Lina & Sanna

Kong Vinter RACE RAPPORT

 

LINA SKRIVER: 

Vi hade bestämt att delta på Kong Vinter Adventure Race tillsammans med Mikael Nilsson. Orienterare i grund och botten, boendes i Stockholm. Och varför skulle vi göra det? Jo, därför att i maj-juni ska vi tre och tävlingsarrangören till Kong Vinter, Lars Bukkehave, vara med på Bend Racing i Oregon! Ett längre och mer krävande Adventure Race. Och då var ju tävlingen i Danmark ett perfekt tillfälle att träffas alla fyra samtidigt och testa tävla ihop, känna av stämning och hur vi alla fungerar under olika omständigheter.

Lars är dansk, men bor i Lillehammer i Norge, så han har lärt sig att prata tydligt med Skandinavier, så var inte alls så svår att förstå, som gröt-danska kan vara ibland. Riktigt rolig och härlig snubbe som jag tror blir kanon att tävla tillsammans med. Han har ett lag i Adventure Racing, men kan inför USA-tävlingen låna ut sig själv, och det är vi väldigt tacksamma för!

 

Hur som helst, till tävlingen i Danmark.

 

Vi fick skjuts av Lars från flygplatsen i en stor skåpbil så att all packning fick plats. Han berättade att när han placerat ut kontrollerna längs Coasteringen som vi skulle göra hade dragits med ut i vattnet av en våg och alltså fått simma en bit, det blåste så pass mycket så att några delar blev omdragna av säkerhetskäl. Det var ganska skönt måste jag säga, lite vattenrädd som jag är! Tyvärr blev även repelleringen inställd på grund av blåsten…

 

Vi hade packat upp cyklarna på eftermiddagen och tog en liten kvällstur för att se så att allt var OK. Det satt på sin plats och vi kände oss alla så redo man kan bli! Roadbooken släpptes online klockan 18:00 och vi satt som på nålar! (Roadboken ger oss information om hur långa sträckorna är ungefär, vilken ordning olika grenar ligger, hur många kontroller vi ska stämpla och lite annat). Så äntligen kunde vi börja planera! Många byten och hela 7 Ta:n (transition area) och 11 etapper.

 

Vi fick ihop en bra planering och kunde börja packa ryggsäckarna. Full av adrenalin ville vi starta redan då!

 

 Nästa morgon lämnade vi in Kajakväskan (vi hade en sopsäck), den enda väskan vi fick ha på ett TA, resten skulle vi bära med oss. Sanna och jag hade med oss våra egna paddlar och flytvästar från Aterra.se vilket kändes väldigt skönt, då vet vi att det ska passa! Kartor delades ut och Micke fick börja sin planering. Vi kollade såklart också igenom sträckorna, men ville inte lägga oss i så mycket. Nu är det han som styr och vi följer med!

 

Hemma i Jämtland har det varit riktigt kylslaget med -20 grader det senaste tiden, men att komma till ett blåsigt och 0-gradigt Danmark känns inte varmare kan jag lova. Långkallsingar, tights, cykelbrallor, dubbla underställ och dubbla vindjackor ställde vi oss längst fram i starten. Gänget drog i väg och vi hängde faktiskt med bra i täten. Plötsligt tvärbromsar Micke vid en korsning och alla undrar vad i hela friden det är som händer!? De andra kör över och jag hör Micke mumla, ”Nähe, Rött ljus, ska man inte följa trafikreglerna?”  Hmmm…  Alltså, på ett sätt hade han ju rätt, men i en liten by i Danmark med ingen bil i sikte och det är tävling, vi är ett stort gäng cyklister. Ska alla då stå och vänta på grönt ljus? Njaae va? Reglerna gäller väl mer att man inte ska cykla mitt i vägen osv…

 

Det är stark motvind och jag hamnar på efterkälken direkt. Varför kan inte springben också vara starka cykelben!? Jag trampar och trampar men ser bara de andra försvinna.  Självförtronedet är i botten, hur ska detta gå när jag redan så här tidigt i tävlingen känner mig sämst?

Vi kommer i alla fall till växlingen efter 5 km som ett av de första lagen och kan börja springa ut på den korta orienteringen också på 5 km som väntar. Micke har valt en mycket bra väg och han är verkligen säker på att orientera! Det är 20 cm löv på marken i den glesa björkskogen, roligt och vackert! Klädvalet var dock ingen hit, på tok för varmt att springa med! Men i fartvinden på cykel var det bra. Svår balansgång det där… Tillbaka efter en bra runda till växling där vi byter snabbt till cykelskor. Redan här inser Sanna och jag att Micke inte riktigt har fått in snabba växlings-taktiken. Han är väldigt stressad vilket gör så att han i all hast sätter på sig två cykelsko-överdrag på en och samma fot! Det märker han dock först vid nästa växling.

Vi lyckas komma precis till en järnvägsövergång när ett tåg ska förbi. Det tog visserligen inte mer en några sekunder, men det är väldigt enerverande ändå! Nästa stopp blir vid ännu en korsning och Sanna undrar vad det är som händer när allt verkar hur lugnt och stilla som helst!?
Micke svarar ”Jag väntar på grönt ljus” .
Sanna får nog och drar iväg med några högljudda svordomar. Jag förklarar för Micke att just dom reglerna kanske vi kan ta med en nypa salt, vi är ju faktiskt inte inne i centrala Stockholm?

 

Efter 10 km i stark motvind där jag återigen får känna mig som bromsklossen så kommer vi till Coasteringen! Kul att få springa. Dock är det många hala klippor och stenar där både jag och Sanna fegar. Häftigt att få ta sig fram så gott man kan i svår terräng, men alltså… Inte riktigt min grej det där ändå, ge mig några branta backar istället! Jag blev nog lite skrämd av att Lars hade åkt med ut i vågorna dagen innan, så även det snurrade i huvudet på mig. På de ställen där det är springbart blåser vi förbi lag efter lag ändå så det känns skönt!

 

 

Vi gör samma miss som lag USWE Adventure Team (som förövrigt anordnar Nordic Adventure Race i Norge som vi var med på) Vår racerapport från det kan ni läsa om här: NAR RACERAPPORT Efter en strandkontroll där vi klättrat ner för en lång stege har vi alla tävlingsgnistan uppe skyndar oss och klättar upp igen, men kommer snart på att nästa kontroll även den ligger längs med stranden…

 

Vi är snabbt nere igen och springer med flera andra lag och kommer till en liiten liten orienteringsskärm, UTAN stämplingsbricka! Alla fortsätter leta men kommer överens om att ”vittna” om varandras närvaro vid den lilla kontrollen. Originalet visade sig hade blåst bort så detta var en nödlösning. Det var Lars egen miniskärm som han brukar ha hängandes i backspegeln i sin bil.

Löpningen börjar göra lite ont eftersom vi springer med något tyngre ryggsäck än vanligt, men vi är ändå starkast mixlag och kommer till special-orienteringen som andra lag. Här får vi starta under jord i gamla militär-bunkrar, så pannlampa på! Lite läskigt med mörka tomma korridorer, men vi hann inte tänka så mycket på det, utan full fart hela vägen. Kul och snabb orientering i kontrollrum, vapenförråd och utkiksplatser. Ovanför jord blev det upp och ner för några kullar och stämpla bakom kanoner, inne i militärrum och tätl. När vi var klara var det en transportlöpning till ännu en ”sprint-orientering”. Nu med fler backar upp och ner. Lars ville få till höjdmetrar också i tävlingen, detta kändes i alla fall i benen även om det blev som intervaller istället för bergslöpning.

 

Här var också TA4 och cyklarna! Det var med glädje vi kom fram till våra orangea FUJI slm från Egons. Nu ville jag sitta och trampa en stund, och det skulle vi göra, En riktigt rolig sträcka på drygt 20 km med blandat stigar, grusvägar, asfalt och små genvägar mellan bostadshus. Återigen mycket bra orientering av Micke. Sååå skönt att bara få koncentrera sig på att följa med och göra sitt bästa, många gånger när Sanna och jag själva tävlat ihop så är det just på orienteringen vi har tappat. När vi är inne på stigarna längs vattnet återvänder jag till Australien där vi hälsade på vår storasyster Mira som bor där. Både träden, havet och den andra växtligheten påminde om det, även om vi hade ganska många grader varmare där.

 

 

 

 

Vi rullar såsmångin om in i Faxe Kalk där det är växling till MeMover. Vi alla kastar oss först över en varsin Redbull som bjuds (jag HATAR redbull) men just då var det guds gåva och vi får ny energi! Resterande lopp dricker vi Tailwind, superbra och naturligt och min mage krånglar aldrig längre som en brukade av andra energidrycker. 

 

Men MeMover visar sig vara satans påfund! Sanna och Micke trampar iväg som att de inte gjort annat men min memover är extremt ovillig och vänder sig bara in i vägkanterna! Jag insisterar på att Sanna som försöker coacha mig ska byta så får hon se vilken skithög jag fått tag på. Vi swichar och Sanna fortsätter i samma tempo som tidigare framåt utan problem och verkar ha jätteroligt. Såklart är det mig det är fel på och inte det där så kallade transportmedlet. Jag försöker skärpa till mig och får tillslut någorlunda pli på makapären så vi kan ta oss framåt. Tricket är att lyfta fötterna hela tiden, som att man sitter fast med fötterna i band i en trapp men ändå ska ta sig uppåt, typ?

 

 

 

SANNA SKRIVER: 

Vi kommer tillbaka till växling och fortsatte utan ryggsäckar och hade bara med oss obligatoriska utrustningen. Så skönt att känna sig lätt i kroppen utan något att släpa på! Micke fortsatte styra orienteringen med bravur och vi betade av kontroll efter kontroll på kullar och gräsmarker och genom snår och krokiga träd. Så kom vi in vid Kalkstensbrottet. Lite som att springa i tung myr. Blöt kalk = Lervällig som klibbar ihop som cement på fötterna. Kändes som att klampa fram med vikter runt fotlederna. Men vilket månlanskap, fantiserade om att vi klafsade omkring på den. Och jag börjar tvivla på att man svävar på månen, detta kändes mer realistiskt. Is this how it feels like walking on the moon? Vi påmindes igen om Gotland, eftersom Slite, där vi jobbade, också har ett stenbrott liknande detta.

 

 

 

När vi hade ungefär hälften av kontrollerna kvar såg Micke lite sliten ut. Jag var osäker på hur mycket han hade fått i sig i växlingen innan. Lina och jag är ganska snabba i byten och kan trycka i oss energi snabbt. Kanske Micke hade missat att det var en cirkus 2 timmars lång trekking, och avvägt lite fel? Tempot sjönk och nu var det plötsligt han som lag bakom oss, vad händer? Någon energi hade ju ingen av oss tänkt på att ta med oss, så det var ju bara att fortsätta och bli mentalt stark. Kurrande magar och låg på energi har Lina och jag lärt oss efter oväntat långa turer på fjället, och felorienteringar i dimma på Hemavan och BAMM till exempel. Min energi var på topp, Lina var hungrig, men kunde ändå hålla fart. Tur att jag hittade två Energy blocks i jackfickan! Micke lyste upp, och tackvare det lilla höll vi humöret uppe tillbaka till TA:t. Det är bra att stoppa energi på lite olika ställen så blir man glatt överraskad.

 

Här blev vi båda lite irriterade på den långsamma växlingen igen. Jag var klar flera minuter innan Micke som fipplade med det ena och det andra, och när vi var iväg hade han fortfarande ingen pannlampa på huvudet. Det hade började skymma för längesen och skulle bara dröja några minuter innan vi alla förstod att det inte gick att läsa karta i mörkret. Lina lånade ut sin pannlampa eftersom hon ändå såg bra med Moon Light Mountain Gear fastsatt på cykeln. Vilka strålkastare! Verkligen Bright as Day. 

Återigen trampar vi på, alla har fått fast sina trampor trots att skorna var ganska igenkalkade till en början. I alla fall fortsätter vi med exemplarisk orientering. Mestadels på landsväg, och Lina och jag fick kämpa på i motvinden. Nästa tävling är draglinan garanterat med!

 

Vid paddlingen var vi tre lag samtidigt tror jag, några hade kommit ikapp, men ganska mörkt, så svårt att avgöra vilka det var. Vi drog på oss torrdräkterna, tryckte energi och var IVÄG!

.. Eller?

Nja, Micke höll på med något i tältet fortfarande. Lina och jag sprang och lämnande ryggsäckarna och det som inte behövdes intill cyklarna eftersom de skulle fraktas vidare till nästa TA. Snurrade fast glowsticks på kajakerna och bar ner dem till vattnet.

Nu då?

..Ingen Micke..

Vad sjutton GÖR han?

Tillslut sitter vi i båtarna nere i ån och kan paddla iväg samtidigt som de finska duo-laget. Jag fortsätter i deras tempo. Kastar en blick bak och ser lysen. Japp, de andra är med. Jag lyckas hålla samma rytm som de framför i det lätt strömmande vattnet i den smala ån. Vass och mörker omringar oss. Men så mysigt! Jag ropar för säkerhetsskull bakåt för att se att Lina och Micke är ihop.  Endast Lina svarar.

WTF..

Vi vänder och får paddla tillbaka. Ropar som två som möss efter Micke. Låter det bara som pip, eller varför får vi inget gensvar? DÄR ser vi en lampa! Det visar sig att han åkt in och fastnat i en gren i vassen och inte tagit sig loss. Fortsättningsvis håller vi ihop och koll på varandra. Vi paddlar medströms, träden hänger ut över oss och jag fantiserar att vi befinner oss i Mangroveträsken, det blir lite häftigare då.

 

 

 

Efter en stund ger vattnet inte alls samma skjuts längre. 12 km tar sin lilla tid, och mot slutet tvekar vi på broar som dyker upp. Tydligen ska det bara vara en bro på kartan. VI kommer inte riktigt överens om hur vi ska göra. Jag tycker att vi paddlar på, eftersom vi, om vi paddlat för långt kommer ut till havet, och då är det bara ca 1 km in till där kontrollen och TA:t ska ligga. Efter att ha tappat massa tid och blivit förbipaddlade av flera lag, och MR orienterare ändå inte vill paddla vidare, (Märks det hur upprörd jag var? 😝  ) väljer vi tillslut att fortsätta och blir snart klara med vart på kartan vi befinner oss. Inga tvivel på att Micke var den bäste orienteraren på hela tävlingen i övrigt. Utan honom hade vi inte alls legat så bra till. Och vi hade ju superkul under racet annars. Such a dream team.

Vi måste bära kajakerna några hundra meter till växlingen. Och där är det bara en kort löprunda i parken innan vi är vidare på cyklar igen. Falafel med bröd och ketchup värmer våra magar och vi är starka tillsammans på sista 25 kilometrarna i sadeln. Vi litar till fullo på Micke och följer bara efter i de djupa skogarna (känns det som) även om bostadshusen ligger på rad alldeles intill. Det är blandat med lervägar, skogsstigar, grusvägar och asfalt. Till och med lite upp och ner även fast vi befinner oss på det plattaste landet jag känner till. Vi fajtas med det finska laget och ett annat duolag. Alla vill vi komma först. Det är kul att ha några att tävla med så tajt och nära in på mål.

När vi kommer ut på lättcyklat försvinner de andra förvånansvärt lätt ifrån mig. Jag trampar för kung och fosterland. Känns som en sprintintervall som aaaaldrig tar slut. Andfådd som en överviktig kossa och helt tom i benen. Men jag ger ju allt precis som förut, varför hänger jag inte med!? Dåliga tankar växer fram i huvudet och jag känner mig fullkomligt. Kvider åt de andra att sänka tempot, men de hör inte för vinden, eller för avståndet, eller för att de är less på mitt sega tempo? Lina är den som märker först att jag inte är med på noterna. ”Men har du växlat?” Säger hon spydigt.

 Alltså, tror hon att jag är helt dum i huvudet eller?! ”URSÄKTA ATT JAG ÄR TRÖTT!” Fräser jag och trampar förbi med all kraft jag har, i snigelfart. Lina glider förbi på sidan. ”Har du ätit nåt?”  Säger hon utan den minsta puls. Varför kommer jag inte framåt?!

”Men Sanna, Du har ju Punka.”

Det hade inte ens slagit mig. Eller jag ville väl inte tänka att det gjort det. Trots ca 10 däckbyten i Kina, var det inte slangbyte jag ville ställa mig och göra nu. Mer vana cyklister byter hur lätt som helst men med frusna fingrar och med 10 kilometer till mål pumpar vi däcket fullt och Lina får ta över min hoj ett tag. Om jag hade kunnat cykla ca 7 km utan luft kan vi ta oss i mål med lite luft nu också. Det blir några till stopp för att pumpa och inte trampa sönder fäljen.

High five med Lars i mål i StevnsHallen och teamfoto inför Bend Racing Oregon. STARKT JOBBAT TEAM SWEDAN! Eloge till Micke som slog distans- och tidrekord ute i fält. Nu väntar träning och förbättring i alla grenar för samtliga, flera träffar och träningstillfällen tillsammans, så att vi är redo för Bend Racing i USA! 😃

 

Reflektioner och tankar kring Adventure Race Danmark:

Glatt överraskad vilken natur Danmark visade oss. Allt och lite till.

Det är en fördel att ha raceat förut, man vet hur man vill ha det. Strukturerat, välplanerat. Inga konstigheter. Energiintag också, vad min kropp är sugen på under tävling och vad som ger mig energi, det fungerade utmärkt under Kong. Exempel på vad vi hade med oss: Dubbla riskakor med GreenMachines jordnötssmör i. Greenmachinebars. Skalade bananer i påse. Jägarsnus innehållandes torkade physalis, aprikoser, fikon, russin, samt salta och naturella nötter. Barnmatssmoothies. Tailwind-energidryck. Clifbar-gels och bars. GIFFLAR (kanel).

Alla tre hade vi våra dippar. Det hör till med toppar och dalar, och då lär man sig till nästa gång.

Jag kände mig som mest låg när punkteringen kom.. sen är jag inte lika snabb som de andra på löpningen, men höll ihop det denna tävlingen bra ändå eftersom vi var det snabbaste laget där.

Lina tappade det lite på MeMoovern och cyklingarna.

Micke blev tom på energi på ”långlöpningen”, hade för långsamma växlingar och den lilla kajakmissen. Men med tanke på att det var hans första tävling gjorde han ju det bra. Nu vet han mer vad som 

Sammanfattningsvis är detta de misstag som var störst:

Ingen draglina, varken på cykel eller löpning. Höll inte riktigt ihop laget på de längre cykelsträckorna på asfalt.

Ingen genomgång inom laget vad alla har för energi med sig och vad man gör i TA:n.

Lite för varmt klädd. Brukar ju frysa så förfärligt, så vet inte riktigt om jag ångrar mig, hade kanske frusit utan det där extra understället.

Att inte ha fixat slanglöst på cyklarna innan vi åkte hemifrån..