GoreTex TransAlpine Run 2017 STAGE 5 Race Rapport
Stage 5 Samnaun – Scuol
RUNNING TEACHES US TO
KEEP MOVING FORWARD
ONE STEP AT A TIME
ESPECIALLY IN THE MOST
PAINFUL MOMENTS.
Dessa texter ovan varje etapp stod på vår karta för dagen. Och just denna morgon var det nog bra att jag läste raderna. Morgnarna var alltid de värsta, de kritiska momentet. Men så när man väl fått släppas lös och springa och vara ute hela dagen kommer den där frihetskänslan tillbaka och man vill bara göra mer mer och mer!
Trots att vi travade på och lät många löpare passera oss kom de inga damlag förbi oss. Så vi höll ett stabilt tempo uppför där vi ändå kände oss väldigt starka, det blev till att kämpa nerför. Vi tuggade sen på bra men det blev jättevarmt. Så småningom lite längre än halvvägs kom vi in på en grusväg som slingrade sig uppåt i en öppen dal med lösa kor och vidare i dalen gick det över i småsten. Men som tur var rann det småbäckar längs med där vi sprang, så jag kunde fiska upp lite mera vatten. Pompomgänget som var med under veckan ropade långt uppe i backen där andra löpare såg ut som små prickar. But one step at a time..
När vi äntligen kommit upp för krönet och jag rullade vidare var Lina återigen bromsen. Det ända positiva var väl att jag hann springa i förväg och kissa utan att vi tappade någon tid. Vi passerade sista vätskestationen och då var det 5 km var. Sondre Amdahl dunkade oss återigen i ryggen. Ja den superstarke norsken som tyvärr fick en skadad lagkompis men valde att kuta i förväg, vänta in honom, för att sen kuta ikapp många i täten igen och vänta in sin partner, så höll han på hela veckan. En riktig stark en!
När vi sniffade målet hade två andra killar kommit oss i hälarna, men de verkade inte ville springa om. Jag tror de ville springa samtidigt som oss i mål, som mixen och ett herrlag gjort dagen innan. Så vi höll ihop och segrade tillsammans!
Trötta och ömma och varma badade vi fötterna och svalkade oss. Trodde inte det skulle vara långt till campet så började traska ditåt. Men det måste ha tagit oss en halvtimme! Och när vi väl kom fram trodde jag att de drev med oss. Det måste vara ett skämt!?
Vi blev nerledda i en brant stentrappa ner i en källargång med avlånga rum och betongväggar. Längs med sidorna står träbalkar som sängar och i varje ”rum” står en stor stålmaskin och tjuter ut luft med ett fruktansvärt högt brummande. Är vi på ett koncentrationsläger? Detta var ju en bunker! Tydligen går maskinerna inte att stänga av, för då får man inget syre där nere..
Vi blir erbjudna att sova i lastbilarna utanför som de brukar frakta väskorna i. JAA! Vi packar genast upp våra grejer och installerar oss tillsammans med två andra i en av trucksen. Det kanske skulle bli kallt, men här hade jag åtminstone inte klaustrofobi och det var tyst.
Ungefär hälften av oss valde lastbilarna. Dock tassade Lina och jag ändå ner mitt i natten och la oss därinne. Graderna hade krupit ner för mycket som vi hackade ju tänderna av oss. Allt annat under tävlingen var verkligen något utav de bästa arrangemangen jag varit på. Men det här var under all kritik. Bättring på det i alla fall. Dock hade vi och alla andra lite gott skratt efteråt ”to the bunker” och de som sov på hotell vek sig av skratt åt oss.
Härligt och grymt att ni vann hela alltet! Tur att jag redan bestämt mig för hotellalternativet nästa år, hoppas inte min lagkamrat sätter sig på tvären bara.
Marathon des Sables nästa år då, ni är ju grymma på veckolopp och det är en sjukt cool upplevelse :D