Xtrail Altay Expedition Race

Ett non-stop Adventure race på dryga 50 mil med Paddling, Rafting, Löpning/Trekking och Mountain Bike i norra Kina.

Denna resa blev en otroligt häftig upplevelse där vi fick vara med om allt och lite till!

Vi hade tänkt att skriva en lång och utförlig racerapport eftersom det var en så häftig upplevelse och man bara vi berätta ALLT. Men så tog vi inte med oss datorer, och kunde inte skriva direkt efteråt på flygplatserna (där vi hade väldigt lång väntan) och när vi kom hem åkte vi till Åre och datorerna blev kvar i Östersund. Och så vips har det gått två veckor. Skrivlusten finns inte längre där på samma sätt, och nu är det andra saker som väntar framåt. Men vi gör ett litet försök såklart, och vet ni vad? Den blev jättelång ändå!

 

  Några dagar i Kanas innan tävlingsstart, när lag samlades och cyklar levererades med lastbilstransport. Dock inte våra, eftersom vi valt att HYRA istället, vilket skulle komma att ställa till hela tävlingen. NOTERA. Ta ALLTID med dig din egen cykel. Men mer om det sedan.

Vi var fascinerade utav naturen som omgav oss. Helt fantastisk, i princip orörd natur med bergslandskap, ängar, boskap och vildhästar! Eftersom vi höll till i ett gränsområde bodde det blandat med folk, både Kazakstanier, Mongoler, kineser och säkert några ryssar. Anläggningen vi bodde på var egentligen byggt för militärer. Några var på plats och sprang i trupper om dagarna. De verkade glada och nyfikna på att det hände nåt i byn och de hejade och skrattade när de marscherade förbi med långa påkar och full utrustning. Många ville ta kort på oss västerlänningar. Det var också extremt många poliser överallt med säkerhetskontroller vart man än skulle. Sa vi att vi var i Kina?  

 

 Nedan är maten från buffén vi serverades varje dag.
 

 

 
 
Hinner testsitta raftingbåtarna och bestämma placeringar inför tävlingen.
 
 
Några timmar av kaos och förvirrning..
 
 
 
 
..Men tillslut packat och klart. Nervösa och spända!!
 
 Det var skönt att sticka ut på löp- och cykelrundor dagarna innan. Tim fotade en del. Han skruvade och fixade även med cyklarna så att de blev lite bättre. Han blev utsedd till TEKNIKMANNEN. Verkligen tur att ha med en kunnig i laget!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 


 

Lina skriver:

När vi hann utforska området i Kansas dagarna innan kunde jag direkt konstatera att Tim och Crister inte var de minsta osäkra varken löpandes eller cyklandes utför, där jag själv fegade. Men vi klargjorde varandras styrkor och svagheter innan då alla lättade på sina hjärtan. Det var bra.

 START

Kartorna fick vi inte förän på tävlingsmorgonen så alla satt med sina lag under frukosten och ritade in vägval. Sedan buss till startplatsen. Nervositeten hade faktiskt lagt sig nu när all packning och så var gjord, vi ville bara komma iväg!

3 km löpning till första paddlingen på 25 km. Sanna och jag satte iväg i en lagomt bra fart, men det verkade inte Crister tycka utan ville hellre att vi skulle ligga i rygg på ett fransk lag. Att ligga i rygg på några som springer för långsamt är inte riktigt vår melodi så vi sprang om. Då tyckte Crister att det passade utmärkt med en kisspaus. ALLTSÅÅÅÅÅÅ, SÅNT GÖR MAN KLART INNAN START!

Så vi kom helt enkelt ganska långt efter till paddlingsstarten, menmen det var bara att köra snabba puckar i växlingen. Det var i alla fall otroligt vackert att paddla på Kanas Lake, det kändes som vi var uppe i på glaciärsjö i alperna eller i någon fjord i Norge. Men vi var alltså i Kina. Superhäftigt! Crister med sina monsterarmar paddlade på bra där bak så det kändes nästan som vi hade en liten motor på vår kajak. Tim och Sanna fick det lite tyngre tror jag men vi höll ett jämnt tempo. Ovana paddlare som vi är tykcte alla det var skönt när vi äntligen kom tillbaka till växlingen och det var dags för rafting. Vi hade sett lite av vattnet från bussen och tyckte det såg väldigt lugnt ut. Tjii fick vi…

 

Den lilla rafting-båten fylldes med vatten direkt i första forsen och vi alla fick nog en chock och adrenalinpåslag efter den lugna paddlingen. Crister tog kommando och vrålade hur vi skulle paddla ”PADDLE FORWARD!” ”PADDLE HAAAARD” ”LEFT TURN” osv. Jag trodde vi skulle fara ur flera gånger och var LIVRÄDD! Som tur var hade vi en stor väska i båten med alla paddlingsgrejer som jag klamrade mig fast i. På vägen nerför strömmen såg vi ett brasilianskt lag som hade vält och nu tagit sig in till stranden. Det såg inte så kul ut… Tack vare Cristers briljanta styrning så klarade vi oss 12 km ner till växlingen . Nämnas bör att vi var en hårsmån från att paddla rakt ner till ”DANGER” som tävlingsledningen hade uttryckt sig, det skulle stå folk och vinka med flaggor sades det. Några flaggor såg vi inte, däremot en oengagerad funktionär som stod vänd in mot land som inte hade tagit någon notis alls om oss. Vi paddlade HAAAAAARD då kan man säga…

 
 

Skönt att få byta om till torrt och få i sig energi. Sanna och jag såg åskovädret som dundrade uppe i bergen dit vi nu skulle trekka så vi bytte om direkt till regnställ. Liiite tidigt kanske, för de blev väldigt varmt, men det var skönt med långbyxor när vi valde den ödesdigra, dumma , ”genvägen” genom skogen till första kontrollen. Det som var en lättlöpt led på träspång för alla andra blev snårskog, stenskravel och många onödiga höjdmetrar för oss. Här uppskattar jag att vi tappade 2 timmar. Mycket energi gick men jag petade i mig torkad frukt och bär från GreenEarth och drack Tailwind nutrition sportdryck då och då och kände mig urstark! Jag och Sanna började dra ifrån och när vi väntade in de andra visade det sig att Tim inte alls mådde särskilt bra. Han var nära på att spy flera gånger och humöret var i botten. Vi fick sänka på tempot och kunde bara se åskovädret framför oss och förstod att många andra lag hade det kämpigt där uppe då. Vi fick iställt fantastiska vyer med snötäckta berg, gröna slätter och två regnbågar som slutade precis där vår nästa kontroll skulle ligga uppe på en topp!

 
 
Där uppe till vänster låg också kontrollen! Vår skatt.
 

Som sagt var Sannas och mitt energi-intag helt perfekt planerat då vi knaprade på Greenmachinebars, Clifbars och fruk-toch-bär-blandning. Vi mådde prima och jag ville bara springa hur mycket som helst! Tim mådde dock bara sämre och kunde inte ens rulla på när det gick utför…

 

Vi försökte i alla fall hålla humören uppe och bjöd på snacks och tog över navigationen för en stund när Crister höll honom sällskap. Vi kom ifatt det brasilianska laget som hade sprungit om oss när vi hade vår lilla trip i snårskogen. Det var nu mörkt men inte alls kallt som vi trodde att det skulle bli. Vi tog oss fram på stig och blötmarker, över en del snö och branta partier. Plötsligt ser vi en pannlampa komma springades en bit framför oss. Men bara en? Var är personens lag? Eller är det en fotograf kanske? Eller någon som haft en för lång kisspaus?  Nu ser det inte längre ut som en pannlampa, men något lysande som rör sig emot oss… ”MEN DET ÄR JU EN VARG!!!” Sanna börjar Vråla som att världen håller på att gå under. Jag hänger instinktivt på och gastar och vi försöker låta som att vi är stora, farliga björnar! ”VAAAAAAAARG!!!!” Tjuter vi så att Crister och Tims ska förstå vad tusan det är frågan om och dom kommer farande till undsättning! Vargen flydde nog hals över huvud efter det där och Crister skrattar gott, han som trodde vi hade ramlat ner för ett stup eller något. Och enligt honom var det nog en snöleopard. Det hade varit coolare i alla fall.

 

Nästa kontroll blev lite klurigare att hitta och vi sprang fram och tillbaka några timmar. Tim kunde inte springa överhuvudtaget, nu var det däremot fötterna som var problemet. Hans skor var alldeles för små när fötterna svällde. Allt gick OTROLIGT långsamt. Jag och Sanna tog över en del av hans packning, vi försökte få i honom salt, vätska och snacks, men fick helt enkelt promenera.  Tim tjurade, men vi andra var på väldigt gott och humör och sjöng sånger och berättade historier. Tillslut tyckte jag ändå att det var så pass fin stig att Tim kanske kunde försöööka jogga lite i alla fall? Det var som att blixten slog ner och Tim satte av som Ferdinand som satt sig på ett bi! Vi flög fram över stock och sten och alla försökte med nöd och näppe hänga med i Tims plötsliga ursinnes-tempo! Det höll på en stund tills krafterna tog slut igen och vi joggade lugnt i samlad tropp. Nu började ljusna och vi fick en fantastisk vacker morgon.

 
Hittade kontrollen där på natten någongång. (Tid och datum på goprokameran är fel HAHA)
 
             
 
 

Framme i den gamla Hemu Village blev det lätt orientering tills vi kunde lunka iväg till växlingen. Tim kör föresten på Brynjeunderställ, snyggt va? ;P

 

Det var några andra lag där som tydligen hade sovit och jag fick upp tävlingsgistan igen. Nu skyndar vi oss!! Då blixtrade Tim till igen.  Han anklagde oss för att inte ha stöttat honom tillräckligt under turen vilket jag blev rasande för eftersom jag tycker att vi gjorde ALLT och vi småbråkade lite medan Crister och Sanna försökte lugna ner stämningen. Sånt här händer ju när man är trött och grinig och inte riktigt känner varandra, vilket vi hade pratat igenom också innan vi startade. Jag och Tim hade en till ”fight” under cykelsträckan när det var jag som kämpade mot smärtgränsen. Men det löste sig när vi väl var iväg och vi är vänner tack och lov. ;) 

 


 Sanna skriver:

Växlarna på min cykel krånglade redan i backen upp, sen fick Cristers cykel också något fel, innan vi kunde trampa på. Och vi trampade och trampade, uppför på en slingrig asfaltsväg. Ett kamerateam körde långsamt jämte oss när vi flåsade och försökte svara på frågor samtidigt. Vi klättrade vidare. Snart planade det ut och gick nerför, och vi susade fort neråt. Skulle det gå såhär lätt, ingen stig snart? Jaja, Crister såg ut att ha koll på kartan och jag hade inte hunnit titta så noga. När vi kommit ända ner i backen och det fortfarande var bilväg började jag fundera en del. Vi stannade och Crister slog sig för pannan. ”NEEJ, jag kan inte tro det, nej nej, vi har åkt helt fel håll, här ska vi INTE vara! Jag kände det på mig, kurvorna stämde inte, men jag tänkte att det kanske inte var så exakt..”

Inombords brann jag, hur klantig får man vara? Varför inte säga till tidigare att han var osäker på var vi var!? Men på tävlingsbanan är det ingen idé att klaga på lagkamraterna, det är allas fel att vi kommit fel, och enklast är att bara vända om, ta nya tag och inte göra samma fel igen. En längre uppvärmning blev det helt enkelt.

De som följde oss på Live- trackingen fick sig ett gott skratt i alla fall!

 

 
Där har ni oss... All alone, då på vår asfaltsklättring ovetandes om att vi är påväg åt motsatt håll... Och JA, vi hann ända ner till bottom of the hill...

 

 
Ser ni hur snabb vår kapten ser ut? Dock blev det så även i detta vägval.

 

 Solen började bli för stark för min del, och slukade min energi. Det gick långsamt på grusvägen som övergick i stig och slingrade sig uppåt (den klättringen vi typ gjort på asfalten som vi nu fick göra för andra gången, men denna gången rätt). Dessutom svärmade myggen plötsligt runt oss. Crister och Tim hade trampat på lite i förväg, och Lina och jag tillsammans med irriterande blodsugare fungerar bara inte. Trots att vi höll på att få värmeslag skyndade vi att få på oss regnställen. Nu kunde vi dra oss vidare uppåt utan att slå och vifta gnällandes varannan meter, svetten fick rinna så gott den kunde och myggen surra så mycket det ville. Fy farao för tunga cyklar i ocykelbar stig. Dra, släpa trycka.. Armarna höll på att ramla av min kropp, de vägde ju hundra kilo det här cyklarna. Återigen steg irritationen på våra teamkamrater. Att de bara kunde sticka iväg och knappt blicka bakåt, ska vi inte hålla ihop här? När de är starkare, på såna här partier, kan det ju vara schysst att ta lite packning! Vi hade ju tagit en hel del av Tims packning under löpningen?!  Om de har kommit uppför backen kan de ju springa ner och man få en hjälpande hand kanske?

Men allt detta rann av oss snabbt igen när vi nått toppen, precis som tidigare, ingen mening att sura, ute i race är det lätt hänt att man hugger till, men vi försökte hålla igen. Det var skönt att få sätta sig på cykeln igen och cruisa neråt. På gröna och öppna ängar tog vi oss framåt, men vattendragen var stilla och smutsiga, så vi fick inte alls i oss så mycket vätska vi tänkt oss utifrån vatten på kartan. Så vid nästa kontroll där det låg hus frågade vi (LÄS: gestikulerade med armarna), och det var funktionärer för tävlingen som hade gott om vattenflaskor till oss. Vi fick även med oss nygräddade stora, platta bröd. De var gott för den fortsatta färden.

 

 
Vi var tvugna att ta kort vid varje kontroll eftersom batterierna var slut i "blipläsarna".

 

Nu befann vi oss på en sandig väg som tog oss uppåt. Runt om stora gröna fält och granar. Vildhästar och får gick runt om oss, och plötsligt fyra kameler gående på vägen. Lite av varje helt enkelt. Vid det här laget började min mage krångla.. Detta höll på halva dygnet och var oerhört jobbigt..

Fortsatt mötte vi boskapsdrivningar fyra fem gånger, där mongolerna red skickligt på sina hästar och styrde fåren och korna framåt. Två gånger höll de små kalvar i knäna, ovanpå hästryggen, antagligen för att de var för små, kanske bara några timmar gamla, och inte skulle orka med att gå långt i det tempot. Det var häftigt att se människorna som bodde där, vilket enkelt, men hårt liv.

På briefingen hade ledningen varnat för ”downhill section, with cliffs” och nån skarp kurva. Detta närmade sig, och det knöt sig i magen på mig.. Lina och jag skulle ju behöva gå ner för det här! I TRE kilometer! Nu var de vår tur att behöva bli jobbiga och ursäkta oss för Crister och Tim. Men så var våra farhågor för höga. Den stora sandvägen blev bara lite stenigare, och övergick aldrig i stig, downhill-delen var alltså bara en kurvig väg nerför i en stenig ravin. Så varningen var att vara beredd att svänga och inte fortsätta rakt ut i stenskravel. (Vilket inte var någon risk för vår del). Pjuh.

Tim fick plötsligt punka. Det första punkat.. (to be continued..) Snabbt byte och inget mer med det. Solen gassade och vi alla hade på tok för lite solkräm. Alla röda som räkor, typisk bleka skandinaver. Skönt att i alla fall ha bra solglasögon. Glasen på våra brillor ändrar färg beroende på uv-strålar och ljusintag, så vi behövde aldrig ta av oss dem för att se, om man till exempel cyklar in i skogen där det blir mörkare. Tidigare tävlingar har jag också struntat i linser och vanliga glasögon eftersom det inte varit bekvämt att ha under pass och race och därmed blivit torr i ögonen och fått ont i huvudet, men nu med slipade sportglasögon tack vare Sportbrillor.se fungerade allt superbra!

 
Återigen började en lång, lång stigning på en bred småstensväg. Här hade Lina och jag fått så mycket sand under våra skor och trampor så att när vi klickade fast clipsen fick vi inte av dem sen! Så om någon av oss var tvungen att stanna var Tim eller Crister tvungna att cykla lite före, skutta av sina cyklar och vara beredda att ta emot oss så att vi inte skulle tippa! Några gånger var det försent och vi föll handlöst rätt åt sidorna... Längs vägen upp var jordnötterna som vi fått av Jonathan Isaksson (vår tidigare teamkamrat) det bästa som hänt mig. Sjukt gott med salt i värmen.

Vi mötte ett team från Nya Zeeland som var på väg neråt (!). Tyvärr var de tvungna att bryta för kassetten (eget påhittat namn för den cykelprylen med taggar) på en av deras cyklar var totalförstörd. Såklart besvikna och ledsna, men önskade oss lycka till. Väldigt glad att vi fick uppleva senare delen av tävlingen också, hade varit hemskt att behöva bryta redan här.

 

 

 Börjar vi så smått se slitna ut kanske?..

 

Hur som helst krånglade växlarna fortsättningsvis på min hoj. Jag fick lära mig vilka växlar som gick att använda för att den inte skulle hoppa eller fastna. Sadlarna på cyklarna började också att sitta löst, och vi var tvungna att stanna till och skruva åt dem och skjuta fram dem hela tiden. Ett tag struntade jag i detta och satt alldeles för långt bak och hade helt sträckta armar, så jag knappt nådde styret. Det var inte så skönt. Mina armar värkte så jag vet inte vad jag skulle ta mig till. Det gjorde ont inuti skelettet. Jag har aldrig utstått sådan smärta tidigare. Helt fruktansvärt faktiskt.

Stigar och vägar gick upp och ner, och det blev mörkt igen. Pannlampor med nya batterier fram. Inne på tredje dygnet. Sandväg igen, och nu mycket sand. Jag hatar sand. Mitt i ökenlandskapet (läs fanskapet) trampade vi på. Lina och jag för överlevnad och hopp om att inte slira och välta flera gånger. Mina armbågar och knän hade fått tillräckligt med smällar, och jag var trött på att ha sand i näsan, munnen och trosan. De andra fick sköta orienteringen och vi bara hänga på. Hur som helst hade vi tagit ett par kontroller och var nu på väg mot ”making noodles”. En kontroll med obligatoriskt stopp i 2 timmar. Där skulle vi få göra nudlar och få dem tillagade för att äta, och också hinna sova en blund.

 

 

Hela bunten i laget var ganska trötta och buttra, men att göra nudlar var imponerande och humörhöjande, och väldigt gott. Dock hade vi alla börjat tvivla på att vi skulle kunna fullfölja hela tävlingen. Vi låg nog sist vid det här laget och hade haft så många problem längs vägen, och skulle säkerligen inte bli utan fler fortsättningsvis. Smärtan i mina armar är obeskrivlig i denna stund. Att ta piller är inte min melodi, men jag tryckte i mig två Ipren och en Alvedon och hoppades att det skulle lindras under vår vila.

Nästa dag (vilket var nästa timme) tog vi först beslut om att köra short course. Alltså cykling raka vägen till mål i tio mil. Men bara minuterna senare när vi plockat ihop våra saker ändrade vi oss igen. Vi har ju flera dagar på oss! Klart att vi ska försöka köra vidare. Det vi hade att ställa oss inför var att mina armar nästan var förlamade, Linas rumpa var totalförstörd, hon hade extrema skavsår i stjärten och tog sig fram mycket långsamt. Cristers arm var uppsvullnad och han kunde knappt stödja sig på den. (Han hade förmodligen överansträngt den på paddlingen och vickat den för mycket eller stött i den under raftingen, oklart) Men han gjorde klart för oss att paddlingen inte skulle bli av alls, det var ju drygt 7 mil paddling att avverka. Så vi var alla beredda på att om vi gjorde hela loppet skulle vi i alla fall få göra en variant på short course. Det ska göra ont, det ska vara misär, Men NU KÖR VI. Det var ett bra beslut. Cyklingen de första tramptagen gjorde förvisso obeskrivligt ont men när vi kom in i en ravin blev cyklingen så himla rolig, och jag lärde mig att bara bromsa med högerhanden och ha vikten där, då det var min vänster som var oanvändbar.

Hur som helst studsade vi fram och alla var på bra humör! Vilket gäng, LAT 63 SWEDEN, vi rockar! Det höll i några timmar. Sen bröts vårt flow drastiskt när vi missade en kontroll (som Lina tydligen hade skymtat på ett hustak, och tyst mumlat för sig själv om medan vi alla körde vidare flera kilometer till i medvinden). Vi fick vända om genar igenom ett buskage för att slippa köra runt några hundra meter. (NOTERA, TA ALDRIG GENVÄGAR)  Detta var misstaget som kom att förgöra oss. Först när vi kommit ut på vägen igen inser vi att det varit ett taggsnårsbuskage. Fem punka direkt. Vi hade en pump... Metodiskt bytte vi alla och tuffade på, och hittade snart kontrollen som Lina tydligen redan hade sett utan att ha trott på riktigt att det var en kontroll.. NOTE TO SELF: If you see something that, for any reason looks like a control, SAY IT OUT LOUD!! Och inte som någon överraskning upptäcktes också två pyspunka..

Men, men, om inte tidigare nämnt så var kartorna från 1940-talet och enligt dem fanns det inte många vägar och bebyggelse där vi rullade in. Men området in da reality var helt annorlunda. Det fanns massor av olika byggnader och nya vägar. Det enda vi kunde gå någorlunda på var risfälten. Men vi hittade aldrig vår väg som kunde leda oss till kontrollen vid en bro. Alla var vi förvirrade. Och än mer komiskt blev det när en skåpbil stannade intill oss och 7-8 poliser vällde ut med batonger i högsta hugg. Vad sjutton, ska de slå ner oss här nu mitt ute i ingenstans? Vi krafsade fram våra pass och tävlingslicenser, men det var nyfiknare än så och ville mer än gärna hjälpa till att hitta vägen. Dock var språket ett stort problem. Då tyckte en av poliserna att det var en exemplarisk idé att ringa sin kompis typ tolvåriga dotter som kunde lite engelska och få henne att hjälpa oss förstå var vi var. Vi insisterade på att försöka själva, men Crister blev stoppade med luren i örat omringad av tillsynes roade poliser. ”Where are you? And where do you want to go?” Frågade flickan. Crister svarade syrligt i stil med; ”Well, we are in the middle of a dessert village and want to go to a stone bridge”…

 

Hur vi tillslut blev av med poliserna minns jag inte, men vi var i alla fall iväg. Det blev en lång omväg men vi valde att följa strömmen som bron skulle gå över. Det var en slingrig väg. Plötsligt får Tim ett punka till!! Det här händer ju bara inte.. Vi har slut på extraslangar och börjar fippla fram lagningslappar, tejp och allt möjligt. Men Så fort Tim trampar igång pyser däcket ihop helt. Vi tar oss till kontrollen där det är två fotografer och några till som ivrigt blixtrar runt om oss och frågar vad som hänt. De tycker väl att de får kanonbilder när vi tar fram några av de trasiga slangarna för att göra nya försök att tejpa med det vi har kvar på rullen som sista försök. Så inte nog med allt detta så går pumpen sönder. Allt åt skogen, och Tim och Crister väljer att kliva av banan, eller väljer och väljer, de hade ju inget alternativ, man bryter aldrig en tävling själv, det är tävlingen som bryter en ur banan. – fick vi lära oss av Eric, (AR-world series fotograf). Lina och jag fortsätter cyklingen till TA5 där paddling och trekking ska vara.

 

 

Sista kontrollen tillsammans, och ett sista tappert försök att få till ett fungerande däck.. 
 
 
 

 

 LAT 63 Sweden tog sig alltså inte i mål tillsammans, men Lina och jag var fast beslutna att försöka ta oss igenom trekkingen och sista biten av cyklingen. Delar av banan hade blivit omledd av ledning då det var översvämning, så vi hade cirka 5 mils asfaltsväg fram till TA. Det började varmt och vi hade inget vatten kvar. De vattenflöden som passerades var alldeles bruna och inte särkilt lockande.. Så som en välsignelse kör en bil med fotografer för tävling förbi oss! Vi tar en snackis och blir fotade och jag passar på att fråga om vatten. Vi kan släcka törsten och fylla våra flaskor innan vi sticker iväg.

 

 

Ett oväder höll på att dra in och vi hade konstant motvind. Extrem motvind. En motvind som gjorde att sträckan tog tre gånger så långt tid än om det skulle ha varit vindstilla.. Vi fick motivation utav clifbar-gels och greenmachine-bars. Mörkret hann ifatt oss och regnet började ösa ner. Men vi mötte tre lag som var på väg tillbaka vilket höjde oss och vi var ändå på ganska gott humör, om än lite hungriga och frusna.

Vi kommer fram och får veta att paddlingen är inställd och har varit för alla lag utom de fyra främsta som hann göra en lite förkortad del. Det blåser helt enkelt för mycket. Efter en stund står det också klart att de inte låter oss gå ut på trekkingen heller eftersom det inte är några lag bakom oss, och funktionärerna inte vill vänta kvar för ett lag som ändå inte är med i själva tävlingsrankningen.. ”You have to bike back straight to Altay” Säger de, och vi ifrågasätter inte, är det så, ja då är det väl så. Lite trist, men vi tänker inte så mycket på det i stunden utan vill bara få gå på toaletten och komma in någonstans.


Lina Skriver:

Stormen ven och regnet öste ner, så det var väldigt skönt att få komma in i en ”Yurta” som är en rund stuga. Ett stort runt bord med en massa stolar med mjuka sammetspuffar fanns där inne. Vi hade planerat att äta och ta en liten nap här. Till vår stora tillfredställelse kom funktionärer in med vattenmelon, bananer, varmvatten och bröd! Efter att ha bytt om till torrt och pysslat med fötterna blev det en riktig festmåltid innan vi kröp ner i sovsäckarna. Det lockade inte att ge sig ut i ovädret och vi hade ju ändå ingen brådska eftersom vi inte var med i tävlingen längre och bara skulle cykla tillbaka till Altay. Vi unnade oss tre timmars sömn, vilket vi fick ångra när vi vaknade till en vindstilla morgon och begav oss iväg. Vart var medvinden som vi längtat efter när vi kämpat mot stormen några timmar tidigare?? Alla mygg var nu runt omkring också (tydligen hade det varit fruktansvärt i lägret på dagen med alla flygfän, vilket vi som tur var missade med vår sena ankomst). Men nu blev det micro-stopp när vi skulle ändra kartan på kartstället eller ta något att äta, då vi själva blev uppätna.

Det var en låååång och tråkig asfaltsväg mot Altay som aldrig ville ta slut. Vi hade ju uppfattat det som att vi var det enda laget fortarande ute på banan så att vi inte fick köra den egentliga orientringen till mål, utan skulle ta denna tråkiga bilväg. Så var tydligen inte fallet… Men när jag tänker efter så hade jag så fruktansvärt ont i rumpan så varenda litet gupp på vägen gav smärta, alltså var det nog bra att bara få väg att cykla på.

När vi så börjar närma oss mål öppnar himlen sig och det VRÄKER ner regn, fototeamet som vi mött tidigare dyker upp jämsides och kamerorna smattrar. (Jag har dock inte sett några publicerade bilder från det…) Vi känner oss väldigt hard core i alla fall när vi försöker ta oss fram i det decimeterdjupa vattnet, uppför, uppför och sedan far vi ner för en jättelång backe in i staden! Vi ser en man vinka in oss till ett stort hotell där tydligen mål är, målportalen ligger dock på marken och ingen annan människa syns till. Vi springer in i det tjusiga hotellet , fortfarande ingen annan som ser ut att ha med ett adventure race att göra Vi får rumsnyckel och visade upp till ett stort, lyxigt rum på 12e våningen. Och där står vi, helt genomblöta, utan våra ombyten som stora frågetecken. Var är alla andra? Är det ingen som har haft koll på oss? Var är våra väskor? Mannen som visat oss upp förstår ganska snart att vi behöver våra omyteskläder och tillslut har vi våra väskor och vi kan tappa upp ett varmt bad och bara ligga där.

Tills vi måste gå och sova en stund och sedan är suuuperhungriga! Maten serverades visst prick klockan åtta, så det blev en del väntan… Men nu har det dykt upp en massa annat tävlingsfolk på hotellet som förmodligen varit ute i stan eller på sina rum. Det är så kul att träffa så många olika människor och höra hur de har haft de under tävlingen! Några har fått bryta, vissa har tagit short course och de riktigt duktiga hade ju kört hela banan (förutom sista paddlingen som blev inställd). Tydligen var det två-tre lag som kom i mål den kommande dagen som blivit fast uppe i bergen under ovädret. Vi fick lite ångest att vi hade harvat på och stressat på asfaltsvägen när vi hade kunnat vara ute ett helt dygn till och fått en riktig målgång. Det var ju lite snopet att ingen ens visste att vi kom… Vår tracking hade tydligen stängts av eftersom vårt lag brutit. Menmen, det var ju en upplevelse i sig också!

Det blev tvättstuga på hotellrummet och en heldag med att utforska staden Altay. Det är en sådan häftig upplevelse att besöka ett sånt land som Kina som är så fullkomligt olikt Sverige och Europa. Och som sagt träffa massor av nya människor!

På banketten överöstes vi med mat och i slutet av kvällen stod det orörda fat med mat på allas bord eftersom ingen orkade äta mer.

Det var mäktigt också att få köra samma tävling som de bästa i världen som bland andra Seagate  och Haglöfs/Silva. Stora förebilder är dom allihop!

 
Kommande dagar fick vi besöka en annan by och ett nytt hotell och vi lunch i äkta Kinesisk anda. Tur att vi hade en kinesisk-talande person med oss så att vi fick något alla kunde äta !
 
 
 
En dag i Urumqi hade vi med Tim och Crister, det var även det spännande att få se, och vi hittade roliga bakgator med marknadsstånd.
 
 

Sedan väntade låånga flygresor (bild dock från buss) och mellanlandningar innan vi äntligen nådde svensk mark igen. Borta bra men hemma bäst.

 

Ibland var informationen ganska bristfällig och kommunikationen kunde bli svår då de flesta talade kinesiska. Men annars tycker jag verkligen att allt var väldigt bra ordnat, och prisvärt, eftersom mat och boende ingick i anmälningsavgiften på 20.000 USD per lag. Då fick vi ju frukost, lunch och middag varje dag och boende på hotell. I och för sig var frukost, lunch och middag samma mat så många tröttnade, men jag var ändå glad att det fanns så pass mycket grönsaker, det hade jag inte väntat mig!

Jag tycker verkligen att Xtrail har gjort ett kanonjobb och vi kommer garanterat tillbaka nästa år!!

Vi har lärt oss otroligt mycket och ibland är det bra att göra misstag så att man inte gör om samma igen. 

 

 

 TACK till Tim och Crister som valde att hänga med oss på det här äventyret!

Stort TACK även till alla våra samarbetspartners som har gjort allting enklare för oss, samt till alla våra vänner som ställ upp och lånat ut mycket utrustning!

Sportsgym Scandinavia, Merrell, GreenMachine, GreenEarth, ClifBar, Egons Cykelaffär, OatlyAB, TailWindNutrition, Surfspot, samt Mamma och Pappa.

 

0 kommentarer publicerat i Allmänt
Taggar: Adventurerace, altay, arworldseries, kanas, xinjiang, xtrailexpedtion