Helgens tävling
Night Snow Run Vemdalen
Lokala lopp är alltid roliga. Mysiga Vemdalen vill man inte heller missa att åka till. Vi for med familjen lördag förmiddag och spenderade dagen i skidspåret och i värmestugan. Lite kylslaget med så fort vi började värma upp kändes det bra i kroppen. Både Lina och jag var pigga och benen flög fram. Det är ofta under uppvärmningen jag känner om det är en bra dag eller inte.
En 10 kilometers snöig bana på skoterspår, slalombackar, vesselspår och självtrampade stigar som vi skulle ta oss igenom två och två. Pannlampa på och marschaller som inslöt oss i startfållan. Många bekanta ansikten från kompisar och bekanta. För att vara första upplagan var det ett imponerande stort startfält med ca 170 stycken lag!
Det var lite kyligt i luften och jag hade frusit mest hela dagen, men kroppen är en fantastisk maskin! Så snart vi var iväg hade jag fått upp värmen. Därför tycker jag också bäst om löpning av alla aktiviteter. Jag behöver inte förlita mig på någon utrustning annat än mig själv, kroppen och jag. Hela systemet samarbetar. Inre organen tillsammans med alla små och stora muskler jobbar och sprider värme i kroppen och tar mig framåt!
Vi hängde på skidåkarkillarna direkt och höll oss som lag två hela loppet. Det var uppåt i pistat skidspår i cirkus tre kilometer. Så bara att tugga på i lössnön. Vi sprang precis intill det klassiskt dragna spåren där det var en aning hårdare. Längs med vägen var det ljusshow med eldpinnar, och på flertal ställen fullt med marschaller och eldar som i gångar. Väldigt mysigt och som verkligen håller humöret på topp. Jag har inga problem med att kriga på i spårlöpt, tung snö, desto värre med de länger bak kan jag tro. Säkert ännu mjukare och fler hål.
Men vi var snabba och tryckte på hela vägen, så skönt att vi båda hade samma energi hela tiden! Efter toppen vid jaktstugan svängde vi ner igen på skoterspår och skidspår blandat. Man kom sen ner på torget igen och en sväng uppför barnbacken och in i skogen. Här var det lite sämre markerat och vi höll på att springa fel, men följde killarnas spår i snön och såg att de hade vänt, så missade bara några steg. När det bara var några hundra meter kvar sa jag till Lina att jag inte ville i mål redan, det var ju så roligt!
Kira fick lite rastning och vi kunde springa av oss lite till med henne. Löpning ger endorfiner, adrenalin och livsglädje! Summeringen av tävlingen är att det var ett väldigt trevligt arrangemang som förhoppningsvis kommer att fortsätta kommande år! Extra roligt att det dumpat ner så mycket snö och vintern fick visa sig från sin bästa sida! Vi sprang in på 54,15, bara 4,53 minuter efter Viktor och Edvard. Stolt och glad för att benen var med oss denna kväll.
//Sanna