YADING SKYRACE 29K RACE RAPPORT

RACE RAPPORT

FOTON I INLÄGGET AV CONAN JIN och IAN CORLESS, samt vi själva. 

 Här är fler foton från Yading och tävlingen: YADING

29Km LINA:

Vi klev upp vid 4-tiden för att hinna vakna ordentligt och äta någon form av frukost innan start klockan 7. Aptiten är inte den största den tiden på dygnet så det hade kanske varit bättre att sova en blund till ändå. Det var en massa folk utanför och vi blev genast taggade. Kan vi bara få bli ivägsläppta!? Banan kort beskriven börjar med 4 kilometer nerför på grus. (sand?) Sedan slingrar sig en 17 kilometer lång stig längs med en å som klättrar sig upp mot 4000 meter över havet vid ett tempel. Här kan vi skymta målet nere till vänster. Men man fortsätter upp till höger och klättrar brant i 4 kilometer upp till ett pass på 4666 meter och vänder helt om och springer samma väg när till templet och mål! Så möten med löpare upp och ner i 8 kilometer kommer att ske.

Väntan är olidlig och det är så skönt när startskottet äntligen ljuder och alla rusar fram över gatan. Holly Page från England tar genast täten och håller ett högt tempo. Jag själv försöker springa ett behagligt men kraftfullt steg. Det känns ganska bra när vi rullar nerför den 4 kilometer långa sandvägen innan vi korsar ån och börjar springa stig. Ruth Croft ligger precis bakom och jag förstår inte varför hon inte springer om! Jag vet ju hur snabbt hon kan springa, och så lägger hon sig och flåsar mig i nacken istället? Samtidigt tycker jag att var ganska kul att få bestämma tempot för henne och mig i några kilometer.

Tillslut bestämmer sig ändå Ruth för att sträcka på benen och tar två stora kliv och är redan 20 meter framför. Nu var tydligen uppvärmningen klar och hon var redo att ta upp jakten på Holly, hon har bara först sett till att trötta ut första utmanaren tillräckligt.. Jag känner mig seg men försöker springa på så gott det går. Snart hör jag en löpare bakom mig och vipps så springer även Sheila om mig. (spanjorskan som vann totalen i skyrunningserien 2017).

 

Den långa stigningen upp till templet med sina 21 kilometer hade inte lika många uppförsbackar som jag hoppats på, mer som kuperat hela tiden, så de många höjdmeter känns inte så väl så jag får inga fördelar av att vara duktig ”klättrare”. Det är i alla fall en väldigt rolig stig som slingrar sig bredvid ån, jag skulle dock inte kalla banan för ett Skyrace. Då ser jag framför mig att springa uppe på bergen, inte nere i skogen…

 
 

Magen börjar kurra och jag försöker få i mig en tugga av en bar, Det går sådär. Ett nytt försök några minuter senare. Egentligen borde jag nog också trycka i mig en gel för att få er energi, men bara tanken på den får mig att må illa. Det är verkligen något som jag måste träna på, ÄTA på tävling! Magen vrålade ju av hunger men jag kunde bara ta några tuggor av baren. Energin som man har med sig SKA ätas upp, varför ska jag annars springa och bära på den? Lätt att vara efterklok, men det ska jag ändå komma ihåg. PRESSA ner det bara!

När stigen tillslut blev brantare och den riktiga klättringen började var jag helt tom på energi. Jag försökte jogga på men det gick väldigt långsamt. Närmare templet var det fler och fler människor som hejade på och det var verkligen behövligt! Vilken härlig stämning! Brantare och brantare uppför och mina trippande steg blir till stora kliv. Det är en konstig känsla att vara på så hög höjd, kroppen vill som inte samarbeta och det finns inget att pusha med. Ovan trädgränsen snöar det och är riktigt kallt. Jag har ingen känsel i armarna men tycker ändå att det är ganska skönt med ruffigt väder. Det kändes nästan som att springa på Åreskutan där hemma!

Stigningen upp mot högsta passet känns inte alls så lätt som när Sanna och jag kollade in den några dagar tidigare. Jag hör Hillarys stavar bakom mig och vet att hon snart kommer gå om mig. Dåliga tankar bubblar fram. Jag har ingen energi eller motivation att ta upp kampen. NU hade jag också velat ha stavar. Då hade jag ju kunnat ta hjälp av hela kroppen för att ta mig framåt. Jag bestämmer mig för att i alla fall försöka hålla i 5e platsen hela vägen in i mål. Såklart blir jag besviken på mig själv, först att ligga två, sen tappa till 3a, och när den bara är 5 kilometer kvar, släppa 4e platsen också..

 

 

 VID HÖGSTA PASSET. Väldigt fint med alla flaggor överallt! 

 

 

 

 
 
 

 

Jag tröstar mig lite med att jag ju faktiskt vann över Hillary dagen innan. Såklart vill hon ha revansch. Och så tänker jag också på att de andra inte har någon vertikal i benen heller, självklart är de piggare! Jag är stark ändå. När det är dags att vända uppe på 4666 meters höjd blir jag lite vinglig, Det känns som jag ska svimma, men tar det lugnt nerför stenskravlet. Hörde i efterhand att jag inte var ensam om detta. Många hade känt sig lite ostadiga.

Strax efter att jag vänt möter jag Sanna och vi peppar varandra. Vad glad jag blev att det var hon! Jag vet att hon är snabbare utför och att hon vet det också, så jag studsar nerför och känner mig jagad, men på ett roligt sätt! Hollys min när jag mötte henne med Ruth hack i häl var en helt annan! Att fajtas om första plasten och en massa pengar måste var plågsamt. Jag kunde faktiskt njuta nu och ha riktigt roligt ända ner till mål. Fullt med folk igen hejandens på sidorna.

 

 

 
 

 

29KM SANNA:

På väg ner från VKn nös jag till av jag först trodde bara var en blomma eller pollenfrö. Men snuvan höll i sig hela dagen och jag nös och snörvlade konstant.. Natten blev ganska sömnlös och knivblad skar sig sakta genom min hals som kändes blödande. Hur skulle nu detta lopp gå?

Jag hade väl förstått själv att jag kanske inte hade så stor chans mot det vassaste tjejerna som var med. Och hade lite ångest att vi inte ställt upp i den längre banan. (Dock skulle den ångesten komma att växa, då vi senare fick veta att samma summaprispengar som vi slogs om, också 46 km hade att tävla om själva). Förmodligen hade vi varit ganska rika nu om vi sprungit den.. 

 

 
 

 

Starten smällde av och de flesta joggade iväg förutom några kinesiska snabbisar som stack iväg som på ett sprintlopp! På den höga höjden verkade det som att ingen vågar pusha sig själv. Eller det går faktiskt inte att pusha sig själv riktigt. Man Har ett maxtempo, och det tempot är inte jättehögt, och andan går ändå på högvarv. För ovanlighetetens skull var det första 4 kilometerna nerför, och på en grusväg. Damm yrde upp i näsan på mig och fick den att klia ännu mer.  

Jag hade en konstig känsla hela loppet av att bara jogga, som att vara ute på långpass, men ändå inte ha förmågan att öka nåt särskilt och verkligen känna att jag tävlade.. I efterhand ångrar jag så mycket efteråt att jag inte bara SPRANG! PÅ TÄVLING TÄVLAR MAN! Punkt slut. Ta det lugnt kan jag göra på träning. Men jag är så dubbel också. Kanske kunde jag inte snabbare både beroende på höga höjden och förkylningen? Hur som helst. Tänker inte grubbla mer över det. Lätt att säga saker efteråt som egentligen inte var möjliga i stunden.

 

 

 

 

Men ingen kunde ta löparglädjen ifrån mig i alla fall. Jag hade det roligt när jag sprang och sista 4 kilometer nerför for iväg som en dans. Är galet peppad på sommaren och det ska bli spännande att få springa mot de bästa bergslöpartjejerna i världen. Besviken på mig själv tänker jag inte bli. Det här är ju bara början.

 

 

 

 

 

Nedan lite fler bilder från Vertikalen.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

0 kommentarer publicerat i Allmänt
Taggar: Kina, Löpartävling, Skyrunner, Skyrunning, Yading, löparblogg, löpning, racerapport, traillopp, traillöpning, trailrunning, tävling