TransRockiesRun Race Rapport

TransRockiesRun 2018

Till att börja med kan jag berätta vad TransRockiesRun är för något. Ett race med 6 stycken lopp, Från Buena Vista till Beaver Creek i Colorado. Mer info finns Här på hemsidan. 

En vecka i Boulder spenderades hos Dan och Sharon Cutler som vi träffade i en refugio utanför Tinges i Frankrike cirka 3 veckor innan USA-resan. Med spontana och gästvänliga människor kan man få vänner för livet! Dock missade vi Sharon som var i Idaho under tiden vi kom till deras hem.

Vi hann även med att utforska Summit County och Mt.Elbrus med Philipp Reiter och Sandra Kobmuller.

 
 
Alla fyra kände av höjden när vi sprang upp på toppen. Luften var tunn andningen kraftig, men vilket väder!
 
 
 
 Utför flög vi fram!
 
 
 
Fin blandskog på väg upp och ner. 
 
 
 
 Drömlika vyer och stigar kring Summit County som Lina och jag utforskade några dagar innan racen. 
 
 
 
 

Stage 1

(Detta skrev jag nere i USA efter första etappen)

Så väldigt många intryck och platser som verkligen är typiskt amerikanskt har vi fått uppleva hittills här. Men måste säga att vi är lite besvikna över terrängen. Allt är väldigt torrt, bergen där vi befinner oss är mer knölar, och inte så vackra. Vi har dock sett och sprungit på många häftiga platser med coola formationer framförallt. Hur som helst. Tur att man har bra kompisar, för vi fick två nätter i en cabin istället för i tält tackvare Philipp och Sandra. Tror det var bra för kroppen att inte ligga helt stenhårt första dagen och natten som nu väntar.

Egentligen har vi ju bara TransAlpine att jämföra med när det gäller etapplopp. Och det är väldigt svårt att slå det eventet och alperna överhuvudtaget. Så istället får vi se det här med andra ögon. Allt är väldigt familjärt, amerikanskt och välordnat. Eventet är verkligen bra organiserat! Banorna är sandiga, lättsprungna (men varma!) Kvällar och morgnar åker dock dunjackan och överdragsbyxorna på!

 
 
Pigga och glada, redo för start! Sandra sprang tredagars solo. 
 

Vi har inte känt oss så fräscha de senaste dagarna. Tecken har kommit och gått. Ont lite överallt och benen och fötterna har inte varit hundra. Men vi satte i väg som vi brukar i starten och låg trea utav alla, bara tre solokillar före. Ja det säger ju en del om startfältet. Det här är mer ett upplevelselopp än race. Inget fel med det, bara ett konstaterande. Dock började höjden kännas. Luften gick inte helt ner i lungorna. Musklerna fick inte de syre de krävde. Vi kände oss långsammare och långsammare. Solen lyste så vi svettades som grisar. Och snart hör vi två glada tjejer snacka bakom oss. Hillary Allen och Lucy Bartholomew (Behöver jag säga mer om dem?!) Efter ytterligare några kilometer sprang vi ihop och de pratade lite, men jag tyckte mest att Lucy försökte psyka oss. ”Wow those K:s are just flying”. ”So niiice”. Och jag var skittrött...

De joggade om oss och vi hade helt enkelt ingen motivation att försöka hänga på mer. Endorfinerna vi brukar få kom aldrig, och bergen gav oss inte den energi som annars kan få. (Cuz there weren’t any mountains). Nej men helt sant så hade vi bara roligt på singeltracksen. När vi kom ut på fyrhjulsväg och asfalts/grusvägar fanns inte snabbheten i benen, och ingen riktigt glädje. Sista 7 kilometrarna var en lååång raksträcka och jag hade håll, Lina hade ont i foten och baksidan, jag i höften och ljumsken. Alla smärtor kom på en gång. Men vi krigade på och det var mer än härligt att springa i mål. Tillsammans med de andra tjejerna, som är supertrevliga, och flera killar som också kommit i mål kylde vi ner oss i rivern precis intill. Bara Lina och jag som simmade. Så kallt var det inte, jag tyckte de andar överdrev lite, i Europa i somras var det somras var det dubbelt så kallt vad jag kan minnas.

 

(Hemma igen och återberättar känslorna)

Stage 2

Sprudlande med energi var vi redo för dag två. Kylig morgon, men ack så skönt! Vi åkte med buss till start någonstans mitt ute i skogen. Två kilometer grusväg innan vi skulle vika av upp på en stig. Många som sprungit tidigare sa att den här banan var något som skulle passa oss. Vi var taggade till tusen och sprintade iväg. Alla krämpor jag känt på den sega uppvärmningen var som bortblåsta och vi båda hade kraft uti tåspetsarna. Äntligen en slingrande stig uppåt! Mata, mata och plötsligt jagade vi ensamma Cody Reed som låg i täten bara en hårlängd fram. Det var så kul att känna sig stark igen. Landskapet öppnade upp sig och vi sprang sicksack upp mot Hope Pass. Trist dock att det var banans högsta punkt och att vi där bara väntade nerför och platt in till mål. Veckans kortaste bana, men också veckans finaste och roligaste. Liten teknisk del, sen snabblöpt utför och vi flög fram! Lite dipp när det blev platt längs med en sjö och målet skymtade långt där borta. Men Lina höll i tempot och tvingade mig att jaga. Ändå fräscha i mål kunde vi konstatera att med dagens löparglädje hade vi dragit ifrån tjejerna och ledde med 20 minuter!

 
Middag och tältläger i Leadville. Vi tre var typ alltid de första i kön till mat klockan fem. Fortfarande fräsch mat, tomt och skönt innan horden av människor kom och fyllde alla stolar och pladdrade till graden decibel blev en aning för hög. 
 
 

Tillsammans med några andra deltagare gav vi oss senare ut på jakt efter Wifi i Leadville. Mycket annat att roa sig med fanns det inte att göra, särskilt inte när man gärna ska vila så mycket som möjligt inför resterande dagar. Försjunkna i sociala medier med en varsin deCaf vid sidan samlades vi runt ett bord. Helt Okej eftermiddag ändå, och än mer sugna på tredje dagen. Hoppas bergen och stigarna fortsätter.

 
På väg upp mot Hope Pass. 
 
 
 

Stage 3

Energin var låg när vi släpade oss ur tälten. Vi sover aldrig bra i tält. Man tror att det ska bli så himla mysigt. Mattor utrullade, duniga sovsäckar uppackad, mysiga nattkläder på, sockar värmande på fossingarna, allt på sin plats, stjärnhimmeln lysande klar utanför. Wow, vilket sätt att somna på. Fast näe. Det är stenhårt, sovsäcken är för trång i fötterna, så man kan ju inte breda ut benen ordentligt. Hur många varv snurrar man inte på sig och får ändå inte en bekväm sovställning..? Klockans visare går i slow motion och tittas på cirkus var tjugonde minut. Droppar det från taket? Visst är väl innerduken en aning fuktig, och klibbar det inte kläderna lite mot kroppen? Det är varmt, och snorkallt, fuktigt och äckligt. Plus att man alltid, what-so-ever, behöver ta nattkisset..

 
De två killarna på bilden sprang vi ofta i samma tempo som, under delar av flera etapper.

Men how ever, time to run! Startfältet joggade iväg. Vilket härligt snacktempo! Vi kanske kan fortsätta såhär tillsammans hela vägen? Men efter några kilometers uppvärmning var det jag som viskade till Lina att det kanske är dags att dra upp farten? Sagt och gjort trippade vi förbi och ökade stegvis, och när uppförsbackarna började komma låg vi plötsligt själva. Det blev inte mycket av fina stigar den här gången, men löpvänliga fyrhjulsvägar i skog och öppna ängar, samt passager med grusvägar. Framåt sista delen fick vi njuta av böljande stigar och vårt tempo hade ökats rejält. Speed i benen åter och vi nosade Cody i nacken igen! Om det inte var för sista 5 kilometer på flack grusväg hade vi kanske gått om honom. Men där har han ett helt annat flow och försvann framför oss. Eat my dust..

 
 
Shortsen från Ultimate Direction kommer våren 2019. Oslagbara! VI fick plats med mössa, vantar, jacka, silverfilt, gels och vattenflaska i dem. Och det kändes inte ens!
 
 

Men dessa flacka kilometer var fantastiskt roligt. Vi kände oss snabba för att vara oss. Och endorfinerna sprätte i hela kroppen. Finish, och vi ville bara springa MER! Men klokt beslut att istället hänga i Chill Ville och äta resten av dagen. Chill Ville kallades lägret de ställde upp med solstolar, soffor, (hur skönt!?) laddningsuttag, stora tält, stretchinghörna och montrar från olika sponsorer Vi skulle bli kvar vid detta ställe i två nätter. Rätt så mysigt camp vid en sjö på en öppen plats, någonstans i skogen med berg omkring.

 
 
Lunchar i Chill Ville med Sandra och Lucy. 

Stage 4

Till vår besvikelse kom nästa dags banan inte upp riktigt på bergen vi såg omkring oss. Utan vi sprang upp, efter en lång skogsväg ut på en äng, som var väldigt vacker, men när spetsiga och mäktiga berg flinar åt en bredvid, undrar man lite varför man springer på en bred dammig väg på en kulle, istället för på dem!? Hur som helst hade vi en skön känsla när vi sprang. Faktiskt kul att sträcka ut på benen och öva på löpsteget. Efter en lång slingrig skogsväg nerför där vi mest blev irriterade att vi inte ens var andfådda, för det helt enkelt inte gick att kötta på utan att riskera fall, gick vägen rätt in i en bred bäck.

Här klafsade vi vidare i knädjupt vatten några kilometer. Typiskt att det inte ens var särskilt varmt idag, så att svalka sig hade vi inte ens funderat på. När det blev mer springvänligt småpratar vi lite igen. Lina meddelar mig att vi i slutet har 2 kilometer på asfalt in i mål. Vad som inte brukar vara favoriten, men jag såg fram emot att öka tempot på lättsprunget underlag. Så precis när hus börjar dyka upp på sidorna om grusvägen och den övergå i asfalt hör vi ljudet speakern. Vi svänger vänster och där är målportalen. Oj, är vi redan framme?! Den här dagen kändes ju kortare än Hope Pass – sträckan, och vi var ju förberedda på att springa mycket längre. Det var så roligt att springa här! Lite besviken och lättad på samma gång. Konstig känsla när kroppen vill mer, och man ångrar lite att man inte sprungit snabbare innan för att sparat på krafterna.. Vi yogade och styrketränade faktiskt lite i lägret senare. Nothing better to do.

 

Framåt kvällen ordnade Lucy och Adam sötpotatis-tacos. Supernice. De andra kryddade med färsk koriander på. Det gjorde inte jag. Enough said..

 
 
 Stage 5

Femte dagen skulle visa sig vara tufft. Regnet smattrade mot tältduken och benen var inte alls med oss. Att tuffa igång på 12 kilometer grusväg i skogen kändes inte heller lockande. Ändå startade vi i ett ganska högt tempo. Och det var jobbigt. Plötsligt kändes höjden av igen. Jösses vad vi flåsar, och springer inte ifrån någon. Vi tar varsin Clifbargel redan första timmen. Något som inte hänt de andra dagarna. Det spöregnar, men vi är inte så kalla och blöta för shakedry-jackorna från GORE är extremt bra.

Lina är den som är på sämst humör av oss. Och när vi kommer in på stig snubblar hon till och hon bryter nästan ihop. Jag får lägga mig först och hålla i farten. Det känns bra att pusha på och vi börjar komma in i ett starkt tempo igen. Tall och granskog omsluter oss och jag har kul. Inte Lina än. Men så börjar det gå utför och jag bombar på. Vi ligger åter tätt bakom Cody och jagar. Han är inte så duktig tekniskt utför märker vi och jag ber snällt om att få ta mig förbi. Vi hinner bara slinta om och stigen blir såklart fin och snabblöpt igen. Jag känner mig som en bromskloss för Cody. Och säger åt honom att springa om när han känner för det. Men han svarar att det är ganska skönt att ha sällskap för en gång skull. Haha jag kan förstå det. Jag hade inte tyckt att det vara lika kul att springa om jag inte haft Lina med mig hela vägen. Sololöparna har det definitivt tuffare när det kämpar på ensamma.

 

Glada med lite hemmaväder!

Regnet avtar och dimman skingrar sig och vi kommer ut på öppna ängar ovanför slalombackar. Det är otroligt vackert och mystiskt med dimman och ljuset som lyser igenom och urskiljer fina dalar emellan. Vi njuter av naturen och pinnar på. Vid vätskestationen är Cody om igen. Vi rycker varsin bit vattenmelon (ja, lyx!) och jagar. Det är kletigt på de leriga transportvägarna i skidsystemet som vi är mitt i. I kurvorna nerför slidear vi och får veva med armarna för att inte tappa balansen.

Återigen muttrar vi till varandra varför vi inte får springa in på stigarna som titt som tätt dyker upp vid sidan om transportvägarna som tar oss neråt mot mål. VI tror att arrangörerna är mer cyklister än löpare. Och på många delar helt enkelt har varit lite bekväma med bansträckningen. Lättare att märka ut på stora vägar än singeltracks såklart. Nåja, vädret spricker upp och vi kommer ner i Vail, och springer asfalt några hundra meter innan mål på en fotbollsplan och får solen i ansiktet! Och vad mer får vi i ansiktet? JO, Dan och Sharon!! (Våra hosts i Boulder) De överraskade oss verkligen! Vilken glädje! Så roligt att träffa Sharon igen. Vi promenerar in till centrum och tar en fika och har massa att prata om. Vail är uppbyggt lite som en alp-by. Så Lina och jag tyckte det var supertrevligt såklart! Att kvällen avslutades med grillmeny gjorde inte det hela sämre heller.

Vad hände egenlitgen med veckan? Den rent av flög förbi. Vi är redan inne på sista etappen! Vad som är mirakel är också att vi inte alls är så slitna i benen som vi föreställt oss. Blåsorna och blånaglarna finns, men inte alls i samma utsträckning som vi trodde. Och svullna ben, ja, jo kanske lite, men går inte att jämföra med hur de såg ut på TransAlpine redan tredje dagen. (Men så är Transalpine mycket längre, fler höjdmeter och på så vis mer krävande banor). Vi är dock otroligt glada över att vi har kunnat springa såhär bra hela veckan. Glädje i löpningen är ju vad vi alltid önskar. Men när vi sista morgonen står på plats med resten av alla hjältar känns det bra att spektaklet snart är över. För helt ärligt är det urjobbigt att tävla varendaste morgon i 6 dagar.

Kolla in Cody Reeds instagram HÄR där han irriterar sig lite över oss under tävlingsveckan. Väldigt roligt. 

Stage 6. FINAL STAGE

Men vi springer i väg en sista gång. Varmt är det idag. Inget regn som kyler ner oss. Vi springer i många olika miljöer. Urhäftiga björkskogar som vi får ”Pokahontasfeeling” av, tar oss upp längst en fin stig. (Inte för att jag vet riktigt om det är en björkskog som Pokahontas springer i, men det skulle inte förvåna mig om en indian dök upp bland stammarna omkring oss) Jag känner mig tung i steget men försöker haka på Lina som känner sig mer alert. Terrängen övergår i sand-skogsvägar och snårstigar om vartannat. Mot mitten av banan springer vi i höfthögt gräs på en väldigt smal stig så vi knappt ser vart vi sätter ner fötterna. Det gör ont nu, kroppen gör oss påminda om att vi har slitit ett par dagar. Men några vattenmelonbitar i nävarna igen släcker vi både törst och dåligt humör. Genom en hiskeligt ful by, Avon, travar vi fram på trottoaren genom byn och upp i slalombackarna och downhillstigarna som tilltar oss mera, och siktar mot Beaver Creek! Vi är starka uppför igen och tar oss framåt de sista, nu faktiskt de allra sista (!) kilometrarna så som bara vi kan. #Twinittowinit #ÄtFärgSpringBerg #ElKottwins #Elkottsontherun och så vidare.

Kalasväder och härlig stämning i mål med alla vänner vi fått under veckan.

Hela eventet var extremt bra organiserat med shuttlebussar, bra information om varje dag, tider, väskor på sin plats, boenden före och efter, transport av olika slag, matdistribution, funkionärer som jobbade super osv. Men här kommer några plus och minus under veckan:

+ Målområdena var ofta belägna strax intill en fors eller sjö, så man kunde ner och kyla benen eller ta sig ett dopp!

+ Vattenmelonerna varje dag!

+ Varm och fräsch dusch i en mobil-transport, med stolar utanför där man kunde ta hand om sina inte allt för vackra fötter.. 

+ Tältlägret alltid uppsatt när man kom fram.

+ Ofta mjuka tältplatser så våra tunna liggunderlag inte gjorde oss så mycket illa. 

+ Alltid varmt Thé eller deCaf i Chill Ville om kvällarna. 

+ Kakorna vi fick av hotellpersonalen på sista natten innan hemfärd när vi berättade att vi vunnit tävlingen.

+ Gummimuggarna vi fick första dagen som hängde med oss på varje etapp för att fylla vätksa på stationerna. 

 

-          Att behöva sova i tält varje natt.

-          Samma snacks varje dag. (Var gott med mjukmackor med jordnötssmör och sylt, popcorn, chips och diverse godis de första dagarna, men efter tredje dagen craveade alla grönsaker). 

-          För mycket grusväg och skogsvägar längs banorna, för lite berg!

-          Enbart samma salladsbuffé, ris och potatis till veganerna till middag. 

-        Inte WIFI-mottagning på alla platser i mål och läger. 

 

 
 
 
 
 
 
SÅ VAD VÄNTAR NU?
 
JA, redan på Söndag startar första dagen av GORETEX TRANSALPINE RUN! WE ARE BACK!! :D 
 
 

RACE ROAD TRIP OCH RACE RAPPORTER

RACE ROAD TRIP MED HYTTMO LOD OCH VÅG BYGGTJÄNST AB:s skåpbil.

Blev sponsrad av Hyttmo Lod och Våg Byggtjänst med en skåpbil som vi striepade upp vår logga på och inredde till vårt hem för en månad. Vi fick med oss våra cyklar från Egons cykelaffär, både racer och mtb. Massagekudde från flowlife, b12 och järntabletter från helhetshälsa, nya sommarstrumpor från GococoSportswear och lådor med clifbars och gels. När vi sov låste vi cyklarna utanför och hade madrass, kudde och täcke i vanen. Perfekt.

Vårt första stopp för tävling (efter lång bilresa) blev i Val d´siere. Nedan race-rapport-summering.

High Trail Vanoise

VK

Inte mycket att säga mer än rätt upp. Gå så fort du kan. Försök springa där det är något som helst springbart. (Typ aldrig). Släpp inte förbi löpare som startat efter dig. Omöjligt. Kolla inte bakåt när energin är bortblåst. Glöm det. Fortsätt framåt, uppåt. Även när varken kropp eller knopp samarbetar. Tappa inte fokus. Tänk inte på vad du ska käka till middag senare. Dröm inte om soffan hemma. Var här och nu. Svårt. Ge inte upp hoppet. Faktiskt möjligt. Kolla inte på utsikten. Det fanns ingen. Dimma. Hmm, eh, Ja. Sukta efter målportalen. Gick inte heller. Tio meter från mål. DÄR!

HIGH TRAIL VANOISE 70KM och 5400 höjdmeter

Lätt frukost petades ner i magen 03.00 och sen var det bara ut till starten. Snacka lite med kompisar innan och skämmas lite för sin tunga packning, då man tydligen kan ha en minimal telefon (kommer att beställas). Yttepytte pannlampa, lite energi (resten tar man på stationerna). Och fel val av klädsel. Men äsch. Är man adventure racer är man ju van på att bära lite extra, så bättre träning då kanske. Ut i det kolsvarta som en lång lysmask sprang vi äntligen igång. Klar himmel med stjärnor och måne som förgyllde morgonen ännu mer.

 

Jag pinnar på i ett bra tempo och känner mig fräsch. Men var är Lina? Hon hänger inte på. Det är mörkt och jag antar att hon är en av de löparna jag hör strax bakom mig. Första biten är längs med en four wheel drive road typ. Så alla betar på, det går att springa hela vägen upp till första platta delen där man kan sträcka ut lite mer. Lina syns fortfarande inte till, och jag blir lite illa till mods. Är ju van att jaga henne, och blir nästan lite förvirrad. Men nu kör jag mitt race och använder den energi jag har. Allt känns bra och jag njuter av att springa på en så vacker plats. Gryningen är fantastiskt och jag ångrar att jag inte har med mig en gopro så jag fick dela med mig av ögonblicken längs med banan. Detta borde alla få uppleva! Dock var det först när solen förvandlade himlen till ett hav av färg runt bergstopparna som hade jag vaknat på riktigt. Euforin att springa på en så vacker plats går knappt att beskriva. Trots att det var jobbigt och tungt gav omgivningen så mycket tillbaka.

Så småningom kommer vi in på snö och pistade slalombackar på glaciären. Det är stenhårt. Jag tar mig en ganska bra bit upp innan stegen blir de dubbla i halkan. Fipplar fram yaktraksen som vi köpt precis innan avresa och packat upp några timmar tidigare på hotellrummet. Men förvånande nog är de snabbt på och jag far inte bak något alls på stegen brant uppför. Glaciären vi besteg var inte så märkvärdig egentligen. Vi springer ju alltid på snö om vintrarna hemma, och detta var uppför slalompister vidare över en ganska smal rygg och brant utför, that was it. Men utsikten var magisk och gav hopp om resten av loppet. Nerför i snö är alltid kul och sliter inte lika mycket på benen. Bara kasta sig ner så går det ofta bra.

Vilken bergodalbana till lopp! Både i kropp och banprofil. Klarblå himmel och sol hela dagen. Sippade vatten och försökte välja vilken energi jag skulle äta av all den adventure racing mat jag proppat ner i väskan. 7 mil är långt, 10 timmar är länge. Men hur tänkte jag när jag packade ner bullar, macka, majskaka, bars, gels, torkad frukt, godis och shotblocks?! Flera av varje. Jag hade klarat mig två dygn. Minst. Extremt oerfaret! Det fanns ju vätskestationer, så hade ju egentligen inte behövt ha med mig alls!

 
 
Banan gick mycket upp och ner på blandade stigar. Vädret var ganska varmt, men det fanns ändå gott om vatten, så inte så svårt att kyla sig. Ju längre in på banan jag tog mig, ju segare blev benen. (Helt naturligt). Men uppförsbackarna blev fler också. Vi kom ut intill ett skidsystem igen och jag hade så gärna bytt till pjäxor och cruisat ner som ett körsbär i sorbeten. Nämnde jag att solkrämen låg oanvänd på sänggaveln? Vi började ju springa med jackan i mörkret, när solen inte syntes till alls. Pistören hade bara tre nedfarter att ta hand om, och preparerade gladeligen dem alla tre efter varje åk de få skidåkarna hade gjort sina avtryck i snön.  

Det jag trodde var sista stigningen var en såndär oändlig som typ aldrig tar slut, och även när det börjar plana ut känns det svintungt i varje steg framåt. Jag märkte dock att jag inte var tröttast eftersom jag kom ikapp en kille framför mig. Så det ska man alltid tänka på. Hur trött jag själv än är, så är de andra tröttare!

Mot slutet blev det brant rätt ner i grässluttningarna. Klämda tår och blånaglar var att vänta. Men skönt att komma i mål som tvåa och få stanna. Lina hade en tung dag, men knep ändå fjärdeplatsen. Vi badade i bubbelpool och ispool och hade en fin resterande dag.

 
 

Simmade och cyklade med André Jonsson kommande dagar och catchade up med Nancy från Nya Zeeland som vi träffat på en tävling ifjol. Löpningen har gett oss så många vänner över hela världen. Väldigt häftigt och roligt att dela vår passion med många andra.

Nu hade vi två veckor att återhämta oss på till nästa skyrace. Välbehövligt. Vi sov i en refugio en natt, sprang i nationalparker, cyklade serpentiner, sov i bilen högt uppe på pass, och njöt av att vara i bergsmiljö.

 
 
 
 
 
 
Berget till höger är Mont Blanc. 
 
 
 
 
Refugio Col du Pallete ovanför Tinges. Vi hikeade upp och lämnade ryggsäckar och var sen ute och sprang hela dagen med Ultimate Directionvästarna. 
 
  
Fikapaus. Clifbar har fuelat oss mycket denna sommar på träning och race. Annars är färsk frukt på långpassen oslagbart. 
 
 
 
Fantastiska stigar av alla slag. 
 
 
 
Vi ställde vanen i Col du St. Petit du Bernhard över natten.
 
Och hade en helt magiskt heldag i bergen!
 
 
 

Dolomiterna Skyrace VK

Taggade till tusen för mjölksyrafest var vi på plats i Canazei. Vi testade VK banan med Petter, Ryan, Weston och Suzy (ännu fler nya vänner) dagen innan. Sjukt brant. Lina och jag lämnade de andra efter bestigningen och sprang några timmar till. Vi scramblade, tog några toppar, sprang på ryggar och hade världsbäst dag.

 

Tävlingsmorgon och peppade deltagare. Vi inväntade regn eftersom prognosen sagt det. Men himlen var lite väl blå och molnen frånvarande. Lite till min besvikelse faktiskt, så hade vi sol hela tävlingen. Man startade 20 åt gången. Vi elitjejer startade tio minuter efter elitherrarna, och motionärerna hade startat med mellanrum från niotiden. VI startade 10.40. Jag var livrädd och dåligt självförtroende växte sig allt starkare ju fler, till synes proffsiga tjejer som anlände till uppvärmningsytan. Men så gick starten och tryckte på allt jag hade och la mig som fyra snabbt efter Lina, Laura Orgue och en finsk tjej. Vicky Kreuser stegade snart om mig. Var omöjligt att hänga på. Hillary Gerardi och jag hade samma tempo ett tag, men jag kom ur fokus och lät henne traska iväg lite för lugnt för att sen kunna täppa till luckan. Där vi tidigare hade trippat med lätta steg, släpade jag mig nu fram (eller enda vägen var egentligen UPP). Även en tjej med scottkläder stegade förbi, och jag lät henne slinka iväg också.. Mot slutet kunde jag bita ihop mer igen och ta ikapp, men var helt slut. Hejaropen från all publik längs stigen ger mycket även när kroppen är helt tömd. Idag vet jag inte om jag ökade. Jag tänkte mest ”HÅLL KÄFTEN”. Som vanligt på VK ramlar man ihop som en urvriden trasa och tror inte man ska ta sig ett steg till längre. BÄR MIG NER!

 

Lina gjorde ett helt grymt lopp och kom två efter Vicky. Hon slog Laura Orgue, som är en stor förebild. Det är kul att kämpa med de allra bästa i sporten. Vi är där nu, vi tävlar på samma nivå. En Fantastisk känsla!

 
På toppen av Piz Boe. Lina och jag sprang tävlingsbanan några dagar innan. Jämtland välkomnade oss också!
 
 

DOLOMITERNA SKYRACE 

En dag emellan och det var dags för race igen, nu lite längre. Dock betydligt kortare än High Trail Vanoise. Nu skulle vi ju bara springa 22 km med ett berg i vägen. Vi båda var lätta i kropparna och satte tempot i starten. Den enda som hängde med var Laura Orgue, som själv tog täten uppför de branta slalombackarna. Jag slog följe med några herrar och vi gick och sprang om vartannat först. Jag hade varit besviken över min prestation på vertikalen. Och sa till mig själv att det enda att göra är att förändra framtiden. Tävlar du så gör du det på riktigt. Släpp inte förbi någon, då ska du först ha försökt hänga på. Var inte rädd för att bli trött tidigt. DU HAR ENERGI KVAR. Så jag höll mig till planen. Använde de krafter min kropp har, det träningen gett. Och jag släppte inte Linas rumpa med blicken. Såg fortfarande Laura en bit upp i backen. Det här gick ju bra! Pulsen var hög, men under kontroll. Jag älskar när man tar i och kroppen får arbeta till max, men ändå känna sig riktigt stark. Efter slalombackarna och förbi Passo Pordoi och vi kom upp i ”grustaget” Här är det bara att mata på. Man glider tillbaka en del, men framåt, uppåt. Hillary hade börjat flåsa mig i nacken, och gick om mig. Men så sänkte hon tempot direkt när hon gick om. Värsta möjliga. Ska man gå om, då ska man ha en växel över, inte gå om för att bromsa in! Jag sprang om henne igen och fick en liten lucka igen. Denna gången gav hejaropen från publiken upp mot platten helt grym energi! Jag kastade mig vidare, och vi tampades om att vara först upp till Piz Boe. Dock drog Hillary längsta strået, och kunde avancera nerför de tekniska partierna och den långa utförslöpan på 12 km.

 Någonstans efter stenskravel och rullgrus for jag på näsen, men var lika snabbt upp på fötter igen som jag trillade dit. Ingen värre skada skedd. Så jag tryckte på allt vad jag hade, både för att jag kände mig jagad, och för att jag visste att Lina inte var långt borta. Och så skymtade jag henne igen! Det är så mycket lättare att jaga ikapp någon än att själv bli jagad.

 

Det hade varit kul om vi fortsatt springa tillsammans nerför, men Lina peppade mig att ha mitt eget tempo ner. Lekande lätt utför och benen bara rullade på av sig själv. Till min förskräckelse fick jag håll med två kilometer kvar. Var tvungen att sakta in, men tänkte att det för göra för jävla ont nu. Håll tredje platsen!! Och sista ner mot byn försvann det. In i mål med ett stort grin. Lina under minuten efter mig. VILKEN DAG! Min vurpa hade rivit upp hela knät och jag blödde kraftigt, men det märkte jag först i mål när jag såg alla som pekade. Kändes ingenting.

 

Efter racet drog vi vidare i bergen och sen mot kusten. 

 
 

Nu hade vi 100 mil längs Italienska och Franska Rivieran för att ta oss till Andorra. Det blev en varm historia. Men många bad i havet, en natt under stjärnorna och några turer på cyklarna. Sen kom vi fram till det lilla landet som vi har fina minnen ifrån. Sist vi var här sprang vi ELS2900 tillsammans och upplevde 20 timmar av lycka, trötthet, rädsla, smärta och mycket däremellan. Många kända ansikten var på plats och vi joggade igenom banan med Phillip Reiter och Petter Engdahl. Jag blev helt lyriskt igen. Att det finns så fina platser att springa på som jag har möjlighet att ta del av! Vi kom fram till att cirka hälften av banan hade vi gjort under ELS, så allt var inte nytt. Men eftersom det var i slutet på ELS hade vi då inte så snabba ben, så det var roligt att kunna springa fort på de ställena nu.

 
 
 

COMAPEDROSA SKYRACE

21kilometer och 2300 höjdmeter hade vi framför oss. Två stigningar, var av en nästan 1000 höjdmeter på 1.9 kilometer.. Men just detta är en bana som förmodligen skulle passa oss bra. Långa branter, fina ryggar och några tekniska delar. Bara efter första kilometern kände jag att kroppen var stark. Lina hade pyrt iväg som en hare, och återigen var Laura den enda tjejen framför mig. Det här var ju en bonustävling, så alltså 50% extra poäng i serien, därmed var många duktiga löpare på plats. Därför tror jag att jag blev ännu mer peppad när jag låg trea och inte tyckte att jag gått ut allt för hårt, och inte kände mig trött. Det blev till och med så att jag gick om Laura upp första stigningen på 7 kilometer. Att sedan få höra utav henne att hon inte haft en chans att hänga på mig där gav mig lite bättre självförtroende.

Andorra har djupa dalar med mycket gran och barrskog, men kommer man upp en bit öppnar himmelriket upp sig. Gröna böljande ängar och lättsprungna ryggar varvat med vassa och spetsiga ryggar och toppar. Stora stenblock och smågrus och stenskravel, men allt så vackert och stilla. Precis som andra bergsområden. I all sin mäktighet ger bergen lugn och styrka. De står där och betraktar en, skyddar med sin trygghet. Men så är de också de som utsätter dig för oberäkneliga väderomslag, livsfarliga ögonblick och höga höjder. Så vad jag menar är att jag har stor respekt för naturen, vi är ingenting mot dess kraft, och det är bara att acceptera.

Men kroppens kraft kan vi ofta styra över. Till viss del har hjärnan makten och mentala styrkan är A och O för löpartävlingar. Jag höll tätt med Laura in till den vertikala biten. Här trodde jag att jag hade kontroll på henne. Men man gräver ner huvudet rejält i den branten. Drar i gräset och försöker ta så snabba kliv som möjligt. Så ungefär halvvägs upp ser jag henne inte längre. Vad tusan! Hon måste ha lagt in en rejäl växel till för att bli av med mig.

Resterande bit upp till Pico de la Comapedrosa tyckte jag att jag hade bra fart. Jag rent av slängde mig utför. Men höll då på att snubbla till, och en kall kåre sköljde över mig. Håll dig på fötterna nu! Sedan Dolomiterna hade jag gjort illa hälen, och det började kännas nu. Jags fick springa på tå med högerfoten och på grund av detta vrickade jag till vänster fotleden såklart.. Min utförslöpa var inte alls vad jag hoppats på och jag var säker på att någon skulle komma ikapp mig bakifrån. Tur att vi hade många som gått upp och hejade. ”Tercera chica” ”Venga va Venga Va” hörde jag flera gånger när jag försökte studsa nerför stenarna. Försökte strunta i smärtan och sprinta på där det var möjligt. Ute på grusväg och bara några kilometer kvar utför. Jag började höra höga glada rop bakom mig. Och anade väl att det var nästa dam, men ville inte tänka så. Sista biten går upp på en stig till vänster om byn och så ser man målet. Här var jag trött och det var bara vilja kvar. ”Tercera.. Y cuarta mujer.” Ropar det åt mig. Åt oss. ÅT OSS! What da fuck. Någon tjej är bakom mig!! Med mindre än 1 kilometer kvar. Jag försöker väcka igång mina ben. Spring då! Fler och fler står på sidan och hejar nu.

”SHEILA” SHEILA! SHEEEEILA! Ropar det. Jahapp, Sheila Aviles, den duktiga spanjorskan som är grym utför hade tagit ikapp. Nu blir det strid in i mål. KRIG! ”SHEILA SHEILA” ropar alla. Men vet ni vad? JAG HETER SANNA.  OCH JAG KAN JAG MED! I rasande fart (kändes det som) kastade jag mig ner för stentrapporna och ut på asfaltsvägen, över ån och in på upploppet. Sega elefantben, och i slow motion springer Sheila förbi mig. Jag ser tredje platsen slinka mig ur händerna, men en kurva kvar och det är slut. Let’s EXPLODE! Spurta är det bästa jag vet, ett lopp utan slutspurt är inte helt komplett. Så jag accelererar och trycker mig förbi i svängen och sprutar in i mål FÖRE Sheila!! Jag springer nästan rakt in i en kameraman och blir omfamnad av Lina som har vinnarvästen på sig. Jag ramlar ihop i en trasig hög och är lyckligast i världen. Skrattar och kramar om Sheila också. Vilket lopp hon hade gjort. En dålig dag i början, och så hade hon tänkt bryta halvvägs, men så peppade alla henne att fortsätta och så hittade hon tävlingsgnistan i utför och tog i kapp på mig rejält. Men shit vilken rolig avslutning.

 
Vill ni se film från spurten finns det på instagram. Biel Rafols gjorde en riktigt bra film. Samt skyrunning. Båda finns på min instagram @sannaelkotthelander
 
SÅ grym!
 
 
Delade pallen med the one and only också. 
 
 
 

Lina och jag satte oss i vanen direkt efter prisutdelning och sträckkörde i princip 300 mil hem. Vi var hemma på tisdagen klockan 13.

Nu väntar staterna och TransRockiesRun!

 /Sanna

0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Elkotts, Skyrunning, andorra, canazei, comapedrosa, dolomiterna, racerapport, roadtrip, running, skyrace, tvillingar, valdisere

Europe Race Trip

For three weeks we have been on different places in southern Europe  and raced one ultra (75 km), one 21 km and two verticals. We had one more week to go with the final race on our trip - the prestigious Comapedrosa Skyrace which also gives bonus points in the overall ranking in the Skyrunning World Series.

We drove all the way from Sweden down to Val d’Isère in a van for the first races. Lack of sleep and many hours sitting in a car is not the best way to prepare for a run, but all races have gone really good for at least one of us each time.

 

 I had a very hard day on High Trail Vanoise  (the 75 km, with 5300 meters of elevation) with a tired body and mind, I spend more than 11 hours out on the brutal course. I ended up on 4th place anyway, Sanna much stronger on a 2nd position 40 minutes ahead. Though I really suffered during that race it was also one of the most beautiful courses I have ever ran! Glaciers, snow-capped peaks, turquoise lakes, rolling trails and green pastures were just breath taking!

The day before we ran (or walked?!)  2,9 km with 1000 meters of elevation, so after two tough races like that in a row it is very important to recover properly. With Optima Recovery Boots we took turns to have some circulation in our legs (NOW IN A HOTEL ROOM!). The legs get swollen after many hours running and also on high altitude, so it was really nice to have some compression!


 


The coming days we biked, hiked and did easy and long runs in the mountains with friends we met. We really had a blast and discovered so many new and fantastic places! With a van you can sleep in and have all your gear in (included 4 bikes), It’s truly amazing what freedom it gives you!

 


2 weeks flew by and we had 2 more races coming up, now in Canazei in the Dolomites. We started with a vertical on Friday and I felt really strong so I gave it all and manage to push hard and pass women I thought I’d never would have a chance to beat before! Dolomyths vertical is VERY steep and and I just fell down exhausted after the finish line on the top, but sooo happy coming 2nd women in a pretty strong start field. Sanna came shortly after with a bunch of other women ending 7th.

This time we had one day in between the two races so we really could rest to feel good on Sundays big Skyrace! Once again we used our Compression boots, using different programmes so it almost is like a massage for the legs!

We both had fresh bodies on Sunday morning and could push and keep 2nd and 3rd position up to the Piz Boé Peak on 3152 meters of altitude. After a gnarly and technical downhill to the Finish Sanna ended 3rd and Lina 4th. The Dolomites Skyrace is a great event with people cheering everywhere and it’s a real feast in the village!

 


Now we had a looong drive to upcoming week’s race in Andorra. But we took it easy and enjoyed the Italian coast and the French Riviera for a couple of days. Swimming in small bays in the Calanques and sleeping under the stars was magical. Contrasts from the days in the mountains, and that’s the fun part about travelling!

 

 Finally in Andorra, pumped for our final race, both feeling great in shape!

We tried the whole course (21 km 2300 of elevation gain) two days before with friends and had a fantastic day! Though we both got a bit worried on the afternoon since our legs were suuuper tired! But now when we stayed in a hotel again, we had pool to soak in and also opportunity to use Optima Sport compression boots again!

On race day we were very excited! 700 participants and Arinsal were full of people! Since Comapedrosa Skyrace gives you bonus points in the series there were many good athletes there. We didn’t know what to expect, only try to do our best!

And we went Off! I sprinted away with the guys and a bit surprised I seemed to be the only one eager to be first on the narrow trail that would come after a uphill on the asphalt. Two more women joined me but I really wanted to be in the lead so I could have my own pace, not being hold by anyone when I felt strong. And wow what I felt strong! It felt so easy eventhough my pulse hammered in the chest. A fantastic feeling, passing more and more men ahead of me! My plan had been to push hard in the uphill to have some time in the technical downhill where I know many other girls are faster than me, but I hadn’t been thinking about being totally alone in the lead. But now I was. I got even more excited and had so much fun running on the ridge and down to the aid station where spectators screamed and cheered like crazy! Water in the face and a slurp of energy drink I continued with some guys up the super steep ascent to the highlight of the race – Pico de Comapedrosa! 1000 meters of elevation gain in 2 km!

As we recently tried the course, and I and Sanna have done the ELS2900 (tagging the 7 peaks on 2900 m in Andorra) last year, I knew the course pretty well by this time and could just focus on getting forward.

 

Again I could feel so much joy, being first, feeling strong, sunny weather, but with a light wind, scrambling up a mountain – WHAT could be more perfect!? People along the way cheering and I could even enjoy some parts of the downhill, even though knowing I’m chased by a pack of super women!

I must admit that the last 10 km were painful; I think I have higher pulse running those technical downhills that pushing in the uphill! But the nearer I came to the Finish the more certain I became I may win this! I hadn’t even been dreaming of winning this race since there was such a buzz on the competitive start field. The feeling running into the village and Finish first, now tired But Super happy, was so cool! I wish more people can get this experience!

I got even more happy minutes later, after second women Laura Orgue (who won in the dolomites) had arrived, when the speaker shouts that 3rd women will be Sheila Aviles OR Sanna El Kott Helander!! There will be tight! There will be a fight! They are coming! Sheila or Sanna! IT IS SOOOO EXCITING!! He screams Sheila. BUT Then Sanna makes a SUPER Sprint the last 25 meters and wins the battle! It’s hilarious seeing the two with fighting faces and both crashing totally empty after the finish line! There are some video clips of this you can see one HERE

 

 

The day was fullyfied and we both were really proud and with a BIG self confidence boost! Soaking and refilling energy in the chilling stream that’s running through the village was amazing! And also celebrating with friends that also had a super fun race, our team mate Petter Engdahl finishing 3rd after Pascal Egli and Kilian Journet!

Full of endorphins we now started our journey back to Sweden. 3000 km. But when you are two everything goes easier. #Twinittowinit ;)

The long drive went smooth and we were home chilling and having family time for three days before leaving for next adventure. Now to the States! Colorado! Transrockies Run, a 6 days stage race Together! CAN’T WAIT!

 



In our recovery boots from Optima Sport DK
In cooperation with Optima Sport

 

 
Visa fler inlägg