Hemavan24

HEMAVAN24

 

Så var dagen äntligen här! Som vi längtat efter att få springa i fjällen igen! Vi anlände med flyg till Hemavan redan på torsdag förmiddag, så passade på att springa en sväng upp på stigarna innan kartutdelning klockan 15. Det kändes så himla bra i kroppen och vi blev ännu mer laddade inför morgondagen.

Efter lite inhandlande av lunch och vår energi till loppet så började alltså planeringen. Det var inte direkt någon rush den här gången till kartinritning så vi hade gott om plats attrita in kontrollerna. Det fanns många vägval och vi var lite kluvna om vi skulle ta höjder eller springa längre på ”platt” terräng istället. Enligt väderprognosen skulle vi ha finväder under fredagen och sedan skulle blixtar, regn och dunder dra in under natten. Så vi bestämde oss för att ta toppar på första dagen och hålla lite öppet hur vi skulle göra sen.

Som alltid ändrar vi oss ju hit och dit, men vi var ändå klara med vår rutt förvånandsvärt snabbt, vilket gjorde väntn ännu längre… Resten av måltiderna ingck i pketpriset på fjällcentret. Dock ingen superhit tycker vi, vi hade sagt till om vegansk  kost, men det fanns inget utöver alla tillbehör till köttet. Alltså pasta,potatis, ris och lite olika plocksallad. Men det var helt OK ändå.

 

Flera kända ansikten från förra året, man träffar verkligen mycket flk när man är med på sånna här tävlingar. Väldigt roligt!

Vi testpackade utrustningen i våra små löparryggor från Ultimate direction, allt fick plats med nöd och näppe, men det var inte direkt någon bra idé att ta fram saker ut på fjället om vi skule vilja det.Så även om det hade verit skönt med den "väst-ryggsäcken" så valde vi att packa om till våra störra 20-liters säckar från Haglöfs.

 

 
   
 

När starten närmade sig var himlen blå och solen lyste från sin starkaste sida. Vilken dag vi skulle få! Shorts och Sport-bh valde vi att ha på oss eftersom vi börjar med slalombacken upp och vi skulle vidare uppåt mot en topp. Ett mycket bra val. Det var tillräckligt varmt ändå kan jag lova. Vi verkade vara det enda laget som valde liftspåret. De flesta valde att springa Kungsleden mot kontroll 11. Men det var skönt att få vara ”själva” och slippa stress från jagande lag. Vi höll ett bra tempo upp och efter det banta liftspåret blev det fint och lättlöpt. Uppe på 1100 ungefär började stenblocken komma mer och mer och då måste man verkligen hålla tungan rätt i mun. Det tog sin lilla tid men efter 1 h 45 minuter var vi framme vid första kontrollen. Och vilken utsikt! Otroligt vackert. Så glada att vi nu kunde få se något här uppifrån, eftersom vi förra året irrat omkring i dimma på topparna.

 

Stämplar första kontrollen på toppen!

 

Vägen ner tog längre tid på allt stenskravel, men när man äntligen kommit förbi kom den roligaste biten på hela loppet! Det var grönt och fint och vi kunde bara skutta neråt längs bäcken där nästa kontroll var. Vi bara bubblade av glädje, allt var verkligen perfekt!

 

Mot nästa kontroll blev det uppför igen och Sanna började klaga på värmen. Sanna + värme + springa = dålig kombination. Efter bravaderna i alperna förra året som slutade på sjukan har hon blivit väldigt känslig när vi springer i sol. Jag tyckte hon överdrev lite väl, eftersom det inte var sååå varmt och vi fick till och med någon lätt vindpust då och då. Men det gick långsammare och hon klagade på hur hon hatade denna extrema värme. Som tur var så passerade vi en bäck som vi kunde svalka oss i och fylla på vatten. Vi intog även den godaste energin för dagen. En vanlig hederlig banan som vi skalat och lagt i en påse (Varför släpa med på onödig skal-vikt liksom!?)  

Kommande kontroller följde vi längs bergskammen i princip. Det var inte alls svårorienterat (vi tog faktiskt inte fram kompassen en enda gång under loppet!) Många lag verkade ha tagit den här vägen. Där det fortfarande fanns snö kunde vi se fler fotspår och vi passerade även 3-4 lag. Vi var på topphumör och jag var tvungen säga hela tiden hur fantastiskt allt var och vilken tur vi hade med vädret . Bitvis var det väldigt stenigt (de flesta högre toppar här är bara massa sten och klippblock) men då passade vi på att äta en av våra tunnbrödsstutar när vi ändå var tvungna att gå. Vi hade fyllt dom med Jordnötssmör, Salmbärssylt från Gotland, äpple och Oatlys Påmackan (typ som färskost fast gjort på havre). Det var jättegott och gav oss ännu mer energi! Ingen av oss hade ont någonstans heller och vi kunde bara flyta på. Här uppe fanns det också längre snöfält som är det absolut roligaste att rämma ner för! Vi mötte ett herr-lag vid kontroll 26 som tyckte att vi såg alldeles för glada ut, men allt var verkligen så bra det kunde bli då!

Härligaste känslan när man släpper på utför ett snöfält!

 Hittills hade vi följt vår plan men hade också en liten avstickare i huvudet att ta 118 som låg nere i dalen. Eftersom allt kändes så bra och det var fin solnedgång åt det hållet så plockade vi en extra-poäng. Det ångrade vi inte en sekund. Magiskt vackert och lättsprunget. Sanna hade också fått värsta kicken här och ökade tempot rejält. Så nu passar det!? Tänkte jag som inte kände mig jättesuperpigg nu när mörkret började lägga sig. Det gick uppför och var mossa och ris men Sanna skulle springa på ändå. Jag är flera gånger nära på att fråga vad tusan det var så bråttom för och kanske säga något elakt om hur seg hon varit tidigare. Men jag håller tyst och försöker hänga på. Så här blir det alltid på de här längre tävlingarna. Först är hon efter och säger att jag måste sakta ner, sen när man själv börjar bli lite sliten, då minsann har hon eld i baken hela vägen! Det känns också som att hon vill jävlas lite med en, hon borde märka att jag har fullt sjå med att se vart jag sätter fötterna och att hänga med henne, och då måste hon säga saker som ”Alltså , vad skönt att det går så lätt att springa här” eller ”Åh, titta vad vackert det är vid sjön”. Som om jag bryr mig om någon utsikt nu... Jag är ändå inte vidare trött så det går bra och vi har ett bra tempo.

Ännu finare färger av solnedgången kom, så det var alleles magiskt, men då hade vi lagt ner kameran långt ner i ryggsäcken..

 

Nästa kontroll skulle vara vid en liten sjö, vi hade god utsikt från höjden där vi stod och kunde se viken av de småsjöar som den skulle ligga vid. Vi skymtade ett annat lag längre ner som såklart var påväg mot samma. Ju längre ner vi kom desto svårare blev det att minnas vart den där sjön låg, vi sprang runt ett tag som det andra laget och letade men tillslut lyckades vi komma samtidigt dit! (Okej, vi var typ 5 sekunder före ;) )

 

Sanna satte av igen, lite fel riktning tyckte jag, men hon sprang på utan att ens kolla på kartan. Vi tog en onödig höjd som vi inte skulle ha gjort om vi följt vår planerade färdväg. Det fick hon såklart höra av mig. Sedan skulle vi följa en av tre bäckar som slingrade sig ut från den större bäcken (eller jokken?) . Sanna sa att hon var säker på att vi följde rätt. Jag hann inte kolla på kartan själv eftersom jag än en gång försökte följa med i hennes nya ryck.  Såklart hade vi följt fel bäck, som vi insåg när vi kommit ända upp till ett rengärde. Dit skulle vi alltså inte. Det fick hon såklart höra av mig. Men efter lite noggrannare kart-check kunde vi ta oss till kontrollen och ungefär då kom regnet. Jahapp. Nu börjas det. Hemskheterna som skulle pågå resten av färden. Vi körde ett snabbt på med underställ-jacka- pannlampa-stopp. Jag lyckas hälla ut lite grejer från mitt topplock på ryggsäcken när jag ska försöka vara snabb, men får i allt lika snabbt igen (tror jag).

Halvvägs ner till tältlägret som låg en bit nedanför snurrar det runt lite tankar i huvudet. Vad hade jag i locket egentligen? Ett underställ som jag satte på mig, pannlampan, en clifbar, en skräppåse, Sannas glasögon. Sannas glasögon. Sannas glasögon. Helsike. Jag har inget minne av att jag lagt i Sannas glasögon igen. Vad ska jag säga? Kommer hon bli arg? Jag beslutar mig för att släppa bomben på en gång. ”Jag är inte säker på om dina glasögon är med oss längre” piper jag ”Jag tror att dom ramlade ur” Det tar inte många sekunder innan Sanna bara lättsamt säger att ”Det gör inget, jag ska ändå ha nya”. Och så var det inget mer med det. (fast nu i efterhand har hon klagat)

Det är mörkt när vi ser tältlägret, det lyser en lampa därifrån och vi kan känna grilllukt. Hoppas att dom har stekt på några vegokorvar den här gången (det hade dom inte gjort förra gången, och vi hade ingen lust att den här gången heller). Vi blir erbjudna rykande varm blåbärssoppa som vi båda får första gradens brännskador i halsen av, vi blir erbjudna en 6-minuters väntan på vegokorvar som inte är påstekta. Och vi blir erbjudna korvbröd med senap och ketchup. Taget. Korvbröd var gott, men nästa gång ska jag be dem ha vegokorvar färdigstekta som köttis-korvarna är. Låter jag väldigt bortskämd nu? 

Sanna skriver

Det hade ju börjat skymma, men vi såg ändå vart vi skulle. En bäck som slingrade sig ner uppifrån som vi bara behövde följa till sammanflödet. Vår plan hade tidigare varit att ta oss från en kontroll längre upp ner till denna, men ändrade rutt och kom som sagt till tältlägret först och sprang istället upp till den. Det visade sig vara ett bra val då det såg ganska trixit ut att ta sig ner.

Lina hade börjat få lite känningar i ett knä, så vi tog fram stavarna. Jag hade inte trott för några timmar sedan att vi skulle behöva dem, men så skönt det skulle bli resten av tiden att ha dem med sig! Helt annan belastning och enorm hjälp.

Eftersom vi kollat lite slarvigt på kartan blev vi besvikna när vi upptäckte att den led vi trodde skulle vara lättlöpt till vårt nästa område med kontroller endast var en vinterled.. Det var myr och snår och inte alls smidigt. Vi tog oss dock fram med fortfarande god sikt genom dalen med Norra Sytertoppen till höger framför oss lite längre fram. Solens ljus syntes i rosa och orange längs horisonten och försvann aldrig helt, så otroligt fint!

Några kilometer senare då vi börjat en mindre klättring över en sadel kommer Sorkpesten (Jonas Danvind) och Islus24 (Mattias Allared) i lag Skabbräven tassande. Tyvärr hade det inte gått så bra då Islus24as fot strejkande. Då ska vi komma ihåg att han hoppade på kryckor för knappt två veckor sedan. Kanske inte den bästa idéen att vara med på en dygnstävling i fjällen... De skulle bara ta sig till tältlägret och snabbaste vägen tillbaka. Lägret låg i år nästan längst bort från mål av alla kontroller, och för att ta sig tillbaka måste man gå över topparna för att inte behöva ta dubbelt så många kilometer extra… Men okej, det lät som en bra plan...

 

 

 

 

 

Vi önskade varandra lycka till och började ta oss ner till en sjö där vår nästa kontroll låg. Det här var tydligen myggens land. Om vi så stannade en sekund smockades de runt oss. Vi drog på huvorna och spottade och fräste efter dem i hopp om att de skulle försvinna. Skyndade vidare från sjön, och här ändrade vi också vår rutt. På kartan hade det sett ut som att vi var tvungna att ta oss tillbaka samma väg upp vid sadeln och följa den upp på en topp och ner till en annan sadel upp till slutgiltiga toppen, som i en båge. Men nu såg vi att det skulle bli hanterbart att ta sig upp direkt till andra sadeln och vår topp.

Vi brydde oss inte riktigt om vad Björn Rydvall hade sagt innan, ”Om man är ute och friklättrar är man lite på fel ställe” utan började vad som kan kallas mer för klättring än löpning uppåt mellan stora spetsiga stenblock, djupa hål och ris. Men förmodligen tog den här vägen ändå snabbare än den andra för rätt som det var kom vi upp. Hejade på ett lag som var på väg ner samma väg. Det hade jag däremot inte gett mig på. Det är alltid lättare upp än ner.

 

Efter toppen gick det neråt igen (såklart) och vi fick soluppgången rätt i ansiktena. Försökte njuta av det och tänka bort att fotlederna gjorde ondare och ondare. Linas knä blev också värre, och jag var både förvånad och glad att jag inte kände av knän eller ljumskar det minsta! Det enda problem jag hade var fötterna, de var väl för ovana helt enkelt. Cyklingen på Gotland har nog varit bra för mina knän, jag är ju den som annars brukar få ont, men var nu urstark i benen, de var inte alls slitna.

Hur som helst skråade vi runt en topp till en sjö och i en vik fann vi nästa kontroll. Det var en jättefin fjällsjö med sandstrand och härliga toppar runt. Om det inte hade varit tävling hade jag lätt tagit mig ett dopp här! Perfekta tältplatsen också, hur mysigt som helst.

Det var skönt för fötterna att springa på myr efter det och mjuka upp litegrann. Toppen vi siktade på såg högre ut än vad som visade sig. Det hade börjat dra in dimma och regn och jag trodde att vi bara kommit upp för ett krön halvvägs ungefär. Då ser vi två killar stå vid ett röse och dra på sig regnställ, och bredvid hänger en orange-vit skärm. Vi var uppe på toppen! Eftersom vi redan varit ganska högt gick det ju snabbare, och det hade vi inte tänkt på.

Det hade börjat regna och blåsa rejält och vi ville komma ner så fort som möjligt. Jag tänkte att den här gången kommer ovädret hålla i sig hela tiden. Lite orolig var jag också för blixtar och åska. Många timmar med skitväder väntade alltså. Vi hade ju varit bortskämda med grymt bra väder i 15-16 timmar, så det var kanske mer än rätt att få slita lite också.

Men så bara sådär en kvart senare var himlen blå igen och solen sken på oss. Det här var ju hur bra som helst!

Vägen ner tog längre tid, och jag undrade om vi skulle hinna till den kontroll vi tänkt och sedan plocka två till, (eventuellt även Norra Sytertoppen och en annan tvåpoängare också). Men klockan var bara sju på morgonen så det var ju helt lugnt. Men vi kom mitt upp i sånna riktigt störiga snår som man fastnar i och snavar på. Känns lite som att de sträcker ut sina armar och fäller en! Alltid är det någon krok som man råkar haka i. Lite på sämre humör och skällde på varandra. Lina var onödigt elak mot mig tyckte jag och skällde bland annat på mig för att hon mådde illa av en macka hon tvingats i sig, (bara för att det var jag som hade gjort iordning dem innan tävlingen). Blev lite full i skratt efter lång tystnad av oss båda när hon klämmer fram ”Jag älskar dig ändå, även om jag bara är dum jämt”. Skönt att man kan småbråka om oviktiga saker och ändå veta var man har varandra.

Det flöt i alla fall på. Och vi tog oss sakta framåt. Hamnade på fel sida om en jokk och såg på kontrollen på andra sidan som retsamt blåste lite lätt i vinden. Men med våra stavar som extra stöd var det ganska lätt att ta sig över. Förra året var det betydligt högre vatten och då hade vi problem när vi korsade många vattendrag.

Vidare var vi tvungna att gå snett för att hålla höjd. Vi skulle komma in på en stig upp mot Sytertoppen, men följa den ner för att komma till yttligare ett bäcksammanflöde. Det var egentligen lättsprunget, men våra fötter ville inte samarbeta, de värkte och värkte. Sakta ner var det enda möjliga, vi tog oss framåt steg för steg. Mötte två tjejer vi stött på tidigare också. De var på väg upp mot toppen. Herregud, tänkte vi, som skrotat den idéen för länge sen. Skulle de verkligen hinna? I det tempot? Fem timmar kvar tills klockan är två, och de skulle ta sig upp OCH ta sig ner. Förmodligen hade de inte varit uppe där förut och visste inte hur bökigt det är. (Vi var tog den toppen från andra hållet förra året, och det är väldigt mycket sten och ojämnt. Som vi anat kom de tyvärr försent i mål, hela två timmar extra blev det.

Som sagt valde vi bort toppen och tog oss ner till Kungsleden genom skalet istället. Det tog en himla tid att bara komma ner dit. Lina haltade framåt som en gammal gumma och det var bäst att bara vara tyst och agera lite stöd. Vi visste att vi kunde gå hela vägen i mål och ändå ha tidsmarginal, så det var ingen idé att stressa. Skojade lite om hur dumt det egentligen var att köra en halvmara när man har så ont. Hade ju aldrig gått ut och sprungit det i det här tillståndet annars, men nu bara kör man på. Avståndet till mål kändes längre än 21 km ändå. VI hade ju inga fler kontroller att plocka och därför har man ju inga delmål riktigt. Milen genom skalet var en lång mil. Vi hade dock börjat småspringa lite (även jag kanske inte hade räknat det som att springa annars, men nu kändes det garanterat som ett okej löpsteg). Vi såg plötsligt ett annat lag framför oss, ett tjejlag! Vi visste ju inte riktigt vilken konkurrens vi hade. Jag ser att Lina stelnar till och plötsligt sätter i väg i mycket högra fart. Tävlingsinstinkten kom igång direkt. Lite störigt om hon hade kunnat springa så här bra hela tiden, då hade hon ju kunnat öka tidigare tänkte jag. Men som alltid är det väl motivation man behöver. Det var också finare stig nu så det var ju förståligt. Vi skuttade om glatt och låtsades vara fräschare än vad vi var.

Nästkommande mil var en kamp för oss båda. Dessa tio kilometer var ännu längre än de förra. När jag trodde att vi hade kanske 4 kilometer ner till Hemavan står det åtta kilometer på en sjylt. ”NEJ det är inte sant” utbrister jag och är nära till gråt. Om jag inte hade så sjukt ont i fötterna hade jag gärna varit ute i 24 timmar till. Därför är multisport så bra, då man byter gren och moment så kroppen inte blir lika sliten.

Vi tuffar på och möter ganska många vandrare som hejar på oss. Ju mer vi springer ju bättre går det faktiskt och vi kommer in i ett flow igen. När vi har kommit så långt som ner till trädgränsen ryter Lina plötsligt till igen. ”Jag KAN INTE springa så snabbt!” och vi börjar tjafsa lite och klaga på varnadra. Haglögs Silva kommer då från ingen stans och sveper elegant förbi oss på fjäderlätta fötter. Vi skyller lite på att våra ben gör ont och därför humöret inte är det bästa. De hade planerat sin tur i minsta detalj, men strukit 7 poäng, och samlade in 50! Hur är det ens möjligt.. Sjukt imponerad av dem, de kan sin sak. De hade sagt att de skulle komma i mål 12.54, och kom 12.48, inte så dåligt beräknat.

VI tar oss ner för slalombackarna och in på sista delen som är snitslad eftersom det går en löpartävling på 11 km samtidigt som Hemavan24 delar målfålla med. Här är det dock asfalt i 2 kilometer (eller säkert bara 1 km, men det kändes långt). Kanske det värsta för ömma fötter med hårda dunsar.

Banan gick in på ett elljusspår mot slutet, och vi skulle ha en sista kontroll som skulle ligga i starten på elljusspåret. Då visste vi inte om det var i början där vi kom in från asfaltsvägen, eller i slutet när vi skulle komma ut på en till väg för sista delen mot mål. Lite förvirrade och irriterade i tron om att vi missat den när vi kom en bra bit in på spåret. Men det visar sig att den låg längst ner. Skön. T.

Upploppet ligger på en äng och med publik handklappandes och hejandes var det som vanligt att alla bekymmer och skavanker är som bortblåsta och vi spurtar in i mål med stolt hållning och starka ben. Så fort vi stannar dock, låser sig benen igen och allt ont kommer tillbaka. ”Sprang jag det där för en sekund sen?” Kved Lina.

 

Här nedan ser ni vår rutt, (lite otydligt och svårt att se kankse) plus nummer 18 som vi valde att ta extra.


 

Lag efter lag droppar in, och snart kommer första herre på 11kiolometers tävlingen. Det var roligt att se skillnaden på dem och dygnslöparna som kom staplandes över mållinjen. Solen skiner även nu, och alla är så glada att det inte blev något regn och oväder. Allt detta kom istället idag, (söndag) nu vräker det ner utanför fönstret. VI sitter inne i stugan på fjällcentret och väntar på flyget ikväll. Vi tycker lite synd om tävlingsledningen som just nu är där ute på fjället och plockar in de sista kontrollerna.

Hur som helst vann vi detta år med! Nästan exakt 10 mil blev det, och 38 poäng. Vi är nöjda med vår banläggning och fick så himla fin tur, vi behövde verkligen få vara i fjällen litegrann. Nu laddar vi för BAMM om två veckor. Hoppas på lika fint väder då med. Och nu har vi fått snabbare kompasser och bättre pannlampor i pris också. Så vad kan gå fel?

Vi hörs!

 

 

 

 

 

 //Sanna och Lina 

En kommentar
publicerat i Allmänt
Taggar: 10mil, 24timmarstävling, 2mannalag, Hemavan24, fjälltävling, fjällöpning, orientering, rogaining
Visa fler inlägg