Le Grand Tour

Så var det dags! Den här tävlingen som vi blivit inbjudna till av Karlstad Multisport. Som vi gått och laddat för i flera veckor nu, skaffat grejer, lånat, packat och donat. Som vi inte hade haft möjlighet att vara med på utan att få hjälp från dem. Såå roligt att få den chansen! -Bilderna som inte är våra egna nedan är från Swedish Adventure Racing Series album från LGT på Facebook.

Lina skriver Vi hade bilat i 6 timmar från Östersund med Fanny på torsdagsmorgonen. Höga på koffein och fika var vi övertaggade när vi kom fram till Branäs. Ett litet samhälle som nog har mycket turister på vintern med skidåkning i backarna. Nu kryllade det av Thailändska bärplockare istället. Blir verkligen imponerad hur mycket de jobbar. Från tidig morgon till sen kväll.

Vi hade inte träffat Evelina innan,(som blev vår lite mer erfarna lagkapten), men vi kom snabbt in i packning och planering. Det blev ett väldigt organiserande av prylar och väskor och huvudet var ett enda virrvarr. Otroligt mycket att tänka på inför en sån här tävling, där man ska göra iordning inför de olika växlingarna. Men Evelina hade styrt upp bra och gjort ett schema, så det gick smidigt! Skönt blev det att åka ut på rullskridskor som vi testade för andra gången i livet (första gången på parkeringen utanför lägenheten i Umeå). Men det var ju som att åka skidor, bara att skejta på. Lite knepigare att bromsa, det blev det lite extra fokus på. Men vad fasen, sikta på en uppförsbacke eller ett mjukt dike så löser det sig.

Hur som helst delade vi på en tiobädds-lägenhet med Team Haglöfs-Silva. Något mer meriterade om man säger så. Men de är väldigt schyssta, och Josefina Wikberg som representerar damen i laget (ofta är lagen tre killar och en tjej, eftersom i tävlingsklass i multisport måste det var en av motsatt kön i) är ju bara för härlig och tuff brud, henne ser man upp till. På fredagen fick vi lite insyn i hur de gjorde med upplägg osv. Liite mer rutin än vad vi hade.

Sanna skriver Ganska sent, vid åttatiden startade prologen, någonting som ofta är med på multisporttävlingar. Ibland timmen innan, kvarten före eller som den här gången, kvällen innan.Det är lite som en uppvärmning skulle jag säga, men går ofta i en rasande fart. Vi startade nästan sist (alla lagen hade några minuters mellanrum). Vi tog det lilla lugna bara, känna hur det var att tävla ett lag tillsammans och så.

Det hade mörknat och pannlamporna var fasttejpade ovanpå våra hjälmar. Lite spänning låg i luften och det var ganska kylslaget, men så fort man kom igång rann svetten istället. Jag agerade kartläsare, eller egentligen var det inte så mycket till kartläsning, jag höll den ihopknycklad i munnen när vi åkte inlines i två kilometer till en stig där vi skulle springa upp, och det fanns som ingen annan väg att ta. Vi drog på till en början med lätta trippande steg upp för backen, det skulle vara en rejäl stigning till kontrollen. Men det visade sig att Fanny, jag och Lina är lite mer bergsgetter än Evelina, inte så konstigt om man jämför vilka höjder som finns i Åre respektive Karlstad. Men det löste vi bara genom att Evelina tog täten.

Löpning var bara ca 3 km upp på berget och ner. Det var väldigt mysig skogsstig hela vägen upp på där vi kom ut i slalombackarna, och jag njöt till fullo. Vi sprang ut på en bro och där satte vi på oss selar och fick hjälp av funktionärer att säkra fast oss, klättra över det höga räcket och fira ner. Bara två av oss fick göra det, Evelina och Fanny sprang runt och stod på nedsidan och väntade. Det var lite läskigt och pirrigt, tror att mörkret gjorde mycket, då vi inte riktigt såg marken och vad som var runt omkring oss. Men kändes ändå ganska bra eftersom vi precis tagit Grönt Kort i klättring/säkring på inomhushallen på IKSU i Umeå. Till en början tog jag det väldigt försiktigt, men så såg jag två andra som åkte ner i en väldig fart alldeles intill mig, och då släppte jag också efter. (Man säkrade alltså sig själv ner och bestämde hastigheten). Kände mig som värsta tv-stjärnan, här kommer jag!

 Sen var det i princip raka vägen ner i slalombacken in i mål. Jag hade otroligt dåligt grepp i skorna och detta i kombination med blött gräs och lera, plus lutning resulterade i många vurpor! Hann inte parera eller ens reagera förrän jag stod på näsan igen. Hela rumpan var lerig enda in i trosorna. Men det var riktigt kul att fara neråt och vara i gång med tävlingen, nerverna hade släppt lite och vi alla såg fram emot morgondagen. Vilka endorfiner och kickar man får av korta lopp. Måste säga att det är roligare att hålla högt tempo kortare stund än mala på för länge. Ändå är det det vi håller på med mest, haha. Men det blir såklart mer äventyr på längre tävlingar.

Det blev lite brått efter målgång eftersom vi fått morgondagens kartor precis innan prologen och hade bara ca 1 timme på oss att kolla igenom dom (Vilka visade sig vara 15 stycken!!) och rita in möjlig färdväg, sen skulle de plastas in, och sen packas ner i sträck-väskorna som skulle ställas iväg på släpvagnarna innan klockan elva.

START

Lina skriver Vi startade morgonen med en lång bussresa in i Norge på sisådär tre timmar. Vädret var verkligen med oss med blå himmel och strålande sol. Det är svårt att inte dras med i tempot och jag, Sanna och Fanny sprang på utan att tänka oss för. ”Är alla med?” Tre svar. ”Evelina?” Inget svar. Vi fick lov att vänta lite och snart kom Evelina trippande inte lika munter som i start. Jag fick lite dåligt samvete eftersom vi sagt att vi skulle hålla ihop, så vi drog ner tempot. Lag efter lag passerade, det var ändå platt och lättlöpt, en väldigt fin stig som ledde upp mot första berget. Så vi sprang på igen som vi brukar, innan vi upptäckte att hela laget inte var med. Då drog vi fram snodden. Draglinan alltså. Det var bra att göra så, då kunde vi hålla ett jämt tempo och vi kunde inte dra ifrån Evelina. Jag kan ju säga att vi alla utom Fanny fick känna den känslan att ligga efter längre fram i tävlingen. Vilken super woman hon är alltså. Allt hon tar sig an är hon grym på. Cooling. Vi byttes av att dra och snart var vi uppe på berget och tog första kontrollen. En väldig skillnad i temperatur, lite snö fanns det också. Påväg ner var det bara sten. Fanny studsade på som en bergsget, min hälsena böjade göra ont när foten lutade neråt, den trycktes liksom ihop och det var inte alls roligt. Men vi tog oss ner i alla fall och började snart stigningen mot andra toppen som låg alldeles bredvid. Det var ett brant stup uppe på toppen, så vi tog det försiktigt. Längre ner blåste det endel men där uppe var det vindstilla och snöade, kändes jättehäftigt!

Vi trodde vid det här laget att vi låg nästan sist, men snart mötte vi fler och fler och gladde oss åt det. När vi äntligen kommit ifrån stenskravlet blev det riktigt fin och mjuk löpning, vackra färger med fjällbjörkarna och mossa och ris. Orienteringen var inte svår och efter ca 27 km kom vi till växlingen för inlines. Ett lag hade redan brutit här, vi stoppade i oss lite energi och gav oss sedan iväg på grusväg en bit. Linas (jag) rullskridskor hade nästan hälften så stora hjul som de andras och rullade därför inte alls lika snabbt. Jag fick hålla tempot under den milslånga turen. Bitvis var det kanonfin asfalt och vi kunde hålla ganska hög fart, det var en härlig känsla. Några uppförsbackar på dålig bullrig asfalt där benen vibrerade, sen var Sista hundra metrarna i nerförsbacke. Alla tre utom Evelina, som var skillad på att stanna drog förbi växlingen, vi lät hjulen rulla på och stanna av sig själv i uppförsbacken som turligt nog kom precis efteråt. Samtidigt som det var lite pin att inte kunna stanna tyckte jag ändå att jag var ganska ball på mina roller-blades. 

Sanna skriver Det här var kul! Rullskidor kan ju slänga sig i väggen. Det verkar vara ganska vanligt i södra delarna av landet att köra på Inlines (och i Umeå för den delen). Men att komma i längdskidåkarnas mecka, läs; HEMMA, med inlines är lite OFF. Sneda blickar kan jag tänka mig, But who cares?

Madrass-forspaddling hade vi alla varit lite nervösa för. Med våtdräkterna slimmade på kroppen som värsta superhjältarna och tjocka neoprenhandskar/seal-gloves la vi oss på våra uppumpade madrasser och paddlade iväg med armarna. Det hade sagt i växlingen att det var lugnt att hålla sig till vänster. Så vi höll oss till den hela färden neråt i strömmen. Några delar gav fjärilar i magen och jag högg då krampaktigt tag i remmen som vi dragit runt madrassen för att inte fara av. Men det visade sig att jag visst hade läget under kontroll. Vatten i ansiktet och farandes lite hit och dit. Superroligt, men jag ångrade lite att vi inte var lite mer i mitten på forsen så vi fick mer fart och fläkt. Man kände sig i alla fall lite cool när det stod folk på sidan om och hejade och knäppte kort.

Nästa växling skulle ta längre tid. Här var det byte av samtliga kläder, allt vått av och på med nytt torrt. Vi skyndade in i den stora kåtan där en brasa fanns i mitten. Fanny hade en brilliant idé, och la alla sina grejer intill lågorna för att få dem varma medan hon bytte om. Men det skulle hon inte ha gjort..
”MIN HJÄLM, den har smält, JAG HAR SMÄLT MIN HJÄLM!” Skrek Fanny plötsligt. Lina och jag kunde inte hålla oss för skratt. Såå komiskt.
”OCH MIN TRÖJA! Jag har smält min tröja också!” Hon höll upp understället med ett stort svart hål i.

”Favvohjälmen dessutom..” Muttrade Fanny. Jag tyckte lite synd om henne samtidigt som jag bubblade av skratt. Man lyckas med det mest otänkbara. Som tur var fick hon låna en annan hjälm som fanns på plats eftersom hennes blivit obrukbar.

Småningom undrade Evelina vad fasiken som tog så lång tid, vi hade ju sagt att växlingarna skulle vara effektiva, och inte hålla på och greja med en massa annat. Tydligen ryktade det sig i efterhand om våra växlingar, som inte hade varit de snabbaste. Hoppsan.

Vi hade lämnat av oss ryggsäckarna med obligatorisk packning vid madrass-stationen, så två i laget, (Evelina och Fanny snabbaste på cykel) fick trampa i väg och hämta dem, medan Lina och jag tryckte ihop blöta madrasser och pressade ner i sträck-väskorna. Samt hällde varmvatten frystorkat-maten.

 Solen hade börjat gå ner och det blev snabbt bli kallare i luften också. Efter ett rejält snabbt matintag tog cyklingen sin början..

 

Lina skriver Vi snirklade oss uppför en grusväg i bra takt. En riktig intervallbacke, som Fanny sa. Vi fortsatte på grusväg tills det började skymma. Precis när vi tände pannlamporna började såklart grusvägen bli mer stig-lik och stenar och vatten dök upp. Jag tyckte att det var hemskt, och superläskigt, men Fanny och Evelina tjoade på ”asså tänk om hela vägen är såhär bra! Det skulle ju vara drömmen!” höll dom på och cyklade obehindrat över stock och sten. Jag ville bara skrika ut ”ERA JÄVLA IDIOTER! DET HÄR ÄR STÖKIGT OCH JÄTTESVÅRT SÅ SLUTA VARA SÅ FÖRBASKAT GLADA!!!!”  Sanna och jag kämpade på med hjärtat i halsgropen, ett lag svischade senare förbi oss och en sa uppmuntrande att det är bra för att inte vara så van. Jo tack! Jag hade haft nog problem när det var ljust, nu skulle man också tampas med en skev pannlampa i mörkret och ett klumpigt kartställ på styret. (Sanna och jag var navigatörer).

 Den stig-lika grusvägen blev så småningom väldigt stig-lik och vi var tvungna att dra cyklarna uppför upp på fjället. Det började plana ut och stigen gick som på tvärsen bortåt. Evelina och Fanny fortsatte sin fina cykeltur medan jag kämpade för mitt liv mellan stenar och blåbärssnår.  Tårarna sprutade och jag var livrädd för att bryta alla ben som finns i kroppen varje gång cykeln tippade. Mitt lag var dock snälla och försökte muntra upp mig, vi stannade då och då för att få i oss energi. Vi tryckte jägarsnus, energidryck och gels, men det var ändå bland det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag småsprang med cykelhelvetet och ville bara att det skulle vara över.  Vi såg några pannlampssken långt nedanför oss borta viden sjö, på kartan fanns det nämligen en stig där nere också, men vi hade blivit tipsade att ta den övre vägen. Det var nog tur, för de verkade ha fått problem och vi fick senare höra att de brutit just där. Hur som helst, efter mardrömsfärden kom vi ÄNTLIGEN ut på en grusväg igen och kunde slappna av lite (eller tempot ökade ju såklart men det var otroligt skönt att slippa vara rädd och behöva koncentrera sig hela tiden). Det gick nerför, nerför, förbi små mysiga fjällstugor, månen och stjärnorna lyste och det var verkligen härligt!

Efter en bit asfalt skulle vi ta in på en stig, det var lite knepigt att hitta, och våra kartor var inte riktigt att lita på då vissa stigar som fanns på kartan inte fanns i verkligheten och vice versa. Men tillslut kom vi in på en pilgrimsled. Den var helt ocykelbar (till och med för supercyklisterna i laget) och vi släpade, lyfte och konkade cyklarna uppför den smala stigen, eller typ obefintliga stigen, men vi följde blå markeringar på träd, och cykelspår i marken. Många gånger fick vi lov att stanna och skanna av området med våra pannlampor. ”Nån som ser nåt blått!?” ”Här har det cyklats!” ”BLÅTT” var typ de meningar vi utbytte.  Det tog en jäkla tid att komma över det berget och vi undrade hur tusan banläggarna hade tänkt. Vi skulle alltså ta oss igenom nästan 8 mil, vi hade kanske kommit halvvägs vid det här laget, och sedan efter att ha gjort lite special trecking i Trysilbackarna var det alltså meningen att vi skulle cykla nästan 8 mil till?? Njaa, det kändes lite orimligt att hinna, men det var bara att tugga på och se vad som skulle ske.

Kontroll efter kontroll tog vi i alla fall, några finare utförslöpor på stig där även jag kunde hålla mig på hjulen (med nöd och näppe), och ännu en stigning på en obefintlig stig med blåa markeringar betade vi av tills vi kom till en lång grusväg. Här var det lättare för Sanna och mig att hänga med, att cykla uppför är jobbigt, men det kan vi i alla fall.

Nu kändes det som vi närmade oss växlingen, vi skulle bara in på en liten stig som gick till byn där växlingen skulle vara. Vi visste inte då att The Misär just was about to begin. Stigen fanns ju såklart inte, men en massa cykelspår kors och tvärs istället. Släpa cykel var ju ingen nyhet för oss, så vi släpade fram och tillbaka, upp och ner. Men vi var helt lost. Tillslut ringde vi på hjälp. Till Tobbe, Evelinas kille och medarrangör. Han visste dock inte vart vi var och hade ingen möjlighet att se vart vår GPS befann sig men han sa att under tiden som han försökte få tag i någon som kunde se vår position skulle vi gå över bäcken som vi hörde längre ner. Det visste vi i och för sig redan, men inte vart vi skulle gå över. Det var stupbrant ner men efter många om och med och lite extra hjälp från superkvinnorna kom vi ner och kunde ta oss över vattnet. Då blev det brant uppför istället. Vi hade som sagt ingen koll på vart vi var på kartan, snart kom vi fram till en fäbodvall och blev ännu mer förvirrade. Det fanns inget hus på kartan.

Vi irrade runt, humören började tryta och det gnabbades ett tag. Det är svårt att veta hur man fungerar när man inte känner varandra så väl, Fanny var väl den enda som inte muttrade lite sura saker, hon fick hålla ställningarna helt enkelt. Vi ringde Tobbe igen i desperation och fick veta att vi skulle gå mot söder. Min kompass hade blivit kvar i den förra ryggsäcken (vi bytte ryggsäck efter inlines) så vi hade nu endast en kompass på Sannas kartställ. Vi hade gått enligt kompassen mot söder men när vi stannade började kompassen att snurra runt och pekade åt andra hållet istället. Nu visste vi inte om den var trasig, eller ens fungerat från början. Vi bytte kurs. Snart ringer Tobbe och säger att vi går åt fel håll, vi går Nord-väst fast vi ska åt Söder. Kompassen totalvägrar och vi börjar ta till gamla metoder istället. Vi ser Polstjärnan. Åt vilket väderstreck står den?? Ingen har koll. Solen är snart på väg upp och Evelina insisterar på att Solen går upp i Söder och ner i Norr. Vi andra kan inte annat än hålla med. Så måste det väl vara?
Jag kan ju säga att vi har fått en hel del nya kunskaper efter den här tävlingen…

Efter mer kontakt med Tobbe och en medgörlig kompass igen så vi går över myrar och kommer in på en stig, vi ser en toppstuga som lyser på ett berg och vi vet vart vi är. Tobbe möter oss snart och vi får en chokladbit var. Äntligen framme.

Som vi anat var det ingen som fick köra hela originalbanan. Endast Silva och Thule körde Treckingen som var i Trysilbackarna (men inte alla kontroller), resten fick köra short cuts för att hinna i mål inom rimlig tid. För oss blev det alltså typ raka spåret till paddlingen, hade vi kört originalbanan på cykel hade vi aldrig hunnit, då ”repet” drogs klockan 13.00 vid paddlingen.

Det var tur egentligen för jag vet inte om jag hade pallat 8 mil till med misär-cykling. Nu var det lååånga slingrande nerförsbackar till stora vägen mot Branäs. Solen gick upp och det var skönt att cykla i ljus igen. Dock blev det SVINKALLT med så mycket utför, så när det började plana ut var det bara att cykla på. Och vi cyklade och cyklade och cyklade. 6 mil hade Tobbe sagt att det var till paddlingen. Extremt långa 6 mil. Några riktigt långa och sega uppförsbackar avverkades men sista milen var nästan bara utför vilket var väldigt skönt då vi alla var ganska less på att cykla. 

 

Sanna skriver The sun was shining again och humöret återigen på topp. Så himla skönt att få kliva av cykelsadeln och sätta sig i en kanot istället. (Fast hade ju hellre typ gått eller varit framme än att skava ännu mer på rumpan). Som med madrasspaddlingen var vi lite nervösa och spända inför denna utmaning. Visste ju inte riktigt hur stor forsen egentligen var. Men vi kände oss direkt lugna när vi började paddla eftersom dubbelkajaken vi fått var totalt osänkbar. Mycket bredare än vår egen hemma, som inte välter i första taget direkt. Det blev lite segt istället, den var ju svintung!

Eftersom Lina och jag har erfarenhet av paddling tidigare (inte jättemycket, och inte i fors, men mer än Fanny) så hade vi bestämt innan att vi två paddlar tillsammans och Evelina styr med Fanny. Vi störde oss lite på att de envisades med att paddla i otakt, den som sitter bak måste hålla samma tempo som den framför annars blir det ju jättekonstigt. Hur som helst fnissade vi lite åt dem, men deras kanot gick ändå snabbare än vår, vilket var väldigt irriterande.Den som sitter bak styr med rodret och den andre får hålla koll på stenar och ropa ”vänster” eller ”höger” beroende på var som blev bäst att åka. Dock blev det lite svårt i det vildaste partierna, då skrek Lina ungefär ”Jag hinner inte säga vilket håll, de är sten och svallar överallt, BAH KÖÖR!” och vi skrattade och paddlade bara allt vad vi hade.

Mellan det forsande partierna var det lugnare vatten. Men det var så kul att tampas i de vildare vågorna, så jag hade helst av allt velat ha så hela vägen. Det är svårt att beskriva hur det är att vara mitt i en fors. Det blir som en kittlande känsla och adrenalinet går igång. Man är på helspänn och måste paddla på hela tiden.

Mot slutet, som typ aldrig ville komma, höll vi båda på att somna. Vattnet var nu nästa helst stilla, så vi fick ingen hjälp framåt. Kroppen ville inte ta i på paddeltagen, det vart som bara ett splatt ner på ytan och rätt upp igen. Väldigt monotont, och det kändes inte som att kanoten rörde sig, vilket resulterade i hopplöshet, lite desperation, men också sömnighet. Flera gånger stängdes ögonlocken och ville inte öppnas. Det var som att kroppen sa, ”Nej nu är det nog, spelar ingen roll var du är, HÄR ska sovas!”

För att inte låta detta ske började vi febrilt tänka på någonting att sjunga. Det var lättare sagt än gjort. Huvudet var totalt tomt, vi kom inte på en enda låt. Det slutade dock med att vi sjöng julsånger. Evelina och Fanny var några hundra meter framför oss, och tur var väl det. Våra pipor skränade gott på Julen är här och Nu tändas tusen juleljus samt Låt det brinna. Rösterna försvann dock helt på de höga tonerna, vi var riktigt hesa båda två, men i alla fall vakna. Vi avverkade också några schlagerdängor innan vi skymtade Branäs igen. Äntligen.

Fortfarande till synes pigga och fräscha skuttade Fanny och Evelina ur deras kanot och vi fick tassa efter så gott det gick med stela ben de sista hundra metrarna igenom målporten. Slutet gott allting gott.

Tack Evelina och Tobbe för att vi fick vara med, vi har fastnat! ;)  

 

 

 

//Lina och Sanna