Lina & Sanna

Stage 4  Landeck – Samnaun

 

 

46,5km 2930hm upp 1911hm ner

 

NO MATTER

HOW YOU FEEL,

GET UP, DRESS UP,

SHOW UP AND

NEVER GIVE UP!!!

Varje morgon är samma rutin. Checka fötter och tår, sitter de kvar? ta på sig tävlingskläderna, fylla energi i västarna, packa ihop sovsäck och madrass, lasta ut storväskorna på hänvisad plats, snubbla iväg till frukosten, avgöra om det blir jacka på idag, eller endast ledar-t-shirten, stå i toakö, gå in i startfållan och kolla utrustning, frysa lite, tagga igång, önska de andra lycka till, OCH SPRINGA!

 

 

Oavsett hur illa däran man känts sig på morgonen och hur ont det än gör, lär vi oss att springa med smärtan, ha kul och njuta av att få möjligheten att göra detta. Några gånger när jag längtar till mål och andas ut när ”5 km to go”skylten dyker upp får jag påminna mig själv om vilken ynnest det är att göra det här. Springa över Alperna, genom fina bergsmassiv, byar, dalar och skogar och med en massa andra på jakt efter samma mål, men alla med olika ambitioner. När jag vill sluta springa och kommer i mål vill jag ju efter fem minuter bara börja springa igen.

Alla med ledartröjorna redo för start!

 

Men vad hände nu på längsta sträckan?

JO, Lina hade beklagat sig för allt och alla att hon hade så förskräckligt ont och hoppade enbent fram. Så jag var beredd på att ta det lugnt idag. Men det kunde jag ju glömma. Som ett spjut sticker Lina iväg, och vad har jag för val? Bara att hänga efter! Återigen knivar i halsen och pulsen hög. Men så får vi lära oss att starterna är. Lite längre fram på banan lugnar alla ner sig. Även Lina, och jag är istället den som piper på. Förkylningen finns där, men påverkar oss inte så mycket.

 

 

 

Vi tar oss igenom kohagar, där vi får leka inte nudda bajs, vi hoppar (läs klänger oss..) över grindar och springer över stenskravel, vi får glida ner som på skidor över långa snöpartier och ta oss uppför långa branter. Hela tiden med mäktiga berg omkring oss. Hela första delen känner vi oss jättestarka och har sällskap av två tyska killar och ledande Senior Master Men, som verkligen är två gamla bergsgetter, SÅ COOLA! Om de kan springa sådär nu, då kan ju vi hålla på hur länge som helst! Ålder är bara en siffra hörrni.

 

 

 

 

 

Scrambling around..

Det börjar gå rejält utför och Lina kan inte alls trycka på längre. Hon är sur och irriterad och mina stöttande ord blir bara fåniga och gör henne bara ännu mer arg och otrevlig. Men vi förstår varandra och håller käften. Benet gör för ont och vi tvingar oss att sakta ner tempot och se våra kamrater försvinna ur sikte nedanför oss. 15 km to go..

 

Jag intalar mig själv att vi varit tillräckligt snabba i loppet för att ha tid att jogga nu, de kommer inte komma ifatt oss. De är inte så snabba. Och när jag säger de, menar jag de andra tjejlagen förstås, som vi tror är oss i hälarna. Det går verkligen extremt långsamt och all heder åt Lina som grävde djupt för att ta sig fram. Tur hade vi med så bra försprång och kunde nätt och jämnt linka oss in i mål! Ännu en etappseger, som vi inte trodde skulle vara möjlig när det gick så sakta mot slutet. Det är skönt att träffa alla andra, prata ut och höra hur de haft de under dagen. Glädjen som infinner sig hos alla belåtna som fler och fler tar sig i mål är oslagbar! Lina blir omhändertagen av massör och medical crewet.

 

 

Pasta Partyt denna kväll var fantastiskt då vi fick åka upp med kabinbana till topps och ha superfin vy och äta annat än pasta haha! Det kommer att funka att springa i morgon också, vi är ju trots allt människor.

 

Bilderna är från Andi Frank, Les Morales, Philipp Reiter, Stephan Wieser och Harald Wisthaler och under veckan fler av GoreTexTransalpines alla fotografer. Här på hemsidan finns fler bilder: http://transalpine-run.com/en/impressions/

 

/Sanna