Lina & Sanna

Åter hemma. 

Hade tänkt hålla mig kort, men när jag väl börjar skriva blir det mesta i detalj. Haha! Övervägde att radera och skriva om alltihopa, men äsch, lika bra att ha det som det är. 

 

Ja vad ska man säga, Februari har flugit iväg rent ut sagt!

 

10 dagar i Bad Rechienhall var några av det bästa skidupplevelserna vi någonsin haft. Jag utmanade mig något väldigt mycket under veckan. Vår privata guide Phillip är så duktig skidåkare (och fotograf, de flesta bilderna i inlägget är från honom! )så han drog med oss på många häftiga ställen. Och häftiga ställen är ofta branta och läskiga. Men vi klarade det! 

 

Himla mäktigt att känna sig ett med snön och bergen!

 

Så grymt skönt att ha slipade sportglasögon så vi inte får ont i huvudet och blir trött i ögonen när det blir långa dagar ute på fjället! Vill du ha ett par? Kika HÄR

 

Som tidigare nämnt ställde vi upp i två skimo-tävlingar också. Helt oförberedda egentligen, utan att ha övat att byta snabbt ställde vi oss på startlinjen till en sprint. (Vi har aldrig ens sett en sprint).. Man startade indivuduellt, 30 sekunders mellanrum och de 6 med bäst tid gick vidare till final. Vi var inte så många damer, så hade inga semifinaler som killarna. Banan var ungefär såhär: ca 70 meter flackt, sen brantare med "gångar" gjorda med avspärrningsband i sixsax uppför. Sen en fyrkant att stanna upp och sätta skidorna på ryggsäcken. Springa ca 60 meter i djupsnö uppför. Ny ruta, på med skidorna. Sprinta vidare uppför ca 90 meter till ny ruta. Rycka av stighudarna, knäppa pjäxorna och susa nerför backen, ta en kurva och skejta in under målportalen. 

 

Snabbaste tjej gjorde detta på 3.40. 

 

 

Jag fick mjölksyra redan påväg upp för sixsaxningen och att sedan knäppa av sig skidorna och smidigt försöka knäppa fast dem på ryggan med darriga händer och skrikande tyskar runt om mig var extremt svårt. Allt som gick att krångla gjorde det. Jag glömde lägga stavarna vid sidan av skidorna, och alla skrek på mig på tyska, men jag var i min egen bubbla. Fick inte upp hoken att fästa skidorna på. När jag skulle springa kändes benen som bly. Vid påsättning av skidorna misslyckades jag med ena, och sekunderna rinner iväg. Väl uppe vid högsta punkten där stighudarna skulle av var jag så stressad så gjorde allt i konstig ordning och vek inte ihop hudarna. Bara knölade ner dem i en enda röra i dräkten. Swischade i alla fall ner snabbt och var alldeles darrig i mål.  

 

Vi båda hade dock tagit oss till finalen som 5a och 6a. Då var en ny start timmen senare. Jag frös så jag hackade tänder. Isande kall kväll. Vi taggade i alla fall till igen och ställde oss bredvid de andra erfarna tjejerna. Det flög iväg. Jaja. Med andan upp i halsen, smärta sprutande ur musklerna och några rumpor skymtandes längre upp i backen körde jag mitt race. Denna gången gick bytena lite bättre och jag försökte i all hast göra allt metodiskt istället för att stressa. När Lina kom i fatt vid precis när hudarna skulle av blev det dock en likadan hög av dem igen och jag kastade mig ut för backen. Hann i mål före. Även fast vi var sist av oss sex var vi så glada, det hade varit sjukt roligt! Vi vet ju att vi inte är några sprinters, så bara kul att delta och se hur allt går till. 

 

Dagen därpå var vi redo för vertikalen. Dock lite trist bana i en gammal slalombacke halvvägs upp till en topp, för längre upp pågick nu grävarbete och byggning för en ny lift. Så ca 2,5 km och några höjdmeter hade vi framför oss. Inte så farligt. Nu var det masstart tillsammans med alla herrar också. Kaos till en början och som vanligt så jäkla bråttom. Har inte det där explosiva i benen, så tassade om en hel drös några hundra meter längre upp. (Och ja, jag tassade även med skidor på fötterna, ju mer springlikt för mig desto bättre). 

 

Kände mig stark och pigg. Efter de branta partierna där de flesta fortsatte "gå" kunde jag börja trycka på och springa på skidorna. Hade passerat många damer också, men hade ingen aning om hur många som kunde vara framför. Lite dumt också att inte veta vart målet skulle vara. När jag börjat fantisera om att målportalen snart skulle visa sig skrek tyskarna något som liknande. "Halvvägs" Så jag höll igen lite. Måste spara mig, måste ha energi kvar, herrejösses, är ju bara halvvägs.. Hade en tjej ca 10 meter framför med en lila stjärndräkt på sig. Henne skulle jag gå om efter huset längre upp i backen, i kurvan. Hör Lina flåsa i hälarna på mig. Men så plötsligt hör jag speakern! Uppe vid huset ÄR ju mål! Nedrans nu hinner jag inte ikapp tjejen framför. Springer på de sista in under målportalen, som låg skymd vid sidan av huset. Har inte tagit i det där lilla extra, spurten, som jag velat. Så är inte helt nöjd. Men alla gratulerar och säger "second, second" så tydligen hade jag kommit tvåa! Vad skoj! Men började direkt gnaga att jag inte tagit i med de krafter jag kände att jag hade, och gått om hon som vann. Jaja, man lär sig. Gäller att ha koll på banan och veta när målet är. 

 

Genomgång av ryggans innehåll innan man kunde få ta sig några torkade mangoskivor och dadlar. Extemt fånigt att vi i en slalombacke var tvugna att bära med oss spade, sond och tranciever, rescue blanket och hjälm. Förstår fortfarande inte varför det skulle vara obligatoriskt. Vad som sedan väntade var än mer fånigt. Jag skulle göra dopingtest! En äldre dam förföljde Lina och mig ett bra tag i målområdet och det gick inte att skaka av sig henne. Tillslut förstod vi varför hon höll stenkoll på oss. VI fick gå ner i stugans källare där även vinnaren och herrarna satt. Så nu såhär efter loppet skulle man vara kissnödig. Det sista jag var.. 

 

Tog mig cirkus två timmar att hälla i mig 3 flaskor vatten, en cola, 2 flaskor äppeljuice, och tillsist bad jag Lina gå upp och köpa en kaffe. Det enda som funkade. ÄNTLIGEN kunde jag kissa mer än 100ml. Så pinsamt. Hade fått stå och hoppa, böja mig, dricka ännu mer och nästan spy, men ändå inte kunnat få ur mig tillräckligt. Som tur var hade de varit med om detta tidigare, då det inte är ovanligt att man har svårt att kissa på beställning. HAHAH

 

Resten av dagen efter prisutdelning blev lugn och vi chillade bara. Dagarna som återstod var topp också. Hade verkligen tur med supermycket puderåkning och sol. 

 

 Efter Tyskland var vi hemma i ca 12 timmar, kramade om mamma och pappa och packade snabbt om väskorna. Det bar av till Madeira igen för videoinspelning av Merrells nya speed-hike sko för damer. Jobb från 06.00-22-00 ungefär. Hade väldigt roligt och träffade många nya vänner, men blev också trött, less och allt mitt emellan. Skönt att vara hemma.

 

Det känns konstigt att åka utför i skidbackarna nu. Även fast de är ovanligt fina händer det inte så mycket. Benen, skidorna, jag, vill ha offpist, pucklar, träd i vägen och utmaningar. Pisterna är som de är, Jag jämför det med asfalt- och traillöpning, så förtsår ni nog vad jag menar. Visst är asfaltslöpning roligt, likaså manchester och härliga pister, men trail och offpist är ändå något speciellt. 

 

Vi är i alla fall tillbaka i Åre och ser fram emot dagar fulla med träning, rutiner, god egenlagad mat och att må riktigt riktigt bra bara av att vara hemma. Tänk vad lyckligt lottad man är som har ett hem.  

 

Ha det gott!

Sanna