Tidigt på torsdag morgon körde vi iväg från Östersund, superladdade och glada inför Hemavan. 

Bilfärden gick snabbare än väntat, runt 5 timmar, så vi var framme i Hemavan redan 12.30. Men vi fick ändå tillgång till vårt rum på Fjällcentret och kunde kika runt lite och äta lunch och fika resten av vård färdkost. Det är också en rolig del av tävlingar. Att man får äta så mycket. HAHA! 

 

Vi träffade lite bekanta, fick kartor klockan 15.00. (Fast utan kontroller) Kontrollerna ska man nämligen placera ut själv utifrån deras mall som vi inte fick tillgång till förän klockan 18.00. Man får ta kontrollerna i vilken ordning man vill, och hur många man vill, men man ska vara tillbaka inom 24 timmar, annars får man poängavdrag. Det är även olika poäng på kontrollerna utifrån svårighetsgrad och tillgänglighet.

 

Passade på att sova lite också eftersom det nog inte skulle bli så mycket av den varan nästa dygn...

 

18.00. Fullt med folk inne i "Race Office". Svårt att se kartan som de lagt mitt på bordet med kontrollerna, men till slut hade vi ritat in alla och skulle alltså börja planera vår rutt. Under middagen träffade vi vår vän Erik Forsner och hans kompisar som sprungit tävlingen flera gånger, alltid bra att få lite tips och höra från tidigare år. Planeringen fortsatte och vi ändrade oss hit och dit. Såå svårt att bestämma sig, eftersom man inte har en aning om hur lång tid alla tar, hur bra sikten är, hur man kommer må osv. Egentligen ville vi ju ta allihop, men det kändes ganska omöjligt på 24 timmar. 

 

Vid frukost nästa morgon fick vi sällskap av Jonas "Sorkpesten" Danvind som är från Östersund. Han har också sprungit tävlingen flera gånger och kunde ge oss en massa tips och råd. Hans tänkta lagkamrat hade fått förhinder dagen innan och han fick leta leta runt efter en ny, som tur var fanns det en annan kvinna på plats som också var utan lagkamrat så då skulle de köra tillsammans. Svårt att köra med någon man aldrig träffat, men roligt på samma gång! Han som legat i täten de andra åren fick dock sänka ribban lite tror jag för att "känna av" sin nya lagkamrat. Vi ändrade vår plan från kvällen innan två-tre gånger till innan vi kände oss nöjda. (Vi hade i och för sig både A, B och C-plan...)

 

Starten skulle inte gå föränn klockan 14.00. så vi hade gott om tid på oss att ändra oss igen, kolla igenom packningen, äta lite mer, och sova. När vi gick igenom packningen kändes det som vi hade lite för mycket mat med, vill ju bära så lätt som möjligt! Så vi åt upp en av våra pannkakor (var ju tvungen att smaka om det skulle vara gott att ha med liksom) tog bort några bars och vips så kändes allt bättre! Vi har som vi sagt tidigare väldigt lätt utrustning vilket ör otroligt skönt! Våra sovsäckar väger endast 344 gram, och ryggsäckarna från Terra Nova är extremt lätta, och sitter ändå bra på ryggen. 

 

Innan start var det lite information och så skulle vi lämna in nödtelefon med gps så att ledningen kunde packa in dem så att ingen skulle fuska. Sedan var vi redo!

 

Inte alls samma hets som på "vanliga" löpartävlingar. Folk var mer chill och det var härlig stämning!

 

Uppför slalombacken började alla för att passera en obligatorisk kontroll längst upp, ( vi var först, fniss ) sedan splittrades fältet då alla var på väg mot sina planerade kontroller. Vi skulle börja med tre kontroller uppe i ett bergsmassiv, precis som Erik och hans lagkamrat Maria. 

 

Det var lättlöpt och relativt platt upp till första kontrollen. Fantastisk fin löpning på mjuk terräng, fick vada över lite vattendrag (vilket det skulle komma många av) men det var inga problem med våra Våtsockor! Mitt bästa tips inför tävlingar som Hemavan24 och BAMM, vi var inte kalla om fötterna en enda gång.

 

Vi sprang i en dal och efter första som var lätt att hitta och bara värd 1 poäng fortsatte vi uppåt och såg att vi knappat in på Erik och Maria. Det var mycket sten med också massor med snö som var lättare att springa på. Ju högre upp vi kom desto närmre kom dimman... Snart såg vi bara stenarna framför oss och kände att detta skulle bli svårt. Men andra kontrollen låg vid en sten i början på nästa topp, och vi kunde följa spåren i snön  så vi hittade den snabbt. Började sedan klättra uppåt och försökte hålla en kurs som vi ville ha på kartan. Lättare sagt än gjort när man inte ser nånting, och när vi väl var uppe på "sadeln" av berget var det heeelt mjölkvitt och vi hade ingen aning om vilket håll vi skulle. Gick efter höjdmätaren, då vi först skulle passera 1600 med senare springa förbi lägre höjder på 1524 och själva kontrollen som skulle ligga på 1305. Vi tyckte att vi sprang åt rätt håll och barometern visade lägre och lägre, hittade också fotspår i snön, och hittar man sånna uppe på ett berg som känns som typ tomma intet för att ALLT är vitt då viker man fan inte av från dom! Överlevnadsinstinkt kallas det. Vi fick ändå upp humöret för det var rolig nerförslöpning i snön och en väldigt häftig upplevelse! Våra spårläggare valde dock till vår förtret att springa in på ett stenparti och vi var lika lost igen. Det såg ändå ut som vi var på en kam som vi ville och höjden började gå neråt så vi fortsatte och kände oss helnöjda. Tills vår kam tog slut och vi stod ut på kanten av ett stup. VAR TUSAN VAR VI NU!? Efter lite check av kartan så hade vi en aning om vart vi kunde befinna oss, precis där vi sagt innan att vi skulle passa oss för. Bara att börja gå upp de där 200 höjdmetrarna tillbaka in i tomma intet då. Vi kände att det var dags för en tunnbrödsrulle på vägen. Med rökt lax och äpple. DO I NEED TO SAY MORE? Himmelskt gott i den misär som var. Vi försökte i alla fall hålla oss längs kanten så att vi skulle veta var vi var, men lite längre upp så hittade vi... SPÅR!! FÖÖÖLJ!!

 

Vi var inte heelt säkra på om våra egna spår fanns med, det var typ fem-sex löpare som sprungit där, men vi fortsatte ändå och det kändes bra. Tills det kom ett jävla stenparti till, spåren försvann och osäkerheten sköljde över oss igen. Vi visste ju i alla fall vilken höjd vi var på och försökte passa kartan och gissa var vi kunna befinna oss. Vi hörde vatten nere från dalen och anade då att vi var uppe på kanten ovanför första kontrollen. Vi ville ju dock vara vid en annan kant som låg på andra sidan av den här "sadeln" som vi sprang på. Vi sprang då en bit tillbaka och neråt igen, eftersom kontrollen skulle ligga lägre. Men det kände heeeelt fel, då fick fortsatte att ha ett brant stup bredvid oss på höger sida (som vi egentligen ville ha på vänster sida) Så vi sprang tillbaka igen och styrde kosan mer uppåt igen. Nu ville vi bara skita i den jävla kontrollen och ta oss ner, men den ända vägen ner var ju just förbi den jävla kontrollen! När vi kommit upp i ett snöfält igen kom vi rakt på SPÅÅÅÅR igen! Vi följde såklart efter som innan, även om de just gjort oss ännu mer vilse. Men den här gången kändes det bra. Nu måste vi vara på rätt väg neråt.

 

Precis som innan tog spåren slut när stenar kom i vägen, så vi fick klara oss själva. Men nu kändes det mycket bättre, höjdkurvorna på kartan stämde in med lutningen och vi skulle inte längre bli kvar uppe i ett vitt snöfält med noll sikt. Barometern började närma sig 1305, men ingen kontroll. Vi skråade på samma höjd fram och tillbaka men såg inte skymten av någon kontroll. Den skulle dessutom ligga på en topp, och det såg verkligen inte ut som någon topp där. Vi gav upp och beslutade oss för att ta oss ner bara och vidare till nästa. Hade nu varit ute i över fem timmar, och tre timmar endast för de där kontrollen! Men direkt efter vårt beslut kom det en liten, liten höjd framför oss, och vad ligger inte där, jo, våran efterlängtade kontroll! Efter lite segerdans och glädjesång skuttade vi neråt, dimman lättade allt efter som och vi såg nu slalombackarna och vägen vi tagit upp igen.

 

 

Nästa kontroll vi planerade att ta var nummer 13, bara en ett-poängare vid en sjö som inte låg så långt bort. Det såg dock kortare ut än vad det var, hungern började komma krypande igen men det kändes onödigt att försöka äta något rejälare när det var så pass platt så att det gick att springa, så vi tog upp en gel i farten och försökte pressa i oss. Vedervärdigt var det! Usch och fy, men energi fick vi i alla fall. 

 

Nu skulle vi mot Kungsleden vilket också tog ett tag att komma fram till. Men väl på den var det lättsprunget, förbi en  stuga (börjar redan smida planer inför nästa sommar, är sugna på att springa mellan stugor och övernatta, värsta mysturen typ), sedan blev det några rejäla vad över vattendrag igen, lite småläskigt när det är strömt vatten, men med tungan rätt i mun så går det ju. Vi följde en av bäckarna upp mot nästa kontroll som inte tog lång tid att hitta heller. Dags att bege sig upp mot Norra Sytertoppen. 

 

Klockan var nu kvart i tio, dimman var tjock och det började mörka lite. En flock med renar sprang en bit framför oss, snart var vi inne på den rösade leden mot toppen. Skönt att följa stig uppe i dimman för en gångs skull. Vi passade på att äta vår medhavda tortellini på vägen också, väldigt smidigt att gå och äta, och det smakade såå gott med lite riktig mat. 

 

Mycket sten och väldigt brant var det uppåt, sedan skulle vi tappa höjd igen och fick springa på snö, svårt att se vart man skulle, så verkligen skönt att många andra sprungit före här också. uppåt igen och slutligen rakt på stugan där kontrollen fanns. Det var regn och snö i luften så skönt att komma in och värma sig lite i vindskyddet. Ett annat lag var precis på väg ut när vi kom, bra att få lite extra plats. Satte på oss lite mer kläder, tände en pannlampa, åt en pannkaksrulle (alltså fett nöjda och stolta över vår goda mat vi hade med oss), sedan bar det iväg in i dimman igen...

 

Lite trixigt att se ledmarkeringarna när det var lite mörkt också, och det var ju massor med snö (vilket var skönt så vi kunde glida ner på de partierna istället för att gå på stenskravlet) men vi visste aldrig om de framför oss orienterat rätt eller var på väg någon helt annanstans. Vi var som tur var på rätt väg hela tiden och när vi kom längre ner lättade dimman och månen lyste upp alltihop. Så otroligt vackert! Superhäftigt att ha varit ute och sprungit på fjället så länge, det är midnatt, men inte kolsvart, man vet att man har ytterligare 12 timmar kvar, men det känns så bra, och så kul att få vara med om en sån här upplevelse! Grämde oss lite att vi inte hade någon kamera, men det finns bevarat på våra näthinnor i alla fall.

 

Det hade tagit en och en halv timme upp till toppen, men det tog det dubbla ner till tältlägret. Så härligt att kunna se hur fjället såg ut och vart vi skulle. Man såg pannlampssken flera kilometer bort från andra som var på väg eller ifrån lägret. 

 

Vi hade sett fram emot vegetarisk gulaschsoppa och kanske någon macka i tältlägret (som hade funnits tidigare år). Till vår besvikelse kom vi fram till ett blåsigt läger med ett enda tält (hade visuliserat mig det lite större) och en fjuttig liten brasa. Här fanns det bara korv med bröd och varmt vatten. Inga sojakorvar var i ordning, och det skulle ta några minuter att värma på, några minuter av vår tid. Inte tänkte vi stå där och vänta för en sketen korv, så slängde bara i oss ett varsitt korvbröd med ketchup och skyndade iväg för att behålla värmen. Trots vår att lägret inte var vad vi hoppats på var vi nöjda att vi fått samla hela fem poäng till och färden fortsatte. Mörkret började lätta och pannlampan var inget som egentligen behövdes, men den satt där den satt på huvudet och sladden till batteriet hängde och slängde. Ändå iddes jag inte packa ner den förän flera timmar senare.

Till nästa kontroll var det lättsprunget för vi hade kommit in på Kungsleden, skönt att få sträcka ut igen. Här smakade tunnbrödsstut med kallrökt lax riktigt gott, och vi fnissade småspringandes, munnen full av stut, vad värt det var att ta med god energi istället för äckliga bars och gels! Även våra små chipspåsar gick åt på vägen, men det var godare i tältet på BAMM-tävlingen. Att försöka trycka i sig chipssmulor i farten, knatandes upp för en backe i blåst var ingen bra idé.

 

Hur som helst hade vi två val till nästa stämpling. Antingen springa ner till ett myrområde och försöka hitta en kontroll intill en sjö, eller följa leden en bit upp och vika av till en mindre topp. Såklart föll sig valet ganska enkelt då himlen var blå och morgonsolen började färga molnen rosa och gav vårt lilla berg att bestiga en väldigt lockande vy. Även fast kontrollen längre ner var värt ett poäng mer kände vi att vi gjort rätt att skippa den när vi stod på toppen och blickade ut över området där den skulle ligga. Det var nämligen bara myr, myr och åter myr omkring som inte alls såg trevligt ut. Vi påminde varandra om att vi skulle ju ha kul längs vägen, vilket vi hade haft dittills, men att komma ner och behöva springa flera kilometer i gyttja och myrmark kunde bara sluta i misär.

Klockan var nu strax efter halv fyra och vädret var klart och otroligt fint. Det var underbart att springa fritt ute på fjället och fortfarande vara pigga och krya. Trodde att vi skulle bli påverkade av sömnbrist, men allt gick så snabbt så det var inget vi kom att tänka på alls. Vi hade energi verkligen hela vägen!

 

 

Stötte på och hejade på några fler lag på vår rutt framåt. Kul att veta att det var andra ute samtidigt, som upplevde samma men ändå helt olika äventyr som vi gjorde. Våra misstag var ibland att missbedöma avstånd, ibland hade vi sprungit på tok för kort för att vara i närheten av kontrollen, och några tillfällen höll vi på att springa förbi. I det här fallet trodde vi att vi missat den och letade en bra stund men gav upp eftersom det ändå bara var en etta. Grämde oss att vi slängt bort tid på ett värdelöst poäng. Men efter någon kilometer till började terrängen likna den som fanns kartan och vi förstod att den nu närmade sig och att vi inte blivit snuvade på kontrollen. Superenkel att hitta vid ett sjöutlopp höjde den genast humöret och vi skuttade om tre par på väg upp till nästa topp och tvåpoängare.

 

 

Lite irriterande var det att nu kunna se topparna vi hade våra första kontroller på, helt dimmfria. Förmodligen hade lag som sprang där då extremt lätt att hitta..  Vi tog oss upp mot nästa checkpoint, vilken inte var så roligt för det var mycket sten hela vägen och våra knän hade börjat tryta. Värken ville inte släppa, och vi hade ett annat tjejlag hack i häl som absolut skulle ta samma väg upp som vi. Så det var bara att ligga i, tävlingsnerverna satte såklart igång och vi trampade på så gott det gick. Så fånigt att man ska bli så tjurig i tävlingssammanhang. Väl uppe hade de tydligen inte alls samma ambitioner som vi trott, utan de parkerade vid kontrollenoch tog fram fika. De tackade för den fina och bra navigeringen uppför och vi kunde inte annat än glädjas åt varandra istället.

 

Magarna kurrade en del när vi tampades neråt, vilket gick otroligt långsamt. Riktigt kämpigt när det gör ont i knäna varje steg, duns, duns, ner på stenhällarna med isdubbar på skorna. Det var åter igen uppiggande med vår goda färdkost, denna gång tog vi andra påsen tortellini och även lite jägarsnus, extremt gott måste jag säga. Rekommenderar verkligen att ta med sånt man gillar på tävlingar som de här, istället för att köra bara på bars och andra energiprodukter.  Lika mycket energi kan jag garantera fanns i våra riktigt stekta pannkakor med sylt, tunnbröden med extra allt, våra hemmagjorda havre/nötbars med nougat, de ostfyllda tortellinisarna som smälte i munnen och jägarblandningen med bananchips, chokladbitar, russin, aprikoser, physalis och nötter. Wow, wow, wow, bara så bra. Du kommer inte att ångra dig. Vikten blev inte mycket med dessa saker ändå, vi stod nog för några av de lättare ryggsäckarna i startfältet tack vare annan bra utrustning.

 

 

Vi var positiva till att slippa navigera så mycket till nästa toppkontroll eftersom den skulle ligga precis intill en led. Men sen drev dimman in. Såklart... Ledmarkeringarna (eller det ytterst små stenrösen med otydliga gula prickar på) var täckta med snö och det enda vi kunde göra var att traska på uppför inte helt säkra på riktning. Plötsligt ser vi andra fotspår i snön. De ser bestämda ut. De tycks veta var de är på väg. Vi följer efter. Don’t lose the tracks! En iller korsade vår väg och fick oss att skratta till i eländet, och på något sätt fick den oss att komma in a good mood, so to speak. Jakten på otydliga spår blev rolig och större än själva uppdraget att finna kontrollen. Det var ju trots allt dem som kunde leda oss till vårt mål.

 

Till vår förvåning (och lycka) hade våra kompanjoner före oss orienterat så bra att vi kom rätt på ledmarkeringarna när snön tog slut! Resterande bit upp gick super även i dimman, (som dock ställde till det med höjdmätaren som ändrade sig hela tiden). Till vår lättnad skulle vi inte ha användning för den mer eftersom vi bara hade tre kontroller kvar att ta, och alla låg i ”låglandet”. Men fatta, bara tre kontroller kvar! Herregud vad snabbt tiden gått, kändes som vi nyss börjat springa. Vad skulle vi göra när vi var tillbaka då? Pilla sig i naveln? Sappa tv-kanaler?  Livet stannar kvar på fjället, typ.

 

 Roligast på nervägarna från toppen var helt klart det stora snöfälten där man bara kunde springa ner i full fart och slippa tänka på att det kunde göra ont att falla. Dock lyckades Lina köra ner hela benet och hamnande höftdjupt på ett ställe, precis kanten av ett snöfält där stora stenar gjort det i håligt under, men som tur var gick det bra.

 

 Väderleksrapporterna stämde inte alls på lördagsförmiddagen, till vår stora glädje, för molnen sprack upp och solen började lysa på oss. Värmande i kropp och själ naturligtvis, och än mer muntra blev vi av att stöta ihop med Murphys lag strax efter nästa lättagna kontroll. Två härliga tjejer som också är med på lite halvgalna äventyr.

 

 Här nånstans slutade knäna totalt att fungera och smärtan var olidlig. Vi kunde ha tagit en snabbare och kortare väg rakt framåt, men näst sista poängen låg en liten bit ner åt höger, och vi vissste att vi bara skulle ångra oss om vi inte tog den. Sagt och gjort haltade vi tappert ner till en liten sjö och kunde bocka av ännu en kontroll. Det visade sig vara ca 15 kilometer kvar till Hemvanan däri från, och det tog sin lilla tid. Lina hade så ont i ena knät att vi fick gå mer än halva sträckan. Det blev en kamp att lyfta fötterna och ta sig framåt. Men varje steg räknades, ochnär vi började se husen längre ner kunde vi öka farten en aning. Dock blev våra sista två kilometer inte särkilt bekväma då vi var tvungna att springa på en asfaltsväg. Det skulle vara snitslat hela vägen ner från sista kontrollen som vi tog vid Kungsledenporten, men både dom och funkionären som skulle peka vägen in på rätt stig mot mål från asfalten var borta, så vi hade inget annat val än att följa asfalten hela vägen ner och komma från helt andra hållet in i målfållan. Men glada var vi i alla fall, för vi var FRAMME! :D

 

Vi hade varit ute i 22 timmar och 23 minuter och skrapat ihop 29 poäng. Om våra ben bara hade hållit lite bättre hade vi sprungit längre och tagit fler kontroller eftersom vi fortfarande var oförskämt pigga, men vi tyckte inte att det var värt att slita mer och kanske skada knäna fördärvat. (Vi har ju en tävling om två veckor att tänka på också).

 

Det var spännande att ta fram Linas mobil ur ryggsäcken och se hur långt vi hade sprungit. Den hade varit plomberad av tävlingsledningen innan start för att vi inte skulle använda den, men det var tillåtet att sätta på runkeeper och efteråt se var och hur långt man hade tagit sig.

 

Resten av dagen gick lugnt till och våra krämpor i knäna ville inte släppa, men med Ipren och salvor skulle det visa sig bli bättre och bättre. Redan nästa morgon var det faktiskt mindre smärta. Men de kommer att få vila några dagar till innan det blir något mer ansträngande för deras del. Blir nog ingen Vertical K i Åre som vi hade tänkt, men vi ska nog kunna ta oss upp en bit på fjället och heja fram vår coola pappa som ska springa Axa Fjällmaraton på lördag! :D woop woop.

 

I alla fall var kvällens mat och sällskap urtrevligt. Det var skoj att träffa så många likasinnade och höra alla andras berättelser från tävlingsdygnet. Glömde nämna att vi vann damklassen, och att Maria och Eric vann mix, och att de två andra TNT-killarna som vi nämnde tidigare vann herrar. Men nu vet ni det.

 

Ma råkes.    

 

//Lina och Sanna.