Lina & Sanna

Stage 6 Scuol – Prad Am Stilfser Joch

 

 

”THE REASON WE RUN
ISN’T SO MUCH TO BEAT

EACH OTHER – BUT TO

BE WITH EACH OTHER.”

-Christofer Mcdougall

Vad tiden har gått fort! Näst sista sträckan redan! En del av mig vill att det ska vara över, den andra vill göra det här varje dag. Slitna är vi och haltar fram och efter gårdagens mindre misär och vetskapen om en ännu längre sträcka som väntar vill vi bara byta kroppar med våra medtävlande som inte alls verkar lida av några skador.

 

 

Det hela börjar dessutom med 6 km platt/ lätt utförslöpning på asfalt. Det visar sig att både vi och våra största konkurrenter har samma problem med benen. Det går alltså väldigt sakta även för dem. (Nu jämför vi med tidigare dagar, vi sprang helt enkelt så snabbt vi kunde, men inte alls i samma tempo som man vill).

Många har passerat efter de där 6 kilometrarna, men nu börjar det gå uppåt på grus och Sanna har världens urkrafter och stompar iväg med sina nya stavar. Jag hänger inte alls med men kämpar som sjutton. Vi kommer så småningom ifatt de löpare som är bättre på platten och vi får upp modet lite. 

 

Trycker på allt vi kan uppför.

 

 Snart är det teknisk stig på kanten i en Canyon och det är otroligt häftigt (och läskigt). Båda flyger plötsligt en meter upp i luften när killen bakom ger ifrån sig ett hjärtskärande VRÅLSKRIK! Det är så öronbedövande så jag tror att han har ramlat ner för stupet! Men när vi vänder oss om ser han bara mycket nöjd ut med sitt ”Jag vill höra min röst eka i dalen- vrål). Lite skärrade fortsätter vi innan det är dags att flyga en meter upp i luften igen. VAD HAR DEN HÄR KILLEN FÖR PROBLEM?! Här försöker vi överleva med trasiga ben på en klippkant och så ska han hålla på sådär. 

 

 

 

 Vi kommer snart in i en stor dal där det är platt löpning på superfina stigar och solen skiner. Jag känner dock ingen glädje överhuvudtaget då mitt ben känns som det ska gå av närsomhelst. Bara 35 km kvar… Den snabbe löparen och fotografen Philippe Reiter verkar ha bestämt sig för att följa med oss en bra bit och ska ta bilder från alla möjliga håll. VARFÖR JUST IDAG NÄR JAG BARA VILL SÄTTA MIG PÅ EN STEN OCH GRÅTA?? Inte ett leende får han. Kan han inte bara hitta några andra att knäppa kort på?? 

 

 

 

Den fantastiskt fina löpsträckan fortsätter såklart med böljande fina, stigar där man kan rulla på ordentligt!! ...Fast inte vi såklart. Jag KAN INTE springa fortare med det här jädrans benet. Så fort det nuddar marken går den en smärta genomhela kroppen och jag är så rädd att benen plötsligt ska gå av! Sanna kommer med stöttande ord, ”Vi klarar det här!” ”Vi tar det lugnt, men vi kommer i mål!” Och jag tänker likadant. Skitsamma om vi inte vinner den här etappen eller att det tar superlång tid. Jag SKA bara i mål! Med stavarna som käppar försöker jag hoppa ner längs en slingrig stig. Många springer om och klappar mig lätt på axeln och vissa säger något uppmuntrande.  

 

 

 

 Uppför går det OK och där tar vi igen mycket tid. Vi får återigen jubel när vi rycker åt oss några äppelklyftor på en matstation. Det smakade riktigt bra. När jag hoppas och tror att vi är på väg ner mot mål frågar Sanna en amerikan som också haltar nerför hur långt det är kvar. Ca 12 km säger han efter att ha tittat på sin klocka. Och jag som trodde att det var 1,2 km kvar. Då väntar alltså en låååång asfaltssträcka igen. Men det är bara att bita ihop och springa på. Varje steg räknas. 

De sista 5 kilometrarna känns som 5 mil men när vi är inne på stig igen kommer vi ifatt våra svenska vänner i laget Swedemount och det gör mig faktiskt på mycket bättre humör! Äntligen passerar vi mållinjen och det är så fantastiskt skönt att få stanna. Kämparkram med grabbarna och sen får vi prata lite med speakerns då alla verkar undra vart de leende tvillingarna (Ja vi blev lite kända för att vara glada hela tiden) tagit vägen. De visste i alla fal att vi hade haft en tuff dag och många höll tummarna för morgondagen. Det är det som är så trevligt med det här eventet. Vi har träffat så många härliga människor, och folk man inte alls känner kommer fram och säger hur dom har följt oss hela vägen och inspireras. Det gör mig så glad!

 

 

Vi blev omplåstrade av Medical Crewet som många andra. Det var så varmt idag så vi satt och njöt en stund i solen innan det var dags för den dagliga lilla sömnen i gymnastikhallen. Jag har dragit på mig en rejäl förkylning nu också och snörvlar och hostar som bara den. Det kändes dock inte så farligt när jag sprang, det är värst när man har lagt sig ner. 

 

Nu är det bara att ladda för SISTA DAGEN IMORGON!!!!

 Bilderna är från Andi Frank, Les Morales, Philipp Reiter, Stephan Wieser och Harald Wisthaler och under veckan fler av GoreTexTransalpines alla fotografer. Här på hemsidan finns fler bilder: http://transalpine-run.com/en/impressions/

//Lina