Race rapport King & Queen of sixpack

 
Hade tänkt hålla mig kort, men det blev inte riktigt så. ;)
 
 
 
Efter en snabb hemvisit drog vi till Åre igen fredagkväll och stack tidigt iväg till Storulvån för skidalpin tävling, Lina var jätteförkyld och vi bestämde väl egentligen på morgonen att delta, då var vi helt säkra på att vi skulle vara med. Det skulle bli strålande väder. och då sitter man inte inne även om man är sjuk. 
 
Det var dags för King & Queen of sixpack. Och vad i hela friden är det för något? tänker du nu. Jo, det är en tävling lite på skoj sådär, bara för att samla ihop ett skönt gäng som vill vara ute på fjället några timmar och få lite adrenalinpåslag och puls. Fri starttid mellan 8.30-10.30 skrev man upp sig på ett papper och så skulle man med skidor och stighudar ta sig upp på 6 toppar, Getryggen, Tväråklumparna, Sönner och Norder, Getvalen, Lillsnasen och Storsnasen för att sen åka tillbaka till stationen och själva skriva i sin sluttid. Den som vinner får ett 6-pack öl.
 
Eftersom inte vi är särkilt snabba på att rycka hudar, eller för den delen åka brant utför ville vi starta ganska tidigt så vi inte kände oss för stressade. Men vi ville ju inte heller starta först, för då hade vi ju ingen att följa efter, kände ändå att vi vill ha några spår framför oss så vi inte skulle hamna helt fel. Men det visade sig inte vara några problem. Solen sken och himlen var blå och det var ett stort gäng som skulle köra. Många välbekanta ansikten var på plats, så det var ganska tryggt. Vi har aldrig varit uppe på alla topparna, så det skulle verkligen bli spännande!
 
Det var lite kyligt ute och biltermometern visade -12. Dum som man är drar man i sista stund på sig ett extra underställ.. Bara några hundra meter efter vi hade startat var vi tvugna att dra av oss både jacka och extra stället. Fick ångra mina ullfrotéunderställbyxor under vindbyxorna också, vad tänkte jag med?
 
Tappade såklar lite på de framför oss, men tog en brantare genväg för att komma ifatt dem igen. De var Hanna Ericsson och Marcus Weman som vi fått karta av, som startat precis före oss. Vi gick om dem och kom före upp på Getryggen, (inte "turisttoppen") men väl där kände vi oss lite bortkomna. Segade lite med mening för att Hanna och Marcus skulle komma fram. Hanna förstod nog att vi var lite osäkra, så hon erbjöd sig att visa vägen ner.
 
 
 
Tur det säger jag bara, för det började verkligen brant! Vi höll väl sådär 30 meter emellan varandra i början och jag försökte åka precis i deras svängar, men en aning långsammare, 30 meter blev snabbt hundra meter. Det kändes som rena väggen för den ovane. Men rädslan släppte efter några skär och sen gick det bra i alla utförsåkningar. När vi glidigt ikapp dem var de klara för avfärd med stighudarna påsatta igen. Nu väntade Sönner-Tväråklumpen.
 
Ett par låg också framför dem, så vi hade ett bra spår att gå i. Vi är ju inte dom som nöter och övar så mycket på saker och ting, utan vi bara kör och lär som på vägen. Så vi fick ju skämmas för våra "solvändningar" i de branta partierna (när man går som sicksack uppför). Alla de andra klev ett steg med skidan i motsatt riktning och slog runt med andra benet, och traskade vidare. Så enkelt det såg ut. Har försökt detta förut, men litar inte riktigt på mig själv, så det fick bli ganska många solar innan jag fick till några schyssta slagvändningar.
 
Följde tätt på Hanna och Marcus även ner för nästa topp, men de drog för långt åt vänster så vi hamnade i en massa sten bara och var tvugna att ta av oss skidorna och snedda tillbaka. Såg då andra åkare som kommit ifatt oss swischa förbi i fin snö. Attans! Vi som tänkt ta rakt fram och sen ändå följt efter de andra i alla fall, måste lära oss att tro på oss själva. Vi kan ju. Bestämde oss för att inte göra om det utan bara åka efter dem om det känns bra, annars välja egna vägar. Nu hade vi ganska många fler framför oss och det var lätt att se vart man skulle, resterande av tävlingen krävde inte så många vägval.
 
Allt flöt på bra, vi tog det i vår egen takt. Knatade på i uppför för att sedan vara långsammare än alla andra i växlingarna och utförsåkningen, och sen ta ikapp, lite så gick det, fram och tillbaka som ett gummiband. När vi tagit Getvalen och var på väg upp på Lillsnasen vart det mycket sicksackande, och våra hudar blev allt sämre, de började lossna bak. Vi har bara ett par var, så det blev lite oroligt.. I rättan stund kom en tjej och en kille precis bakom oss och märkte detta, och de hade en hud extra! Denna fick vi låna, och inför nästa stigning hade inte Lina klarat sig utan den. Superbra. I efterhand kom vi på att tjejen, Linda Berg har sprungit BAMM samtdigt som oss, därför kände vi igen henne så väl, men kunde inte riktigt placera just då.
 
 
Som sagt, lugnt var det, här tar vi av oss skidorna när hudarna rycks för att minimera risken för snö på dem, (eller typ för att det är fett svårt att ha på sig skidorna..) men bevisligen funkade ju inte det heller, så det kanske är värt att öva lite på vissa saker ändå. Inga snabba dräkter har man ju heller, men det gör ju inget, för alla kan vara med än då amatör som elit, man må ju bjuda på sig själv. ;)
 
 Vi tog det hela som en härlig dag ute för att passa på att våga sig upp på alla topparna. Nu hade vi ju många runt om oss vilket kändes säkert. En nyttig och extremt rolig dag.
 
Inför några av växlingarna, om det var på toppen nån gång, eller i botten en annan försökte vi att få i oss lite energi, Vi hade ganska lagom med oss, vatten med honung i som lite energidryck, en varsin bar och varsin bulle, en gel, samt torkade aprikoser. I mål väntade lunchlådor, oboy och fler bullar.
 
Ner mot Storsnasen var snön som i vågor, så det hade bildat gupp, lite kul att få hoppa också. Man behövde inte åka så långt ner för att börja knata igen, så även fast Storsnasen är högst hade vi redan tagit så pass med höjd innan, så det blev inte så långt att gå.
 
Vi var där samtidigt som Hanna och Marcus, samt Linda och hennes lagkamrat, och åkte tillsammans ner över Tvärån. Riktigt sköna svängar och småhopp och sen bara stå på glid och hålla fart mot sista toppen. Det kändes ordentligt i benen den biten. Men det var som att de vaknade till då, för upp på Norder-tväråklumpen knatade vi på bra. Sista hundra metrarna upp var det så brant och så pass lite snö så vi fick ta av oss skidorna och gå i andra fotsteg i den enda snön som fanns i en skreva. Men snön var hård och fast så det var inga problem.
 
Här ser man vår väg.
 
 
 
 
 
Så himla fin vy där uppe, man kan som aldrig titta sig mätt runt åt alla håll, nu hade jag ingen bra bild just från det men det här är på väg ner.
 
Ensamma på toppen för första gången, vi hade varit snabba dit. Hur vi skulle ta oss ner nu hade jag ändå ganska bra koll på, hade hört att det var bra att först sikta ut mot vägen och sen svänga höger i riktning mot stationen. Det var riktigt brant i början igen, inte lika som Getryggen, men tillräckligt för att bli på helspänn. Dock var vi så pass uppvärmda och snön var ganska fin så det blev superkul rent ut sagt att åka ner. Pirrar i hela kroppen när det går bra att åka. Vi höll ganska högt upp och kunde staka på skrå i fint skidspår (som alla de framför oss hade skapat) hela vägen i mål. Så himla kul! Vad fort det var över var min första tanke när vi var tillbaka. Vi hade klarat det utan att bryta några som helst ben i kroppen!  
 
Faktum är att jag hade varit så pass nervös innan, eftersom jag inte riktigt litar på min kapacitet, att jag drömt om tävlingen två gånger under samma natt. Den verkliga tävlingen gick bättre än dem i alla fall, man ska aldrig tro på att drömmar har att göra med något som kommer att hända. Det är i alla fall mina drömmar alldeles för skruvade för!
 
Av tre tjejlag tog vi bronsplats, tjoho! Ska väl nämna att de som vann var Josefina Wikberg och Lovisa Norén, och såklart Fanny och Erika tvåa. Som sagt har ju vi aldrig kört skimo för tävlingssyfte, skulle aldrig palla det. Tycker det är mer intressant att hitta fina vägar till bra åk och ny toppar och kunna njuta när man väl har kommit upp på ett berg istället för att på nån sekund va halvägs nere igen. Men jag är imponerad av dem allihopa, vilket flyt och rutin de har på alla moment! Så tuffa tjejer allihopa.
 
 
   
 Såhär nöjd kan man vara efter six-pack.
 
 
Och såhär nöjd kan man vara när man gått upp en bit igen och grävt en sittplats och ska käka lunch.
 
 
 
 
 
 
VI fick yttligare ett åk innan prisutdelning då vi fick med oss ett par snygga googles, pannband och en bag. Sen bar det hem till stugan igen och Linas förkylning drog återigen igång på allvar.. Blev inte mycket sömn för nån av oss den natten, och upp klev vi halv sex för att åka in till Östersund och jobb klockan åtta. Nu ligger Lina nerbäddad i sängen för att kurera. Hoppas ni är friska där ute, ha det bra så länge.
 
//Sanna