. Vi skulle köra long på ca 10 mil fågelväg. Först var det MTB ca 35 km, sen löpning ca 14 km, sen madrasspaddling ca  3 km, sen MTB igen 35 km och till sist teknisk orientering. (Allt är orientering, eller ”navigering” som de kallade det, men sista delen är mer klassisk och svårare orientering på mindre avstånd i skogen.)

 


Häftig start fullt med massa coola tjejer, flera såg så himla proffsiga ut så man nästan fick sänka garden lite… Vi startade iallafall ovanför ett vattenkraftverk som det var stupbrant nedanför. Första kontrollen skulle vara en riktigt spridningskontroll. Man kunde välja två vägar, antingen en säkrare men längre väg, eller en kortare men osäker, eftersom man inte kunde veta om det gick att ta sig upp genom skogen på ett ställe. Jag ville ta kortast och chansa men de andra insisterade på att vi skulle få en bra start och inte irra bort oss de första vi gjorde. Så det blev den längre vägen. Riktigt härlig känsla att vara iväg och vi satte av i ett bra tempo! Det kändes som att det var hälften-hälften av startfältet som tog höger eller vänster. Spännande att se vilken som gick fortast!

 
 


Snart började uppförbacken som skulle slingra sig upp till en mast. Vi trampade på och det kändes verkligen jättebra! Fick inte alls upp särkskilt hög puls men cyklade om lag efter lag. När jag tittade bakåt för att kolla så vi alla tre var med upptäckte jag att Jannicke inte var oss hack i häl och i samma stund krokar jag in i Sanna och vurpar. Får styret rätt i ansiktet och det känns som jag får fetaste fläskläppen. Men jag är snabbt uppe på cykeln igen och vi väntar in Jannicke. Redan nu förstod vi att tempot kanske inte skulle gå i det som jag kände för att köra, men det var bara att bita ihop och ta det lite lugnare.  Backen fortsatte såklart en lång bit och vi spred ut oss igen. Jag tycker att det är väldigt svårt att hålla någon annans tempo i en backe där man måste trampa på för att ta sig upp. När den väl planade ut lite så stannade vi och väntade igen, med en inte fullt så glad Jannicke, vilket jag kan förstå. ”Jag har ropat flera gånger!! Jag måste få en paus!” Fräste hon åt oss. Stämningen blev lite tryckt men snart var vi uppe i alla fall och det började gå nerför på en smal och teknisk stig (om man ens kan kalla det stig..). Sanna och Jannicke cyklade på nerför stenbumlingar, mossa och ris. Pulsen som varit så låg i den där långa uppförsbacken var nu skyhög och jag kände skräcken stiga, Skulle det vara såna här hemska passager hela banan nu? När jag ramlat för tredje gången gjorde jag det jag är bäst på istället. Springa. Jag kom ifatt de andra och fortsatte min löptur med cykeln studsande bredvid mig. ”Här är det ju jättefint att cykla!” Ropar Sanna. Det enda jag ser är en smal, smal stig full med stenar och rötter. Vad i helsike bubblar hon om!? Jag muttrar något ilsket tillbaka och springer på. Snart märker även Jannicke att det där med att springa är inte så dumt, så även hon hoppar av cykeln och vi håller jämn takt med Sanna som prompt ska fortsätta cykla.

Första kontrollen är tagen och det är många lag som kommer dit samtidigt. Efter en lång bit med spring-med-cykel-taktik kommer vi äntligen ut på en grusväg och kan höja tempot. Nästa kontroll ligger nedanför ett vattenfall dit vi måste ta oss till fots. Vi får klättra ner brant för stenar och sedan ta oss över vattenflödet alldeles vid vattenfallet. Nu är vi på gott humör och har bra laganda och Jannicke passar på att ta en bild. Vi fortsätter i ett bra tempo. Cyklade förbi fina fäbodar där förvånansvärt mycket publik stod och hejade, det börjar spöregna men det är faktiskt väldigt skönt. Sanna läser kartan bra och berättar för oss om hur långt det är ungefär tills vi ska svänga, om det kommer en väg osv. Jag hade gärna haft en karta jag också, men ändå skönt att inte ha det största ansvaret.

 
 
 

Sanna skriver

Cyklingen går vidare bra och vi kommer sen fram till moment vadning. I första skedet låter det ju inte så farligt. Hur svårt kan det vara? Men älven vi ser framför oss är inte jätteliten och inte heller helt ofarlig. Det är stora stenar och bra fart i vattnet. Vi ser andra lag kämpa sig över, släpandes, bärandes och konkandes på sina cyklar, med skräck i blickarna. Fler och fler lag kommer fram till platsen och dividerar var och hur man ska ta sig över bäst. Vi väljer att vänta med kontrollen som ligger ute på en sten mitt i älven. Jannicke ställer sig i stället nere i slänten (det är brant och snårigt ner till vattnet från vägen) och tar emot cyklarna en efter en. Så himla bra att ha henne i laget just i detta skede. Lina och jag hade nog slagit kullebyttor ner om vi försökt bära cyklarna där.

Hur som helst nere i vattnet, som inte var så kallt kom vi bara halvvägs, sakta stapplades med halkiga cykelskor. ”Strömmen tar tag i cykeln” säger Jannicke som ligger först. Vi vänder tillbaka till kanten och går längre uppåt där vi ser andra lag gå över. Det tar sin lilla tid, och när vi äntligen börjar ta oss över lägger jag märkte till att vi verkar vara det enda laget kvar av oss som kom samtidigt.. Vi hade verkligen förlorat mycket tid här! Försökte slå bort alla tankar och ta mig steg för steg framåt. Andades häftigt av ren fokus, håll i cykeln, snubbla inte, ta dig framåt.. Inga funktionärer för säkerhet i sikte, kändes lite oansvarigt..

Strömmen var läskig när man kände hur det ökade och kraften i vattnet var obehaglig. Men samtidigt kul med lite äventyrliga inslag. Över kom vi ju, om än adrenalinet upp över öronen. Kontrollen ute vid stenen tog vi sen till fots, det gick enkelt. Flera personer stod vid sidan och hejade.

Vräkte i oss energi som vi hade i ryggorna och fortsatte tävlingen. Kom fram till TA där såklart massa supporterteam var på plats och familjer. Mange hade ställt i ordning vår löparskor och energipåfyllning på rad. Skönt att ha någon som varit med förut. Vi knöt fast en lina (snöre) i mig och Jannicke för att hjälpa henne lite direkt.  Hon hade redan sagt att löpning inte var hennes starkaste sida, vilket ju är vår favoritgren.

När det började bli uppför fortsatte Lina och jag att trippa på, men jag kände hur linan till Jannicke sträcktes mer och mer, det kändes som att hon drog åt andra hållet bara för att jävlas. Men vi löste det på ett smidigt sätt. Vi Knöt helt enkelt fast snöret i både Lina och mig och höll armkrok och sprang som två små hästar fram för Jannicke och det blev såklart lättare och alla blev på bättre humör.  Nästa kontroll skulle vara på toppen av ett vattenfall. Vi kom en bit ovanför och svängde ner på en stig där vi mötte ett lag, ”det är bara ner här och till höger, där det börjar bli så där jävla brant” sa en av dem. Vi sprang en liten bit på stigen och tyckte sen att det började bli sådär jävla brant, så vi sneddade ut i den ris-snåriga skogen i branten för att ta oss ut till vattendraget längre ner. Men inte såg vi något vattenfall! Vi sprang runt där ett bra tag upp och ner, (notera att Sanna och jag fortfarande var ihop-bundna som siamesiska tvillingar och ville ta lite olika vägval då och då) Tillslut lyckades vi hitta kontrollen som såklart låg mitt efter stigen, vi förstod ju inte att vi bara kunde ha följt den lite längre. Note to self: LYSSNA ALDRIG PÅ, och FÖLJ ALDRIG andra lag.

Lagom bitter stämning fortsatte vi uppåt. Lina och jag höll nästan på att spricka och ville bara kuta iväg och jaga de andra lagen, men Jannicke såg nästan förbannad ut på oss och blev inte gladare när Lina föreslog att vi skulle ha snöret på igen.  Nästa kontroll var lätt att hitta, bara en lång grusväg upp mellan små stugor. Sen fick vi rulla på ner igen för en lång bit på grusväg som kändes längre än vad kartan visade. Blev lite osäkra ett tag, men jädrar så skönt det var att se den orangea skärmen långt borta intill vägen.  

Vi korsade sedan rätt igenom skogen för att komma vidare. Det var väldigt tjockt och tätt med träd bitvis. Jag var längst fram, men det var kul att inte bry sig om snår, spindelväv, grankvistar som rev in ansiktet, vi skulle bara framåt, framåt. Kände mig så duktig på hanteringen av kompass när vi kom ut på en väg, exakt där jag tänkt att vi skulle komma. Sprang snart ihop med femmilstjejerna igen, några av de långsammare lagen, så vi skuttade förbi ganska många lag vilket stärkte oss alla. Finaste delen på löpningen var definitivt här! Jättefin, lummig blåbärsskog med mjuk och skön stig att springa på, ungefär som i en saga eller film. Det är så jag tänker att Dalarna ser ut när jag hör ”Dalarna” haha. (Myggen kom senare, också något av det första jag parar ihop med Dalarna).

 Jannicke hängde med bra i löpningen fram till madrasspaddlingen och TA. Där hade vi tänkt vara lite snabba i bytet för att sedan kasta i oss energi innan cyklingen. Men Jannicke hade andra planer och satte sig ner för att ta fikapaus.  Vi fick helt enketl lugna ner oss och låta henne andas och äta lite innan vi sprang ner till vattnet med madrasserna på huvudena. Jag gav mig i väg först. Pappa hade köpt handpaddlar åt oss i storlek Large, som visade sig vara en riktig fördel. Skopade iväg en massa vatten och kom fram snabbare än andra laget som lagt i samtidigt, och stackars Jannicke som hade Pro paddles nånting, som såg betydligt spejsade ut än våra, kom knappt någon vart. Hennes var också mycket dyrare, (vi som köpte dem på första bästa affär på vägen upp till Älvdalen då hon inte hade några) så hade lite skuldkänslor att hon blev efter där. Vi alla hade trott innan att hon skulle köra förbi oss, men tydligen är det inte alltid pris som avgör kvalitet.

Det blev ingen forspaddling, utan bara över en sjö. Men mitt på blåste det en del så man fick fullt med vatten i ansiktet. Jag hade lagt ner mina glasögon i bröstfickan på ryggsäcken som nu blev totalt mos. Tryckte till lite extra bara för att vara värd ett par nya efteråt, de är så slitna ändå, haha! Det blev också sidvind mot slutet, så jag var tvungen att paddla med ena armen för att hålla rak kurs på madrassen. Men annars är det ganska enkelt och bekvämt att paddla på madrass. Man känner sig lite som en sköldpadda.

Kontrollen låg uppe i ett hopptorn, Lina klättrade upp och tog den, men hoppade inte de 10 meterna ner. Fegis. Men onödigt att bli blöt då vi bestämt att inte byta kläder. Eftersom vi var lite före Jannicke sprang vi upp till TA och cyklarna som stod redo. Vi passade på att trycka Clif bar, banan och dadlar (alltså, det rekommenderas starkt på denna typ av tävling, superlätt att äta och få i sig, inte alls lika svårtuggat som typ godis kan vara. ) Men när vi började spana efter Jannicke (som borde varit uppe ur vattnet vid det här laget) fick jag en kall kår längs ryggraden. She’s gone… Det var ingen människa ute på sjön längre, och ingen såg ut att vara på väg upp.. Dock såg vi plötsligt att funktionärerna vid stranden aktivt höll på med någonting så vi sprang dit. Där ligger Jannicke till synes livlös på madrassen och en säkerhetsperson står och masserar och skakar om hennes ben. ”Vad har hänt!?” Frågar jag skräckslagen. Vad tänkte vi med?! Gå upp och käka och dona innan vår lagkompis ens har kommit i land?? Jag skämdes som tusan. ”Hon har kramp” Svarade han lugnt. Och då hör jag hur Jannicke börjar kvida och vrida på sig lite. ”Nu borde det ha släppt” Säger han tillslut till henne. Hon reser sig motvilligt upp. Det såg ut som hon nog velat ligga kvar där ett tag till, men nu var det ju bättre s det vara bara att tagga till!

När vi äntligen kom iväg igen på cyklarna höll vi bra fart på asfalten. Dock slår krampen in igen och Jannicke måste ta det lite lugnare. Vi andra är dock så pigga nu så vi fortsätter trampa på. En riktigt trevlig stigning blev det, vägen slingrade sig uppåt så vi fick till och med lite alp-vägskänsla!  Förbi ett stugområde där svängde vi in på en stig och det blev superrolig cykling till stoppet som vi räknat in, botten av ett litet ”berg” eller vad vi ska kalla det. Vi hade tagit med oss löparskor för att springa upp till toppen, mycket smart! Det var så himla roligt att få springa på stig uppför, känns precis som hemma, som jag saknat detta från platta Gotland!

Väl uppe möttes vi av en väldigt trevlig, äldre dam som noterade vilken tid vi var uppe. Hon frågade lite misstänksamt var vår tredje lagkamrat var (alla är alltså tvungna att ta sig till alla kontroller) . Men vi lovade att Jannicke var påväg men tog det lite lugnare än oss. Och mycket riktigt kom hon snart och vi kunde skutta neråt. Vi mötte ett annat lag på vägen tillbaka, vi är inte sist! Dom hade på sig cykelskor, vilket inte såg så bekvämt ut, så jag tog lite extra lätta löpsteg för att psyka dom lite. ;)

Nu bar det av NERFÖR på cyklarna! Vi alla njöt verkligen av den sträckan, det tog aldrig slut! Hade vi cyklat såhär mycket uppför!? Det blev några glädjetjut längs vägen, det var en välbehövlig återhämtning. Jannicke gled förbi oss här och flinade glatt. Det har sina för och nackdelar att vara liten!  Dock så är det ju så att efter solsken kommer regn, nu blev det rejält uppför igen, på grusväg. Det var bara att tugga på, tugga på, tugga på. Men såklart kommer man ju upp någon gång. Vi var väldigt långt före Jannicke den här gången, så vi kunde äta lite och dricka av vår Fabolous energy drink. (Blandat Zlatans energidryck som vi fått efter Viruddenloppet, med Enervit-sportdryck som skulle varit till 10 flaskor, vi hade 4. Oops!) När Jannicke kommit upp erbjöd jag henne n slurk av den, men fick bara mutter till svar att hon minsann hade eget. Snart var det nog droppen för henne, kände återigen en klump i magen. Såklart är det inte roligt att få vara den svagaste länken, dessutom med två idioter som kör på ändå och väntar först när man är uppe hela vägen. Dock misstänker jag att hon redan haft en liten vilopaus längre ner eftersom hon inte verkade behöva vila någon längre stund där uppe utan ville köra vidare på en gång. Fine! Vi kör! 

Det blev lite teknisk stig nu genom skogen, nerför ,nerför igen. Väldigt roligt! Vi försökte få upp stämningen och säga positiva saker men fick inte ett ljud från Jannicke. Det var krig. Typ. Hon verkar bestämt sig för att ha en kamp mot oss nu att vi jävlar ska få ångra oss. När vi tagit de sista kontrollerna som flutit på hur bra som helst var det bara asfalt till nästa och sista TA där orientering väntade. Jannicke som glidit ifrån oss så lätt i nerför tidigare verkade nu hålla i bromsen för hon höll en sisådär 50 meter bakom oss där det bara var att rulla på. Vi saktade in, vilket hon också verkade göra. Vad tusan håller hon på med? Vi stannade och jag frågade lite försynt hur det kändes. Vi fick ett hånskratt tillbaka. Såå, Do I need to say more? Laget Miserable påväg till TA, vi som hade skojat med varandra innan tävlingen ”Tänk om vi hatar varandra efteråt, haha”. Hmm…

Väl i TA där superduktiga Mange väntade med våra prylar, säger Jannicke att hon lägger av där. Inte mer med det egentligen. Det hade legat i luften ett tag. Vi alla hade vid det här laget förstått att det inte fungerade när vi drogs åt så olika håll. Dock väldigt tråkigt att hon tog det beslutet med bara ett moment kvar. Men vi hade haft det grymt kul med henne ändå, ångrar inte att vi ville ha med henne i laget.

 Lina och jag fortsatte och nu var det orientering, inte navigering. Här gällde det att tänka korta sträckor, vilket vi missade direkt. Den nya kartan var ju 5000del medan den andra varit 50000.. Vi sprang alldeles för långt och skällde på varandra. Lugnade ner oss och ändrade fokus, klart att vi skulle hitta alla tio kontroller.. Plockade dem sakteliga en efter en. Jäklar vad dåligt det gick. Nu var det ju sånhär vanlig skolorientering, ”sänkan”, eller ”dikesslut” och ”på höjden”. Vanligtvis brukar jag tycka det är Jättekul, men nu var det bara kul.

Laget som varit oss hack i häl var förbi för länge sedan och säkert redan i mål. Mitt humör var allt annat än bra, gnällde som värsta barnungen, grinade och ville inte mer. Jag tuggade i mig mina sista shockblocks från Clif-bar, (förövrigt grymt goda) för att inte vara helt bedrövlig lagkamrat. Vi samarbetade in i det sista och gjorde väl felspringning på varje kontroll som vi annars skulle tagit hur lätt som helst. Plötsligt började det ösregna. Och tro det eller ej, med det var UNDERBART! Vilken befrielse! Allt dåligt rann av mig och slutet gott allting gott ungefär, sista kontrollerna gick som på dans och vi hade superroligt. Jannicke syntes sedan vid upploppet och fotades oss och sen sprang vi alla tre tillsammans in i mål. Nu var hon på bättre humör också och vi kunde prata lite om loppet. Det hade ju varit jätteroligt!! Kommer definitivt vara med igen, Älvdalen är verkligen vackert.

 

 

Tävlingsdagen hade dock blivit längre än tänkt, ca 12 timmar, så nu var det snabba puckar. Lina och jag duscha och packade ihop våra saker medan de andra tjejerna i huset lagade mat åt oss och la i matlådorna. Vi hann snacka litegrann innan vi var tvungna att pipa iväg i bilen mot färjan tillbaka till Gotland.

Det blev inte mycket sömn, men ändå en väl värd kortis resa upp i landet för denna tävling. Tacka aldrig nej till ett äventyr mina vänner. Man ångrar bara det man inte gör.

Kram

Sanna och Lina

Visa fler inlägg