RACE RAPPORT LIVIGNO SKYRACE
Wow wow! Till att börja med, vilket ställe Livigno är! Vi har varit här en kort sväng förra hösten, men hade då skitväder och var förkylda, så att byn kanske kände för att visa sin starka sida den här gången?!
Apropå stark sida så gjorde vi båda bra ifrån oss på loppet. Speciellt Lina som låg trea väldigt länge under loppet. Jag var uppe i topp 5 med cirkus 15 km kvar då illamående och stumma ben tog över.
Men vi tar det från början: Vi mötte upp Ian Coreless och Albert Joquera, samt videosnubben Julen på förmiddagen två dagar innan tävlingen och traskade / småsprang upp första stigningen och vidare, ungefär 6-7 kilometer och filmade och fotade en del. Bra för oss att känna på banan, umgås med trevliga människor och samtidigt få lite publicitet. 😉 Här nedan är videon
Lina och jag har haft sån abstinens efter riktig bergslöpning, så vi fortsatte på banan och på lite stigar och klättringar runt omkring. Det var så fint väder, så vi blev kvar i bergen och kom ner till byn först 19.30.. Vrålhungriga och slitna kastade vi oss till affären, storhandling och projekt hitta lägenheten vi skulle bo på. Utan lite besvär och panik har man det för lätt. Som vårt motto lyder; det löser sig. Allt ordnade sig och vi var supertaggade på att få släppas iväg och tävla! På lördagsmorgonen kändes allt ganska bra även fast vi hade träningsvärk. Ibland är det skönt att ha det litegrann, på tävling så man har kontakt med musklerna som ska användas.
De blev köbildning i första stigen uppför efter någon kilometer asfalt ut från byn fast att det var i täten bland duktiga löpare. Jag sicksackade förbi och ville använda mina pigga ben så länge det gick. Det visste jag att jag var tvungen att göra för att inte tappa på för tekniska partier där jag inte känner mig så säker. Så både Ragna Debats, Holly Page och Sheila Aviles Castano lämnar jag bakom mig för en stund. Vilken skön känsla att ligga före dem! Knata på och småtrippa upp, upp. Sheila visade dock att hon visst inte ville hålla tempo med de andra och stegade förbi mig ganska snart.
Även en annan tjej gick om. Oihana Azkorbebeitia Urizar fick jag veta efteråt. Henne ”fightades” jag med om 4e och 5e plats på de finaste partierna på banan, uppför och utför med bergstoppar vart man än vände blicken. Det var kul att flyga ner för serpentinerna i strålande solsken. Jag vågade släppa på i alla utförspartier under dagen och där kände jag mig riktigt stark. I uppför var jag okej, men många tycktes gå om mig i alla fall, så jag var väl seg i benen där. Jag försökte gå snabbt men ville så mycket hellre övergå i löpning eller lätt jogg. Mitt ojämna tempo resulterade i att Holly och Oihana sprnag förbi mig på ryggen i mitten på banan. Jag försökte att inte tappa dem ur sikte.
André Jonsson hade en dålig dag och var precis bakom mig, så han peppade mig att ta ikapp dem utför. sagt och gjort, jag påbörjade min jakt! Detta var under den delen på banan då vi traverserar i grus och snö. Jag slideade fram och tog snabbt Ohiana igen, hon var ganska försiktig utför. Plötsligt hade jag dock en spanjorska bakom mig, men det gjorde att jag bara ökade ännu mer. Nu var energin tillbaka. Till min besvikelse var banan ändrad från det Lina och jag provsprungit innan som var offtrail och superkul, och var nu istället på en bredare grusstig/väg i serpentiner nerför. Alltså ääännu snabbare löpning.
Jag bombar på. sjukt kul också, men mer stressande och helt förödande för benen. Väl nere i dalen där nästa och sista stigning började var låren som klossar... Tjejerna springer om mig, och jag kan inte annat än se dem försvinna meter för meter bort. ÖKA DÅ!!! Men den som tydligen ökat är Ragna Debats, som även hon passerar. Nu ger jag mig inte riktigt utan en bra bit upp på den slingrande stigen håller jag ögonen på henne. Men så börjar energin tryta, och illamåendet stiga. Inget av energin jag har i Ultimate Direction västen kan jag tänka mig att peta in i munnen. och absolut inte svälja ner i magen. Det kommer komma upp direkt. Jag grubblar över min tomma energi och fokuserar mer på det än att ta mig snabbare framåt, fram till nästan uppe på toppen André ifatt mig igen.
Jag skärper mig och håller honom inom 50 meters avstånd ganska länge. Sista 7 kilometrarna går det ner och upp och man ser byn nedanför. Jag får oturligt nog håll (som vanligt… ) och kan inte riktigt springa på som min energi hade velat, och på målrakan känner jag kväljningar och får spya upp i halsen. Rusar mot närmsta soptunna och är beredd att tömma vad min mage innehåller. Men det stannar där. Lina sitter utslagen på en stol bredvid och jag är glad att vara i mål. Blir en lång stund att bara sitta och andas ut. Såhär illamående har jag inte varit på väldigt länge. Men minnena från banan gör ändå att jag är glad. Mitt lopp gick upp och ner som en bergodalbana, jag hoppas kunna hålla en jämnare fördelning på min energi i kroppen till kommande lopp. Lina tappade sin tredje plats på sista utförslöpningen, men jag är ändå så imponerade av hennes prestation. Shit vad grym syster man har! Resterande tid i Livigno var också på topp. Och vi taggade till inför Grekland.
