Sportkullan Adventure Race
Det är alltså Sportkullan Adventure Race som vi är på väg till. En multisport/äventyrstävling bara för tjejer! I de flesta multisporttävlingar ingår MTB, löpning och paddling. Men på Sportkullan har man valt att ha madrasspaddling istället för kajak/kanotpaddling. Det är ju lättare för folk att åka på biltema och köpa en uppblåstbar madrass för några hundralappar än att köpa kajak för flera tusen. Så det är nog smart. Ett roligt äventyrsmoment också.
Vi skulle dock egentligen varit med på den längre tävlingen Le Grand Tour som ingick i Swedish Adventure Race-serien. (Och som vi deltog i förra året som blev ett väldans äventyr..) Då är man ute i mer än 24 timmar och vi var supertaggade inför det. Men tyvärr blev den inställd på grund av för få deltagare.. .
Vi hade dock redan spanat in Sportkullan så då bytte vi helt enkelt! Tre stycken ska man vara och vi planerade att köra med Maria Kolk. Men bara någon vecka innan tävlingen meddelar hon att hon inte kan ställa upp eftersom hon har skadat sig! Vi fick söka land och rike efter en tredje lagkamrat. och även supportteam som man var tvungen att ha för att frakta runt vår utrustning mellan de olika växlingsstationerna (TA). Efter hjälp från en supersöt tjej som heter Mimmi lyckades vi få den meriterade supporten Magnus, och tävlingsledningen hade också lagt ut vår efterlysning på hemsidan så snart hörde Jannicke av sig till oss och var intresserad av att tävla med oss.
Jannicke hade länge velat köra tävlingen men inte hittat någon att köra med, så det här var både en chans för henne och en chans för oss att köra. (Annars hade vi fått köra bara vi två i öppen klass utom tävlan vilket inte kände så kul. ) Jannicke ville dock försäkra sig om att vi skulle göra detta som en kul grej, hon visste inte vilken nivå hon låg på jämfört med oss, och eftersom vi inte känner varandra så vet vi inte hur vi fungerar osv. Vi skulle ju ändå vara ute i ca 10 timmar... Såklart förstod vi att det skulle bli en tävling på lite andra villkor än vad vi hade tänkt, men har man tävlingsnerver och kör bara mot en massa tjejer är det svårt att hålla igen på krutet ändå…
Vi alla tre kom fram med bil försent till nummerlapps- och kartutdelning och informationsmöte, men vi fick istället höra med de vi bodde med vad som var viktigt. (Dom missade dock att nämna en liten detalj…Något om en bro… )
Mimmi som jag nämnde tidigare hade ordnat ett gemensamt boende för flera Östersundsbor, så vi bodde tolv stycken både ute och inne vid hennes barndomshem. Vi kände Hanna Haglund och Helena Engquist lite sen förut och det var riktigt god stämning, supertrevligt var det! Alla var uppe sent och packade och donade med de sista grejerna innan det var dags att få lite sömn. Starten gick 07.30 nästa dag med samling 06.30. Så alla var uppe 05.00 nästa dag för att göra sig i ordning och käka frukost.
Det var två klasser, Long och Sprint. Vi skulle köra long på ca 10 mil fågelväg. Först var det MTB ca 35 km, sen löpning ca 14 km, sen madrasspaddling ca 3 km, sen MTB igen 35 km och till sist teknisk orientering. (Allt är orientering, eller ”navigering” som de kallade det, men sista delen är mer klassisk och svårare orientering på mindre avstånd i skogen.)
Häftig start fullt med massa coola tjejer, flera såg så himla proffsiga ut så man nästan fick sänka garden lite… Vi startade iallafall ovanför ett vattenkraftverk som det var stupbrant nedanför. Första kontrollen skulle vara en riktigt spridningskontroll. Man kunde välja två vägar, antingen en säkrare men längre väg, eller en kortare men osäker, eftersom man inte kunde veta om det gick att ta sig upp genom skogen på ett ställe. Jag ville ta kortast och chansa men de andra insisterade på att vi skulle få en bra start och inte irra bort oss de första vi gjorde. Så det blev den längre vägen. Riktigt härlig känsla att vara iväg och vi satte av i ett bra tempo! Det kändes som att det var hälften-hälften av startfältet som tog höger eller vänster. Spännande att se vilken som gick fortast!
Snart började uppförbacken som skulle slingra sig upp till en mast. Vi trampade på och det kändes verkligen jättebra! Fick inte alls upp särkskilt hög puls men cyklade om lag efter lag. När jag tittade bakåt för att kolla så vi alla tre var med upptäckte jag att Jannicke inte var oss hack i häl och i samma stund krokar jag in i Sanna och vurpar. Får styret rätt i ansiktet och det känns som jag får fetaste fläskläppen. Men jag är snabbt uppe på cykeln igen och vi väntar in Jannicke. Redan nu förstod vi att tempot kanske inte skulle gå i det som jag kände för att köra, men det var bara att bita ihop och ta det lite lugnare. Backen fortsatte såklart en lång bit och vi spred ut oss igen. Jag tycker att det är väldigt svårt att hålla någon annans tempo i en backe där man måste trampa på för att ta sig upp. När den väl planade ut lite så stannade vi och väntade igen, med en inte fullt så glad Jannicke, vilket jag kan förstå. ”Jag har ropat flera gånger!! Jag måste få en paus!” Fräste hon åt oss. Stämningen blev lite tryckt men snart var vi uppe i alla fall och det började gå nerför på en smal och teknisk stig (om man ens kan kalla det stig..). Sanna och Jannicke cyklade på nerför stenbumlingar, mossa och ris. Pulsen som varit så låg i den där långa uppförsbacken var nu skyhög och jag kände skräcken stiga, Skulle det vara såna här hemska passager hela banan nu? När jag ramlat för tredje gången gjorde jag det jag är bäst på istället. Springa. Jag kom ifatt de andra och fortsatte min löptur med cykeln studsande bredvid mig. ”Här är det ju jättefint att cykla!” Ropar Sanna. Det enda jag ser är en smal, smal stig full med stenar och rötter. Vad i helsike bubblar hon om!? Jag muttrar något ilsket tillbaka och springer på. Snart märker även Jannicke att det där med att springa är inte så dumt, så även hon hoppar av cykeln och vi håller jämn takt med Sanna som prompt ska fortsätta cykla.
Första kontrollen är tagen och det är många lag som kommer dit samtidigt. Efter en lång bit med spring-med-cykel-taktik kommer vi äntligen ut på en grusväg och kan höja tempot. Nästa kontroll ligger nedanför ett vattenfall dit vi måste ta oss till fots. Vi får klättra ner brant för stenar och sedan ta oss över vattenflödet alldeles vid vattenfallet. Nu är vi på gott humör och har bra laganda och Jannicke passar på att ta en bild. Vi fortsätter i ett bra tempo. Cyklade förbi fina fäbodar där förvånansvärt mycket publik stod och hejade, det börjar spöregna men det är faktiskt väldigt skönt. Sanna läser kartan bra och berättar för oss om hur långt det är ungefär tills vi ska svänga, om det kommer en väg osv. Jag hade gärna haft en karta jag också, men ändå skönt att inte ha det största ansvaret.
Sanna skriver
Cyklingen går vidare bra och vi kommer sen fram till moment vadning. I första skedet låter det ju inte så farligt. Hur svårt kan det vara? Men älven vi ser framför oss är inte jätteliten och inte heller helt ofarlig. Det är stora stenar och bra fart i vattnet. Vi ser andra lag kämpa sig över, släpandes, bärandes och konkandes på sina cyklar, med skräck i blickarna. Fler och fler lag kommer fram till platsen och dividerar var och hur man ska ta sig över bäst. Vi väljer att vänta med kontrollen som ligger ute på en sten mitt i älven. Jannicke ställer sig i stället nere i slänten (det är brant och snårigt ner till vattnet från vägen) och tar emot cyklarna en efter en. Så himla bra att ha henne i laget just i detta skede. Lina och jag hade nog slagit kullebyttor ner om vi försökt bära cyklarna där.
Hur som helst nere i vattnet, som inte var så kallt kom vi bara halvvägs, sakta stapplades med halkiga cykelskor. ”Strömmen tar tag i cykeln” säger Jannicke som ligger först. Vi vänder tillbaka till kanten och går längre uppåt där vi ser andra lag gå över. Det tar sin lilla tid, och när vi äntligen börjar ta oss över lägger jag märkte till att vi verkar vara det enda laget kvar av oss som kom samtidigt.. Vi hade verkligen förlorat mycket tid här! Försökte slå bort alla tankar och ta mig steg för steg framåt. Andades häftigt av ren fokus, håll i cykeln, snubbla inte, ta dig framåt.. Inga funktionärer för säkerhet i sikte, kändes lite oansvarigt..
Strömmen var läskig när man kände hur det ökade och kraften i vattnet var obehaglig. Men samtidigt kul med lite äventyrliga inslag. Över kom vi ju, om än adrenalinet upp över öronen. Kontrollen ute vid stenen tog vi sen till fots, det gick enkelt. Flera personer stod vid sidan och hejade.
Vräkte i oss energi som vi hade i ryggorna och fortsatte tävlingen. Kom fram till TA där såklart massa supporterteam var på plats och familjer. Mange hade ställt i ordning vår löparskor och energipåfyllning på rad. Skönt att ha någon som varit med förut. Vi knöt fast en lina (snöre) i mig och Jannicke för att hjälpa henne lite direkt. Hon hade redan sagt att löpning inte var hennes starkaste sida, vilket ju är vår favoritgren.
När det började bli uppför fortsatte Lina och jag att trippa på, men jag kände hur linan till Jannicke sträcktes mer och mer, det kändes som att hon drog åt andra hållet bara för att jävlas. Men vi löste det på ett smidigt sätt. Vi Knöt helt enkelt fast snöret i både Lina och mig och höll armkrok och sprang som två små hästar fram för Jannicke och det blev såklart lättare och alla blev på bättre humör. Nästa kontroll skulle vara på toppen av ett vattenfall. Vi kom en bit ovanför och svängde ner på en stig där vi mötte ett lag, ”det är bara ner här och till höger, där det börjar bli så där jävla brant” sa en av dem. Vi sprang en liten bit på stigen och tyckte sen att det började bli sådär jävla brant, så vi sneddade ut i den ris-snåriga skogen i branten för att ta oss ut till vattendraget längre ner. Men inte såg vi något vattenfall! Vi sprang runt där ett bra tag upp och ner, (notera att Sanna och jag fortfarande var ihop-bundna som siamesiska tvillingar och ville ta lite olika vägval då och då) Tillslut lyckades vi hitta kontrollen som såklart låg mitt efter stigen, vi förstod ju inte att vi bara kunde ha följt den lite längre. Note to self: LYSSNA ALDRIG PÅ, och FÖLJ ALDRIG andra lag.
Lagom bitter stämning fortsatte vi uppåt. Lina och jag höll nästan på att spricka och ville bara kuta iväg och jaga de andra lagen, men Jannicke såg nästan förbannad ut på oss och blev inte gladare när Lina föreslog att vi skulle ha snöret på igen. Nästa kontroll var lätt att hitta, bara en lång grusväg upp mellan små stugor. Sen fick vi rulla på ner igen för en lång bit på grusväg som kändes längre än vad kartan visade. Blev lite osäkra ett tag, men jädrar så skönt det var att se den orangea skärmen långt borta intill vägen.
Vi korsade sedan rätt igenom skogen för att komma vidare. Det var väldigt tjockt och tätt med träd bitvis. Jag var längst fram, men det var kul att inte bry sig om snår, spindelväv, grankvistar som rev in ansiktet, vi skulle bara framåt, framåt. Kände mig så duktig på hanteringen av kompass när vi kom ut på en väg, exakt där jag tänkt att vi skulle komma. Sprang snart ihop med femmilstjejerna igen, några av de långsammare lagen, så vi skuttade förbi ganska många lag vilket stärkte oss alla. Finaste delen på löpningen var definitivt här! Jättefin, lummig blåbärsskog med mjuk och skön stig att springa på, ungefär som i en saga eller film. Det är så jag tänker att Dalarna ser ut när jag hör ”Dalarna” haha. (Myggen kom senare, också något av det första jag parar ihop med Dalarna).
Jannicke hängde med bra i löpningen fram till madrasspaddlingen och TA. Där hade vi tänkt vara lite snabba i bytet för att sedan kasta i oss energi innan cyklingen. Men Jannicke hade andra planer och satte sig ner för att ta fikapaus. Vi fick helt enketl lugna ner oss och låta henne andas och äta lite innan vi sprang ner till vattnet med madrasserna på huvudena. Jag gav mig i väg först. Pappa hade köpt handpaddlar åt oss i storlek Large, som visade sig vara en riktig fördel. Skopade iväg en massa vatten och kom fram snabbare än andra laget som lagt i samtidigt, och stackars Jannicke som hade Pro paddles nånting, som såg betydligt spejsade ut än våra, kom knappt någon vart. Hennes var också mycket dyrare, (vi som köpte dem på första bästa affär på vägen upp till Älvdalen då hon inte hade några) så hade lite skuldkänslor att hon blev efter där. Vi alla hade trott innan att hon skulle köra förbi oss, men tydligen är det inte alltid pris som avgör kvalitet.
Det blev ingen forspaddling, utan bara över en sjö. Men mitt på blåste det en del så man fick fullt med vatten i ansiktet. Jag hade lagt ner mina glasögon i bröstfickan på ryggsäcken som nu blev totalt mos. Tryckte till lite extra bara för att vara värd ett par nya efteråt, de är så slitna ändå, haha! Det blev också sidvind mot slutet, så jag var tvungen att paddla med ena armen för att hålla rak kurs på madrassen. Men annars är det ganska enkelt och bekvämt att paddla på madrass. Man känner sig lite som en sköldpadda.
Kontrollen låg uppe i ett hopptorn, Lina klättrade upp och tog den, men hoppade inte de 10 meterna ner. Fegis. Men onödigt att bli blöt då vi bestämt att inte byta kläder. Eftersom vi var lite före Jannicke sprang vi upp till TA och cyklarna som stod redo. Vi passade på att trycka Clif bar, banan och dadlar (alltså, det rekommenderas starkt på denna typ av tävling, superlätt att äta och få i sig, inte alls lika svårtuggat som typ godis kan vara. ) Men när vi började spana efter Jannicke (som borde varit uppe ur vattnet vid det här laget) fick jag en kall kår längs ryggraden. She’s gone… Det var ingen människa ute på sjön längre, och ingen såg ut att vara på väg upp.. Dock såg vi plötsligt att funktionärerna vid stranden aktivt höll på med någonting så vi sprang dit. Där ligger Jannicke till synes livlös på madrassen och en säkerhetsperson står och masserar och skakar om hennes ben. ”Vad har hänt!?” Frågar jag skräckslagen. Vad tänkte vi med?! Gå upp och käka och dona innan vår lagkompis ens har kommit i land?? Jag skämdes som tusan. ”Hon har kramp” Svarade han lugnt. Och då hör jag hur Jannicke börjar kvida och vrida på sig lite. ”Nu borde det ha släppt” Säger han tillslut till henne. Hon reser sig motvilligt upp. Det såg ut som hon nog velat ligga kvar där ett tag till, men nu var det ju bättre s det vara bara att tagga till!
När vi äntligen kom iväg igen på cyklarna höll vi bra fart på asfalten. Dock slår krampen in igen och Jannicke måste ta det lite lugnare. Vi andra är dock så pigga nu så vi fortsätter trampa på. En riktigt trevlig stigning blev det, vägen slingrade sig uppåt så vi fick till och med lite alp-vägskänsla! Förbi ett stugområde där svängde vi in på en stig och det blev superrolig cykling till stoppet som vi räknat in, botten av ett litet ”berg” eller vad vi ska kalla det. Vi hade tagit med oss löparskor för att springa upp till toppen, mycket smart! Det var så himla roligt att få springa på stig uppför, känns precis som hemma, som jag saknat detta från platta Gotland!
Väl uppe möttes vi av en väldigt trevlig, äldre dam som noterade vilken tid vi var uppe. Hon frågade lite misstänksamt var vår tredje lagkamrat var (alla är alltså tvungna att ta sig till alla kontroller) . Men vi lovade att Jannicke var påväg men tog det lite lugnare än oss. Och mycket riktigt kom hon snart och vi kunde skutta neråt. Vi mötte ett annat lag på vägen tillbaka, vi är inte sist! Dom hade på sig cykelskor, vilket inte såg så bekvämt ut, så jag tog lite extra lätta löpsteg för att psyka dom lite. ;)
Nu bar det av NERFÖR på cyklarna! Vi alla njöt verkligen av den sträckan, det tog aldrig slut! Hade vi cyklat såhär mycket uppför!? Det blev några glädjetjut längs vägen, det var en välbehövlig återhämtning. Jannicke gled förbi oss här och flinade glatt. Det har sina för och nackdelar att vara liten! Dock så är det ju så att efter solsken kommer regn, nu blev det rejält uppför igen, på grusväg. Det var bara att tugga på, tugga på, tugga på. Men såklart kommer man ju upp någon gång. Vi var väldigt långt före Jannicke den här gången, så vi kunde äta lite och dricka av vår Fabolous energy drink. (Blandat Zlatans energidryck som vi fått efter Viruddenloppet, med Enervit-sportdryck som skulle varit till 10 flaskor, vi hade 4. Oops!) När Jannicke kommit upp erbjöd jag henne n slurk av den, men fick bara mutter till svar att hon minsann hade eget. Snart var det nog droppen för henne, kände återigen en klump i magen. Såklart är det inte roligt att få vara den svagaste länken, dessutom med två idioter som kör på ändå och väntar först när man är uppe hela vägen. Dock misstänker jag att hon redan haft en liten vilopaus längre ner eftersom hon inte verkade behöva vila någon längre stund där uppe utan ville köra vidare på en gång. Fine! Vi kör!
Det blev lite teknisk stig nu genom skogen, nerför ,nerför igen. Väldigt roligt! Vi försökte få upp stämningen och säga positiva saker men fick inte ett ljud från Jannicke. Det var krig. Typ. Hon verkar bestämt sig för att ha en kamp mot oss nu att vi jävlar ska få ångra oss. När vi tagit de sista kontrollerna som flutit på hur bra som helst var det bara asfalt till nästa och sista TA där orientering väntade. Jannicke som glidit ifrån oss så lätt i nerför tidigare verkade nu hålla i bromsen för hon höll en sisådär 50 meter bakom oss där det bara var att rulla på. Vi saktade in, vilket hon också verkade göra. Vad tusan håller hon på med? Vi stannade och jag frågade lite försynt hur det kändes. Vi fick ett hånskratt tillbaka. Såå, Do I need to say more? Laget Miserable påväg till TA, vi som hade skojat med varandra innan tävlingen ”Tänk om vi hatar varandra efteråt, haha”. Hmm…
Väl i TA där superduktiga Mange väntade med våra prylar, säger Jannicke att hon lägger av där. Inte mer med det egentligen. Det hade legat i luften ett tag. Vi alla hade vid det här laget förstått att det inte fungerade när vi drogs åt så olika håll. Dock väldigt tråkigt att hon tog det beslutet med bara ett moment kvar. Men vi hade haft det grymt kul med henne ändå, ångrar inte att vi ville ha med henne i laget.
Lina och jag fortsatte och nu var det orientering, inte navigering. Här gällde det att tänka korta sträckor, vilket vi missade direkt. Den nya kartan var ju 5000del medan den andra varit 50000.. Vi sprang alldeles för långt och skällde på varandra. Lugnade ner oss och ändrade fokus, klart att vi skulle hitta alla tio kontroller.. Plockade dem sakteliga en efter en. Jäklar vad dåligt det gick. Nu var det ju sånhär vanlig skolorientering, ”sänkan”, eller ”dikesslut” och ”på höjden”. Vanligtvis brukar jag tycka det är Jättekul, men nu var det bara kul.
Laget som varit oss hack i häl var förbi för länge sedan och säkert redan i mål. Mitt humör var allt annat än bra, gnällde som värsta barnungen, grinade och ville inte mer. Jag tuggade i mig mina sista shockblocks från Clif-bar, (förövrigt grymt goda) för att inte vara helt bedrövlig lagkamrat. Vi samarbetade in i det sista och gjorde väl felspringning på varje kontroll som vi annars skulle tagit hur lätt som helst. Plötsligt började det ösregna. Och tro det eller ej, med det var UNDERBART! Vilken befrielse! Allt dåligt rann av mig och slutet gott allting gott ungefär, sista kontrollerna gick som på dans och vi hade superroligt. Jannicke syntes sedan vid upploppet och fotades oss och sen sprang vi alla tre tillsammans in i mål. Nu var hon på bättre humör också och vi kunde prata lite om loppet. Det hade ju varit jätteroligt!! Kommer definitivt vara med igen, Älvdalen är verkligen vackert.
Tävlingsdagen hade dock blivit längre än tänkt, ca 12 timmar, så nu var det snabba puckar. Lina och jag duscha och packade ihop våra saker medan de andra tjejerna i huset lagade mat åt oss och la i matlådorna. Vi hann snacka litegrann innan vi var tvungna att pipa iväg i bilen mot färjan tillbaka till Gotland.
Det blev inte mycket sömn, men ändå en väl värd kortis resa upp i landet för denna tävling. Tacka aldrig nej till ett äventyr mina vänner. Man ångrar bara det man inte gör.
Kram
Sanna och Lina