Lina & Sanna

Vi låter bilderna tala en hel del för hur fantastiskt fint vi hade det under veckan innan nästa lopp. Det fungerade strålande att lifta, bara att ha tummen i vädret och kartan i handen. Att vi inte förstod så mycket av varandra gjorde inte så mycket. Det är bara att le och nicka, både italienare och fransoser pladdrar glatt på ändå!

Tävlingen heter New Balance Xtrail Courchevel. Det fanns 11km, 21km 33km och 54km. Vi var anmälda till 33km men ångrade oss och ville springa den längre. Men det var tydligen fullt och helt omöjligt för oss att få plats. (När vi kom i mål sen ursäktade det sig att de inte låtit oss springa långa när de förstått att vi vara vana att springa långt..) Dagen innan när vi hämtade nummerlappar trodde vi även att vi skulle springa en sprint/vertikal på 400 meter upp för hoppbacken där tävlingscentret var. Detta stod på PM. Men så förstod de inte alls vad vi pratade om och det tog ett bra tag innan de själva läste vad som stod och kom fram till att det var flera år sen de slutat köra den tävlingen, och att det var ett eget event som redan gått några veckor tidigare. Minus för det och vi var otroligt besvikna, hade varit så taggade!! Förbannade och sura gick vi in på hotellrummet och käkade och läste resten av eftermiddagen efter att ha smält sönder och samman i det tokvarma vädret.

Till vår glädje vaknade vi med mulet och regn på tävlingsdagen! Riktigt sverigeväder som ju passar oss perfekt!! Starten gick efter långt babblande på franska och det gick uppför och uppför några kilometer. Det är ganska bra när loppen börjar så, då sprids det ut snabbare. Jag hamnade själv med tredje damen (jag låg bakom Lina på andra plats). Och vi tampades ett tag med varann. Jag kände mig länge starkare och ville inte släppa förbi henne. Hon såg ut att ha alldeles för tunga och klumpiga skor, och jag kände mig som en fjäder när jag trippade på i mina PaceGlove3. Vi dundrade på båda två när första nerför kom och jag tyckte att hon släppte lite, men tji fick jag, för plötsligt gör hon världens ryck och jag tappar direkt..

Tänker att nu kör jag mitt race och försöker hålla tredje placeringen, och kanske kan ta ikapp senare. Precis som på Hornindal Rundt var det dimmigt, så vi såg inte så mycket av vyerna, men hade ju ändå sprungit dagen innan och sett allt runt om, så det var bara skönt att det var svalt väder. Terrängen som följde påminde några delar om fjällen hemma. Blåbärsris och myr, och några partier i slalombackar. Jag höll mitt tempo uppe tack vara tre andra herrar och vi turades om att hänga på varandra i nerför och uppförsbackarna på varierande stigar. När vi kom ut på grusväg och kohagar kändes var jag sliten, men som tur var kom vi in på den del av banan där även 54 km gick, så vi fick plötsligt sällskap av fler löpare. Dessa var betydligt slitnare än mig, och jag fick upp motivationen igen. Jag var ju snabb i jämförelse! Otroligt vad man kan få styrka av att se någon annan som är tröttare än en själv.

Klättringen upp på ryggen hade börjat, det som jag sett mest fram emot! Längst upp skymtar jag två fotografer. Jag kommer så småningom upp. Bredvid en av dem sitter en räv. Nu tror du väl att jag hallucinerade under loppet, eller kanske bara skrev fel här i rapporten. Men nej, där sitter en förnöjd RÄV. Den är helt orädd och verkar trivas av att ha folk omkring sig. Den börjar trava framför mig, stannar till när jag springer fortare, och stryker sig längs mitt ben när jag passerar. Alltså WOW! Ännu lite mer styrka och jag kan skutta på i ett stort flin, och stigen uppe på ryggen är fantastiskt fin. Jag har hur kul som helst. Tills helt från ingenstans får jag håll. Fattar ni så fattar ni, gör ni inte det har ni aldrig tävlat med håll.. Jag sprang seriöst framåt-vikt, försökte spänna magen, slappna av i magen och gjorde konstiga läten ifrån mig för att det smärtade så fruktansvärt. Så typiskt att inte kunde springa obehindrat och ha lite kul när det bästa partiet var. Hela stigen ner var också otroligt fin och snirklig där man hade kunnat ha hög fart. Här försökte jag bara komma på nya sätt att springa på för att minska det onda.

Ungefär fyra-fem kilometer kvar till mål släppte det lite och jag smattrade på över grusvägarna som kvarstod, nu måste jag ju ta igen när jag varit så långsam. Dunkade i fötterna rejält (något som jag ångrar nu veckan efter då mina fötter har fått lite stryk) men kom snart in i Le Praz igen och såg målflaggorna. Mycket motivation till spurt fanns inte, jag var bara nöjd att ha fått springa ett fint lopp!

Skönt med dusch på hotell, stor hall med käk (som förövrigt blev uppslevad av mattanter som gav oss för lite, och när vi ätit upp och ville ha mer skrattade de åt oss. Tydligen var det bara vi som frågat om en gång till..) Eftersom en del tagit god tid på sig på långa banan och in te kommit i mål förrän EFTER världshistoriens längsta prisutdelning, innehållande ålderskategorier i alla 4 sträckor dam och herr, så fanns det ju mat kvar även när det var middagstid för oss. Vad tror ni vi gjorde? Frågade om mer mat såklart! Först fattade de inte vad jag menade när jag så tydligt jag kunde gestikulerade med armarna och munnen att jag ville ha mat. Lina var inte mycket till hjälp som stod längre bort, hon som skulle sköta snacket i det här landet. Men så lyckas Lina klämma ur sig på franska att vi är hungriga. Tanterna ser förfärat på varandra. ”De är hungriga! Ja och det kom på podiet! Här får ni mera mat! Klart ni ska äta mera! Vad vill ni ha!? ”

En sista natt i tält innan hemfärd. Grymt Arrangemang, trevlig tävlingsledning och härlig bana, dock får de öva på engelskan och kolla igenom vad de skrivit för information på PM, och fundera på annat pris än en kruka med en stor gran. (Dock satt prispengarna fint!)