GoreTex TransAlpine Run 2017 STAGE 5 Race Rapport

Stage 5 Samnaun – Scuol

 

 

 37,1km (var 39km) 2064hm upp 2690hm ner

RUNNING TEACHES US TO

KEEP MOVING FORWARD
ONE STEP AT A TIME
ESPECIALLY IN THE MOST
PAINFUL MOMENTS.

Dessa texter ovan varje etapp stod på vår karta för dagen. Och just denna morgon var det nog bra att jag läste raderna. Morgnarna var alltid de värsta, de kritiska momentet. Men så när man väl fått släppas lös och springa och vara ute hela dagen kommer den där frihetskänslan tillbaka och man vill bara göra mer mer och mer!

 

 

Vi hade väl ändå en tyst överenskommelse att det skulle gå lite lugnare idag. Annat var det med Kim från Kiwi Team Holland, (även kallade ”the flat landers”) som ledde master mix. I starten sprintar hon i väg först av alla, före herrarna och tätt bakom ledarbilen som alltid kör ca 500-800meter framför. Ingen kan hålla sig för skratt. ”WHAT IS SHE DOING?!” ropar hennes man, som för övrigt är huvudet längre än alla som andra. Hon håller täten bra länge innan hennes krafter tar slut. Och vi också tar oss förbi. Men har man energi från start är det väl lika bra att använda den? Haha.

 

 

 
 Såå fint överallt!

 

Trots att vi travade på och lät många löpare passera oss kom de inga damlag förbi oss. Så vi höll ett stabilt tempo uppför där vi ändå kände oss väldigt starka, det blev till att kämpa nerför. Vi tuggade sen på bra men det blev jättevarmt. Så småningom lite längre än halvvägs kom vi in på en grusväg som slingrade sig uppåt i en öppen dal med lösa kor och vidare i dalen gick det över i småsten. Men som tur var rann det småbäckar längs med där vi sprang, så jag kunde fiska upp lite mera vatten. Pompomgänget som var med under veckan ropade långt uppe i backen där andra löpare såg ut som små prickar. But one step at a time..

 

 
Här har en av Sweden Unicorns fastnat på bild. Torbjörn Gyllebring! What a man. Vi tog emot honom och Mattias Allared efter nästan alla målgångar. M har lite problem med höften, så de tog det ofta lugnt och njöt av vyerna och det är ju inte helt fel?! :D

 

 
 
 
 
NorrlandsGuld på toppen, vad annars? 

 

När vi äntligen kommit upp för krönet och jag rullade vidare var Lina återigen bromsen. Det ända positiva var väl att jag hann springa i förväg och kissa utan att vi tappade någon tid. Vi passerade sista vätskestationen och då var det 5 km var. Sondre Amdahl dunkade oss återigen i ryggen. Ja den superstarke norsken som tyvärr fick en skadad lagkompis men valde att kuta i förväg, vänta in honom, för att sen kuta ikapp många i täten igen och vänta in sin partner, så höll han på hela veckan. En riktig stark en!

 

 
 
 
 

 

 

 

När vi sniffade målet hade två andra killar kommit oss i hälarna, men de verkade inte ville springa om. Jag tror de ville springa samtidigt som oss i mål, som mixen och ett herrlag gjort dagen innan. Så vi höll ihop och segrade tillsammans!

 

 

 

 
 
 
Över bron och sen i mål. 
 

 

Trötta och ömma och varma badade vi fötterna och svalkade oss. Trodde inte det skulle vara långt till campet så började traska ditåt. Men det måste ha tagit oss en halvtimme! Och när vi väl kom fram trodde jag att de drev med oss. Det måste vara ett skämt!?

Vi blev nerledda i en brant stentrappa ner i en källargång med avlånga rum och betongväggar. Längs med sidorna står träbalkar som sängar och i varje ”rum” står en stor stålmaskin och tjuter ut luft med ett fruktansvärt högt brummande. Är vi på ett koncentrationsläger? Detta var ju en bunker! Tydligen går maskinerna inte att stänga av, för då får man inget syre där nere..

 Vi blir erbjudna att sova i lastbilarna utanför som de brukar frakta väskorna i. JAA! Vi packar genast upp våra grejer och installerar oss tillsammans med två andra i en av trucksen. Det kanske skulle bli kallt, men här hade jag åtminstone inte klaustrofobi och det var tyst.

 

Lite sömn i en lastbil innan middan.

 

 

 

Ungefär hälften av oss valde lastbilarna. Dock tassade Lina och jag ändå ner mitt i natten och la oss därinne. Graderna hade krupit ner för mycket som vi hackade ju tänderna av oss. Allt annat under tävlingen var verkligen något utav de bästa arrangemangen jag varit på. Men det här var under all kritik. Bättring på det i alla fall. Dock hade vi och alla andra lite gott skratt efteråt ”to the bunker” och de som sov på hotell vek sig av skratt åt oss.

 

 

 
Som kompensation fick vi i alla fall fin utsikt på pastapartyt igen. Kul att åka gonol och komma upp högt!
 
To be continued...
 
Bilderna är från Andi Frank, Les Morales, Philipp Reiter, Stephan Wieser och Harald Wisthaler och under veckan fler av GoreTexTransalpines alla fotografer. Här på hemsidan finns fler bilder: http://transalpine-run.com/en/impressions/
 
/Sanna 

 

 

 

En kommentar publicerat i Allmänt
Taggar: goretextransalpinerun, merrell, merrellnordics, run, traillopp, traillöpning, trailrunning, transalpine, transalpinerun
#1 - - Niclas:

Härligt och grymt att ni vann hela alltet! Tur att jag redan bestämt mig för hotellalternativet nästa år, hoppas inte min lagkamrat sätter sig på tvären bara.

Marathon des Sables nästa år då, ni är ju grymma på veckolopp och det är en sjukt cool upplevelse :D

Svar: Tack! haha ja det är nog bekvämt, men jag tror ändå att jag kanske väljer campet igen, det har sin sida också, lite mer gemenskap. ;) Tjaa.. det är ju såå vaarmt, jag och värme klingar inte jättebra haha! Kul föresten att läsa om Matterhorn! Glömde bort att du skulle dit också.
Lina och Sanna