Sent ut med Race rapport för Limone Extreme Vertical & Skyrace

Limone Extreme Vertical & Skyrace

Vår resa i Nya Zeeland och Australien och äventyren där kommer också upp snart. ;) Men bättre sent än aldrig som ni vet.

Efter Åre Trail (som för övrigt blev ett ganska bra arrangemang, men med mycket utvecklingspotential till kommande år) så packade Lina och jag varsitt handbagage och åkte billigt ner till Bergamo i Italien. Vi hade blivit sugna när Erik Ahlström erbjöd sig att boka resan med tävlingen för ett stort gäng, men det var inte så många intresserade. Men när vi har blivit inställda på något vill vi inte backa. Det var lätt fixat själva ändå, med schysst lägenhetshotell, (så vi också kunde laga egen man när vi ville) och bra läge till stigar, start och mål för loppen vi skulle vara med på. Finalen i skyrunning-serien var alltså lagd i Limone Sul Garda som är en liten by belägen i kanten av buskiga berg vid Gardasjön. Riktigt häftigt skulle det därför bli att möta några av de allra bästa löparna i Europa och världen.

Men vi hade inte så bråttom till Limone från flygplatsen utan körde upp i Gromo en avstickare längs vägen. Här hittade vi stigar och skyltar mot refugios, och det bar uppåt i superhärliga glesa skogar (perfekta att gå skimo i) innan fältet öppnade sig och snön kom fram. Vi sprang hela tiden med lätta och pigga steg. Så härligt det var! Och vad glad man kan bli av lite vitt på marken. Problemet var dock att ju högre upp vi kom desto mindre lite vitt på marken var det.. Snart nådde snön till knäna och det var omöjligt att springa. Vi snurrade runt lite på stigar längre ner och hade det ändå superbra. Vilket bra start på vår lilla spontana bergsresa!

När vi kom fram till Limone hade det hunnit skymma, men vi stack ut och sprang ändå. Riktigt tur att jag hade med min mobil, för sen blev det kolsvart, vi fick lysa med mobillampan påväg ner från dit vi sprungit.

Vi hade inga ambitioner alls för tävlingarna när vi kom, utan såg detta som kul grej att göra. När vi ändå var på plats var det ju lika bra att vara med både på vertikalen kvällen innan skyracet som var på förmiddagen efter. Även om man kanske inte skulle hinna återhämta sig jättemycket. Det är inte så prioriterat för oss egentligen. Det hade ju lika gärna kunnat vara tuffa träningspass, och då får vilan vänta. Vertikalen var 3,7 km och 1200 hm om jag inte minns fel, och den testade vi med Petter Engdahl och Erik dagen innan i strålande väder. Det skulle bli tufft, men roligt, banan passade oss. Dock kändes det som att man på själva racet inte skulle kunna springa om man fastnade i kö. Stigen var inte särskilt bred och då skapas stockningar snabbt.

Här är vi uppe på toppen av orginalvertikalen.

Därför var det både lite av en lättnad, men ändå stor besvikelse att vädret vände helt och blev blåsigt och ösregn, alltså riktigt mycket regn. Ledningen beslutade därför att ha en B-bana, några kilometer längre, men mer skyddad och inte lika känslig för väderförhållandena, och där med förmodligen lättare att ta sig fram på och inga besvärliga köer. Dock for alla iväg som spjut i starten.

Trångt blev det genom gränderna uppför på hala stenar på grund av regnet. Sen fortsatte banan på en medelstor block- och lite kullerstenväg, som vi sprungit några gånger under vistelsen, då ovetande om att vertikalen skulle komma att gå precis här. Ju längre upp man kom på vägen ju lättare var det att springa förbi folk (ja springa gick det helt okej att göra, eller i alla fall småtrippa, men inte gå som de flesta gjorde, vilket bevisligen gick mycket långsammare). Passerade en hel drös med tjejer, och det kändes superbra. När vägen äntligen övergick i stig och det blev brantare var vi tre tjejer som knuffades och stångades med varandra. Vem skulle ligga först i ledet? Alla var lika bestämda. Jag gav mig först och tassade snällt på hack i häl. Men så började de båda gå sina långa kliv istället för att hålla en snabb stegfrekvens. Superirriterande.. Stenar och rötter sätter stopp för att ta sig förbi. Men när det kommer en liten lucka kastar jag mig om dem båda, leran skvätter om oss och jag tror nästan att jag råkar slå till någon av dem. Hade fått upp lite fart av adrenalinkicken så blir av med dem snabbare än väntat.

Det enda jag hör nu är mina flåsiga andetag och det enda jag ser framför mig i en smal strimma ljus är ca 20 meter stig, och sen är mörkret helt omsvept runt mig. Regnet öser fortfarande ner, men det tänker jag inte så mycket på. Riktigt häftigt och samtidigt som det är jobbigt är jag glad och stark med en härlig känsla i kroppen. Du är ju bra tjejen! Tänker jag. Utan att egentligen veta alls vilken placering jag ligger på. Jag skymtar en figur ca 50 meter framför, och närmar mig hela tiden. Så i det brantaste partiet när jag kommit nästan helt ikapp ser jag att det är ju Lina! Haha, men nu går hon ju, nä nu får hon ta och skärpa till sig. Ibland kan man ju hamna i sin egen lilla bubbla och glömma bort att hålla fart. Jag hör att det är någon eller några som närmar sig bakom mig också, och vet inte om det är tjejerna eller killar. Så slänger ut en kommentar: Hejja Lina! Så att hon ska förstå att det är jag som är bakom och som ska låta lite peppande, men som vi båda egentligen förstår betyder: ÖKA, ÖKA, DU BLIR SNART OMSPRUNGEN!

Hon tittar inte bakåt, utan jag ser hur hon stelnar till och sen byter helt löpsteg och nästan sprintar iväg. Bra, tänker jag, och försöker fortsätta hålla god fart själv också. Vi har som sagt inte koll på alls när och var målet är, om det ligger på en topp eller vad. Så när det börjar stå folk på sidan av stigen och heja och jag ser flaggor ovanför vågar jag ändå inte riktigt tro att det är mål nära. Men sätter i spurten då jag hör steg bakom någonstans i det svarta. Över mållinjen far jag, plus några meter till innan en gubbe stoppar mig och säger att det faktiskt är mål.

Vi blir inskuffade rent ut sagt i ett skjul där det är fullt med andra folk, mest killar som byter om (vi tog det dumma beslutet att inte lämna någon ombytespåse i starten, så har inget att hämta här..) och äter torkad frukt, kakor och dricker varm dryck. Efter en stund när vi också har fått i oss lite märker vi hur kalla vi börjar bli. Vi värmer oss en stund vid elden innan vi bestämmer oss för att springa ner igen. Iskalla och blöta. Bästa kombon för en kommande förkylning.

Vi kommer i säng tillslut och som tur var gick starten för Skyracet inte förän klockan 11 på förmiddagen, så vi fick lite extra tid för återhämtning från vertikalen.

(Lina skriver nu)

Ingen av oss mår särskilt bra att äta för mycket innan ett lopp, så vi gick mest och små-åt frukt och nötter under morgonen.Ingen obligatorisk utrustning behövdes förutom vindjacka. Eftersom det skulle finnas vätskestationer längs banorna så skippade vi ryggsäck, som många andra, vilket var skönt! Det gör faktiskt mycket att slippa bära på det lilla extra.Vi hade ju kollat in de första 2 kilometrarna innan och kommit fram till att det kull bli trångt den här gången också. Vi fick alltså räkna med armbågar i fejset och knuffningar i ryggen.

Tillslut öppnar dom in till startfållan ville längre fram i fältet men det var i princip omöjligt att tränga sig fram. Vi var som packade sillar. Så det var bara att gilla läget, vilket vi verkligen ångrar nu. Iett sånt här lopp MÅSTE man stå långt fram om man vill ha bra placering. Det tappas otroligt med tid att få jogga i början och inte komma förbi. Det var kaos för oss där bak när starten gick, den var nästan värre än jag hade tänkt mig. folk springer som dårar och man får springa på tå för att inte snubbla. Gränderna slingrar sig fram, jag försöker springa om de som är framför, men det är riktigt svårt. Man fick antingen stånga sig fram eller försöka göra sig mindre än man redan är för att slinka förbi folk. Gränderna var smala och höga väggar så efter ett tag blev luften tjock och fuktig av folks andedräkter och svett. Hur sjutton kan man börja svettas redan efter 2 kilometer!? Tänkte jag irriterat medan jag kippade efter luft, vilket var svårt i den höjd mitt huvud är, vid cirkus 150 centimeter. Det är förövrigt en perfekt höjd för att få armbågar i fejset också för den som undrar. Första 1000 höjdmetrarna var en kamp att komma förbi dessa stållar som sprungit som tokar på platten och som inte alls kan springa i berg. Stigen var smal och för att ta sig om var man tvungen att lägga extra krut varje gång vilket resulterade i noll tryck i benen när det väl blev löpbart.

Snart kommer vi in på en stenig stig och det börjar gå uppför. Här får jag plocka många, många placeringar, de flesta har börjat gå, jag försöker trippa fram i lätt jogg istället. Det går snabbare. Stigen blir smalare och det går inte att ta sig om utan att försöka sig på en genväg där det är ännu brantare. Det misstaget gjord jag några gånger och kom istället ännu längre bak i ledet. Det är riktigt irriterande när man känner att man hade kunnat komma fram snabbare men måste hållas på grund av dessa giriga snubbar som tror att det är snabbare än vad de är.

När vi har gått så lågt upp att jag börjar tänka när sjutton denna långa stigning är slut ser jag ett blått tält, vätskestation! Det är svalkande att hälla över sig en mugg vatten, och deras sportdryck var riktigt god. De torkade kiwisarna ser goda ut, men jag mår illa direkt när jag stoppar det i munnen och kan inte tugga. Den får ligga kvar där ett tag, jag tar en tugga och sväljer lite då och då mellan andningarna.

Nu är det löpbart igen, men jag har absolut ingen löpkänsla över huvud taget och joggar jättesakta! Kille efter kille springer om och snart tjej efter tjej! Det är riktigt psykande och jag tappar motivationen. Jaja, nu är jag så långt bak så det är bara att jogga på så här. Jag hade ju ändå inga ambitioner med det här loppet så det är bara att lägga ner.

De kommande vätskestationerna som var utsatta riktigt bra blev ändå life savers. Jag moffar i mig chokladbitar och kiwis och kan inte förstå hur jag inte hade fått i mig det förut! Såklart dricker jag för mycket och får världens håll när det börjar gå nerför. Men alla har så förskräckligt bråttom vid de där stationerna så man blir superstressad! De klunkar två klunkar och springer sedan vidare. Och även fast en själv har sett fram emot denna paus länge, så gör en likadant och ångrar sig att man inte tog en extra chokladit när man är tio meter där ifrån. Å är det ju liksom försent att vända. Jag hade en rutin med en mugg vatten i ansiktet, svepa en mugg sportdryck och ta 2-3 chokladbitar och torkad kiwi i näven. Om man ska se ut som en riktig löpare kan man inte slösa tid och stå och hänga vid stationerna (som man förövrigt tänker att man ska göra de sista kilometrana innan). Det är snabba ryck som gäller!

Tjejerna som går elefantkliv i backarna och som jag trippat om som en liten bergsget flyger om mig som Gehun i de leriga och steniga nerförslöporna. VART TUSAN fick ni energi ifrån??? Vid första nerförslöpan och fjärde tjejen som springer om mig beslutar jag mig för att skita i prestation överhuvudtaget och bara försöka HA KUL. Det är ju KUL att springa! Synd bara att på dessa Skyraces är det inte så mycket av den varan, ALLA GÅR JU! Men tur var väl det, för då trippade jag om de där damerna igen och fick upp motivationen. NU JÄKLAR ska ingen springa om igen!! Det höll ju ungefär till hälften av andra nerförslöpan, men skitsamma tänkte jag, jag kommer inte slå ihjäl mig i alla fall vilket de riskerar att göra i den där farten. Och förresten kommer jag snart och springer om er igen. Jag som försöker ta det lugnt ramlar såklart ändå och har lera över hela händerna och rumpan. Men jag känner mig lite extra hardcore då och hoppas att de som hejjar på sidorna fattar att ”AHA, hon har ramlat så därför är hon efter de där tjejerna”.

Jag accepterar min position och tänker igen att jag skiter i det här och joggar bara vidare. Ingen tvingar mig att prestera. Men så börjar det gå uppför igen. Jag kommer ifatt kille efter kille, springer om tjej efter tjej. Tävlingsgnistan kommer automatiskt och jag tänker att INGEN mer tjej ska få springa om mig igen! Vätskestationerna kommer i bra intervaller och jag fortsätter med min rutin på dem.

Vi kommer in på en del av vertikalen vilket var lite roligt eftersom vi hade rekat den dagen innan vertikalen, men som blev omdragen. Det är alltid kul när man känner igen sig, och vet lite vad som kommer. Så jag hade ganska bra koll hela tiden vart vi var och hur långt det var kvar. Även om det var måååånga stigningar där man fick gå en hel del så var det flera springbara bitar där man fick sträcka ut. Det kändes bättre ju längre in i loppet vi kom. Erik Ahlström och company hejjade på längs vägen, det gav lite extra pepp. Sista långa backen uppför passerar jag en tjej som blir omhändertagen av två funktionärer, hon skakar i hela kroppen och hyperventilerar. Jag antar att hon gått tom på energi och tycker riktigt synd om henne, särskilt eftersom det var typ 200 meter kvar till sista vätskestationen…

Jag fajtades lite med en tjej då vi sprang om varandra hela tiden, jag i uppför och hon i utför. Jag visste dock hela tiden att hon skulle dra det längsta strået eftersom att sista kilometrarna går rätt nerför och hon var väldigt mycket snabbare än mig då. Jag försökt dra ifrån sista uppförsbacken, men jag var trött och jag fick inte särskilt mycket försprång. Det är tekniskt och brant nerför, jag får in ett bra flow även om tjejen snabbt är förbi mig tycker jag att det är kul! Det är ingen lera att halka i och som sagt bara nerför till mål. Skönt!

Vägen ner mot sjön går bredvid vårt hotell och där har vi gått flera gånger nu, det är bara att rulla ner och humöret är på topp!

Det är en ganska lång raksträcka längs stranden och där står också Johan, Petter och André och hejar. Det är så himla härligt att springa i mål och bara några minuter efter kommer Sanna. Ingen av oss har dragit på oss någon skada, inga onda knän eller hälsenor. SÅ HIMLA BRA!!

Resten av eftermiddagen äter vi i pastatältet, duschar, sover en stund och hänger sedan utanför grabbarnas hotell. Snart kommer även Mimmi Kokta med kille och SÅ SÖT valp, Erik och vi möter upp två andra glada grabbar nere vid målområdet. Vi går på den rekommenderade pizza-restaurangen (det är alltså antingen pizza eller pasta att välja på här) och har det allmänt trevligt. Sedan är den en suuuuperlång prisutdelning och både Sanna, jag och Petter får stå i glans på scenen för våra prestationer. Vi får dock limoncello och vin, och får ge bort alltihop till våra svenska vänner. Snart drar livemusik igång men inte många verkar danssugna. Vi hänger på några tappra amerikaner innan vi beslutar oss för att krypa till kojs.

Delar av gänget som var med och tävlade och hejade.

Följande dagar åker vi vidare själva genom Italien och kommer även in en sväng i Schweiz. Vi får jättefina löpningar, men Sanna har dragit på sig värsta förkylningen och jag är ganska tom i kroppen också.