Lina & Sanna

 

I år skulle alltså det riktiga premiärloppet gå. Nu med 250 startande. Vi sprang iväg i ganska lugnt tempo och efter bara någon minut blrjade det regna. Benen kändes blytunga och efter bara någon kilometer började jag fundra på om jag skulle bryta. Så taggad var jag tydligen. 

Men det var bara att tugga på och snart var vi ändå över första "delmålet", Västfjället. Här var det underbar utsikt över fjällvärlden förra året och man kunde verkligen njuta ett tag, i år såg man ingenting..

Bara utför nu till Mårdsundsbodarna. "Bara utför", jo jag skulle inte ha tackat nej till bara uppför istället. för FY för att springa utför med ett knä som är paj!

Efter ett tag kommer Sanna bakom i världens fart och springer om med ett gäng herrar efter sig. Lite förolämpad får jag dra på mig hårdhandskarna och försöka hänga på. Snart VRÄKER regnet ner, stigen blir en lervälling och vi kommer ikapp flera herrar som sänkt tempot, vi känner oss riktigt Hard Core där ett tag, har bra fäste med våra Ice Bugs och det är riktigt kul!

Senare kommer de första värre krämporna, mina fotleder är så slitna efter veckornas bravader så det känns som de ska gå av när som helst. Såklart ska min mage forstätta krångla (har haft någon konstig magsjuka sedan frukostgröten på BAMM). Sanna och jag håller fortfarande samma tempo och Sanna säger att jag gärna får säga till om jag vill bryta. Hon är lätt på. Men nu hade vi ju ändå sprungit en mil, då kan man ju lika gärna springa fyra till. 

När det börjar gå mer uppför drar jag ifrån Sanna igen, men så fort det planar ut kan jag inte få till något bra steg och hon är ifatt direkt. Så fortsätter det och vi springer ihop hela vägen. En tysk tjej som sprang om mig på halvmaran skuttar förbi hur lätt som helst och vi båda ger upp segern direkt. 

Min mage får spunk ner från Västfjället och fast jag bestämt mig för att jag måste vänta till skogspartiet innan jag får släppa på trycket så hinns inte det med. Nöden har ingen lag! Jag försöker gömma mig så gott det går där ute på det öppna fjället, gick sådär. Lite lättare, men med bullrande och skvalpande mage springer jag ikapp Sanna igen. Har magkramp ner till Bydalen, bland de värsta jag varit med om. Som tur var släpper det något när vi börjar stigningen upp mot Drommen. Den var inte så farlig som jag minns den. Man får knata på bara. Vi går om några stycken och känner oss starka. Det kändes bra!  Som sagt, hellre uppför än utför. Hemskt nerförslöpa. 

Vi springer i samma tempo och bytte av lite vem som sprang först. Lite ovant att springa tillsammans, då jag brukar vara snäppet snabbare, men inte nu. Även om det var trevligt att springa tillsammans så är det lite irriterande att man inte kan trycka på som man vill och att kroppen liksom inte "svarar". Sanna som klagat på sin förkylning verkar inte alls så besvärad över det utan är urstark.

Har tidigare haft svårt för att äta något när jag springer men får i mig flera godisbitar den här gången och lyckas hålla motivationen något uppe. Det är synd när man inte riktigt kan njuta på planlöpningarna, för annars är det just dessa partier som är så himla fina och härliga att springa på!

Efter sista vätskekontrollen är det bara en mil kvar och då blir man så himla glad att man faktiskt har klarat det, jag som under hela loppet haft tankar på att bryta! Solen tittar till och med fram och det blir en härlig löpning mot Drommen. 

Jag funderar om Sanna och jag kommer springa jämsides in i mål eller om det blir en spurtstrid om andra och tredje platsen. (Som vi båda tagit för givet när det endast är 4 kilometer kvar..) Ta aldrig ut segern i förskott har man tydligen inte riktigt lärt sig. Från ingenstanns kommer plötlsig en kvinna omspringandes. "Bra jobbat tjejer" Säger hon och springer vidare som om att  "Nu tar jag andraplatsen, hejdå" Jag ser paniken i Sannas ögon och hon viftar med händerna att jag ska springa på själv. När jag börjar öka märker hon där framme det också och lägger in en högre växel. Några herrar som vi springer om skrattar muntert "Aha jag tror minsann at det är en fight om andraplasten här". Jag känner dock att jag inte har så stor chans då hon redan ligger långt före och såg jättepigg ut. Som förut springer jag ifrån Sanna upp på toppen men förstår att hon snart kommer komma ifatt. Jag släpper henne och hon bara rullar ner för den väldigt tekniska och branta utförslöpan. Lite bitter över ännu en fjärdeplacering tar jag det ganska lugnt ner eftersom jag inte vill ramla och skada mig ännu mer. Sista biten mot mål går längs liftspåret och var mjukt jord så det var bara att släppa på där, härlig avslutning och en underbar röda mattan att avsluta på. Till min stora gädje hade Sanna lyckats spurta om och kommit tvåa!

Det allra roligaste med tävlingar tycker jag ändå är att man får träffa så mycket trevligt folk. Efteråt pratar alla med alla och grattar varandra. God mat på kvällen, och sedan var vi så snälla och skjutsade två göteborgare till tågstationen när vi ändå skulle till Östersund. Personer vi förmodligen aldrig skulle ha träffat annars. 

Dagen efter kan vi knappt gå. Benen är det inget fel på, det är knäna och fötterna. Så nu är det Recovery som gäller.