RACE ROAD TRIP OCH RACE RAPPORTER

RACE ROAD TRIP MED HYTTMO LOD OCH VÅGSERVICE SKÅPBIL.

Tack vare vår fantastiska fader och hans kontakter fick vi låna Marcus Hyttmos jobbil som vi striepade upp vår logga på och inredde till vårt hem för en månad. Vi fick med oss våra cyklar från Egons cykelaffär, både racer och mtb. Massagekudde från flowlife, b12 och järntabletter från helhetshälsa, nya sommarstrumpor från GococoSportswear och lådor med clifbars och gels. När vi sov låste vi cyklarna utanför och hade madrass, kudde och täcke i vanen. Perfekt.

Vårt första stopp för tävling (efter lång bilresa) blev i Val d´siere. Nedan race-rapport-summering.

High Trail Vanoise

VK

Inte mycket att säga mer än rätt upp. Gå så fort du kan. Försök springa där det är något som helst springbart. (Typ aldrig). Släpp inte förbi löpare som startat efter dig. Omöjligt. Kolla inte bakåt när energin är bortblåst. Glöm det. Fortsätt framåt, uppåt. Även när varken kropp eller knopp samarbetar. Tappa inte fokus. Tänk inte på vad du ska käka till middag senare. Dröm inte om soffan hemma. Var här och nu. Svårt. Ge inte upp hoppet. Faktiskt möjligt. Kolla inte på utsikten. Det fanns ingen. Dimma. Hmm, eh, Ja. Sukta efter målportalen. Gick inte heller. Tio meter från mål. DÄR!

HIGH TRAIL VANOISE 70KM och 5400 höjdmeter

Lätt frukost petades ner i magen 03.00 och sen var det bara ut till starten. Snacka lite med kompisar innan och skämmas lite för sin tunga packning, då man tydligen kan ha en minimal telefon (kommer att beställas). Yttepytte pannlampa, lite energi (resten tar man på stationerna). Och fel val av klädsel. Men äsch. Är man adventure racer är man ju van på att bära lite extra, så bättre träning då kanske. Ut i det kolsvarta som en lång lysmask sprang vi äntligen igång. Klar himmel med stjärnor och måne som förgyllde morgonen ännu mer.

 

Jag pinnar på i ett bra tempo och känner mig fräsch. Men var är Lina? Hon hänger inte på. Det är mörkt och jag antar att hon är en av de löparna jag hör strax bakom mig. Första biten är längs med en four wheel drive road typ. Så alla betar på, det går att springa hela vägen upp till första platta delen där man kan sträcka ut lite mer. Lina syns fortfarande inte till, och jag blir lite illa till mods. Är ju van att jaga henne, och blir nästan lite förvirrad. Men nu kör jag mitt race och använder den energi jag har. Allt känns bra och jag njuter av att springa på en så vacker plats. Gryningen är fantastiskt och jag ångrar att jag inte har med mig en gopro så jag fick dela med mig av ögonblicken längs med banan. Detta borde alla få uppleva! Dock var det först när solen förvandlade himlen till ett hav av färg runt bergstopparna som hade jag vaknat på riktigt. Euforin att springa på en så vacker plats går knappt att beskriva. Trots att det var jobbigt och tungt gav omgivningen så mycket tillbaka.

Så småningom kommer vi in på snö och pistade slalombackar på glaciären. Det är stenhårt. Jag tar mig en ganska bra bit upp innan stegen blir de dubbla i halkan. Fipplar fram yaktraksen som vi köpt precis innan avresa och packat upp några timmar tidigare på hotellrummet. Men förvånande nog är de snabbt på och jag far inte bak något alls på stegen brant uppför. Glaciären vi besteg var inte så märkvärdig egentligen. Vi springer ju alltid på snö om vintrarna hemma, och detta var uppför slalompister vidare över en ganska smal rygg och brant utför, that was it. Men utsikten var magisk och gav hopp om resten av loppet. Nerför i snö är alltid kul och sliter inte lika mycket på benen. Bara kasta sig ner så går det ofta bra.

Vilken bergodalbana till lopp! Både i kropp och banprofil. Klarblå himmel och sol hela dagen. Sippade vatten och försökte välja vilken energi jag skulle äta av all den adventure racing mat jag proppat ner i väskan. 7 mil är långt, 10 timmar är länge. Men hur tänkte jag när jag packade ner bullar, macka, majskaka, bars, gels, torkad frukt, godis och shotblocks?! Flera av varje. Jag hade klarat mig två dygn. Minst. Extremt oerfaret! Det fanns ju vätskestationer, så hade ju egentligen inte behövt ha med mig alls!

 
 
Banan gick mycket upp och ner på blandade stigar. Vädret var ganska varmt, men det fanns ändå gott om vatten, så inte så svårt att kyla sig. Ju längre in på banan jag tog mig, ju segare blev benen. (Helt naturligt). Men uppförsbackarna blev fler också. Vi kom ut intill ett skidsystem igen och jag hade så gärna bytt till pjäxor och cruisat ner som ett körsbär i sorbeten. Nämnde jag att solkrämen låg oanvänd på sänggaveln? Vi började ju springa med jackan i mörkret, när solen inte syntes till alls. Pistören hade bara tre nedfarter att ta hand om, och preparerade gladeligen dem alla tre efter varje åk de få skidåkarna hade gjort sina avtryck i snön.  

Det jag trodde var sista stigningen var en såndär oändlig som typ aldrig tar slut, och även när det börjar plana ut känns det svintungt i varje steg framåt. Jag märkte dock att jag inte var tröttast eftersom jag kom ikapp en kille framför mig. Så det ska man alltid tänka på. Hur trött jag själv än är, så är de andra tröttare!

Mot slutet blev det brant rätt ner i grässluttningarna. Klämda tår och blånaglar var att vänta. Men skönt att komma i mål som tvåa och få stanna. Lina hade en tung dag, men knep ändå fjärdeplatsen. Vi badade i bubbelpool och ispool och hade en fin resterande dag.

 
 

Simmade och cyklade med André Jonsson kommande dagar och catchade up med Nancy från Nya Zeeland som vi träffat på en tävling ifjol. Löpningen har gett oss så många vänner över hela världen. Väldigt häftigt och roligt att dela vår passion med många andra.

Nu hade vi två veckor att återhämta oss på till nästa skyrace. Välbehövligt. Vi sov i en refugio en natt, sprang i nationalparker, cyklade serpentiner, sov i bilen högt uppe på pass, och njöt av att vara i bergsmiljö.

 
 
 
 
 
 
Berget till höger är Mont Blanc. 
 
 
 
 
Refugio Col du Pallete ovanför Tinges. Vi hikeade upp och lämnade ryggsäckar och var sen ute och sprang hela dagen med Ultimate Directionvästarna. 
 
  
Fikapaus. Clifbar har fuelat oss mycket denna sommar på träning och race. Annars är färsk frukt på långpassen oslagbart. 
 
 
 
Fantastiska stigar av alla slag. 
 
 
 
Vi ställde vanen i Col du St. Petit du Bernhard över natten.
 
Och hade en helt magiskt heldag i bergen!
 
 
 

Dolomiterna Skyrace VK

Taggade till tusen för mjölksyrafest var vi på plats i Canazei. Vi testade VK banan med Petter, Ryan, Weston och Suzy (ännu fler nya vänner) dagen innan. Sjukt brant. Lina och jag lämnade de andra efter bestigningen och sprang några timmar till. Vi scramblade, tog några toppar, sprang på ryggar och hade världsbäst dag.

 

Tävlingsmorgon och peppade deltagare. Vi inväntade regn eftersom prognosen sagt det. Men himlen var lite väl blå och molnen frånvarande. Lite till min besvikelse faktiskt, så hade vi sol hela tävlingen. Man startade 20 åt gången. Vi elitjejer startade tio minuter efter elitherrarna, och motionärerna hade startat med mellanrum från niotiden. VI startade 10.40. Jag var livrädd och dåligt självförtroende växte sig allt starkare ju fler, till synes proffsiga tjejer som anlände till uppvärmningsytan. Men så gick starten och tryckte på allt jag hade och la mig som fyra snabbt efter Lina, Laura Orgue och en finsk tjej. Vicky Kreuser stegade snart om mig. Var omöjligt att hänga på. Hillary Gerardi och jag hade samma tempo ett tag, men jag kom ur fokus och lät henne traska iväg lite för lugnt för att sen kunna täppa till luckan. Där vi tidigare hade trippat med lätta steg, släpade jag mig nu fram (eller enda vägen var egentligen UPP). Även en tjej med scottkläder stegade förbi, och jag lät henne slinka iväg också.. Mot slutet kunde jag bita ihop mer igen och ta ikapp, men var helt slut. Hejaropen från all publik längs stigen ger mycket även när kroppen är helt tömd. Idag vet jag inte om jag ökade. Jag tänkte mest ”HÅLL KÄFTEN”. Som vanligt på VK ramlar man ihop som en urvriden trasa och tror inte man ska ta sig ett steg till längre. BÄR MIG NER!

 

Lina gjorde ett helt grymt lopp och kom två efter Vicky. Hon slog Laura Orgue, som är en stor förebild. Det är kul att kämpa med de allra bästa i sporten. Vi är där nu, vi tävlar på samma nivå. En Fantastisk känsla!

 
På toppen av Piz Boe. Lina och jag sprang tävlingsbanan några dagar innan. Jämtland välkomnade oss också!
 
 

DOLOMITERNA SKYRACE 

En dag emellan och det var dags för race igen, nu lite längre. Dock betydligt kortare än High Trail Vanoise. Nu skulle vi ju bara springa 22 km med ett berg i vägen. Vi båda var lätta i kropparna och satte tempot i starten. Den enda som hängde med var Laura Orgue, som själv tog täten uppför de branta slalombackarna. Jag slog följe med några herrar och vi gick och sprang om vartannat först. Jag hade varit besviken över min prestation på vertikalen. Och sa till mig själv att det enda att göra är att förändra framtiden. Tävlar du så gör du det på riktigt. Släpp inte förbi någon, då ska du först ha försökt hänga på. Var inte rädd för att bli trött tidigt. DU HAR ENERGI KVAR. Så jag höll mig till planen. Använde de krafter min kropp har, det träningen gett. Och jag släppte inte Linas rumpa med blicken. Såg fortfarande Laura en bit upp i backen. Det här gick ju bra! Pulsen var hög, men under kontroll. Jag älskar när man tar i och kroppen får arbeta till max, men ändå känna sig riktigt stark. Efter slalombackarna och förbi Passo Pordoi och vi kom upp i ”grustaget” Här är det bara att mata på. Man glider tillbaka en del, men framåt, uppåt. Hillary hade börjat flåsa mig i nacken, och gick om mig. Men så sänkte hon tempot direkt när hon gick om. Värsta möjliga. Ska man gå om, då ska man ha en växel över, inte gå om för att bromsa in! Jag sprang om henne igen och fick en liten lucka igen. Denna gången gav hejaropen från publiken upp mot platten helt grym energi! Jag kastade mig vidare, och vi tampades om att vara först upp till Piz Boe. Dock drog Hillary längsta strået, och kunde avancera nerför de tekniska partierna och den långa utförslöpan på 12 km.

 Någonstans efter stenskravel och rullgrus for jag på näsen, men var lika snabbt upp på fötter igen som jag trillade dit. Ingen värre skada skedd. Så jag tryckte på allt vad jag hade, både för att jag kände mig jagad, och för att jag visste att Lina inte var långt borta. Och så skymtade jag henne igen! Det är så mycket lättare att jaga ikapp någon än att själv bli jagad.

 

Det hade varit kul om vi fortsatt springa tillsammans nerför, men Lina peppade mig att ha mitt eget tempo ner. Lekande lätt utför och benen bara rullade på av sig själv. Till min förskräckelse fick jag håll med två kilometer kvar. Var tvungen att sakta in, men tänkte att det för göra för jävla ont nu. Håll tredje platsen!! Och sista ner mot byn försvann det. In i mål med ett stort grin. Lina under minuten efter mig. VILKEN DAG! Min vurpa hade rivit upp hela knät och jag blödde kraftigt, men det märkte jag först i mål när jag såg alla som pekade. Kändes ingenting.

 

Efter racet drog vi vidare i bergen och sen mot kusten. 

 
 

Nu hade vi 100 mil längs Italienska och Franska Rivieran för att ta oss till Andorra. Det blev en varm historia. Men många bad i havet, en natt under stjärnorna och några turer på cyklarna. Sen kom vi fram till det lilla landet som vi har fina minnen ifrån. Sist vi var här sprang vi ELS2900 tillsammans och upplevde 20 timmar av lycka, trötthet, rädsla, smärta och mycket däremellan. Många kända ansikten var på plats och vi joggade igenom banan med Phillip Reiter och Petter Engdahl. Jag blev helt lyriskt igen. Att det finns så fina platser att springa på som jag har möjlighet att ta del av! Vi kom fram till att cirka hälften av banan hade vi gjort under ELS, så allt var inte nytt. Men eftersom det var i slutet på ELS hade vi då inte så snabba ben, så det var roligt att kunna springa fort på de ställena nu.

 
 
 

COMAPEDROSA SKYRACE

21kilometer och 2300 höjdmeter hade vi framför oss. Två stigningar, var av en nästan 1000 höjdmeter på 1.9 kilometer.. Men just detta är en bana som förmodligen skulle passa oss bra. Långa branter, fina ryggar och några tekniska delar. Bara efter första kilometern kände jag att kroppen var stark. Lina hade pyrt iväg som en hare, och återigen var Laura den enda tjejen framför mig. Det här var ju en bonustävling, så alltså 50% extra poäng i serien, därmed var många duktiga löpare på plats. Därför tror jag att jag blev ännu mer peppad när jag låg trea och inte tyckte att jag gått ut allt för hårt, och inte kände mig trött. Det blev till och med så att jag gick om Laura upp första stigningen på 7 kilometer. Att sedan få höra utav henne att hon inte haft en chans att hänga på mig där gav mig lite bättre självförtroende.

Andorra har djupa dalar med mycket gran och barrskog, men kommer man upp en bit öppnar himmelriket upp sig. Gröna böljande ängar och lättsprungna ryggar varvat med vassa och spetsiga ryggar och toppar. Stora stenblock och smågrus och stenskravel, men allt så vackert och stilla. Precis som andra bergsområden. I all sin mäktighet ger bergen lugn och styrka. De står där och betraktar en, skyddar med sin trygghet. Men så är de också de som utsätter dig för oberäkneliga väderomslag, livsfarliga ögonblick och höga höjder. Så vad jag menar är att jag har stor respekt för naturen, vi är ingenting mot dess kraft, och det är bara att acceptera.

Men kroppens kraft kan vi ofta styra över. Till viss del har hjärnan makten och mentala styrkan är A och O för löpartävlingar. Jag höll tätt med Laura in till den vertikala biten. Här trodde jag att jag hade kontroll på henne. Men man gräver ner huvudet rejält i den branten. Drar i gräset och försöker ta så snabba kliv som möjligt. Så ungefär halvvägs upp ser jag henne inte längre. Vad tusan! Hon måste ha lagt in en rejäl växel till för att bli av med mig.

Resterande bit upp till Pico de la Comapedrosa tyckte jag att jag hade bra fart. Jag rent av slängde mig utför. Men höll då på att snubbla till, och en kall kåre sköljde över mig. Håll dig på fötterna nu! Sedan Dolomiterna hade jag gjort illa hälen, och det började kännas nu. Jags fick springa på tå med högerfoten och på grund av detta vrickade jag till vänster fotleden såklart.. Min utförslöpa var inte alls vad jag hoppats på och jag var säker på att någon skulle komma ikapp mig bakifrån. Tur att vi hade många som gått upp och hejade. ”Tercera chica” ”Venga va Venga Va” hörde jag flera gånger när jag försökte studsa nerför stenarna. Försökte strunta i smärtan och sprinta på där det var möjligt. Ute på grusväg och bara några kilometer kvar utför. Jag började höra höga glada rop bakom mig. Och anade väl att det var nästa dam, men ville inte tänka så. Sista biten går upp på en stig till vänster om byn och så ser man målet. Här var jag trött och det var bara vilja kvar. ”Tercera.. Y cuarta mujer.” Ropar det åt mig. Åt oss. ÅT OSS! What da fuck. Någon tjej är bakom mig!! Med mindre än 1 kilometer kvar. Jag försöker väcka igång mina ben. Spring då! Fler och fler står på sidan och hejar nu.

”SHEILA” SHEILA! SHEEEEILA! Ropar det. Jahapp, Sheila Aviles, den duktiga spanjorskan som är grym utför hade tagit ikapp. Nu blir det strid in i mål. KRIG! ”SHEILA SHEILA” ropar alla. Men vet ni vad? JAG HETER SANNA.  OCH JAG KAN JAG MED! I rasande fart (kändes det som) kastade jag mig ner för stentrapporna och ut på asfaltsvägen, över ån och in på upploppet. Sega elefantben, och i slow motion springer Sheila förbi mig. Jag ser tredje platsen slinka mig ur händerna, men en kurva kvar och det är slut. Let’s EXPLODE! Spurta är det bästa jag vet, ett lopp utan slutspurt är inte helt komplett. Så jag accelererar och trycker mig förbi i svängen och sprutar in i mål FÖRE Sheila!! Jag springer nästan rakt in i en kameraman och blir omfamnad av Lina som har vinnarvästen på sig. Jag ramlar ihop i en trasig hög och är lyckligast i världen. Skrattar och kramar om Sheila också. Vilket lopp hon hade gjort. En dålig dag i början, och så hade hon tänkt bryta halvvägs, men så peppade alla henne att fortsätta och så hittade hon tävlingsgnistan i utför och tog i kapp på mig rejält. Men shit vilken rolig avslutning.

 
Vill ni se film från spurten finns det på instagram. Biel Rafols gjorde en riktigt bra film. Samt skyrunning. Båda finns på min instagram @sannaelkotthelander
 
SÅ grym!
 
 
Delade pallen med the one and only också. 
 
 
 

Lina och jag satte oss i vanen direkt efter prisutdelning och sträckkörde i princip 300 mil hem. Vi var hemma på tisdagen klockan 13.

Nu väntar staterna och TransRockiesRun!

 /Sanna

0 kommentarer publicerat i Allmänt
Taggar: Elkotts, Skyrunning, andorra, canazei, comapedrosa, dolomiterna, racerapport, roadtrip, running, skyrace, tvillingar, valdisere