Yading VERTICAL RACE RAPPORT
Trist med vilodag. Men behövlig för att kunna prestera kommande dagar, natten till vertikalen innehöll några mardrömmar om missad start och allmänt katastrofalt resten av tävlingen. Konstig känsla i kroppen när jag tillslut vaknade av alarmet på mobilen. Men otroligt taggad på att springa, få släppas lös och bara ha ett flow! Vi båda var på strålande humör hela morgonen och var fyllda med energi.
Efter bussresan upp sprang vi igång och många kineser är starstrucked när vi kommer nära. Innan vi ens har gjort något!? Vet inte hur många selfies och fotograferingar vi fick ställa upp på innan vi smet i väg och kunde värma lite mer. Såg inte till många fler än Hilary, förutom Nepalesen Mira Rai som jag trodde var supersnabb. Iväg på starten på asfalt joggade fyra killar före, plus Lina, resten hamnade efter mig. Men vilket lugnt tempo? Dock så pass snabbt att jag valde att hålla mig bakom. Den höga höjden gör verkligen att om man ligger på för hårt direkt sprutar mjölksyran. Jag försökte hitta en bra känsla men inte tappa fokus på att ta mig framåt, framåt hela tiden. Dock kom magknip från helvetet direkt och blev bara värre. Andfådd hade jag längtat efter att bli (även om det låter konstigt), men jag gillar känslan av att ta i, men fortfarande vilja fortsätta, aldrig stanna. Och just så kändes det. Extremt jobbigt, och darrigt i benen, men jag ville inget annat än att fortsätta framåt.
I den sista delen av skogen försökte jag få i mig någon form av godisblock. Det var ett stort misstag. Jag kunde inte tugga överhuvudtaget och hade bara som en slemklump i halsen. Mitt i detta traskar Hillary med stavar om mig, och jag kan inte hänga på. Dock tappade jag aldrig sikten på henne och kunde småspringa flera delar.
Ännu en amerikan kom från intet och studsade förbi, dock en kille. Men så när nästa stigning kom någon kilometer senare tvärdog han. Jag kunde utan problem få upp en gel och samtidigt gå om honom, då hans tempo helt var borta. Dock var det ingen hit med energi den här gången heller. Chokladklump i käften som inte ville ner i halsen. Spykänslan var så nära, och jag fick kväljningar hela tiden. Bara att peta ner den halvfulla gelförpackningen i väskan. Och ja, kladdigt som tusan.. Men energin var på sin plats igen och jag tuggade på.
När det kändes tufft blickade jag ut över bergen för att få deras hjälp. Och det är verkligen en boost, de hejjar på en hela tiden och ger sån kraft. DÄRFÖR springer vi i bergen, i fjällen och i skogen, naturen är den bästa kicken och löparglädjen.
Hur som helst var det även några människor längs med stigen som hejade och jag sprang och sprang. Förbi vätskestationen vid 6km, alltså bara en kvar! Mossigt underlag uppför. Rena drömmen! Kunde skutta på, tills det blev lite skravvel och för brant. Då tog det stopp. Elefantkliv enda möjliga. Andas, uppåt, kliv, kliv, gå, upp, ANDAS! Nu började det bli riktigt, riktigt jobbigt. Jag blickar uppåt och ser rosa ryggar. Både Lina och Hillary med senaste Ultimate Directionvästen. Sista svängen och sen är man i mål. Hillary har knappat in på Lina och är skrämmande nära. KOM IGEN LINA! Tänker jag och ökar själv av adrenalinet som plötsligt infinner sig. De fyra killarna som låg före oss är på väg ner och klappar händerna åt mig.
