Lina & Sanna

 

RedbullK3

 

Drygt 9 kilometer med 3000 höjdmeter från Susa upp till toppen Rocciamelone, denna utmaning skulle vi anta! Lina och jag anlände dagen innan och hann springa halva banan. Det var inte meningen att vi skulle springa så långt, men det var så kul så vi kunde inte vända… Så kom vi på det, att vi skulle ju springa ner för allt också.. Vi hade mött Remi Bonnet i början och han sprintade ifrån oss såklart, men vände långt tidigare än oss och vi pratade lite när han var på väg ner, och sen sa han ”Do you want to go back with me and the car 300 meters down? It might be good to rest the legs a bit” sa han leende. Men vi hade ju knappt börjat, så tackade och hade fortsatt..  Med 25-30 grader, sol, trötta ben och tom mage ångrade vi oss lite, det känns så sjukt mycket längre att springa ner än upp ju!

 

Glada och REDO

Träningsvärken på morgonen var inte så skön.. Hur som helst träffade vi Yoie Bohlin, Alexader Mars och Tom Honig och i var en svensk kvintett. Redan kvällen innan förstod vi alla att många från världseliten i vertikallopp var på plats då organisationen presenterade topplöpare och tog upp dem på scenen. Jag tyckte nästan det var lite fånigt. Som att loppet redan var sprunget, och att det var solklart att någon av de på scenen skulle vinna eller komma bland de främsta. Jag menar, det hade kunnat komma någon supertalang och vunnit som de inte visste om. Men jaja. Vi var inställda på att göra vårt bästa och ta oss upp, jag hade ett litet mål med topp 10, men vid start såg jag att det nog var svårt bland alla bergsgetter. Shit, vad lätta och spänstiga alla såg ut att vara.. Och mina stavar i händerna som jag knappt kan använda kändes ju bara i vägen. Dagen innan hade vi inte haft det, och Remi hade tydligen inga alls 2015, och sa att det egentligen bara är under mittenpartiet man behöver dem. Vi klurade ända in till halvtimmen innan start, det som gnagde var ju vi inte kommit till den brantaste delen när vi provsprungit och folk sa att där hade man definitivt fördel med dem.

Starten gick för damerna 30 minuter före herrarna och Yoie flög iväg först, på asfalten såg hon överlägsen ut. Men så började stigen efter någon kilometer. Det var minst 10 damer före mig redan. Men jag sprang på och höll ett bra tempo. Av förvåning sprang jag även förbi Yoie som verkade ha det svårt att inte kunna springa ordentligt när det var brant. Det gäller verkligen att hitta en bra teknik som fungerar för en. Jag gillade som sagt inte stavar, men efter en bit upp då benen darrade och skakade av mjölksyra hängde jag över dem och ville för mitt liv inte släppa dem ifrån mig. Kan så här i efterhand analysera att jag förmodligen hade sprungit snabbare och energisnålare första biten utan stavar, och kanske bara krypa på i gräspartiet där det var brantast. För nu gick jag på många sträckor med stavarna bara för att jag hade dem i handen och det är lättare att ta stora kliv och få hjälp med stavarna som tryck. Men såklart går det att spekulera fram och tillbaka var man tjänade på att ha dem och inte. Kanske ska få till de som bland andra Remi, att bli langad stavar när de behövs, och sen kunna slänga dem åt sidan när de är i vägen. 😉

 

Under de första 1000 höljdmetrarna var det VARMT, vi tog oss upp på stig i skog och öppna delar och jag var riktigt glad att det fanns en vattenkran längst upp där jag kunde svalka av mig. Ungefär halvvägs kommer väggen av gräs. För mig och alla andra var nog gräspartiet ”THE WALL OF HELL” en grön vägg som aldrig tar slut. Även fast det var dimmigt och blivit svalare just här gick det riktigt långsamt. Man såg inte mer än 20 meter framåt (uppåt) och kroppen vill bara lägga sig när och gråta som ett litet barn.

 

 

 

Runt 4-5 damer passerade mig, men jag tog mig förbi i alla fall tre av dem längre upp på loppet efter vätskestationen där jag hann rycka åt mig en chokladbit och en äppelklyfta. Lyckades springa några steg innan grus och klippor började sista 1000 höjdmetrarna. Och här fick jag ny energi och såg toppen! (Dock väldigt länge, det kom inte närmre på ett bra tag..) Solen var framme igen och värmde oss, vi var ovan moln. Sista kilometern hejade och peppade så många, ”FORZA!!” att jag tryckte på allt som fanns kvar. Och det var tillochmed KUL! 😝”Cinque minuti!” skrek nån, och några meter senare tjoade någon ”due minute!” Alltså EXTREMT lite kvar, bara att trycka på som en sista intervall! FRAMMMME, UPPE, I MÅL! Jag ser Lina sitta ihopsjunken på en sten precis efter den lilla målportalen av trä. ”Kom Sanna, sätt dig här, sätt dig här, det var jätteskönt!” Säger hon och ser fullkomligt urpumpad ut. Jag bara ramlar ihop som en hög bredvid och ler. VI klarade det! En fantastisk känsla att vara totalt slut uppe på en bergstopp med strålande väder, andra bergstoppar runt om så långt man kan se och moln som ett hav runt om som man bara vill studsa vidare i! Vi kom på 13 och 15 plats, ca 20 minuter efter vinnande dam. Så vi har lite att jobba på. Men är extremt sugen på att satsa mer på vertikala lopp nästa år.

 

 

 

Vi fortsatte vår tripp över till Frankrike, liftandes och tältandes återkommer om det! De andra åkte hem till Sverige och visade vart skåpet ska stå under Fjällmaratonveckan, grymt kört av dem där.

//Sanna