Åre Extreme Challenge

Så var det dags för Åres stora höjdpunkt, då hundratals sport- och naturälskare samlas i byn med kajaker och cyklar på varenda bil. Det var dags för Åre Extreme Challenge!

Ska jag vara ärlig så hade jag faktiskt inte så stort sug att vara med egentligen. Vi har tävlat i princip varje helg den senaste tiden, och jag kände mig sliten i både kropp och knopp. Två ynka gånger har vi suttit i surfskisarna i år, och de på en fin och stilla sjö. Jag är en riktig solskenspaddlare om man säger så! Åresjön såg allt annat än fin och stilla ut denna morgon…

Men som sagt så är ju ändå ÅEC Åres stora höjdpunkt och det blir fantastiskt härlig stämning! Så jag såg i alla fall fram emot att få springa som sjutton upp på skutan och använda mina nya kunskaper på cykeln som både jag och Sanna har blivit sååå mycket bättre på! Stor del tack vara våra cyklar från Egos cykelaffär, men också från Adventure racet i Oregon i våras där vi fick en stor dos av cykling och utmaningar! Det kan ni läsa om HÄR.

Riktigt kyligt på morgonen, starten för LAKE DUO, LAKE SOLO och MIX gick 08:05 och ELITE SOLO (som egentligen ska köra i forsen, men fick köra på sjön också på grund av för lågt vatten) startatde 08:00.
Vi la oss längst bak på kanten för att inte göra samma misstag som förra året då vi hamnade i mitten, längst fram, och jag plumsade i ganska direkt när alla satte iväg och det blev svallvågor åt alla håll!

Vi tog det lugnt och fint och hade medvind hela vägen bort mot björnen. Vår plan var helt enkelt att ta oss runt paddlingen utan att ramla i, för att sedan kuta så snabbt vi kunde ifatt våra motståndare. Löpningen har gått väldigt bra i år och båda ligger i topp i Skyrunning World series-rankningen, så den såg vi verkligen fram emot.

Två loopar à 9 kilometer med ett lyft på 350 meter på Draklanda skulle vi alltså göra. Direkt i vändingen nedanför Björnänge var det som att få en VÄGG i ansikten. Motvinden var superstark och jag började genast känna mig ostadig i kajaken. Sanna som är både starkare och säkrare i paddlingen gled ifrån ett antal gånger och ropade oroligt om jag var med. Men om vi nu ska vara ett lag så får hon väl ta det lite lugnare då? Vi hade funderat innan på om vi skulle ställa upp i solo istället eftersom alla ändå skulle köra på sjön (fors är för svårt för oss). Men vi kom fram till att det är kul att köra tillsammans så kan vi stötta varandra och ha roligt längs vägen. Roligt hade jag dock inte en sekund.
Jag kämpade för mitt liv bara att hålla balansen, och kom ingenvart. Humöret började tryta och det blev inte bättre när Sanna får för sig att agera paddlingsinstruktör och ska ge mig tips för att det hela ska gå snabbare. Jag är nöjd att jag ens sitter var i båten i det för mig väldigt bråkiga vattnet, och så kommer hon och sänker mitt självförtroende ännu mer. Redan här känner jag att Sanna nog ångrade att hon inte körde själv, men tyvärr kan man ju inte ändra det när väl tävlingen har startat.

 


ÄNTLIGEN kom vi fram till lyftet, det var så skönt att kliva ur den nedrans båten, även om benen var okontaktbara och vi stapplade oss runt tillbaka tull sjön igen. NEJ JAG VLL INTE!! Det kändes dessutom som att det hade börjat blåsa ännu mer och jag var helt gråtfärdig. Men det var bara att hoppa i och hoppas på det bästa. Varje paddeltag räknas. Jag kom sisådär 200 meter ut innan båten viker åt sidan och det flyger svordomar ur min mun. Kalt som tusan är det i vattnet, men lika snabbt som jag hamnade i vattnet är jag uppe i surfskin igen. Tur att vi övat på det i alla fall… Jag skakar som ett asplöv och vågorna retas med mig och kommer från sidan.
100 meter till och jag är i vattnet igen. Upp i surfskin för att vicka åt andra hållet. Nu kommer en ”säkerhetspaddlare” till min undsättning och håller båten stilla så jag hinner andas några sekunder. Jag paddlar vidare och ser Sanna en bit framför. Det skälver i hela kroppen av rädsla och kyla och jag kan inte riktigt kontrollera min andning. Jag frustar och pustar och gråter, och har alla möjliga konstiga ljud för mig. JAG SKA INTE RAMLA IGEN! Nu verkar Sanna ha förstått att det kanske är bra att ligga lite närmre mig så att jag har någon typ av stöd i denna fruktasvärt jobbiga situation i mitt liv.

 


 Jag fryser så mycket så jag har knappt känsel i varken ben eller händer och börjar sukta efter understället som ligger i den dry-bagen som sitter fäst bak på surfskin. Ska man kanske gå i land och få på sig den så kanske allt skulle kännas liiite bättre? Men hur sjutton ska jag ta mig i land, jag har lyckas hamna MITT ute i sjön och inte tryggt och säkert längs kanterna. Det är bara att streta på. Jag ser några fler som snurrat runt och känner mig inte lika ensam i misären. I vändningen är det återigen som att få en vägg mot sig och det är verkligen en kamp att ta sig framåt i en vinglig (för mig) surfski. Jag bestämmer mig för att om jag ramlar i är det Game over. Då simmar jag till land och skiter i paddlingen. Då kan jag springa och cykla utom tävlan.

Men som av ett under sitter jag kvar hela vägen till Draklanda och jag får stiga ur åbäket igen. Jag tror nu att en rolig resten av dagen  väntar, vi har faktiskt klarat av paddlingen!! Men mina ben är som bly, jag ar fortfarande gråt i hela kroppen och det förstår inte Sanna som taggat till som tusan. IVÄG ska hon med bulle och banan i munnen, snabbt ska det gå även om mina ben inte för fem öre är uppvärmda ännu. Jag gör mitt bästa och vi kan ändå pusha på i OK tempo upp för solstigen. Vi springer om lag efter lag, men Sanna tycker ÄNDÅ att det går långsamt? Alltså, vi har ju ändå mer än hälften kvar upp till toppen, sedan ner och sedan 30 kilometer cykling? Men det är som att Sanna blir ännu starkare av att jag är svag så att hon känner sig bättre (Welcome to the life of twins). Hon propsar på mig torkad ananas och bananer (som vi för örvrigt torkat sjlva) men det är inte energii-intaget av mat som är problemet för mig, jag har redan hävt två gels, en banan och en bulle. Jag tror att både motivation och kroppen fick sig en rejäl törn av att vara rädd och nerkyld på sjön. Sedan tror jag att jag blev väldligt besviken när jag längtat efter löpningen så mycket och att få ha roligt, och allt bara känns tugnt och att hur mycket jag än anstränger mig så duger det inte för Sanna som har en massa energi. Hon var verkligen tävlingssugen men jag ville bara njuta av en fin dag när jag kämpat mig igenom morgonen. Ja, solo skulle nog varit bäst. Nedför går ännu sämre än uppför och jag känner mig sämst i världen. Vi sprang ändå om många, men när det inte känns bra för en själv, när jag vet att jag kan såååå mycket bättre så är det inte till någon större boost. Nu är himlen i alla fall klarblå och naturen är så härlig och vacker. Man får tänka på att det faktiskt bara är en tävling och att vi är så otroligt lyckligt lottade som får chansen att göra detta!  

 
 


Pappa servade oss nere i Huså med cyklarna och mer bullar och banander redo. Det är en himla fin cykelsträcka så även om jag kämpade hela vägen här också så var det den klart roligaste delen. Jag och Sanna har som sagt blivit väldigt säkra på cyklarna jämfört med tidigare, så vi kunde cykla över de allra mesta rötter och stenar som var i vägen.  Många delar längs banan stod det en massa folk och hejjade vilket verkligen höjde humöret! Sista stigningarna upp till Fjällgården och sedan en lång grusbacke från stjärnbacken suger det sista ur en, så det var väldigt skönt att komma in på downhill-delen som vi faktiskt fruktat för innan. MEN OJ VAD KUL DET VAR! Vi har tidigare klivit av cyklarna och sprungit flera sträckor, men nu klarade vi oss kvar på cyklarna hela vägen ner och det kändes så himla bra! Skön asfalt in mot Åre Torg och äntligen i mål! Vi kom in på 7 timmar och någonting, och vann duoklassen, men det spelar faktiskt ingen roll.

 


Vilken tävling, vilken utmaning och vilken stämning! Vi sjönk ihop i varsin solstol och bara satt där en lång stund. Jag som i morse tvivlade på att jag ens skulle ta mig i mål på paddlingen hade nu tagit mig runt i en allt annat än pigg kropp. Nu vill jag vila och bara vara.

Supertrevligt att träffa nya och gamla vänner och avsluta med god bankett-middag på Copperhill. Tack Scott och Henrik och Erik för ÅEC. Men vette tusan om vi syns nästa år.

 

/Lina 

En kommentar publicerat i Allmänt
Taggar: Adventurerace, multisport, ÅEC, Åreextremechallenge
#1 - - trinakv4:

My new entanglement outline:
http://jewell.w.telrock.org