Lina & Sanna

Stage 3

St. Anton Am Arlberg – Landeck

 

39,9km (visade sig vara 45km) 2019hm upp och 2494hm ner

Keep on running

I know I always make my way, wherever ut will lead me

Afraid of future I don’t know, a hammer strike that hits me

Up to god and down to hel in never ending mountains

I breathe the air of faith and pain and hear what they say

 

Keep on running while you’re laying

Keep on laughing while you’re crying

Keep on fighting while you’re broken

And you’ll make it anyway

 

Endless doubts distress my thoughts, will I stand the mission

Haze of weakness getting strong, covers my ambition

Just on step to feel success, just one to feel older

Deepest wounds will disappear, when I cross that line

 

Sista natten i lyx på hotell, härnäst skulle det bli gymnastiksalar med uppblåsbara madrasser och en massa annat folk runt om oss. Hostandes, snorandes, eller vad vet jag. Än en gång dånandes High Way To Hell i högtalarna och löparna trampade igång på startlinjen. Vi började trivas längst fram med de andra som ledde från tidigare etappen. Vi for i väg och jag trodde min hals skulle dö en aning. Det började nämligen ganska snabbt med en stig, vilket alla vill in på först. Att köa är allas farhågor ( i alla fall vi i Startled A som har de där tävlingsnerverna på helspänn). Vi lyckas komma in okej på stigen men behöver ändå en bra bit på den smala och leriga stigen där vi egentligen vill springa. Sen tar det energi att tränga sig förbi och få upp farten. Så efter en tredjedel av banan gick jag på tomgång. Trycket uppför var som bortblåst, det spelade inte riktigt roll att jag petade i mig gel eller dryck, men jag tuggade på så gott jag kunde. Nerför kunde jag rulla på och springa ifrån Lina, och på platten var vi lika, men så fort det blev uppför förblev jag stum. Dumma ben..

 

 

 

Vi höll i alla fall ihop oss med två Skottar, Sam och Alex som trots min trötthet tyckte vi var urstarka. Det var peppande att hela tiden ha ett annat team med sig och köra med. De stannar dock till på sista vätskestationen och vi ser dem inte förrän i mål. Längs med loppet har skottarna käkat nötter och choklad och kommenterat oss hela tiden ”Aren’t you guys eating anything?!” Haha jodå, men vi gör det snabbt och effektivt, men under tävlingsveckan stannar aldrig vi på någon vätskestation, utan kör på det vi har i väskorna. Vi är vana att klara oss på endast medhavd energi under ansträngning. Vi klarade oss fint på en halvliter vätska med tailwind nutrition, 1-3 clifbar gels var, och lite godis, hade även med Green Machine bar om vi skulle bli hungriga. Varför då stanna när man har eget med sig? Då lättar man ju aldrig på vikten? Blev lite kända för att vi inte stannade och bara rusade förbi tälten. De jublade när vi en gång stannade till och ryckte några ananasbitar efter en lång slalombacke 4e dagen. 😊 Vi förstår ändå de som gör de här loppen för njutnings skull och då ska man ju självklart ta sig tid till att stanna och äta av allt det goda som det bjuds på!

 

 

Just idag var det mycket skogsstigar slingrandes uppåt, endless.. Men de leriga singeltracksen nerför var roliga och det var skönt löparväder, regn i luften, men en del sol. Den här etappen blev de också tvungna att ändra i slutet då det var skogsarbeten på orginalstigen.. Så vi fick 10 km slingrande asfaltsväg nerför.. Inte okej för fötter och vader som redan har fått en del stryk. Men vi bombar på. Ingen av oss andas särskilt bra heller. Jag tycker flera gånger att det låter som att Lina ska ramla ihop eller få något sorts anfall då de flåsande snabba andetag ibland blir ojämna och får konstiga pipande ljud. Men i mål får jag höra att hon hörde det samma om mig, vilket jag inte alls la märke till eller tänkte på. 

 

 

 

Sista kilometern var längre än en kilometer, dryg och jävlig, men så fort vi kom i på upploppet fanns det bara eurofori kvar! I mål är det dock vi som äter mest. Vet inte hur många gånger jag går och fyller på min papptallrik med kakor, frukt och små pizzabitar. På pastapartyna ber vi alltid om extra och mattanterna tittar förbryllat på våra små kroppar och lassar försiktigt upp lite mera. Varje kväll är vi förvisso uppblåsta och proppmätta, men en sån här vecka hör det väl lite till.

Framåt natten blev det istället Lina och jag som var de där två jobbiga typerna som snörvlade och tassade upp mitt i natten för att gå på muggen. Våra förkylningskänningar har blivit sämre, och både huvud, näsa och hals är värker. 

To be continued..

Bilderna är från Andi Frank, Les Morales, Philipp Reiter, Stephan Wieser och Harald Wisthaler och under veckan fler av GoreTexTransalpines alla fotografer. Här på hemsidan finns fler bilder: http://transalpine-run.com/en/impressions/

 

 

//Sanna