Lina & Sanna - På hög höjd

På hög höjd

Kina är stort. Väldigt stort. Det är det första jag kommer att tänka på när jag sätter mig ner och ska skriva om mina upplevelser. Jag kan inte riktigt kalla det för ett land. Det är så delat och speglar så många olika människor, så det skulle bli orättvist. Från flygplanet från Chengdu till Daocheng dreglade vi över bergen nedaför oss. Vi båda fick till och med kalla kårar längs ryggraderna. För det är inte bara vackra, de är skrämmande också, oskuldsfulla. Inte onda, men helt enkelt mäktiga. Jag har respekt för naturen helt klart!

Själva byn dit vi kom var inte så häpnadsväckande. Snarare en besvikelse. Man behöver ta två bussar om totalt 1,5 timme för att komma upp till de vackra områdena. Där finns också boenden, men det framgår inte så tydligt när man sitter hemma i Sverige och ska boka. Inte heller när man är i byn vi bor i nu. Då förstår man inte att det tar ganska långt tid att ta sig upp till stigar, tempel och ja, nationalparken Yading. Men det är uppbyggt här nere för att turister ska börja här. Restauranger och stora vägar. Samt starten för loppet vi ska springa börjar här, så hela tävlingskommitén håller till här, där med de flesta löparna också.

Eftersom västerlänningar inte hör till vanligheten här, gör ju inte språket det heller. Men hör och häpna så lyckades vi efter många om och men beställa tofu (!) ris och grönsaker på en liten restaurang där de hade bilder på maten. Gott och trevligt men starkt som satan.

Till en början var det svårt med kinapinnarna, men nu är jag inte så pjåkig!

Frukost ingår på hotellet. Här äter man mat till frukost. Mycket olika att välja på, för oss som äter veganskt så fanns det frukt och grönsaker, ångade degknyten och tre olika ”rissoppor” (som samkar likadant, bara att en är det lite majskorn i, en lite mosade potatisar och en har en skylt där det står Pasta, fast det är ris i vatten). Till och med kaffe bjöds det på.

Vi har fått en massa varningar från vänner och bekanta att höjd är något att vara försiktigt med. Ett tempel, där starten för vertikalen går och målet för 29kilometern är, ligger nämligen på 4000 meters höjd så syretillförslen är inte som vanligt kan man säga… Många kineser gick runt med syrgas-flaskor!

Idag kom vi iväg tidigt och blev överraskade av hur många kinesiska turister som också var på plats. Vi lämnade dem bakom oss ganska snabbt. De har nämligen finskor och klänningar, och andra allmänt konstiga kläder i bergsmiljö, och de stannar bara utanför bussen vid templet och knäpper kort på varandra i olika ställningar. Och skriker ”Hello hello” efter oss. Men sen när (OM) vi väl stannar så finns det inte mycket kvar av deras engelska ordförråd. Så det är ingen mening att stanna. Le och vinka är det bästa. Om man stannar riskerar man förresten att bli fotograferad med hela sällskapet, en och en.

När man tar sig några hundra meter utanför de uppbyggda trä-trallarna för kinserer med finskor finns det fantastiskt fina och roliga stigar att springa på! Nu är det istället vi som är framme med kamerorna och hoppar och viftar med armarna så som man så naturligt brukar springa. (Bilderna ovan är dock längs högsta passet, 5000 meter över havet!)

Vi hade packade väskor med extra kläder, Clifbar-energi och resorb och hittade in på 29 kilometers banan. Superfina stigar mellan små träd och senare öppna fält med håriga kor och färgglada flaggor överrallt. Efter en stund möter vi amerikanska Hillary Gerardi. Hon har varit här i en vecka och bytt boende till högre höjder. Hade vi haft mer tid hade vi garanterat gjort samma sak.

Vi kan inte bestämma oss hur långt vi ska springa, höjdsjuke-varningarna ekar i huvet hela tiden, men det är så vackert och vi känner oss väldigt bra i kropparna. Så vi fortsätter, bra runt nästa krön, liiite till så får vi se hur det ser ur. Och vipps så börjar vi möta en massa fler löpare! De är några vi haft kontakt med innan racet, samt Ruth som vi träffade på Matterhorn Ultraks. Fyllda av energi med prat tar vi oss till högsta punkten, passet där det är mäktig vy och härliga färger av alla flaggor som tillsammans bildar ett hav av sprakade glädje.

Det kommer fler människor när vi skuttar neråt och vi börjar se fler turister igen. Alla hejar på oss och vi känner oss riktigt duktiga. Dock börjar vi båda bli yra och få huvudvärk. Vi väljer att ta buss tillbaka sista 10 kilometerna. Dåligt väder börjar dra in och vi är nöjda med en fantastiskt fin dag.

Nästa morgon var inte lika fin som tidigare, men har planerat att ta oss an vertikalen. Det snöar och är lite blåsigt, men vi är förberedda med underställ, långbyxor och dunjackor och det känns lite som ”hemmaväder” så bekymrar oss inte så mycket över det. Banan börjar i häftig gles skog och slingrar sig ganska brant uppför. Vi får börja klä av oss omgående.

Stigningen planar ut och landskapet blir mer öppet och vi har utsikt över bergsväggar likt trollväggen i Norge. Ett behagligt flow har vi fått igång, och många delar är springbara och superhärliga. Men detta tar ett abrupt stopp när en av dessa håriga kor stint blänger på oss mitt på stigen. Stora horn har han också. Tätt bakom har denna varelse har han 10 kompisar som också de står bestämt utan minsta antydan att flytta på sig.

Jakar vet jag inte riktigt hur de beter sig. Är de flyktdjur, eller mer av den attackerande sorten? Vi tar det säkra före de osäkra och klättra brant uppåt tvärt till vänster och scramblar oss förbi dem och pinnar i väg runt krönet. Pjuh!

Skräcken att bli jagad av en sådan! (bilden tog jag inte ens med mening, utan hittade senare i mobilen! hahah)

Vi möter endast två till. Sen har vi tydligen varit tidigast iväg. Den fantastiskt fina banan fortsätter imponera. Snön ligger som puder på stenarna och vi springer både flackt längs med en bergssjö och klättrar uppför branta steniga partier. Sista biten uppför till passet går vi långsamma stora steg. Höjden tar ut sin rätt. Väl uppe på sadeln blir vi lite förvirrade när de starka orangea banden (markeringarna) tar slut. Och vi står mittemellan två toppar. Men vi antar att målet är här och vi har hunnit blivit riktigt frusna. Trots detta bestämde vi på vägen upp att fotografering sker på nervägen. Sagt och gjort. Jag offrar min högra hand som får ta den värsta köldknäppen när jag fotar längs med vägen ner då Lina agerar modell. Dock inte jättesnyggt med dunjacka på och stela axlar. Bergen hjälper till en aning, men det blir inte rättvist på bild. För att uppleva känslan bör man åka hit. Värt allt besvär med resande och lagar, vi lovar!

Next up: RACE RAPPORT!